Bright

Betyg: 3 monument

Om att höra hemma, om att bli accepterad både av de egna och av de andra. Inte så lätt när du är den förste orchiske polisen i Los Angeles. Eller en helt vanlig polisfilm där det bara råkar vara så att vissa är människor andra är alver och de som lever i slummen är orcher. Ibland dyker en kentaur upp som statist, men gör inget större väsen av sig. Det arbetas med mångfaldsfrågorna inom poliskåren, men det är inte särskilt populärt. Kanske kan vi känna igen oss i tiden?

Här förekommer också krockkuddar och stomipåsar - intressanta detaljer. Men egentligen är det en film om att bli en del av en profetia mot sin vilja, att dras in i skeenden du inte kan dra dig ur.

Bäst är den inledande graffitin - skriften på väggarna har i vis mån samma effekt som i Daniels bok 5:25-28 ("Mene tekel"). En profetia om kommande katastrofer.

Den franske löjtnantens kvinna

Betyg: 4 monument

Den börjar ikoniskt med den svartklädda kvinnan längst ute på piren i den kraftiga vinden. Vindhöljd, dunkel, lockande, svåråtkomlig... eller en kvinna som slåss för sin frihet i en tid då det knappast var möjligt. Vetenskap, konservativ tro, modernitet och naturromantik. Den nyfödda darwinismen möter den hycklande viktorianska moralen. God idéhistorisk bildning, fantastiska vyer från Englands sydkust, göken gal, hackspetten slår genom skogens kör av sångfåglar. Det är vackert och intelligent gjort med ett mycket bra manus i nobelprisklass (Harold Pinter).

Jag minns romanen, fascinerande och omvälvande. Jag minns också filmen när den kom, men ser annat idag. Mer identitetsproblematik, mindre romantik. Mer idéhistoria, och fågelsång, mindre känslomässigt engagemang. Kanske har den inte åldrats helt väl.

Alice i spegellandet

Betyg: 3 monument

Det har blivit något annat av Alice än den sjuåriga flickan som kryper genom spegeln. Men det gör ingenting, det är en ganska bra kringhistoria med skepp och handelsvägar till Kina - allt med en tydlig kvinnlig utgångspunkt. Männen är, om inte illvilliga, så åtminstone löjliga. Ibland både och. Alice återser några vänner från förra berättelsen "Alice i underlandet " och möter några nya. I grunden är det en berättelse om att bli trodd och tagen på allvar. Samtidigt som det är en fantastisk film där fantasin och äventyren flödar och tiden nästan stannar upp.

Något får mig att tänka på Lydia som hon skildras i Apostlagärningarna 16:13-40, en stark kvinna som leder sitt eget handelsbolag.

Star Wars - The Last Jedi

Betyg 3 monument

Om generationsväxlingar, om att utplåna historien och börja om på nytt, om solidaritet, vänskap och relation istället för makt. Lite segt stundtals, känslosamt i andra stunder, men känns lite för mycket som en upprepning av det vi sett förut. Några gamla bekanta dyker upp, andra försvinner. Så växlar generationerna, men det mesta förblir sig likt. Jag kan inte annat än hålla med Predikaren om att "det finns ingenting nytt under solen" (Pred 1:9, hela inledningen är egentligen relevant i relation till filmen).

Bäst är kanske skildringen av kvinnlig vänskap och en äreräddning av äldre kvinnor med lila hår...

I nattens hetta

Betyg: 5 monument

Sidney Poitier är magnifik. Jag vill bara säga det.

Ett mord, en svart polis som hamnar i utredningen av misstag, en svärm av rasistiska poliskollegor, konflikter, positionsförskjutningar och slutligen en sorts försoning på gränsen till vänskap. Det är fint spelat, spännande och oerhört snyggt filmat: Mrs Colberts händer, orkidéerna, Virgil Tilberts svala leende och vem det är som bär väskan när tåget slutligen faktiskt går - det är mästerligt skildrat.

Och musiken är i särklass - särskilt titelmelodin med Ray Charles!

Blade Runner 2049

Betyg: 4 monument

Det snöar istället för regn. Mycket grå betong, stundtals gulorange dimma - stilla, förvånansvärt långsamt och meditativt. Vackert filmat dessutom.

Själen, barnet, livet, miraklet står i centrum och finns där ett särskilt barn finns där en ond kung som vill förgöra det barnet: Herodes i Matteusevangeliet (Matt 2:16-18) och Wallace i filmen, bägge med samma besatthet : "Finn barnet!" Annars tydlig dopteologi, genom död till liv - genom vattnet till ett liv i frihet och relation. Våldsamt, men teologiskt vackert. Och, förstås, ett direktcitat från 1 Mos 30:22 "Men Gud glömde inte Rakel; han bönhörde henne och gjorde henne fruktsam".

Fint att se Harrison Ford åldras. En hel del kraft i den gamle mannen.

The Jack Bull

Betyg: 3 monument

Hästar, hämnd, rättfärdighet, våld och mer hästar. I grunden en berättelse om att ta lagen i egna händer och konsekvenserna av det. Den avslutande sången med Bob Dylan är kongenial med orden "breaking down the difference between right and wrong" (Ring them Bells). Denna moralhistoria berättas mot en bakgrund av turerna kring Wyomings inkorporering som delstat i Amerikas förenta stater. Det finns intressen för och intressen emot.

Jobs 38:e kapitel finns med på ett hörn, liksom en översättningsmiss där enbart och rättfärdig blandas samman.

Capote

Betyg: 5 monument

Det är högre klassens skådespeleri. Philip Seymour Hoffman spelar Truman Capote med en briljans som överträffar det mesta. Han är självupptagen, kokett, sentimental men fullkomligt övertygande. Jag skulle också ha hängt vid hans läppar, velat höra mer. 

I en liten håla i Kansas blir fyra människor skoningslöst mördade. Av denna tragedi gör Truman Capote stor litteratur. Han blir förtrogen med mördarna, han blir vän med den lokala polischefen, han blir en del av hela historien - allt som en del av förarbetet till romanen In Cold Blood. Det är oerhört väl skildrat, ingen egentlig handling, men mycket relation. Är han en cyniker som utnyttjar en bra story, eller är han genuint intresserad medmänniska?

Mest som en kommentar till det femte budet, 2 Mos 20:13 - eller snarare som ett försök att förstå varför någon får för sig att bryta mot detta Guds bud. Och så, förstås, ett fantastiskt femtiotalsvardagsrum med drinkbord, öppen spis och allt!

Approaching the Unknown

Betyg: 3 monument

Ett kammarspel med en skådespelare i ett mycket begränsat spelutrymme. Temat är existens och vetenskap, eller existens contra vetenskap, eller möjligtvis vetenskap contra gudstillit? I vilket fall en ensam rymdfarkost med en ensam astronaut på väg mot mars. Den första människan att leva på Mars, den första människan att dö på Mars. En del är vackert, annat ganska förutsägbart och därmed stundtals tråkigt. Det intressanta är att det som förutsätter och äventyrar hela resan är tekniken att skapa vatten, dvs att återskapa ursprunget, skapelseförutsättningen - att helt enkelt leka Gud. Det är en osäker lek.

Det är nog ofrånkomligt att tänka på Major Tom i David Bowies Space Oddity.

Djungelboken (2016)

Betyg: 2 monument

En bildningsberättelse, där poängen är att Mowgli som människa kan lära sig av sina misstag och utnyttja dem i slutstriden med Shere Khan. Något som de andra djuren inte förmår. Överhuvudtaget betonas människans överhöghet på ett ganska störande sätt - troligtvis med 1Mos 1:28 som ideologisk grund. Jag kan tänka att ursprungsberättelsen betonar samma sak men jag gissar att den är bättre berättad.

Förutom bristen på berättelse så känns alla de datoranimerade djuren felproportionerade - både sinsemellan och varje individ för sig. Tecknat är mycket bättre!

The Last Witch Hunter

Betyg: 2 monument

Flera präster, kyrkorum, krucifix och biblar - men inget om religion eller tro. Mest om att slåss mot zombies och en sorts moderna häxor/trollkarlar. Inte så välgjort, rätt ointressant faktiskt. Här saknas en analys av ondskan som realitet - den blir bara en rad märkliga figurer som kontrollerar olika insektssvärmar. Likadant med motståndet mot ondskan, vad är det egentligen som försvaras? Livet som sådant är svaret, men vad är poängen med det? Varför försvara livet mot döden?

Nå, många frågor som ges dåliga svar men en viss samhällsanalys skiner igenom där vi/samhället skapar vår egen fiende. Se där en sorts förtäckt kritik av kapitalismen. Dock mycket förtäckt och nog inte avsiktlig. Bäst är Ciaras cover på Rolling Stones "Paint it Black".

Bladerunner

Betyg: 4 monument

Regn, regn, regn och kinesisk snabbmat; nudlar och pinnar. I övrigt en snart realiserad framtid, 2019, mänskliga robotar utan barndomsminnen, en steampunkpistol, ljus som faller in genom persienner, mycket snygg scenografi och en existentiell nerv.

Cyborgarna söker sin skapare - här finns allusioner till både skapelseberättelsen (1Mos2:4-16) och duvan som Noa släpper ur Arken (1 Mos 8:8-12) - men han kan inte ge dem evigt liv. Synd för honom...

Mycket åttiotal trots futurismen, både axelvaddar och Nina Hagen-lookalike. Ändå väldigt stilfullt. Men det är regnet som biter sig fast. Ett evigt regn (1Mos 7:11-12).

USS Indianapolis - Men of Courage

Betyg: 3 monument

Hav, torpeder, hajar. Kriget kräver sina offer. Bland annat kaptenen som anklagas och döms trots att han gjort vad han kunnat för sina män. Så egentligen handlar det om cynismen inom amerikansk högre militär, där militärer och politiker möts och i det här fallet i det beslut som lade världens öde i deras händer: atombomben över Hiroshima. Bomben i sig är en bihandling, det är kampen mot havet, hajarna, uttorkning och galenskap som upptar oss sedan skeppet som transporterade atombomben över Stilla havet sänkts av en japansk ubåt.

Spännande, lite segt men en intressant diskussion om guds existens, en innerlig version av Herrens bön och Psalm 231 i Den svenska psalmboken.

Ögonblicket före tystnaden

Betyg: 4 monument

Handlar det egentligen om förhållande mellan fäder och döttrar? Maskerat i ett drama på liv och död där sekunderna räknas och där dödsstraffet fullkomligt räknas ut? Eller är det en skildring av en genomsexualiserad journalist- och tidningsbransch där #metoo känns fullkomligt relevant? Eller handlar det bara om att Clintan ska köra bil snabbt genom ett regnigt Oakland i trots mot en rasistisk dödsdom? Eller alltihop på en och samma gång? Bra film är det i vilket fall, med en lysande dialog!

De "gröna ängarna" i Psaltarens 23:e psalm har stor betydelse, liksom huruvida jultomten existerar eller inte. O c h vi får möta filmhistoriens kanske värsta fängelsepräst - det är värt en hel del!

The Green Hornet

Betyg: 2 monument

Som en sorts blandning av Rosa Pantern, Batman och Amerkansk high-schoolfilm. Ganska fånigt periodvis, men också ganska intressant då den tar upp den konflikt som naturligt uppstår mellan superhjälten och dennes sidekick. Då sidekicken är den som egentligen löser uppgiften medan superhjälten tar åt sig äran.

Annars rättvisa, rädsla, en avancerad kaffemaskin och en fräck uppgörelsescen i ett tidningstryckeri. Här skildras också ett befogat fadersuppror som dock får ett alltför sentimentalt slut.

Joshua

Betyg: 4 monument

Jag har skrivit det förr, det bästa med westernfilmer är de gammaltestamentliga namnen och musiken. Så också här. Mycket cymbaler och andra slagverk och en hämnande Josua som inte lämnar någon levande efter sig. Historien är enkel; Joshs mamma blir dödad av banditer, han förföljer dem och dödar dem en efter en. Ren hämnd, helt enkelt. Det udda är att han är svart, och behandlas därefter. Det gör inte hämnden mindre ljuv.

Dessutom ett gott exempel på norrmalmstorgssyndromet. Men det absolut bästa är slutrepliken. Den siste banditen ropar skräckslaget: "Vem är du? Vem är du egentligen?" Svaret kommer när krutröken lagt sig: "Jag är min moders son." Elegant, träffande och sant!

The Hunger Games - Catching Fire

Betyg: 3 monument

Det börjar ganska trevande, sedan dyker Philip Seymour Hoffman upp och genast finns här nerv. Så enkelt kan det vara.

Ung kärlek, ganska förutsägbar, stundtals spännande, men oftare segt. Dock intressant med ett revolutionärt läge där en sorts Baader-Meinhof filosofi tycks fungera, dvs att provocera fram revolutionen genom att låta den fascistiska staten visa sitt rätta ansikte. Politiskt är jag tveksam, emotionellt är jag med, estetiskt är det ganska trist.

Närmast bibelallusion är nog Egyptens plågor i Andra Mosebok: 2 Mos 7-12 - vattnet som förvandlas till blod är i alla fall detsamma!

The Two Faces of January

Betyg: 4 monument

Mycket sol till en början, mer skuggor och natt i slutet. Ungdom möter den mogna människan, eller fäder möter söner, eller alla lurar alla. Historien är smart, mycket smart och kan ses som en antites av 3 Mos 19:11 "ni ska inte stjäla och inte bedra eller lura varandra", eller som en kommentar till Odd Fellows budord: "begrav de döda". Klassfrågan smyger sig in på ett elegant sätt - men det är egentligen mest ett familjedrama utan familj.

Snyggast är linnekostymen och musiken. På något sätt bildar de en enhet av ljus, spänning och .... död. Vackrast är försoningsgesten i slutscenen, men du måste se filmen för att förstå. Gör det!

Joe Hill

Betyg: 2 monument

Det är svårt att göra spännande film om facklig kamp. Det måste antingen finnas ett kollektiv eller en berättelse där någon form av utveckling sker. Men här finns i princip bara en människa, Joel Häggström, och det räcker inte. Det är för rapsodiskt, alltför lösa scener som läggs på varandra. Ingen berättelse, ingen utveckling. Då och då ett vackert foto, då och då en sorts nerv - men alltför sällan. Bäst är det när Frälsningsarmén sjunger och Joe står vid sidan om och sjunger sin version av sångerna. Sångerna blir levande där på gatan mitt bland människorna. Vilket gör att sången "Rebel girl" - som han sjunger ensam i dödscellen - faller helt utanför, vilket nog är lika bra. Det är en gräslig sång.

Det är isande ensamt vid arkebuseringen, då någonstans ifrån kommer en fågel. Hopp mitt i förtvivlans mörker.

Men se hellre Ådalen 31, där finns både kollektivet och berättelsen!

Les Miserables

Betyg: 2 monument

Det händer något när människor sjunger, eller egentligen tvärtom; det händer inte något när människor sjunger - på film. Berättelsen och tempot stannar upp och det blir segt. Bättre då med sång- och dansfilm. Tyvärr dansas det inte, istället förbereds en ganska patetisk revolution. Det är synd, hade de arga unga männen dansat istället hade historien tagit en annan vändning.

Jag har inte läst Victor Hugos roman, men utgår från att den är bättre än denna romantiska melodram. Några medryckande revolutionära scener med fladdrande röda fanor, men inte ens de känns koreograferade tillräckligt.

Även om det filmiskt är rätt trist är det teologiskt intressant där många av sångerna framträder som tydliga böner, där de två kontrahenterna (Jean Valjean och Javert) som jagar varandra bägge söker sin rättfärdighet i Gud: en straffande och rättvis gud, respektive en nådefull och god gud?

Korparna

Betyg: 2 monument

Arbete, arbete, arbete och saker som går sönder, både kroppar och själar. Det är lätt att uppfatta det som att det är det hårda arbetet som skapar sjukdomen, fast det egentligen är sjukdomen som ger just det förhållningssättet till arbetet. Det räcker inte med vackert foto, eller med uttrycksfulla ansikten. En film kräver dramatik, berättelse och karaktärer. Visst det saknas inte dramatiska händelser, eller karaktärer, men det saknas berättelse och då blir dramatiken och karaktärerna ointressanta eller än värre obegripliga. Synd på vackra bilder över leråkrar i vårvinterljus. Synd på rördromen som inte får betyda något. Synd på en roman som berättar så mycket mer och som också rymmer evangelium, inte bara lag.

Allt är tungt och gråbrunt. Det finns bara kallvatten. Ingenting blommar och fåglarna sitter fast i näten. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter en syrénberså!

Giliap

Betyg: 3 monument

Det inleds med en kall vind, lika kall som det samhälle filmen vill skildra; svenskt sjuttiotal. Det handlar om klass, kollektiv och individualism. En riktig 70-tals film med rökande kockar, röda plastbord och utsvängda jeans. Sorgligt och stillsamt skildras ensamheten i arbetskollektivet på det bedagade hotellet. Och även om här finns en smått obegriplig gangsterhistoria är den minst lika sorglig och solkig som allting annat. Allt är fint filmat med mycket medveten ljus- och färgsättning, särskilt slutscenerna på stranden.

I Johannesevangeliet talas om en "undergångens man" (Joh 17:12) då med tanke på Judas, i filmen talas det om '"undergångsmänniskor". Kanske handlar det om att förråda sitt eget liv? Samtidigt präglas inledningen av filmen av SvPs 249: "Blott en dag, ett ögonblick i sänder", som både spelas och nynnas under de första scenerna. Det är en av de psalmer i Den svenska psalmboken som mest av allt beskriver Guds nåd och omsorg. Men psalmens toner förklingar efterhand...

Det är intressant att det tycks helt naturligt att ha med en psalm i en politisk film 1975. Idag vore det ogörligt.

Thou Wast Mild and Lovely

Betyg: 4 monument

Här finns en tydligt  poetisk ton i berättarrösten, i bildspråket, i de suddiga kameravinklarna och i det något förstärkta ljudet - annars en mycket realistisk skildring av en avlägsen gård någonstans i amerikansk mellanvästern dit en man kommer för att arbeta som dräng hos en pappa och hans vuxna dotter. Bra skådespeleri med oväntat slut.

Både våldsamt och stillsamt i en sorts märklig blandning. En del av stillsamheten ligger i de mycket fina djurskildringarna (hästar, kor, getter, grodor, höns, kaniner, hundar). Djuren står för någon sorts neutralitet i kampen mellan människorna - eller gör de det? I en sekvens tycks det vara kons perspektiv som visas, men jag vet inte om det verkligen var så...

Looper

Betyg: 4 monument

Välspelat, välskrivet manus - men stundtals svårbegripligt. Så är det med film där tidsresan är poängen och en människas historia, nutid och framtid blandas samman. I centrum en yrkesmördare som slåss mot sig själv, en kamp mellan den egoistiska och den altruistiska kärleken - skulle vi kunna säga och valet dem emellan är inte så enkelt eller så tydligt.Stundtals riktigt spännande.

Här finns dessutom en snygg alludering till Judas och de trettio silvermynten (Matt 26:15).

Jätten

Betyg: 3 monument

Det är en intressant blandning av dokumentär realism och drömska fantasylandskap, av mänsklig objektifiering och sann vänskap, av strid för "dessa mina minsta" (Matt 25:40) och rafflande boulepartier. För egentligen är det en film om boule rakt upp och ner, om motsättningarna på bouleklubbens årsmöte, om problemen med uthyrning av boulehallen, om rivalitet inför Nordiska Mästerskapen i Köpenhamn, om kamp och hopp, om blod, svett och tårar. Lägg därtill psykisk sjukdom, arroganta beachvolleyspelare och snygga måsar.

Fin film och egentligen en tolkning av Bo Setterlinds dikt "Döden tänkte jag mig så", om den gamle odalmannen och harpalten. Fint, men alltför romantiskt styckevis.

Crumbs

Betyg: 2 monument

En rostig rymdfarkost hänger över de övergivna skogarna och fälten där tredje generationens nazister livnär sig på att sälja stulna, industritillverkad plastartefakter från 1980-talet. Det blir till en sorts saga skriven i framtiden där små turtlesfigurer bådar lycka, där Chicago Bulls tillbes vid hemmagjorda altaren och där Justin Bieber är en drömfigur och det främsta betalningsmedlet är gamla Michael Jackson vinyler.

Här är jultomten en byråkratisk surgubbe och inte ens en stålmannentröja hjälper mot makterna. Men kärleken segrar till slut även om Jesusbarnet glöms bort på vägen. Istället är det lejonen som blir den bärande frälsningssymbolen. En sorts rastafari science fiction? I vilket fall är filmen etiopisk och mycket märklig! Stundtals genialisk, men bara korta stunder, annars mest långsam.

Forgetting Vietnam

Betyg: 3 monument

Poesi, vatten, lågmäldhet och en estetik som stundtals känns som en power-point presentation. Det är både spännande och långsamt på samma gång. En sorts försök att skildra ett lands själ, dess essens. Ingen talar, här finns ingen berättelse i ord, men en berättelse i bilder som ändå gör att vi kan vi gå därifrån och veta mycket mer om landet Vietnam än vi visste när vi kom. Ho-Chi-Min och Buddha, Mekongdeltat och Hue, Saigon och Hanoi. Personer och geografiska platser som blivit en del av min historia, på samma vis som Bibelns byar, städer och människor. Platser jag aldrig varit på, människor jag aldrig mött men ändå har ett känslomässigt band till.

Några viktiga ord ur filmen: "Miraklet är inte att gå på vattnet eller att gå i luften, utan att gå på den gröna jorden". Någonstans handlar det också om minnet av det som varit i relation till framtiden, att kanske "glömma med värdighet".

Flickorna i Rochefort

Betyg: 2 monument

Syrenlila, duvblå, rosa, orange, turkos... livet och hela tillvaron är snyggt färg- och tonsatt, som en tolkning av Psaltarens 87:e psalm: "överallt sång och dans".

Caféet - där mycket utspelas - är modernt med glasväggar och citroner i stålkorgar på disken, men torget och staden är gammeldags. Vi befinner oss i en brytningstid, som så ofta i filmer. Året är 1967 och vi vet vad som kommer att hända, men de som gjort filmen vet det inte. Samtidigt är känslan som att lägga patiens, en enkel sådan, vi förstår från början att den troligtvis går ut. Dvs de par som presenteras inledningsvis får varandra i slutet.

Mitt i denna sång- och dansfilm sker ett styckmord,  men det tycks inte påverka någon överhuvudtaget. Ytterst märkligt, som om världens grymhet inte kan påverka sången och dansen - en extrem tolkning av modernitet och framtidstro.

Bäst är Gene Kelly. Han rör sig med en ungdomlighet som inte alls står i paritet till hans ålder.

White Mile

Betyg: 4 monument

Tillhör du dem som menar att forsränning är ett dåligt sätt att skapa "vi-känsla" på jobbet, då är detta din film! Tillhör du dem som menar att forsränning härdar och att faran skapar motiverade medarbetare, då bör du nog se den här filmen.

I centrum står chefens blick, allt utspelar sig där. Otäckt, inbjudande, beräknande, besviket, vädjande, men aldrig förstående. Och det tangerar grundfrågan: kan vi erkänna vår egen skuld, eller kan vi det inte? Det blir en kommentar till Psaltarens 51:11: "Vänd bort din blick från mina synder, stryk ut all min skuld"

Det är välspelat, ganska otäckt då vi från början begriper vad som kommer att ske. Men också spännande. Till detta en känsla av både tv-serie och dokumentär.

Dune

Betyg: 2 monument

Som en Shakespearepjäs förflyttad till en framtida rymdålder (år 10191). Med den skillnaden att manuset är betydligt sämre och skådespelarinsatserna därefter. Det största problemet är de godas godhet kontra de ondas ondska. Det sistnämnda går alldeles utmärkt att skildra och de onda blir med vissa undantag (läs Sting) spännande karaktärer, medan de goda är obarmhärtigt tråkiga. Då blir det ointressant hur det går och därmed faller intrigen. Synd, då det är en spännande och stundtals mycket vacker värld som skildras och idén med ett messianskt uppror i yttre rymden är i sig intressant. Inte minst teologiskt med en ganska problematisk syn på vad som är "Guds ord" och en tidig (1996) referens till Jihad.

Tyvärr är även stridsscenerna tråkiga, liksom monstermaskarna. Bäst är giftgastanden och de trekantiga trummorna.

Vad jag minns är böckerna att föredra.

Twister

Betyg: 3 monument

Äntligen en film som utspelas i Oklahoma! Oändlig prärie, majsfält, enstaka dötrista småstäder o c h tornados, massor av tornados. Två forskarteam jagar dem för att med sina mätinstrument kunna förstå hur de bildas och därmed kunna arbeta preventivt och rädda människoliv. Det ena teamet har gott om sponsorpengar och fin utrustning, det andra består av nördar som av olika personliga skäl brinner för saken. Gissa vem som vinner?

Mycket manlig beslutsamhet (stundtals men inte alls lika mycket kvinnlig sådan), mycket musik till bilåkning, mycket bilåkning över fält, gärden och vattenfyllda diken, mycket krossat glas, mycket högt ljud och en del flygande kor. Och en hjälte som bara ville få skilsmässopappren påskrivna....

Bäst är Philip Seymour Hoffman (han är alltid bäst!) i en biroll som galen tornadonörd - varje scen där han är med blir extra levande - samt den lite lakoniska referensen till 2 Mos 8:19 - om den egyptiska katastrofen.

Saturday Night Fever

Betyg: 4 monument

I slutet av sjuttiotalet blev denna film för mig, och troligtvis många fler, en symbol för ytlig, kommersiell, amerikansk kulturimperialism. Det var synd att vi aldrig såg filmen. Nu, 40 år senare, ser jag en film som skildrar klass, kön och bildningstörst, realistiskt filmad och med en grundläggande humanism som underton. I princip tvärtemot det jag en gång hävdade! Lägg där till 70-tals disco av klassiskt snitt och häftiga dansgolv.

Från den italienska arbetarklassens Brooklyn löper Brooklyn bridge över till Manhattan som en lyckans bro till ett annat rike, en annan tillvaro. Men de äger bara delar av bron och brofästet, de vågar sig aldrig över till andra sidan. Hånfullt utmanar de brons drömmar - med katastrofala konsekvenser, men förblir småpojkar som inte vågar förändras (förutom Tony, som ger upp allt för att ta sig över).

Intressant är den handgripliga tolkningen av 70-talets Guds-död debatt inom teologin och naturligtvis John Travoltas vita kostym med väst!

Under sanden

Betyg: 4 monument

Sand, hav, hat och hämnd. Och ansvar. Ansvar för det andra gjort, ansvar för att vara människa. Tyska soldater - knappt mer än pojkar - tvingas vid krigsslutet att desarmera minor längs den danska västkusten. Ljuset över havet kontrasterar deras skitiga ansikten. Havets rofylldhet kontrasterar skräcken att minan går av (vilket den gör). Gruppens solidaritet kontrasterar varje individs enskilda uppgörelse med döden. Det är förfärligt, oerhört vackert fotograferat och trots allt ändå hoppfullt, en illustration av Josua 22:6 trots nedanstående kommentar!

Det otäckaste är pojksoldaternas hemlängtan. Och att så få av dem kommer hem.

Edward Scissorhands

Betyg: 3 monument

Jag insåg efteråt att jag såg filmen på Marc Bolans fyrtioåriga dödsdag. Här finns ett samband. Samma romantiska bild av världen, samma gothiska estetik. På något sätt blev jag besviken. Minns filmen som bättre. I viss mån samma sak med Marc Bolan. Det bästa är den obönhörliga kritiken av det småborgerliga Amerika - som tydligast framträder i estetiken och scenografin. Annars är historien lam och alltför långsam. Intressantast är likheten mellan Edward och Marc Bolan, och tänk om Tim Burton hade använt hans musik som soundtrack - då hade filmen blivit odödlig!

Kanske passar Jesaja 1:18 om att bli ren som snö från sina synder. Edward är ju syndfri och, troligtvis, fri från från arvsynden. Och snön är betydelsefull.

Valerian and the City of Thousand Planets

Betyg: 3 monument

En fröjd för oss som läste Linda och Valentin-albumen tidigt åttiotal. Som att stiga rätt in i denna fantastiska bildvärld med alla dess varelser, världar och kulturer. Då och då ler jag igenkännande. Allt är med.... utom den så stillsamma ironin, de kongeniala historierna och de fina samspelet mellan Linda och Valentin. Här är det upptrappat några varv, försök till mer episk berättelse om folkmord, förlåtelse och lögnens konsekvenser, mer action och några fånigheter och framförallt en alltför stereotyp skildring av huvudpersonerna; Valerian och Laureline (Linda och Valentin - som vi känner dem!).

Intressant dock med en sorts oväntad queer touch, en helt virtuell köpstad och kritiken av soldatmoralen; att lyda order, följa regler till punkt och pricka samt att hellre låta andra gå under än erkänna ett misstag. En sorts kommentar till orden ur 2 Mos 32:2 "Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!" Det handlar både om utplåning och förlåtelse.

When Trumpets Fade

Betyg: 4 monument

Kriget underifrån. Hierarkier, makt, vansinniga order, blod, död, tårar, skräck. Mitt i allt kaos också vänskap, lojalitet, mod och ifrågasättande. Slaget vid Hurtgenskogen 1944 räknas till de onödiga (om nu inte alla slag är det). Tjugofyra tusen soldater, många nyrekryterade, döda i anfall efter anfall utan plan eller strategi.

Hela helvetesskildringen inramas av hoppet om "att vara hemma till jul". Slutmusiken är då både kongenial och hånfull. Så många som aldrig kom hem. Mycket närbilder, mycket tung andning, massor av cigaretter, orakade kinder, brustna blickar.... mycket effektiv antikrigspropaganda!

Mud

Betyg: 4 monument

En film om kärlek. Men skildrad genom fjortonårige Ellis förståelse av kärleken. Vad händer när föräldrarna skall skiljas, hur är det egentligen mellan Mud, mannen han möter på den övergivna ön och hans kvinna Juniper - hon som har fåglar tatuerade på händerna? Och männen som jagar Mud, vilka är det? Och Tom som hjälper Mud, vem är han? Och vad innebär det att ha en flickvän egentligen? Många frågor, snyggt filmat och skickligt spelat av de unga pojkarna. En äventyrlig sommar, ett vuxenblivande och en ständig återkomst till 1 Mosebok 3:15 om fiendskapen mellan människan och ormen.

Den galne kung George

Betyg: 4 monument

Om galenskap, maktintriger och en sorts realism. Det är sent sjuttonhundratal och England har just förlorat Amerika. Det finns de i det engelska parlamentet som menar att kan amerikanerna klara sig utan en kung, så kan väl vi det med. När kungen visar tecken på galenskap ges möjligheterna, intrigen kan börja.

Det är snyggt, mycket kostymer, snygga slott, goda skådespelare och en intressant bild av sjuttonhundratalets läkarvetenskap där mycket intresse ges åt urin och avföring och ganska lite åt hur patienten egentligen mår. Att sedan Shakespeare's Kung Lear blir det som räddar kungariket är nog att betrakta som en modern eftergift, men en mycket elegant sådan.

Bäst är kungens uppassare som bor i ett kyffe med trevåningssäng och ständigt drabbas av kungens galna upptåg, som att klockan fem på morgonen läsa Herrens bön på ängen iklädda nattsärk och inget annat... och all musik av Händel!

Mina drömmars stad

Betyg: 4 monument

Det är något vekt och därmed intressant över Henning, långt från klassisk arbetarskildring. Kvinnorna framstår som de starka, särskilt Annika, men också Lotten som dock sjunker ihop mer och mer under berättelsens gång - fint spelat. Snygga Stockholmsbilder, bra dialog och snygga kollektivscener - men lite för mycket av historielektion och lite för lite levande drama. Personerna framträder inte för att de är just de personer de är utan för att illustrera den historiska utvecklingen. Som om inte berättelsen bar i sig själv, vilket jag är övertygad om att den gör.

Klasskänsla, vetskapen om varifrån du kommer är central och här citeras både visionen ur Jesaja 35 om den jublande ödemarken och Kommunistiska manifestet - bägge blir en sorts hoppfulla texter om den framtid som kanske en gång är möjlig. Så också vart du är på väg är centralt!

1898 - Los últimos de Filipinas/Our last men on the Philippines

Betyg. 3 monument

Imperialism, svek och "fake news". Spanska soldater sitter inringade i en kyrka i en liten by på Filippinerna. Runtomkring pågår den filippinska revolutionen. Utan att de vet om det har landet sålts till USA och de har inget imperium att försvara längre. Men deras styvnackade befäl vägrar att tro på nyheterna: "det är bara lögner!" Så belägringen fortsätter, plågorna fortsätter; sjukdomarna, grymheterna och våldet fortsätter.

En förfärlig historia om manlig enfald, men också om drogberoende missionärer, om att teckna katastrofen och en omöjlig framtid.

Babettes gästabud

Betyg: 4 monument

Tungt arbete, fattigdom och en hård lutherdom - havet, sanden och de låga husen bjuder inte in till gästfrihet, snarare tvärtom. Hit till Jyllands nordkust kommer Babette som flykting från det politiskt oroliga Europa vid 1800-talets mitt. Hon tar tjänst som hushållerska hos prästens döttrar och efterhand förstår vi att hon kan betydligt mer än hon visar. Först tas hon emot med öppna armar, men inskränktheten och misstänksamheten tar över. Så bestämmer sig Babette för att bjuda på kalas och inte vilket kalas som helst, det kan liknas vid visionen i Jesaja 25:6 "ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta mustiga rätter och starkt, klarat vin." Mest fascinerad blev jag av "Cailles en sarcophage" (inbakade vaktlar). Gästabudet blir en fantastisk fest där maten och vinet får mer och mer en evangelisk betydelse efterhand som rätterna bärs in. Jarl Kulle sammanfattar det suveränt i en monolog lång som en predikan.

Mer ett kammarspel än en dramatisk film, men välspelad och en fantastisk berättelse av Karen Blixen.

Nise - The Heart of Madness

Betyg: 4 monument

I centrum ett psykiatriskt sjukhus i Buenos Aires på 40-talet. Lobotomi och elchocker är på modet. Grymhet och människoförakt döljs dels i machomyten, dels i vetenskapen. Den kvinnliga psykiatern Nise da Silveira (1905 - 1999) vill något annat: "Jag tror inte på helande genom våld" blir hennes inledningsreplik. Med hjälp av några konststuderande och ett gott stycke jungiansk teori öppnar hon en kreativ konstnärsstudio på sjukhuset.

En framgångssaga, naturligtvis, men skildrad med ömsinthet mot de utsatta och skärpa mot maktens män blir det en fin film om människans möjligheter och konstnärligt skapande. Fint foto på det, särskilt närbilderna av måleriet; ett penseldrag, en färgpalett, en kollinje, leran som knådas...

Django Unchained

Betyg: 5 monument

Siegfriedsagan berättad igen. Richard Wagner och Quentin Tarantino på samma spår. Storvulet, teatraliskt, dramatiskt (rejält blodigt på sina ställen) och väldigt bra! Sällan har jag sett rasismen så avklädd och med en så god portion humor. Från sextiotalskänslan i förtexterna till Richie Havens sång i slutscenen är det ett utomordentligt gott hantverk. Att lägga in den avslutande låten från den inledande woodstockartisten Richie Havens är kongenialt. Plötsligt binds tid och tema samman. Film när den är som bäst.

Att notera är det fruktansvärda missbruket av 1 Mos 1:28 och att soundtracket är så oerhört bra.

Blow up/Förstoringen

Betyg: 3 monument

Vi befinner oss i en brytningstid, det gamla ersätts av det nya; byggnation, musik, relationer. Men det finns ingen stadga i förändringen och inget egentligt mål och ingen mening. Med Marx ord: "allt fast förflyktigas". Eller allt är, som Predkaren säger, "tomhet" (Pred 1:2) och för mig starkt oroande. Inte så bra som jag hoppats, men just oroande och kanske därför bättre än jag tror.

Slutscenen med sin pantomimiska tennismatch är oslagbar och när "bollen" far utanför stängslet och måste kastas tillbaka blir hela filmens tema tydligt: det vi trott var verklighet är luft och intet och det vi inte sett är verkligheten. I övrigt ryms här filmhistoriens märkvärdigaste popkonsert, Yardbirds med både Jimmy Page och Jeff Beck, som spelar inför en helt stillastående publik.

Peace, Love and Misunderstanding

Betyg: 2 monument

Om att bli den fjäril, eller påfågel, du innerst inne är. För det är du väl? En del sanningar, men mest plattityder och svårbegriplig andlighet. Marijuana, höns och tråkiga musikfestivaler. Alldeles för prydliga outsiders som gör att deras alternativa liv känns fullkomligt ointressant och det är svårt att förstå varför någon annan dras dit. Men kanske handlar det om kärlek, och då må det vara förlåtet. I så fall blir bibelhänvisningen 1 Joh 4:16 "Gud är kärlek", men egentligen passar Petrus vision i Cesarea (Aplg 10:9-16) om vad som är tillåten mat, bättre med tanke på den centrala diskussionen om vegetarianism.

Efteråt känns sonen Jakes korta videofilm som ett under av realism och det andra som heminredningsreportage - allt är yta och alltför starkt solsken.

Bäst är Walt Whitman citaten och naturscenerierna runt Woodstock. Sämst är storyn och musiken.

Kniven i vattnet

Betyg: 4 monument

Sol, vind och vatten... och svartsjuka, möjlig drunkningsdöd och lögner. Fantastiskt vackert foto, goda skådespelarinsatser och en tät dramatisk berättelse. Frihet, lögn, beroende, makt - många teman samsas på en trång segelbåt. Tidigt sextiotal i Polen, plockepinn, jazzmusik och badmössa.

Obehaglig, slutar den befriande eller inte? Inte är nog svaret. Men här finns också stunder av lekfullhet, som parafrasen på Markusevangeliet 6:48 när Jesus går på vattnet.

Frukthandlarens fyra årstider

Betyg: 2 monument

Om död, skam och förakt och om en människas utbytbarhet. Sorglig, men inte gripande då vi inte lärt känna Hans och därför inte fullt ut förstår honom. Om en borgerlighet som stöter ut, om manlig vänskap som inte bär och hur man kan supa sig igenom ett helt liv på en kväll.

Fint foto, snygga tablåer - ett hårband stämmer med en gardin, en bordsduk med en kvinnas hår... Och en fint sjungande fruktförsäljning: "Finfina plommon/färska päron". I övrigt inte i klass med de andra Fassbinderfilmerna vi sett.

Rädslan urholkar själen

Betyg: 4 monument

Fantastisk öppningsscen! Tystnad, frusna rörelser och blickar som dömer hårt och blint. Redan här markeras temat, att se med en annan blick, att inte avgränsa, att försöka leva trots fördomar och andras hårda ord. Passar alldeles utmärkt att vi såg denna film den söndag då Evangeliebokens tema är "Att inte döma". En predikan i sig. Retoriken känns igen idag, dömandet, främlingsrädslan - som ju är en del av det som urholkar ett samhälles själ.

Ett mer psykologiskt sammanhållet porträtt än Fassbiners andra filmer, mindre marxism och mer vardaglighet - det kanske är avgörande.

Men också häftiga 70-tals klänningar, långhåriga poliser och snygg tyska.

Petra von Kants bittra tårar

Betyg: 3 monument

Mer teater än film. Mer kvinnor än män (faktiskt inte en enda). Mer skam än kärlek - vilket är oerhört sorgligt. Vi befinner oss i samma sovrum filmen igenom med sex skådespelare som i princip aldrig ser varandra i ögonen. Alla samtal förs förbi varandra. Fasansfullt, men välspelat. Förstår dock inte riktigt poängen med att filma denna teaterpjäs.

Om kärlek som affärsuppgörelse, om förtingligandet av våra relationer, om det Marx kallar alienation.

Några intressanta citat: "Jag föredrog redskapsgymnastik", "Det finns inget som är enkelt", "Man är så ensam utan Gud".

Maria Brauns äktenskap

Betyg: 4 monument

Den centrala frågan som ställs återkommer flera gånger: "Är det så kallt därute?" Svaret måste vara ja om vi tänker att det är kylan som skapar det moderna Västtyskland ur efterkrigstidens kaos - kylan och girigheten. Elegant formar Fassbinder en allegori över ett samhälles framväxt från ruiner till den självvalda destruktionen. Grymt, obarmhärtigt och väldigt snyggt - förutom frisyrerna som mer förebådar åttiotalet än skildrar fyrtiotalet.

En fantastisk öppningsscen vars okontrollerade kaos korresponderar mot det beräknande kaoset i slutscenen. Snyggt filmat, som om vi står bakom gardinen och ser det hela utspelas, det ger en viss distans som är medveten, men också problematisk. Vi kommer aldrig nära. Som på teatern.

Lite perifert, kan tyckas, men här finns en hänvisning till den relativa tidsuppfattningen i Andra Petrusbrevet (2 Pet 3:8).