Coco - livet före Chanel

Betyg: 3 monument

Det är många filmer som börjar starkt och vackert, Coco - livet före Chanel är en sådan film. Men ganska snabbt byts de vackra bilderna där Coco ser nunnedokens linjer mot en film som känns lite tråkig och inte riktigt förmår fånga mitt intresse. En styrka med denna film är ändå att den handlar om skapandets villkor. Coco Chanel är nyskapande och ser något vackert i raka, enkla linjer. Hon är ensam och före sin tid. Scenen där hon skapar "den lilla svarta" är det riktigt underhållande. Det finns något i den här filmen som påminner mig om Séraphine, och det är inte enbart det franska.

Änglar och demoner

Betyg: 3 monument

Grundtemat är motsättningen mellan vetenskap och tro - tydligt markerat i filmens första scener från partikelacceleratorn i CERN och de samtida scenerna från påvens död i Vatikanen. Den moderna fysiken möter Katolska kyrkan! I verkligheten ett mindre dramatiskt möte, men på film blir det tidvis riktigt spännande. Men det är varken teologin eller fysiken som är spännande, utan jakten på en mördare i Roms kyrkor och mer undandskymda kapell. Tom Hanks är med, förstås - ganska träig och därför helt ok. Men hans slutledningsförmåga överstiger vida tittarens, så man hinner aldrig riktigt begripa hur han hittar ledtrådarna. Men det är ganska spännande ändå.

Några demoner syns inte till och de änglar som förekommer är enbart statyer. Till skillnad från den tidigare filmen saknas teologin, men det är en ganska bra skildring av hur det går till när man väljer en ny påve.

The Day After Tomorrow

Betyg: 2 monument

Ett möjligt framtidsscenario? Knappast, men intressant ur andra perspektiv. Handlingen kan vi lämna därhän, den saknar intresse. Det intressanta är relationen mellan Gamla och Nya världen, mellan Europa och Amerika, främst USA, men i förlängningen även det vi slarvigt kallar Tredje världen.

Ett brittiskt forskningsteam slår larm om klimatförändringen, men från sin bas kan de inget göra, bara lämna en sorts grovunderlag för de beräkningar som sedan görs i USA. Det brittiska forskarteamet är vänliga, folkliga; fotboll och familjerelationer tar upp deras tid. Men de tillhör den gamla världen. De går passivt under och tycks på något vis accepetra det. Den gamla världen dör efter att den lämnat ifrån sig det nödvändiga (här fakta om klimatförändringen). De amerikanska forskarna är tvärtom aktiva, drivande och hjältemodiga. Men, och det är nog det viktigaste med filmen, i slutet när USA:s president talar från sin evakueringsort i Mexiko så tackar han för den generositet och gästfrihet som tredje världens länder visat flyktingströmmarna från USA och Europa.

Den Gamla världen går under, den Nya världen kämpar men är beroende av Tredje världen. I sig ett revolutionärt budskap med tanke på hur väl USA och Västeuropa behandlar dagens flyktingströmmar!

En helt annorlunda, men lika revolutionär kommentar fäller de astronauter som följt katastrofen från sin rymdstation; när de stora köldmolnen har skingrats över det norra halvklotet och det är helt tömt på levande människor så säger den ene av dem: "Har du någonsin sett en så klar luft?"

Det är först när mänskligheten gått under som världen kan räddas.

Effi Briest (1974)

Betyg: 4 monument

Det är svårt att jämföra årets Effi Briest med Rainer Werner Fassbinders från 1974. Fassbinderfilmen är svart-vit och känns som en filmad roman. Rakt upp och ner. Och utan att ha läst Theodor Fontanes (se bilden) roman från 1895 är det ändå lätt att förstå att Fassbinder följer originalet troget, och årets upplaga mer är att betrakta som en tillrättalagd version. I Fassbinders film är dock huvudpersonens (Hanna Shygulla) frisyr så 1970-tal att det nästan blir patetiskt. Undrar om någon kommer att tycka Julia Jentsch frisyr är så 2010-tal om 35 år?

Jag tycker om det långsamma, episka berättandet. Det vackra filmfotografiet, som ibland är vackra stillbilder. Obehaget som så sakta smyger sig på. Det tycker jag inte om, men jag tycker om hur det är skildrat. Beskrivningen av en kvinnas instängdhet i normer och kultur. Och hur illa det kan gå om man är en väldigt principfast person som von Instetten, Effi Briests man. Han kräver att få duellera, fast det inte ens var på modet i slutet av förrförra seklet. Katastrofen är ett faktum, oavsett om han skjuter sin motståndare till döds eller själv blir skjuten. Och den livsbejakande Effi Briest måste inse att hon är en bricka i en maktfullkomlig mans spel. Men egentligen handlar det inte om maktfullkomliga män, kvinnors underordning och gammalmodiga kulturyttringar utan om vad som händer med en människa som inte får leva i frihet och som tvingas göra våld på sin natur. Något som är alldeles allmänmänskligt och som Fassbinder låter mig förstå på ett helt annat sätt än Hermine Huntgeburth (2010).

Away we go

Betyg:2 monument

Verona och Burt väntar barn. Men de har inget riktigt hem att bo i. Så de reser runt i Amerika och besöker en rad olika städer där de har släktingar eller bekanta, för att pröva om de kan bo där. Men det kan de inte. De som bor där är alldeles för galna, eller för ledsna, eller för utflippade för att det skulle kunna vara möjligt. Till sist kommer de till en väg som nästan tar slut, där havet tar vid och ett vackert hus står och väntar på dem. Där kan de bo!

Jag minns barnböcker jag läst om snigeln eller apan eller elefanten eller vem det nu var som letade hem och hela tiden gick fel. Ständigt med frågan: "Kan jag bo här?" Så på sista sidan i den tuggtåliga boken fanns där ett snigelhem, eller aphem eller elefanthem eller vad det nu var. Detta är vuxenvarianten på de böckerna. Rar på många sätt, snäll och rolig ibland. Men det håller inte som en hel film. Storyn blir för tunn och den känns lite unken när de väl hittar det gamla huset vid havet. Varför ska de bo där?

Dock gillar jag karaktären Burt, smått enfaldig, men mycket kärleksfull och han ryter till vid exakt rätt tillfälle, vilket är bästa scenen där han i ren protest kör sin kusins son i en sittvagn. Sittvagnar är nämligen förbjudna i hennes hem av ideologiska skäl!

Robin Hood (2010)

Betyg: 5 monument

Trots mina vänners ganska svala kommentarer om den nya Robin Hood-filmen var jag väldigt sugen på att se den, insåg jag när jag väl satt mig i biosalongen. Och oj vad bra det var!

Det jag hört, från mina smått besvikna vänner, är att den är för mycket Gladiator. Och det stämmer väl, men Gladiator är ju inte en dålig film. Robin Hood är lik, främst p.g.a. samma skådis i huvudrollen, och att det är mycket slagsmål. Men Robin Hood (filmen) har mycket mera värme och humor, vilket passar väl in i det annars våldsamma 1200-tal som filmen utspelar sig i. Det är även en annorlunda Robin Hood-story, med väldigt lite "springa i skogen" och mera fokus på det större politiska spel som kretsar kring England-Frankrike relationen, Richards och Johns relation samt att förråda, förrådas och bli utsvulten av sitt eget land (eller snarare kung).

En minnesvärd scen är när Robin Hood (Robin Longstride heter han i filmen) frågar Marion ifall hennes make var "A good knight?".
Hon svarar "It was short, but sweet?
och Robin säger "No, I meant: he was a good knight?
Väldigt roligt i sammanhanget, och beskriver väl den lätt tryckta relationen som Robin Longstride och Marion har.

Kick-Ass

Betyg: 4 Monumment

Kick-Ass är en film som till stor del är helt galen. Den är oerhört rolig, utan att ha en massa tydliga skämt och one-liners, det är mer stämningen som är kul. Fast egentligen är det väl mest sorgligt. Till exempel karaktären Hit Girl, en tjej på typ 9 som är världens dödsmaskin och hugger av ben och spetsar elaka män till höger och vänster. Det är så absurt att det blir kul, men det är ju bara tragiskt och hemskt egentligen. En 9årig flicka ska inte mörda personer, även om de är dumma. Dessutom är hennes pappa (spelad av Nicolas Cage) en hämndlysten, vapentokig ex-polis som är oerhört våldsam.

Det är ju mest bara tragiskt, men i stämningen som filmen har så blir det så absurt att det blir kul. Och faktiskt (och kanske tyvärr) så är våld på film ibland riktigt bra, och snyggt. Varför är svårt att förklara, men det är lite samma som i Tarantinos två filmer Pulp Fiction och Reservoir Dogs. De är oerhört våldsamma, men samtidigt väldigt bra och just "snygga". Kick-Ass är inte i denna klass, men ändock en sevärd film. Om man gillar superhjältar, uppskattar ironi och klarar av onödigt övervåld. Det ska dock tilläggas att i jämförelse med t.ex. Reservior Dogs så har Kick-Ass väldigt många fina och varma scener också, vilket gör att den inte alls är lika tung, utan tvärt om är en film som är ganska mysig. Trots mycket (onödigt) våld.

En dag i vilda västern

Betyg: 5 monument

Intelligentare humor är svårt att hitta. Bitskt och ömsint på samma gång. Civilisationen sedd snett underifrån och rejält ifrågasatt. I alla Bröderna Marx filmer är det alltid de mest aparta sammanhang som möts, en sorts möte mellan det bisarra och konventionen - och verkligheten blir sig aldrig mera lik. Våra hjältar råkar av helt oförklarliga skäl hamna i en indianby - det har inget alls med handlingen att göra - och Rusty Panello (Harpo) hittar naturligtvis en vävstol som han spelar på som på en harpa. En ganska trist scen vad jag minns som barn, men nu upptäckte jag indianhövdingen som står bredvid, klädd helt enligt konventionen med hjorthudar och hel fjäderbuske, barsk och tvärhuggen och stridsmålad. Men, så tar han upp en flöjt, och spelar helt vansinningt utan någon som helst melodi. Det låter förfärligt, men han står kvar i samma pose, stridsmålad och barsk och spelar urdlålig flöjt. Det är hemskt roligt!! All konventionell indianromantik faller platt, det absurda bryter igenom konventionen. Och han blir så mänsklig, fåfäng, lite fånig, men mycket mänsklig

The Informant

Betyg: 3 monument

Det är något speciellt med slipsarna, alla har randiga, ganska stela slipsar, utom Mark Whitacre (utmärkt spelad av Matt Damon) vars slipsar är vilda och oregelbundna i mönstret. Kanske är det så med honom också. Till en början tycks han tillknäppt och ganska tråkig, men det visar sig att det inte riktigt är så. Det är mycket som inte riktigt är så som Mark Whitacre säger och det är väl filmens idé - en sorts gestaltning av lögnen och en lögnare som oftast själv tror på det han hittar på. Men på en punkt ljuger han inte - det pågår en kartellbildning med justerade priser på majsstärkelse, eller något liknande (därav den något vedervärdiga bilden) inom livsmedelsindustrin i USA och Mark Whitacre sätter hela sin framtid på spel genom att avslöja den.

Det är egentligen inte så spännande, men rätt underhållande när man inser att Mark Whitacre inte är den man trodde från början. Men vi får aldrig någon riktig förklaring till alla lögner, de bara kommer och vi förstår inte riktigt varför.

Bäst är Marks berättarröst med vardagliga kommentarer om allt mellan himmel och jord som inte alls har med filmens handling att göra och den helt malplacerade filmmusiken - så bra just för att den inte passar alls!