Passageraren i regnet

Betyg: 3 monument

En buss kör geom regnet - den är till synes tom, men en man stiger av i en liten ort. En man som vi aldrig lär känna, men som allt kretsar kring: kvinnan han våldför sig på, mannen som av någon dold anledning jagar honom, poliserna som utreder ett mord i grannskapet och den äkta mannen som ständigt är på väg till jobbet. Någon egentlig handling finns här inte, enbart en obehaglig stämning av att vara iakttagen och att någon vet allt du gör. Det påminner en hel del om Hitchcocks filmer, men saknar hans speciella kameravinklar och känsla för skådespeleri. Dialogen är lika snygg som Marlène Joberts vita kappa i plast (?), men Charles Bronson kan inte matcha henne. Han känns mest klumpig och felplacerad - kanske är det för att han pratar franska.

Det spelas bowling, Jesu ord i Matteus 7:19 iscensätts och vi blir serverade en fantastisk lunch bestående av två stekta ägg, massor av ketchup och några salladsblad. Till detta lär filmen ha gett inspiration till The Doors låt "Riders on the Storm".

Borg

Betyg: 3 monument

Det börjar med den berömda garageporten i Södertälje på sjuttiotalet - sedan vänder blicken mot Wimbledonfinalen 1980 mellan Björn Borg och John McEnroe. Matchen har blivit historisk och filmen bygger på den historien med att på ett ganska förenklat sätt beskriva de två motståndarnas psykiska instabilitet: Björn Borg med alla känslor inombords och John McEnroe med känslorna på utsidan. Vi får se tillbakablickar till barndom och ungdom för dem bägge  - tillbakablickar som ska förklara deras respektive psyke. Det känns just förenklat, även om slutet bryter med det förenklade och erbjuder både frihet och försoning.

Ändå är det spännande, särskilt för mig som inte vet vem som vinner även om jag anar det. Spänningen består i det goda skådespeleriet vilket är både övertygande (trots förenklingen) och genuint. Mest överraskande är Björn Granath som Bengt Grive i det som blev hans sista film.

Det sista äventyret

Betyg: 3 monument 

Det börjar med att en ung man söker sig bort från auktoriteter (militären, föräldrar) för att själv bli en (vikarierande gymnasielärare). I och med det sviker han fästmön för en ung gymnasist som han dessutom är lärare till. Det är i sig inga problem. Vi befinner oss i tidigt sjuttiotal och moralen tillåter relationer mellan lärare och elever, men det gör något med honom när svartsjukan drabbar. Sedan vänder filmen helt och vi befinner oss på ett mentalsjukhus där den unge mannen läggs in - också detta doftande av sjuttiotal med kompisläkare och sjuksköterskor i batikblusar. Men nu mörknar bilden och själva existensen, livet står på spel. Det sista äventyret visar sig inte alls handla om förbjudna relationer och hemlig kärlek utan om frihet och mod att leva, eller inte leva. I det ljuset blir den sista repliken fullkomligt glasklar. Livet kräver mer än att putsa glasögonen!

Bäst är Tomas Bolme som psykiater i jeans och T-shirt. Märkligast är fixeringen vid glasögonen och synfelet: det ständiga putsandet av glasögonen, attacken mot en optikbutik, och besattheten av att inte kunna se - att leva i "det eviga mörkret".

Avatar - The Way of Water

Betyg: 4 monument

Kampen står som i den förra filmen mellan urbefolkningen (na'vier) och människorna ("the sky people"), där människorna framstår som giriga, brutala och grymma. På så vis dystopiskt. Men Na'vierna står för det motsatta och då förmedlar filmen ändå hopp. För nog vill vi alla vara na'vier egentligen.

Det är intressant att se hur dagspolitiska ämnen speglas i denna typ av storfilmer: flyktingens upplevelser, fredsfrågan, rovdriften på miljön, rasism/nationalism och rätten att vara annorlunda. Samtidigt som en konservativ syn på familjen skymtar fram i bakgrunden. 

Här finns mycket religion och om vi skulle byta ut orden "the way of water" mot "Guds väg" så vore inte skillnaden så stor mellan denna form av naturdyrkan och modern, liberal kristendom. Kraften/Gud finns både inom oss och utanför, gränsen mellan död och liv är inte så exakt, och "det finns ett uppdrag just för dig" (SvPs 791).

The Adventurers (1951)

Betyg: 3 monument 

I grund och botten en film om manlighet. Fyra män ger sig, av olika orsaker, tillsammans ut på en strapatsrik resa med oxdragare för att hitta de diamanter som en av dem gömt uppe i bergen. Var och en representerar olika delar av klassisk manlighet: äventyraren, den starke, den intellektuelle och den cyniske. Fyra ger sig av tre återvänder - men det är inte riktigt som vi tror.

Det skulle ha kunnat vara en traditionell western-film om det nu inte vore så att den utspelar sig i Sydafrika just efter boerkriget. Prärien är en savann, pumorna är leoparder och bergen ser annorlunda ut. Men guldgruvorna är sig lika, den svarta arbetskraften är sig lik förutom att de sjunger afrikanska sånger och inte spirituals och sheriffen är lika rättrådig, dock i uniform.

Den stora jakten

Betyg: 2 monument

Fågelskådnig gör sig inte på film! Det hjälper inte att Steve Martin och Jack Black är med - det blir kanske till och med lite sämre. Tre i grunden olika män bestämmer sig för att genomföra ett, så kallat, stort år, dvs att försöka se så många fågelarter i USA som möjligt under ett år. Det är en oerhört seriös tävling där allt tycks vara tillåtet, som att hyra helikopter för att se klipphöns, lura motståndarna att rariteten finns någon annanstans, hitta på ett fingerat antal fåglar du sett för att få moståndaren ur balans osv. Ganska ointressant och väldigt långt från fågelskådningens glädje och spänning.

Mest fånigt och tröttsamt. Men det som på något vis räddar filmen är livet som pågår precis som vanligt bortom tävlingen; en pappa får en stroke, ett barnbarn föds, en hustru genomgår fertilitetsbehandling. Det och det rätt finurliga soundtracket.

The Story of Temple Drake (1933)

Betyg: 3 monument

Åska, regn, mörker och dramatisk musik - men det blir aldrig så bra som den ursprungliga romanen av William Faulkner. Moralen, etiken och det mänskliga tillkortakommandet blir inte lika tydligt. Ändå spännande och komplext om domarens dotterdotter som lever ett liv domaren inte vill känna till, om sexualitet, kontroll och våld, svek och hederlighet - till det plikten inför Gud, särskilt när du lagt högra handen på Bibeln och svurit. 

Jack la Rue som Trigger är suverän. Intressant är att hans rollfigur bytt namn. I romanen heter han Popeye, i sextiotalsfilmen Candy och här alltså Trigger. Han är lika otäck i alla skildringarna men utifrån hans gränsöverskridande personlighet är Candy nog det bästa namnet. Lika intressant är att romanen och de bägge filmatiseringarna slutar på helt olika sätt.

They Came from Beyond Space

Betyg: 2 monument

Det är väldigt mycket sextiotal och väldigt dåligt skådespeleri och en ganska svårbegriplig story med en del uppenbara logiska missar. Ändå charmigt på sitt vis om rymdskeppet som landar i en åker i södra England med rymdvarelser som har så hög intelligens att de gjort sig fria från den egna kroppens begränsningar. Istället tar de över andras kroppar genom en sorts strålning. Dock kan inte strålningen gå genom silver och vår hjälte har en silverplatta inopererad efter en bilolycka. Hans medhjälpare har vanliga foliehattar. 

En fånig och ytterst billigt gjord science-fiction film som bjuder oss på det udda engelska ordet ”jalopy” och ett förvånansvärt ödmjukt slut. 

Fallet Temple Drake (1961)

Betyg: 4 monument

Ett spädbarn har dödats. Vid den inledande rättegången får vi tydligt klart för oss vem som dödat barnet - sedan fortsätter berättandet om varför. Och det blir mer och mer tydligt att den skyldiga inte är skyldig på det sätt som vi tror och den drabbade modern inte så drabbad som vi inbillar oss. Av William Faulkners grymma roman om sexualitet, moral och mäniskornas kamp mellan ont och gott har det blivit en enklare berättelse med färre personer och färre cigaretter. Mindre brutal och mindre sexuellt laddad, men välspelad och nog så spännande om frälsning, förlåtelse och nödvändigheten av att tro på något där Jesu ord om att "sanningen ska göra er fria" är centrala.