Kort möte

 Betyg: 3 monument

Kärlek, eller kanske egentligen förälskelse, skam och skuld. Allt utspelat under några veckor på en järnvägsstation mellan två pendeltåg. Regn, dimma, kolrök, trenchcoats, fåniga hattar och ett stort allvar. Det är inte mycket som händer, det mest spännande är att större delen av filmen är en inre monolog, men allvaret, att det är på liv och död griper tag. En gift kvinna möter av en slump en gift man då de väntar på varsitt tåg; kärlek uppstår. Enkelt, men mycket komplicerat. 

Bäst är det fantastiskt rationella sättet att servera te - det dricks mycket te - kringlivet på stationsbaren och att det på något vis finns en koppling till 1 Mos 32:12: ett sandkorn som startar allt.

The Kid

 Betyg: 2 monument

Våld och godhet är oftast en svår kombination. Just så är det här. De goda är de som skjuter flest, de onda är grymma och hotar och slåss - men de dödar inte. De goda däremot, de dödar. Svår moral. Bryter mot 5 Mos 30:19 om att välja livet. I övrigt en alltför tunn story: två barn tvingas på flykt av grymma släktingar, de söker av misstag skydd hos Billy the Kid när han just ska gripas av Pat Garett. Sedan utvecklas hämnden på de grymma släktingarna medan det pratas om livets mening, om livets betydelse och vikten av att stå för den man vill vara. Synd bara att hämnden kommer så högt upp på dagordningen. 

Dock är Dane DeHaan mycket bra som Billy the Kid, en tacksam roll dock. Bäst är leendet och de dåliga tänderna.

The End of the Tour

Betyg: 4 monument

Om skrivandet, om skrivandets ensamhet, om sanning och om falskhet. Men kanske mest om vänskap. David begär att i sin tjänst som praktikant på The Rolling Stone få intervjua författaren David Foster Wallace som just slagit igenom. Han följer med på en uppläsningsturné genom ett fruset vintergrått Mellanvästern och filmen skildrar deras samtal; om skrivande, om missbruk, om livet, om det viktiga och det oviktiga, om hundar, TV-tittande, Amerika, om kärlek och död.

Det är ömsint, stillsamt och mycket välspelat (särskilt Jason Segel som David Foster Wallace), stundtals med en ljuvlig lätthet, stundtals med en besvärande tyngd. Bäst är kanske ändå repliken: ”Baptister kan dansa!”