En italiensk familj på gränsen till sammanbrott

Betyg 3 monument

I grunden ett banalt budskap om att vara sig själv, men lite udda då det handlar om sexualitet i en syditaliensk familj där pappan mycket traditionellt styr både familjen och familjeföretaget, en fabrik som tillverkar pasta. Homosexualitet är något som överhuvudtaget inte finns i hans föreställningsvärld. Men det visar sig att han har fel. Det finns mycket närmre än han tror...

Kontrasten mellan den traditionella familjen och Tommasos gay-vänner från Rom är välfunnen, annars händer inte så mycket. En gammal farmor talar visdomsord, bröder slåss, söner förskjuts, en faster dricker för mycket, systerdöttrarna är överviktiga, och tjänstefolket ser allt. Kort sagt; en italiensk familj på gränsen till sammanbrott.

Steamboy

 Illustration hämtad från: www.buildinghistory.org

Betyg: 4 monument
Ångan ligger tät, ventiler pyser, kugghjul griper, pistonger rör sig, kraft och tryck byggs upp - tekniken vinner terräng. Det är 1800-tal och ångmaskinerna håller på att förändra världen. Filmens tema är teknikutvecklingens och vetenskapens moraliska hållning; är tekniken/vetenskapen neutral eller måste den ta ställning för eller emot kriget. Två konkurrerande grupper slåss om en upfinning som ger ångmaskinen flerdubbelt större kapacitet. Det visar sig att de är ungefär lika goda kålsupare när det gäller själva grundfrågan. Vetenskaplig utveckling och krigsindustri tycks gå hand i hand.

Det är spännande, oerhört vältecknat och som i de flesta japanska animefilmer finns här en tydlig moralisk konflikt som berikar filmens rätt platta story.

Slutuppgörelsen utspelar sig under den stora världsutställning på Crystal Palace i London 1851. En fantastisk miljö av glas och stål. Numer mest hågkommet som ett halvbra londonlag i fotboll.

In Bruges

Betyg: 2 monument

Att döda ett barn. Kan man leva med att ha gjort det, kan man dö med att ha gjort det? Stig Dagerman skrev en novell om att döda ett barn för Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Ray, en inte alltför intelligent nybliven yrkesmördare, har gjort det och söker någon sorts utväg i den belgiska staden Brygge. Han har svårt att leva med sitt brott men vågar inte heller dö. Några dagar är han motvillig turist och dras in i märkliga relationer som på ett eller annat sätt bygger på våld, ibland självförvållat ibland oförvållat. Det drar ihop sig och blir delvis spännande ett tag, men urartar i slutet. Hade kunnat bli ganska bra...

Bäst är stadsskildringen, staden Brygge som en av filmens huvudpersoner, och i viss mån dialogen som stundtals är intelligent och roande. Läs Stig Dagerman istället: "Så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent."

Brända av solen

Betyg: 5 monument

Det här är en mycket bra film som jag varmt kan rekommendera. Jag såg den när den var ny i mitten av 1990-talet, och jag kom ihåg stämningen men hade glömt handlingen. Igår visades Brända av solen på svt2, och den kommer säkert att visas igen, för detta är en klassiker. Filmen utspelar sig under en varm sommardag i och omkring en ryska datja (sommarstuga) i skogen. Vi får möta Kotov, en revolutionshjälte och överste, hans familj (fru och dotter) och fruns galna släktingar. Vad Kotov och hans familj inte vet är att  Stalins utrensning tagit sin början och när Dimiti, en släkting från det förflutna, träder in i handlingen är det som när ormen kommer in i paradiset.

Det är en obegriplig och fruktansvärd händelse som skildras, och ändå är detta en ljus och vacker film. Sällan har jag sett något så sensuellt och varmt. Ett exempel på bådadera är scenen precis i början, där Kotov badar bastu med sin fru och dotter. Dottern (som f ö är regissörens och huvudrollsinnehavarens Nikita Michalkovs dotter) är bedårande söt. Hon är filmens centrum. Dagen är oändligt lång, precis som en sommardag kan vara när man är fem-sex år. Plötsligt är det dags att äta, sen ska alla gå till stranden... Lilla Nadja får ibland de vuxnas uppmärksamhet men står lika ofta ensam vid grinden och vinkar åt förbipasserande pionjärer. Kanske är hon inte bara barnet utan också en symbol för Kotovs naiva tilltro på den store ledaren? Kanske är det Stalins ansikte, som stiger till väders med en stor luftballong, som är solen som bränns?

Life During Wartime

Betyg: 2 monument

Förlåta och glömma. Ett mantra som går genom filmen, men ingen glömmer egentligen och ingen förlåter heller - inte så det känns eller gör skillnad i alla fall. Däremot kan man mycket väl prata om något annat. Orden blir till yta, liksom personerna med sina neuroser och sin hejdlösa gränslöshet. Här finns ett allvar i bakgrundshistorien; incest, självmord, pedofili, men det blir aldrig på allvar - bara snygg yta och en del träffsäkra kommentarer. Det är förstås meningen, det är en del av genren "svart komedi", men det blir så väldigt omänskligt i slutändan och då också ointressant. Människorna blir som en sorts ting, det går inte att sympatisera med dem - även om jag verkligen skulle vilja göra det!

Bäst är de verkliga tingen; det otroligt fula huset i Miami och den gräsliga restaurangsoffan i öppningsscenen. De behöver ingen sympati, de klarar sig ändå.

Narnia: Prins Caspian

Betyg:3 monument

Skogen är farlig. Man vet inte vad som kan döljas där. De spanskättade (!) telmarinerna säger att de utrotat de talande djuren, dvärgarna, dryaderna och minotaurerna - men är ändå rädda för skogen. Med all rätt. Det kommer till strid mellan civilisationen i form av taktfast marscherande trupper där det individuella är utplånat och historien är bortglömd, och naturen där varje träd, mus och svartdvärg har sin historia och sitt uråldriga sammanhang. Naturen segrar och en ny civilisation tar vid. En sorts dialektik, om nu Prins Caspian lyckas integrera de talande djuren och andra naturväsen i människornas kultur - annars blir det bara en upprepning av historien.

Inte lika bra som de andra Narnia-filmerna, om möjligt ännu träaktigare skådespeleri och regi. Men med vackra landskap och snygga kentaurer är den trots allt sevärd.

De skoningslösa

Betyg: 4 monument

Hämnden lurar hela tiden bak hörnet och hämnden lurar oss. En prostituerad blir gravt misshandlad och hennes medsystrar beslutar sig för att betala en hämnare. Hämnd utkrävs och när krutröken skingrats ligger betydligt fler döda än vad som var tänkt från början. Men det är inte alls så rakt och enkelt berättat. Människor är inte riktigt det som vi först tror om dem. Grymhet och rättrådighet blandas, personerna är komplexa - vem hämnas vem och för vad?

Det är stort skådespeleri, Clint Eastwood hårdare sammanbiten än vanligt, men lysande i sin sorgliga tillvaro som grisbonde på prärien - och fantastiska kameråkningar över landskapet.

Intressantast är just grisarna. Här finns inga kor som i alla andra westernfilmer, här finns bara grisar och några skabbiga höns. En sorts realism i det. Varifrån får cowboysarna annars sitt fläsk till de obligatoriska bönorna?

Toy Story 3

Betyg: 3 monument

Egentligen är det en politisk film; det småborgerliga familjeidealet (Woody, Buzz Ligthyear och de andra) ställs mot kollektivets förförande diktatur (Den smultrondoftande björnen och hans hejdukar). Eller så är det inte alls så, utan en film som på ett radikalt sätt skildrar den kristna människans frihet. Att få leva ut sina drömmar är inte frihet - det visar sig vara korrupt och mer förtryckande än något annat, friheten ligger istället i relationerna. Det är relationen till Andy - fast han slutat leka med dem - som håller gruppen samman, det är i relationerna den kreativa leken blir till och fantasin blir fri. Den smultrondoftande björnen har inga relationer och är därför ofri och går under, symboliskt fastbunden vid kylaren till en sopbil. Det är relationerna som håller dem samman och som gör att de kan offra sig för varandra - så att de till slut överlever och når det mål som de är skapta för: leken = paradiset.

Man kan också se den som en spännande äventyrsfilm där leksaker har huvudrollen och sopbilar är lika med ond bråd död.

The Bad Lieutenant: Port of Call - New Orleans

Betyg: 4 monument

Det är New Orleans, strax efter orkanen Katrina (fortfarande ligger det båtar här och var i gathörnen) och Terence är en nyutnämnd polisofficer som går på kokain och smärtstillande för att hantera en ryggskada. Drogerna tvingar han till sig av ungdomar på stans dansställen, eller stjäl ur polisens godsförråd. Det är inte särskilt hållbart, i synnerhet inte när han leder en mordutredning med förgreningar in i knarkmaffian. Inte heller med tanke på hans alkoholiserade pappa och dennes hund, hans drogberoende flickvän och konflikten med New Orleans byggmaffia.

Det är hårt, men stundtals värmande mänskligt. Det är falskt, men förvånansvärt ärligt. Nicolas Cage är suverän där han stapplar genom filmen med ryggsmärtan fullt synlig hela tiden, cynisk och omtänksam på samma gång. Det enda som stör är den sockersöta avslutningen - vilket nog är meningen, för den punkteras ganska snart.

Märkligaste trafikhindret: en överkörd alligator vilket tydligen är en vanlig orsak till trafikolyckor i trakten.

Fyra år till

Betyg: 2 monument

Den första halvtimmen är lite smårolig. Björn Kjellman som misslyckad statsministerkandidat. Tova Magnusson som hans hustru och assistent, idogt tränande, kanske för att sublimera undertryckt sexualitet. De första trevande närmandena mellan de två kontrahenterna i denna romantiska komedi, dvs Kjellmans folkpartistiske partiledarkandidat och socialdemokraternas påläggskalv (Eric Ericsson). De snabba uppdateringarna Kjellman får på väg till eller från nya möten: "läs det som är förstruket med rött", "du har svarat Kamratposten att du tycker om hästar". Med sin rappa dialog och filmiska hantverk är detta ingen film att skämmas över. Men det kan inte hjälpas. När eftertexterna rullar är det mest passionerade som dröjer sig kvar de båda huvudrollernas kärlek till Ratata och Mauros Scoccos låtar. F ö finns det mesta med på trailern.

Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen

Betyg: 3 monument

De flesta kritiker surar över de förenklade kristna inslagen, de kan de ju göra om de vill, men de missar det som är filmens egentliga budskap: vuxenblivandet. Att bli vuxen handlar om att hantera det onda även i dig själv; dina begär, ditt självförakt, din självupptagenhet - om du inte klarar det blir du osynlig som enfotingarna. De beter sig som småbarn hur långa skägg de än har och måste vara osynliga för att kunna skyddas mot det onda. De har inga möjligheter att själva hantera ondskan - de kan helt enkelt inte bli vuxna! Den vuxna människan kan inte heller vara osynlig utan måste ta plats. Det är faktiskt mer av kärv paulinsk teologi än söt jesusromantik, kritikerna till trots.

Men egentligen räcker det att se den som en klassisk äventyrsfilm med hjältar, svärdsstrider, hiskeliga monster, romantiska miljöer och vänskapsband som knyts i stridens hetta. Det är helt ok om man står ut med det något träaktiga skådespleriet.

Hemligheten i deras ögon

Betyg: 2 monument

Det handlar om det förflutna, dels om att minnas och att komma ihåg, dels om att försöka förändra det som skett. Det senare är det centrala, att på något sätt neutralisera, eller än hellre upphäva det som redan har hänt. Bakom denna filosofiska idé ligger rädslan för att åldras och den förlorade kärlekens bitterhet.

Bakgrunden är ett brutalt mord på en ung kvinna och hur det påverkat och många år senare fortsätter att påverka de som var inblandade; mordutredaren och hans kollegor, mördaren och kvinnans man.

En del fina juridiska interiörer från Buenos Aires och en halvkul alkoholiserad sidekick är behållningen. Resten känns teatralt, segt och pretentiöst. Märkligast är sminkningen i de scener då huvudpersonerna blivit gamla; rynkorna är lagda så tätt och på så udda sätt att de mest ser ut som utomjordingar!