I am Number Four

Betyg: 2 monument

Så oförarglig att jag knappt minns den. En sorts rar collegehistoria, med lite action, om en utomjording som jagas av andra väldigt otäcka utomjordingar. I viss mån en nördarnas seger över musklerna, och en sorts referens till Kristi Himmelsfärd - dvs att stå ensam kvar med uppdraget. Men mest oförargligt och tråkigt. Och ett alldeles för fräscht ambulerande tivoli - det är fantasy!

The Wolf Pack

Betyg: 4 monument

På något vis som en grym version av "Be Kind Rewind" - fast på riktigt. Det är otäckt och klaustrofobiskt, samtidigt förlösande och kreativt. Sju syskon lever instängda i en lägenhet på Manhattan. Deras bild av världen får de genom de tusentals filmer som de ser tillsammans och sedan spelar upp i lägenheten med hemmagjorda kostymer, bla en fantastisk Batman-dräkt gjord av en avlagd yogamatta och några flingpaket. Pappans auktoritet avtar med åren och alkoholkonsumtionen, och i filmens slutscener anas befrielsen och möjligheten att leva någorlunda normala liv.

Pappans väg från Bagwan och rädslan för samhällets kontroll till en bitter förlorare som skyller ifrån sig med hjälp av Jesu ord på korset (Lukas 23:34) är beklämmande, men för barnen befriande. Han för ett resonemang om att bli förlåten för han inte vet vad han gjort, vilket skorrar falskt. Förlåtelse kräver "syndamedvetande" enligt klassisk kristen själavård. Sådan saknas helt.

8 Mile

Betyg: 4 monument

Det är Detroit, det regnar mest och det finns fortfarande arbete i bilindustrin. Men egentligen är det en kärlekshistoria som så många andra, eller en berättelse om hur vägen till framgång är kantad av misslyckanden, eller en skildring av manlig vänskap...

Jag kommer att tänka på Johan Asplunds något udda bok om "hälsningsceremonier och mikromakt" och hur jag brukade hitta på sånger för barnen när de skulle sova. Långt från fräna rap-battles, men ändå i samma grannskap. Här finns också omtanken, värmen, hoppet och viljan "to be straight with the Lord" (oöversättbart). Bäst är dialogen, ljuvligt grov i mun!

Två saker sticker ut. Dels att det förekommer förvånansvärt lite droger,  dels att det är klasstillhörighet och klassmedvetenhet som avgör i slutänden.

Speglingar

Bilden lånad från Broos Film

Betyg: 4 monument

Speglingar av Sara Broos är en stor film. Den är som en rysk gumma, med nya berättelser inuti dem som tidigare berättats. Eller som Pandoras ask, full av sorg och smärta som flyger ut över världen när asken öppnas – och till sist återstår bara hoppet i botten av asken. Titeln är mycket väl vald. Inte bara för att moderns Karin Broos’ liv speglar sig i dotterns Saras liv, utan lika mycket för att deras respektive konstnärskap kan ses som speglingar av livet. 

I filmen finns bilder som på många sätt liknar eller försöker efterlikna Karin Broos tavlor, ofta fyllda med vattenspeglingar och skuggspeglingar. Men Sara Broos har också ett alldeles eget bildspråk som jag gärna hade sett mer av. Och då tänker jag inte på de frekvent förekommande dubbelexponeringarna (också en form av speglingar) utan t ex slutscenen med den vitklädda familjen, som tittar på gamla familjefilmer i det gröna landskapet.

Men det som berör mig mest är Karin Broos ambivalenta och ärliga inställning till sitt eget åldrande som hon uttrycker på ett väldigt direkt sätt men också mer symboliskt.

Kontakt

Betyg: 4 monument

William Ockham

Kanske är det så att SF-filmer är de som på det mest grundläggande viset diskuterar teologi, dvs Guds möjliga existens. Här ges ett brett spektra av teologiska ståndpunkter från skolastikern William Ockham till Don Cupitts kristendom utan gudstro. Märkligt, men förvånansvärt teologiskt välgjort. Men egentligen handlar det om radiosignaler. Först amatörradiosignaler, sedan signaler ut i rymden och sökandet efter liv "out there". Vad händer då om signaler utifrån uppsnappas? Är de trovärdiga? Vad får de för politiska konsekvenser? Påverkar det vår syn på Gud?

Vad är sanning? Har vetenskapen sanningen? Om inte, var finns sanningen då? Sanningsfrågan diskuteras, men egentligen står människan som existentiell varelse i centrum; vårt behov av gemenskap, vår sorg och vår förtvivlan över dödens realitet. Stundtals vackert, någon gång patetiskt, men mest intressant.

Jodie Foster glänser över de andra, men här finns också en mycket porträttlik Bill Clinton och en modern variant av Kapten Nemo.

One More Time with Feeling

Betyg: 4 monument

Det börjar med att berättelserna inte längre håller. Verkligheten är för rapsodisk. Sorgen splittrar också berättaren så att han inte längre riktigt vet vem han är - då blir berättelserna skärvor, glimtar, ord - men så vackra och så tunga:

With my voice
I am calling you

orden från sången "Jesus Alone" löper genom filmen som är en sorts konsertfilm före konserterna. Sånger, samtal, bilder, minnen. Allt (nästan) i svart-vitt. Allt präglat av sorgen över en död son. Och så denna röst som ropar, ropar.

Fantastiska fyran och Silversurfaren

Betyg: 2 monument

                                                             Johan Zachrisson = Zilverzurfarn
Handlar det om kapitalismkritik, knappast. Är det en film som ställer sig kritisk till det globala miljöhotet, kanske. Men mest av allt en film som menar att alla människor alltid har ett val, en sorts grundläggande liberal idé. Däremellan ganska fånigt, tramsigt och som vanligt stereotypa personporträtt. Silversurfaren är den mest personliga av dem alla, märkligt nog, trots att han mest liknar en staty.  Men i slutscenen står han på sin surfingbräda av flytande kvicksilver likt en Kristus med armarna utsträckta som ett kors och går mot sin undergång - och världens frälsning.

Jorden hotas, fantastiska fyran är upptagna av personliga motsättningar och ett bröllop. Sedan löser sig allt i slutet. Trist och mycket andefattigt. Synd, Silversurfaren är ju en spännande figur. Och det hade kunnat bli en intressant diskussion om funktionsvariation, men det blir det inte. Lyssna hellre till Zilverzurfarn när han spelar i Dag Vag än se filmen!

Winter in Wartime

Betyg: 4 monument

En pojke med sin cykel, en pojke med sin häst, en pojke med sitt uppdrag. Runtomkring pågår en sorts vardag med människor i ständig rörelse på flykt undan kriget. Men skogen är tyst och stilla. Snön döljer spår och ljud. Som på lek blir han indragen i motståndet mot den tyska ockupationen, men han är för ung, för naiv. Eller?

Det blir en finstämd och ganska grym illustration till orden i profeten Jeremias kallelse "Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig" (Jer 1:7) och med det en skildring av mellanrummet mellan barn och vuxen. Vackert, särskilt vinterljuset över vägarna och det holländska flacka landskapet, sorgligt och spännande när det visar sig att vän är fiende.

Before the Devil Knows You are Dead

Betyg: 4 monument

Det blir, som i de flesta filmer där Philip Seymour Hoffman är med, mer ett kammarspel än en thriller. Fantastiskt skådespeleri, täta dialoger - ibland över telefon, och en berättarteknik där vi vet vad som ska hända men ändå förvånas över händelserna. Väl gjort, bra dialog, men en rätt trist kvinnoskildring.

En sorts bitter kommentar till Fjärde budet i 5 Mosebok 5:16 om att hedra föräldrarna.