The Score

 Betyg: 3 monument

 

Om åldrande skurkar som lierar sig med en ung, kaxig spoling där det till sist visar sig att gammal ändå är äldst. Ganska trist. Hade varit roligare om det slutade tvärtom. Behållning är dock Marlon Brando som gnällig hälare i miljonklassen, några snygga scener med svetsaggregat och ett par vyer över Montreal. 

Kanske går det att se det som en film om att hålla löften, om kärlekens kraft och ungdomens dårskap, om att luras och bli lurad och luras igen och då som en kommentar till 3 Mos 19:11- men mest en film som lever på skådespelarnas namn: Robert De Niro, Angela Basset, Edward Norton och, som jag tidigare nämnt, Marlon Brando. Ganska medelmåttigt spelat av dem alla (Brando undantagen).

White Riot

Betyg: 3 monument

 

Om musik och politik, men nog mest om politik. Om den brittiska vänsterns kamp mot National Front under sent sjuttiotal, kanaliserat genom organisationen Rock Against Racism (RAR) och dess tidskrift Temporary Hoarding. En hel del fina tidsbilder, några bra filmsnuttar, men för mycket om just tidskriften och för lite om människorna. Egentligen ställer filmen fler frågor än den besvarar. Jag vill veta mer om Sham 69 och deras skinhead fans, jag vill veta hur de som var med som fotfolk då ser på tillståndet i landet nu. Jag vill höra vad dagens musiker, svarta som vita ser på de årens musikscen. Jag anar att det var fler än Socialist Workers Party som stod emot NF, men det sägs det inget om. 

Nåväl, en film om brittisk vänster varvad med tung sjuttiotalsmusik är ju inte fy skam! Intressant är att grunden för deras arbete ligger i Jesu ord till synagogföreståndaren i Markus 5:36 "Var inte rädd, tro bara", även om de själva nog inte såg det så. Men det handlar mycket om att stå emot trots rädslan!

The Trip to Greece

Betyg: 3 monument

Som de tidigare filmerna, elegant, stundtals lysande - men samtidigt lite solkigt, lite svårsmält, ganska gubbigt. Det är väl så det är. Äldre herrar på resa i främmande land där de provar gourmet-restauranger - bara upplägget i sig är ganska gubbigt. Men smärtan smyger sig in, döden finns närvarande på telefon, Europas flyktingtragedi berörs (om än pinsamt nonchalant och just därför avslöjande och bra!), åldrandet sätter gränser. Denna blandning av högt och lågt, smakfullt och smaklöst är ibland ljuvlig, ibland bara dum. Bäst är ändå deras snabba repliker och sångerna i bilen, allt från Demis Roussos (med försök till falsettsång) till Bee Gees och Van Gelis. Avväpnande fånigt, värmande och roligt!

Det handlar om komplexa gudar där de följer i Odysseus spår från Troja till Ithaka, om Aristoteles teorier om konst som efterapning, om den största lyckan och om att simma ikapp.

Hiroshima - Min älskade

Betyg: 4 monument

Filmiskt, poetiskt - inte helt begripligt, men mycket vackert. Om minnen, om kriget och vad kriget gör med kärleken, om döden och rätten att gråta. Från början tänkt som en domkumentärfilm, men tack vare Marguerite Duras' manus något helt annat. 

En kvinna befinner sig i Japan för att spela in en film om Hiroshima och möter där en japansk man - det är några år efter krigsslutet. Egentligen söker hon sig själv och sina egna minnen av kriget i kärleksmötet. Så frågorna som reser sig i deras samtal handlar om huruvida man kan leva med krigserfarenheten, vad den gör med livet och möjligheten att älska? Kärleksparet är lika krigsskadat som den värld de kommer från, vilket slutreplikerna bekräftar. Kanske de vackraste slutreplikena i en film någonsin!

Djupt existentiell, men i stort sett helt utan religiösa eller andliga anspelningar. Nog både beroende på tiden (1959) och på manusförfattaren.