I år var tydligen femtiotalsfilmens år för mig. Det trodde jag inte, men det gläder mig. Här är de filmer jag tyckt bäst om:
1. Coriolanus (2011)
2. Fruktans lön (1953)
3. Slaget vid Neretva (1969)
4. Barabbas (1953)
5. Amazing Grace (1972/2019)
6. Okänd soldat (1955)
7. Det stora äventyret (1953)
8. Mary Poppins kommer tillbaka (2018)
9. The Boys in Company C (1978)
10. Blodets tron (1957)
30 december 2019
17 december 2019
Villebråd
Betyg: 4 monument
En efter en dör jägarna, den ene i en grymmare död än den andre. Kan det var så att det är djuren som hämnas? Djuren och landskapet står i centrum, samtidigt som de betraktar oss från sidan. Kanske handlar det om centrum och periferi - där vi människor är periferin och djuren, naturen, landskapet är centrum. Vackert filmat och oerhört fint skådespeleri från minsta biroll till huvudrollen. Död, hämnd och varm solidaritet, allt skildrat i en sorts magisk realism.
Värst är prästen som predikar om jägarna som "Guds ambassadörer i skapelsens verk" (det lär vara ett autentiskt citat från en verklig predikan!). Han har inte läst varken skapelseberättelsen eller Psaltarens 36:e psalm: "Herre, du hjälper både människor och djur" (Ps 36:7). Och slutscenen har mycket av Jesaja 11: 6-7 i sig. På så vis blir filmen både en skarp samtidskritik och en ekoteologisk predikan.
En efter en dör jägarna, den ene i en grymmare död än den andre. Kan det var så att det är djuren som hämnas? Djuren och landskapet står i centrum, samtidigt som de betraktar oss från sidan. Kanske handlar det om centrum och periferi - där vi människor är periferin och djuren, naturen, landskapet är centrum. Vackert filmat och oerhört fint skådespeleri från minsta biroll till huvudrollen. Död, hämnd och varm solidaritet, allt skildrat i en sorts magisk realism.
Värst är prästen som predikar om jägarna som "Guds ambassadörer i skapelsens verk" (det lär vara ett autentiskt citat från en verklig predikan!). Han har inte läst varken skapelseberättelsen eller Psaltarens 36:e psalm: "Herre, du hjälper både människor och djur" (Ps 36:7). Och slutscenen har mycket av Jesaja 11: 6-7 i sig. På så vis blir filmen både en skarp samtidskritik och en ekoteologisk predikan.
11 december 2019
Aska och diamanter
Betyg: 4 monument
Det börjar med lärksång och en blombukett till Jungfru Maria - och slutar med döden på en soptipp. Däremellan violer, pansarvagnar, Stalin-porträtt, uppkomlingar, mord, ambitioner, död och förälskelse samt längtan till blommande kastanjer. Vi befinner oss i Polen dagarna efter krigsslutet, motståndsrörrelsen är splittrad mellan vänster och höger, landet ligger förött och i ruiner - ändå ska krigsslutet firas och det med besked.
Skuggorna, ansiktena, dialogen - det är mycket fint gjort. Personerna är komplexa på ett sätt som förvånar, ingen är rakt igenom ond, ingen är rakt igenom god. De är sammansatta människor, precis som du och jag. Det är bra!
En uppochnedvänd Kristus och en udda version av Predikarens tredje kapitel: "Allt har sin tid..." Märkligast är ändå huvudpersonen Macieks (Zbigniew Cybulski) porträttlikhet med Lou Reed! I synnerhet med solglasögonen på.
Det börjar med lärksång och en blombukett till Jungfru Maria - och slutar med döden på en soptipp. Däremellan violer, pansarvagnar, Stalin-porträtt, uppkomlingar, mord, ambitioner, död och förälskelse samt längtan till blommande kastanjer. Vi befinner oss i Polen dagarna efter krigsslutet, motståndsrörrelsen är splittrad mellan vänster och höger, landet ligger förött och i ruiner - ändå ska krigsslutet firas och det med besked.
Skuggorna, ansiktena, dialogen - det är mycket fint gjort. Personerna är komplexa på ett sätt som förvånar, ingen är rakt igenom ond, ingen är rakt igenom god. De är sammansatta människor, precis som du och jag. Det är bra!
En uppochnedvänd Kristus och en udda version av Predikarens tredje kapitel: "Allt har sin tid..." Märkligast är ändå huvudpersonen Macieks (Zbigniew Cybulski) porträttlikhet med Lou Reed! I synnerhet med solglasögonen på.
Okänd soldat (2017)
Betyg: 4 monument
Det behövs tydligen en ny filmatisering av Okänd soldat ungefär vart trettionde år: 1955, 1985, 2017. På något vis är det en berättelse som inte får glömmas bort, samtidigt är det inte säkert att en ny filmatisering tillför så mycket. Mycket är sig likt, till förväxling likt.
Men här framträder naturen tydligare. Dels genom fågelsång - mycket skogsfågel, men vi hör också gök och korp när dramtiken kräver det - dels genom insekterna: getingar, skalbaggar, maskar, larver, fjärilar som gör skogen mer levande, både i de ljusa sommarnätterna och under vinterns iskalla stjärnor. Annars är detta en individualisering av det som i grunden är en kollektiv berättelse, enstaka personer träder fram på ett sätt som skiljer denna version från de förra och det gör den något mindre intressant. Det är fortfarande en bra och realistisk krigsskildring, med allt från vanvettiga order till trasiga människor, men de andra filmerna är bättre.
Och visst sjungs det också här, kampsånger, visor och psalmer. Särskilt framträdande är psalm 297 i Den svenska psalmboken (Härlig är jorden).
Det behövs tydligen en ny filmatisering av Okänd soldat ungefär vart trettionde år: 1955, 1985, 2017. På något vis är det en berättelse som inte får glömmas bort, samtidigt är det inte säkert att en ny filmatisering tillför så mycket. Mycket är sig likt, till förväxling likt.
Men här framträder naturen tydligare. Dels genom fågelsång - mycket skogsfågel, men vi hör också gök och korp när dramtiken kräver det - dels genom insekterna: getingar, skalbaggar, maskar, larver, fjärilar som gör skogen mer levande, både i de ljusa sommarnätterna och under vinterns iskalla stjärnor. Annars är detta en individualisering av det som i grunden är en kollektiv berättelse, enstaka personer träder fram på ett sätt som skiljer denna version från de förra och det gör den något mindre intressant. Det är fortfarande en bra och realistisk krigsskildring, med allt från vanvettiga order till trasiga människor, men de andra filmerna är bättre.
Och visst sjungs det också här, kampsånger, visor och psalmer. Särskilt framträdande är psalm 297 i Den svenska psalmboken (Härlig är jorden).
09 december 2019
Coco
Betyg: 2 monument
En film om minnet, om att bli ihågkommen och att komma ihåg någon, om åldrandets glömska och dödens oåterkallelighet. Det är både fint och ovanligt i en tecknad film. Där slutar det som är bra.
Utförandet, berättelsen och personteckningen, det är det dåliga. Temat kan inte väga upp eller hålla emot en berättelse utan övertygande intrig, med alltför stereotypa personskildringar och en förfärlig beskrivning av Mexiko som mexikanarna nog klarar sig utan. Värst är nog missbruket av Frida Kahlo som en representant för det exotiska Mexiko - helt utan någon som helst roll eller uppgift i filmen. Magstarkt!
En film om minnet, om att bli ihågkommen och att komma ihåg någon, om åldrandets glömska och dödens oåterkallelighet. Det är både fint och ovanligt i en tecknad film. Där slutar det som är bra.
Utförandet, berättelsen och personteckningen, det är det dåliga. Temat kan inte väga upp eller hålla emot en berättelse utan övertygande intrig, med alltför stereotypa personskildringar och en förfärlig beskrivning av Mexiko som mexikanarna nog klarar sig utan. Värst är nog missbruket av Frida Kahlo som en representant för det exotiska Mexiko - helt utan någon som helst roll eller uppgift i filmen. Magstarkt!
De stora träden
Betyg: 1 monument
Allt handlar om att bli omtyckt. För Jim Fallon (Kirk Douglas) är det huvudsaken, ständigt upprepas frasen: ”Du gillar mig”. Tyvärr är det svårt att förstå varför någon skulle göra det. Kanske ligger svaret i Efesierbrevet 4:28 om att den som stjäl ska sluta stjäla och istället dela med sig. Jim Fallon vill exploatera de stora redwoodträden, men de försvaras av en grupp djupt troende kristna som betraktar dem som sin katedral. Naturligtvis blir den ledande kvinnan i gruppen kär i Kirk Douglas (Jim Fallon) och filmen försöker övertyga oss om att han blir omvänd. Men vi är inte så lättlurade! Problemet är snarare det motsatta, det är gruppen fredliga pacifister som omvänds till att ta till vapen. En unken moral i en dålig film.
Dåligt spelat, tråkigt filmat och en historia som varken är trovärdig eller övertygande. Det bästa är träden, de stora träden. De bara står där och är sig själva. Det är bra.
Allt handlar om att bli omtyckt. För Jim Fallon (Kirk Douglas) är det huvudsaken, ständigt upprepas frasen: ”Du gillar mig”. Tyvärr är det svårt att förstå varför någon skulle göra det. Kanske ligger svaret i Efesierbrevet 4:28 om att den som stjäl ska sluta stjäla och istället dela med sig. Jim Fallon vill exploatera de stora redwoodträden, men de försvaras av en grupp djupt troende kristna som betraktar dem som sin katedral. Naturligtvis blir den ledande kvinnan i gruppen kär i Kirk Douglas (Jim Fallon) och filmen försöker övertyga oss om att han blir omvänd. Men vi är inte så lättlurade! Problemet är snarare det motsatta, det är gruppen fredliga pacifister som omvänds till att ta till vapen. En unken moral i en dålig film.
Dåligt spelat, tråkigt filmat och en historia som varken är trovärdig eller övertygande. Det bästa är träden, de stora träden. De bara står där och är sig själva. Det är bra.
06 december 2019
The Men`s Room / For vi er gutta
Betyg: 4 monument
Sång och vänskap. Liv och död. Manskören har inskrivet i sina stadgar, mest på skoj, att de ska sjunga på varandras begravingar. Det visar sig bli verklighet förr än de anar. Men först ska de vara förband åt Black Sabbath.
Vi följer repetitionerna inför Black Sabbath-giget, samtidigt som vi får veta att körledaren är döende i cancer. Korta intervjuer varvas med körens sånguppträdanden.Fåniga visor blandas med klassisk pop och rocklåtar: Imperiet, Lou Reed, Billy Bragg. Trams blandas med allvar, skratt med gråt och det är oerhört fint skildrat. Vardagligt och finstämt trots de grova skämten och fåniga visorna. Sällan skildras manlighet så här närgånget och naket. Att de sedan faktiskt uppträder på rockfestivalen är nästan ett antiklimax, då den häftigaste scenen är när den sjunger Billy Braggs "New England" hemma hos den döende körledaren. Det är stort och starkt!
Sång och vänskap. Liv och död. Manskören har inskrivet i sina stadgar, mest på skoj, att de ska sjunga på varandras begravingar. Det visar sig bli verklighet förr än de anar. Men först ska de vara förband åt Black Sabbath.
Vi följer repetitionerna inför Black Sabbath-giget, samtidigt som vi får veta att körledaren är döende i cancer. Korta intervjuer varvas med körens sånguppträdanden.Fåniga visor blandas med klassisk pop och rocklåtar: Imperiet, Lou Reed, Billy Bragg. Trams blandas med allvar, skratt med gråt och det är oerhört fint skildrat. Vardagligt och finstämt trots de grova skämten och fåniga visorna. Sällan skildras manlighet så här närgånget och naket. Att de sedan faktiskt uppträder på rockfestivalen är nästan ett antiklimax, då den häftigaste scenen är när den sjunger Billy Braggs "New England" hemma hos den döende körledaren. Det är stort och starkt!
The Huntress: Rune of the Dead
Betyg: 3 monument
Skog, vikingatid och minnen i motljus. Egentligen en enkel saga om han som försvann, kom hem med en skatt, men skatten visade sig vara förbannad. Poängen är väntan, väntan på den försvunne fadern, Joar. I väntan och oron har de kvarvarande kvinnorna olika strategier. Så någonstans är det en film om sorg och sorgens olika uttryck. Spännande blir det först de sista 25 minuterna, men det gör inget. Spänningen gör knappat filmen bättre. Ovissheten och oron i vardagen är filmens behållning - sedan kan vi fundera över vikingatidens religiositet, om den verkligen tog sig dessa uttryck.
Lite för många plywoodsköldar och ett behov av att studera moralfilosofi/pastoralteologi när manusförfattarna inte kan skilja mellan "debt" och "guilt". Slutscenen är en direkt skildring av Psaltaren 107:7, sedan får de vara hur asatroende de vill!
Skog, vikingatid och minnen i motljus. Egentligen en enkel saga om han som försvann, kom hem med en skatt, men skatten visade sig vara förbannad. Poängen är väntan, väntan på den försvunne fadern, Joar. I väntan och oron har de kvarvarande kvinnorna olika strategier. Så någonstans är det en film om sorg och sorgens olika uttryck. Spännande blir det först de sista 25 minuterna, men det gör inget. Spänningen gör knappat filmen bättre. Ovissheten och oron i vardagen är filmens behållning - sedan kan vi fundera över vikingatidens religiositet, om den verkligen tog sig dessa uttryck.
Lite för många plywoodsköldar och ett behov av att studera moralfilosofi/pastoralteologi när manusförfattarna inte kan skilja mellan "debt" och "guilt". Slutscenen är en direkt skildring av Psaltaren 107:7, sedan får de vara hur asatroende de vill!
01 december 2019
Miraï, min lillasyster
 |
| Kun lär sig cykla utan stödhjul i Negishis skogspark i Yokohama. (Bild från Wikipedia.) |
Betyg: 4 monument
Här finns dramatiken i det vardagliga. Kun är fyra år och blir storebror. Ja, det är ju inget som han själv har bestämt eller ens har kunnat föreställa sig. Men plötsligt finns hon där, hans lillasyster Miraï, och alla beundrar henne och verkar tycka att hon är den mest fantastiska som finns i hela världen. Inte minst Kuns mamma och pappa. Kun blir åsidosatt och mycket arg och svartsjuk på sin lillasyster.
I fantastiska scener får vi följa Kun in i hans fantasi, eller är det en parallell fantastisk värld, där han möter både sin hund som människa, sin lillasyster i framtiden, sin mamma som barn och sin gammelmorfar som ung. Var och en av dem har något viktigt att berätta. Kanske lite väl moraliskt och förnumstigt, men det gör ingenting eftersom det är sådana färgsprakande och fantastiskt tecknade äventyr. Och det vore så klart ingen japansk film om inte också förfäderna har sin givna plats, och ritualerna. Mitt bland utspridda leksaker, odiskad disk och halvuppätna bananer finns de traditionella dockorna som uppställda på sin hylla sägs ha inverkan på när det nya lilla flickebarnet kommer att gifta sig. En för mig obegriplig japansk sedvänja, som spelar en betydande roll i en av filmens mest rafflande scener.
Trots sina lite stereotypa könsroller så har filmen många förtjänster, inte minst det att den tar barnets perspektiv och låter oss förstå vilken dramatik det är att få syskon. En annan av filmens förtjänster är att den visar vad som händer i en familj när ytterligare en person tar plats i den, dvs när det nya barnet föds, och allas roller förändras. För det är inte bara Kuns liv som förändras, utan också föräldrarnas. Och även Miraï får utvecklas genom filmen, från ett litet nyfött spädbarn till ett småbarn som njuter av att härma sin storebrors tjut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)