Whiplash

Betyg: 2 monument

Om svart pedagogik med en rent sadistisk musiklärare som medvetet plågar och skäller ut sina elever för att de ska ”bryta igenom sina gränser” för att någon kanske ska kunna bli en ny Charlie Parker. Det är fullkomligt fruktansvärt och horribelt, men denne lärare som avskedas på grund av grava trakasserier mot stundenterna får upprättelse på slutet när den plågade slagverkaren Andrew åter spelar så händerna blöder med den hatade/beundrade läraren som bandledare. En för mig helt obegriplig moral!

Annars traditionell tonårsfilm om ambition, relation och framtidsdrömmar. Alla närbilder på cymbaler gör dock att du tröttnar efter ett tag. Det märkliga är att musiken endast blir prestation och nästan aldrig glädje eller uttryck för något annat än vad som står i noterna. Musik är mer än så! Vad blev det av att ”sjunga och spela till Guds ära” (Ps 47:7 )? Eller vad hände med andemeningen i Lill Lindfors sång "Musik ska byggas utav glädje"? Här hade det likaväl kunnat handla om sportprestationer eller skolbetyg.

Granatäpplets färg

Betyg: 5 monument

Ren filmpoesi. En linneduk, några granatäpplen, ett par fiskar, ett bröd, en häst som återkommer, uråldriga böcker, en brunn, flera hästar, en furste, en knyppeldyna, en höna, en munk, flera munkar, en älskad, ett barn, en död, en ängel ...

Inget egentligt sammanhang, men en bild av den armeniske poeten Sayat Nova (Harutiun Sajatian) som levde under 1700-talet och räknas som de armeniska poesins och musikens fader. Porträttet av honom är komplext, drömskt och vackert. Han är både furste och munk, både älskare och eremit, både upprorisk och traditionell. Men mest är det magiskt och vackert. Märkligt att denna film gjordes i Sovjetunionen 1969. En udda produkt av denna så produktiva tid! Så mycket uråldrig kristendom, så mycket armenisk kulturhistoria. 

Bäst är ändå fåren som omger den döde biskopen.

The Rise and Rise of Michael Rimmer

Betyg: 3 monument

Michael Rimmer är en obskyr underlydande på ett opinionsinstitut. Men med ett ständigt vinnande leende och en trevlighet som går över lik blir han snart chef för hela firman. Och inte nog med det, han ger sig in i politiken och får Tory-partiet i sin hand. Med samma leende och samma hänsynslöshet blir han till slut premiärminister och i slutscenen även president och diktator i Storbritannien. 

Det är inte så lätt att göra politisk satir på film och ofta blir den alltför tidsbunden. Så är inte fallet med denna film, som trots att den är gjord 1970 är obehagligt aktuell med den ständigt leende Michael Rimmer som med extrema folkomröstningar leder folket till att rösta på honom som president. Han lägger ut alla regeringens beslut som folkomröstningar och när befolkningen (och brevbärarna) har fått nog så lovar han att bara ge dem en sista fråga till att ta ställning till: Michael Rimmer som president. 85% röstar på det för att slippa alla folkomröstningar och den nytillträdde diktatorn ler från sin kalesch.

Roligast är kön till ovala rummet i Vita huset och prästen som blandar ihop Paulus med Cole Porter.

Rebecca (2020)

Betyg: 2 monument

Vi kan fundera över varför det ska göras en ny version av en redan mycket bra film. Tillför det något nytt? Finns här en annorlunda skildring? Förstås berättelsen på ett nytt sätt? Nej, blir svaret på alla dessa frågor. Istället så blir det en film som skiljer sig från den roman den bygger på genom att Maxim de Winter är för passionerad, Mrs Danvers för modern och Mrs de Winter för aktiv. Hela berättelsen bygger på dessa personers respektive personlighet och då blir det märkligt när de förändras. Det är ändå snygg gjort, med fina dekorer, vackra scenerier och eleganta kostymer. Trots det är de bästa delarna inledningens och avslutningens högläsning ur romanen.

Lisztomania

Betyg: 3 monument

Som om Hase å Tage mötte Jadorowsky och gjorde en film om europeiska klassiska kompositörer. Fånigt, roligt, smått obegripligt men med fantastisk dekor. Vi får följa kampen mellan en sexliberal Franz Liszt (Roger Daltray) och en från början komunistisk och sedan alltmer nazistisk Richard Wagner (Paul Nicholas). De börjar som vänner men slutar som fiender i en kosmisk kamp med musiken som vapen - förstärkt med bomber och kulsprutesalvor. Kanske är det en film om musikens makt med eldsprutande pianon och snabbskjutande elgitarrer, eller så är det en skildring av nazismens framväxt och musikens del i det, eller så är det helt enkelt en fredsmusikal, fast i såfall en ganska udda sådan.

Vi blir införstådda med skillnaden mellan aristrokrati och borgerlighet, blandar ihop ortodoxt med katolskt och får uppleva Ringo Starr som påve. Det är inte jättebra, men ytterst märkligt och i stort sett uppiggande, förutom antisemitismen i skildringen av Mendelssohn. Bästa repliken alla gånger är: "Piss off Brahms!". Märkligast är att Rick Wakeman (som gjort musiken) presenteras som Thor i rollistan, men som Siegfried i filmen.

Oss svindlare emellan

Betyg: 2 monument

En ganska töntig historia där alla lurar alla, men med något sorts gott uppsåt. Ingen blir egentligen arg, allt blir bra i slutänden och den ende som förlorar något är banken. Däremellan åks det Taxi hit och dit, bjuds på bröllopslunch före vigseln och fuskas en hel del vid spelbordet. Gemytligt, men ointressant och ganska svaga rollprestationer. Intrigen skulle kunna ha blivit vassare med ett bättre manus. Dialogen är för lam - ingen screwball här inte!

Vi möter en präst som i och för sig kan cykla och en hel del sjungande damer. Bäst är tapeten med familjen Wagner på picknick - bara den är värd en film!

P.S. Jag inser nu att jag för åtta år sedan sett filmen och skrivit om den: Hi Diddle Diddle. Då tyckte jag den var bättre och tapeten fastnade redan då.

Taran och den magiska kitteln

Betyg: 2 monument

En tunn historia som har sin bakgrund i Walesisk muntligt berättande, samlat i Mabinogion. Här finns stora likheter med Disneys "Svärdet i stenen" från 1963, men det är varken lika bra gjort eller lika roligt. En grisskötare som tar hand om en magisk gris utmanar en ond härskare och med hjälp av en handfull udda vänner: féer, en märklig skogsvarelse, en försigkommen prinsessa och en fånig bard, besegrar han ondskan. Men det kräver ett kristuslikt offer - någon måste frivilligt offra sitt liv för de andra. Offerscenen föregriper Frodo och Gollums kamp i Domedagsberget i "Sagan om ringen", men omvänt - dvs de slåss inte, de är vänner, men en måste offra sig. Dock, för att följa kristuslikheten, så är också uppståndelsen en del av berättelsen.

Tunna karaktärer, tunn berättelse med mycket våld och en ondskans herre som är en kopia av Skeletor och skogsvarelsen Gurgi är en söt kopia av Gollum. Intressant är att 80-talet så tydligt lyser igenom med nyliberalismens köp och sälj idéer. När våra hjältar möter de tre häxorna som bevarat den magiska kitteln så blir det varken strid eller magisk kamp, utan ett köpslående. Affärerna framför allt!

Faran från skyn

Betyg: 3 monument

Några ungdomar försöker förgäves få de vuxna i en amerikansk småstad att förstå att de står inför en katastrof. En katastrof som endast kan avvärjas med att allt kyls ner. Vuxenvärldens hånskratt är en del av filmens idé. Känns det igen? Jo, visst är det aktuellt, men filmen är gjord 1958 och handlar om en rosaröd slemklump från yttre rymden som landar i ett skogsområde i stadens närhet. Slemklumpen kan inte besegras, den slukar allt levande i sin väg, men den reagerar negativt på en sak: kyla.

I grunden en mycket fånig historia och ganska illa spelad av vuxna skådespelare i trettioårsåldern som spelar tonåringar. Typisk amerikansk femtiotalsfilm. Men det finns något i ungdomarnas förtvivlan och uthållighet i sin historia som känns positiv. Och när sedan slemklumpen forslas iväg till Nordpolen av Nationalgardet känns det som att "ack vore vi där!".

Nosferatu - Nattens vampyr

Betyg: 4 moument

Det börjar fantastiskt med mexikanska mumier och Popol vuhs musik. Långsamt, vackert och otäckt. Sedan fortsätter det; fortfarande långsamt och vackert, men mindre otäckt. Filmen följer ganska troget sin namne Nosferatu från 1922 och är med sina skuggningar och kameravinklar en hyllning till just den filmen och till den expressionistiska tyska filmeran över huvudtaget. Långsamheten är nog det som stannar kvar. Werner Herzog har aldrig bråttom i sina filmer, tiden är en del av kompositionen. Mest fascinerande är Klaus Kinski som greve Dracula, spröd och stenhård på samma gång.

Vigvatten, korstecken och välsignat nattvardsbröd blir vapen i kampen mot ondskan, men de kan lätt borstas bort eller slungas undan. Den mänskliga civilisationen har inte mycket att sätta emot, fåren och grisarna går ostörda på gatorna, de pestsmittade råttorna härjar fritt och i slutscenen ger sig Bruno Gantz iväg med greve Draculas smitta ut i världen. Ondskan dör inte så lätt!

Bäst är Popol vuhs musik. Helt genialisk!

Bram Stoker's Dracula

Betyg: 2 monument

Filmen handlar i grunden om frälsningen, om att bli befriad från det jordiska och omsluten av Guds godhet. Detta förvägras den unge Draculas vackra hustru av den dogmatiska kyrkan då hon tagit sitt eget liv. Grevens förtvivlan leder till ett hat mot kyrkan, Gud och människorna - men i botten en förtvivlad kärlek och saknad. När han 400 år senare som uråldrig hamnskiftare möter en kvinna så lik hans Elisabeta att de tycks vara samma person är det han som slutligen får känna frälsingen och lämnar sin odödlighet. Vackert på ett sätt, lite förenklat på ett annat.

Det är förvisso, som någon skrivit, ett fyrverkeri av färger och rörelse, men det hjälper inte. Historien är osammanhängande och skådespeleriet håller inte. Anthony Hopkins spelar över, Keanu Reeves spelar inte alls och Winona Ryder övertygar inte. Jag ser med större behållning Nosferatu från 1922.

Mickey and Nicky

Betyg: 4 monument:

Ett kammardrama med egentligen bara två skådespelare: John Cassavetes (Mickey) och Peter Falk (Nicky). Alla de andra - från den lejda mördaren till deras respektive fruar - är en sorts stafflagefigurer som på olika vis understryker Mickey och Nickys relation. Allt utspelar sig under en natt och mest på sjaskiga hotellrum, barer, nattbussar och regnvåta, knappt upplysat gator. 

Mickey har lurat sin gangsgterboss, är livrädd för vedergällningen och har låst in sig på ett hotellrum. Hans enda chans är att barndomsvännen och kumpanen Nicky ska kunna rädda honom. Så småningom blir vi varse att en lejd mördare faktiskt är ute efter honom. De två gamla vännerna bestämmer sig för att gå på en midnattsbio och sedan få Mickey ut ur stan. På bion väntar mördaren, men de kommer aldrig dit. En mängd olika infall för dem runt i staden bla till den nedsläckta kyrkogården där de med hjälp av ljuset från en tändare letar efter Mickeys mammas grav. Men mördaren hinner slutligen upp dem och lojaliteten till deras gemensamma gangsterboss visar sig starkare än vänskapen. Sorgligt, men välspelat.

Bäst är när Nicky vid graven försöker komma ihåg orden i Kaddish (den judiska begravningsbönen) medan Mickey inte kan sluta prata om sin mamma.

Stromboli

Betyg: 4 monument

Det är sällan jag ser en film där bön är en av huvudhandlingarna. Bönen är ständigt närvarande, i bävan inför naturens krafter, i tacksamhet över den lyckade fiskefångsten och i den långa slutscenen med Ingrid Bergman ensam på vulkanens topp som i stort sett är en bön från början till slut om hjälp och mod att stå ut eller kraft att ta sig vidare. Vilket vet vi inte. Den borgerliga och intellektuella Karin (Ingrid Bergman) gifter sig med en fattig fiskare för att slippa ur det interneringsläger hon är satt i som statslös i Italien efter kriget. Med giftermålet blir hon fri, men hamnar i ett värre fängelse på ön Stromboli. Ön har inget att erbjuda henne förutom sten, fattigdom och påtvingad ödmjukhet. 

Det är en film med stark existentiell kraft: Hur ska människor kunna bryta sig ut ur traditionens fängelse när allt de har är fattigdom, analfabetism och okunskap. Samtidigt skildras det hårda livets kollektivitet som en styrka och bundenheten till jorden som en längtan. Modernitet står mot tradition. Klass står mot klass. Och över det hela vakar en Gud som säger "jag blev funnen av dem som inte söker mig, jag visade mig för dem som inte frågade efter mig" (Rom 10:20 eg Jesaja 65:1). Karin frågar inte efter Gud, men något sker på berget - bergstoppar är platser där Gud brukar låta sig finnas. Hur hon sedan väljer att göra, vet vi inte. Men hon har sett en skönhet, överlevt en natt på berget. Kanske är hon starkare, eller mer ödmjuk...

En iskall i Alexandria

Betyg: 4 monument

En brittisk militärambulans färdas genom öknen på väg mot Alexandria, uppdraget är en aning oklart, men de måste ta sig igenom minfält, fiendeland, sträckor av kvicksand och svårframkomlig saltöken. Problemet är att den ena sjuksköterskan är död, kaptenen är alkoholiserad, en av de övriga är troligtvis spion och själva bilen ett vrak.

Mycket svett under ökensolen, skarpa skuggor och obarmhärtigt ljus, långsamma förflyttningar över minerad mark och tunga spadtag i sanden. Det händer inte så mycket, spänningen ligger i relationerna i gruppen. Hur de skiftar och slutligen får sin konsekvens. Anmärkningsvärt är att tyskarna beskrivs som humana - det kunde man alltså göra redan 1958!

Vi får vara med om en gravinskrift med läppstift, Psaltaren 23 nästan korrekt återgiven och se hur ens ungdoms bus "socker i tanken" sätts i verket i en stor skala. Bäst är ökenkängorna - det är klart att så snygga skor vann kriget!

Prisoners of the Lost Universe

Betyg: 2 monument

En kvinnlig reporter söker upp en vetenskapsman för en intervju, men han - och senare hon - råkar transporteras till en parallell värld. Den nya världen är lik den gamla, men här och där i naturen tycks någon ha gjort konstinstallationer - men det visar sig vara en sorts frukter eller bär som kan användas på oväntade sätt. Dessutom finns det fantastiskt otäcka monster i den nya världen och människor som talar engelska (!) - en del snälla, andra onda. Efter några strider och tillfångataganden så lyckas hon tillsammans med sin plötsliga pojkvän ta sig tillbaka till vår värld, men professorn blir kvar. Även om vi nog inte riktigt förstår hur det går till.

Skådespeleriet är ungefär lika uselt som monstren och storyn. Det är stolpigt, svårbegripligt och ganska fånigt. Men det exploderar en hel del på slutet och en av varelserna i den nya världen heter Malaki, precis som en av profeterna i småprofetboken i Bibeln - det borde betyda något. Vad vet jag inte.

Z - Han lever

Betyg: 5 monument

En vänsterpolitiker mördas vid ett politiskt möte. I jakten på mördaren leder spåren allt högre upp i den militära och politiska hierarkin. Det är oerhört elegant gjort och spännande som få filmer jag sett. Militären och regeringen sitter på makten, men de tvingas ständigt till reträtt på grund av en oförvitlig undersökningsdomare, en urtrist byråkrat. Just kontrasten mellan de hetlevrade kommunisterna i oppositionen, de maktspelande generalerna och denne petimeter är det som bär filmen och spänningen. Skorna är lika välputsade som samvetet bör vara inför Gud.

Det är sällan en politisk film blir så bra - men här har Costa Gavras lyckats med allt från Theodorakis musik, till stämningen och rollerna. Det blir en hyllning till rättvisan och demokratin och känns kusligt aktuell med högerradikala lynchmobbar och makthavare som slirar på sanningen. Elegantast är de inledande orden om att "all likhet med nu levande personer är m e d v e t e n". Filmen har en verklig förlaga i mordet på den demokratiske politikern Grigoris Lambrakis 1963. Och i eftertexten läses upp sådant som militärjuntan i Grekland förbjöd på sin tid (1967-74): långt hår, minikjolar, Sofokles, strejker, Euripides, popmusik, den nya matematiken, Pinter, Aristofanes, sociologi ... och bokstaven Z.

De ohängda

Betyg: 4 monument

Tänk er en Westernfilm med manus av Samuel Becket inspelad i en sandgrop i Finland - om det nu går att tänka sig. Det går tydligen att göra film på det viset. I en vag framtid slår två vilsna existenser, Lone Ranger och Tonto, på sätt och vis följe med en tredje, Gonzales på väg till den "stora" och svåruttalade staden Helsinkigradstad. Dock går de mest i cirklar, först med häst och vagn, sedan med enbart vagn och sist blir de av med vagnen också, men de kommer inte närmre. Istället återkommer de till utgångspunkten. Då är relationerna i viss mån förändrade och de är kanske inte riktigt lika vilsna.

Det är helt absurt, mycket konstigt, men ömsint, och ytterst välspelat - särskilt Aku Hirviniemi som Lone Ranger, så charmigt enfaldig. Filmen är en hyllning till populärkulturen; tv-spel, finsk pop, Western-serier och samtidigt en drift med detsamma. (Jadorowskys Fando y Lis, känns igen. Liksom The Lone Ranger med Johnny Depp som Tonto.) Allt är filmat i samma grustag med usla plåtskjul och gammalt skräp som rekvisita, vilket ger en mycket existentiell prägel på denna udda film. Det understryks också av dialogen som oftast tar helt oväntade riktningar - från erfarenheten av att mobbas som barn, till vem som uppfann fotbollen, till kritik av modern teknik och konsumtion, till frågan om uppståndelsen eller finns det en dysleximedicin... Bäst är just de helt oväntade replikerna, som när de rånas och rånarna frågar vad de har i vagnen; svaret blir helt seriöst: "Guld, rökelse och myrra... har vi inte". Eller när Lone Ranger söker efter vatten medan han sjunger en egen version av "Härlig är jorden" SvPs 297.

Under Bagdads måne/Kizmet

Betyg: 3 monument

Kameler, orientalism, månsken, romantik och förvecklingar. Eunucker med kroksablar och undersköna danserskor. Se där en riktig saga! Bagdads okrönte tiggarkung klär i hemlighet ut sig till prins medan prinsen i Bagdad i hemlighet klär ut sig till en fattig arbetare. Deras vägar möts utan att de vet att bägge är utklädda, sedan möts deras vägar igen när förklädnaderna har tagits av, helt enligt våra förväntningar. Allt är förutsägbart, men ändå underhållande med dessa fantastiska kulisser och dansande haremsdamer, onda skurkar och trofast kärlek. Och alla får sina älskade på slutet, förstås.

Vi får vara med om förberedelser inför fredagsbönen, höra muezzin ropa ut bönetimmen och originaltiteln (Kizmet) är ett engelskt låneord från arabiskan som betyder öde och som ofta tolkas som Guds vilja. Bäst är ändå Marlene Dietrichs håruppsättning (och guldmålade ben!).

Sorry We Missed You

Betyg: 2 monument

Ett filmatiserat inlägg i debatten om gigekonomin. Och tyvärr inte mer än det. Det är något som saknas i personteckningen, vilket gör att vi inte riktigt känner med personerna i deras utanförskap och desperation. Det blir en berättelse med pappfigurer, som i och för sig gör sitt, men det blir aldrig levande film utan en politisk pamflett. Sådana behövs sannerligen, men då skulle den ha kunnat gjorts annorlunda och med andra anspråk.

Ricky och Abby försöker hålla ihop familjen, varandra och familjens ekonomi när Ricky får jobb hos en budfirma. Probemet är att det nästan bara blir skyldigheter och övertidsjobb utan att ge några resultat - när han sedan bir rånad och nerslagen på jobbet tar firman inget ansvar. Allt mycket realistiskt skildrat, men inte med samma skärpa som i Family Life. Här och var glimtar hoppet till, men mest är det mörkt och förfärligt. Bäst är ändå barnen, bägge två.

Family Life

Betyg: 4 monument

En fantastisk tidsskildring redan i de inledande stillbilderna - sedan följer en berättelse om det sena sextiotalets generationskonflikter skildrat genom psykiatrin: "Ska vi låta oss styras av den yngre generationen?" är moderns retoriska fråga till psykoanalytikern som behandlar hennes dotter. Dottern som kanske mest vill leva ett eget liv och bestämma över sin egen kropp och det barn hon sedan tvingas abortera. Det är väldigt bra och väldigt otäckt - att se hur en ung människa bryts ned av psykiatrin, först i en experimentell psykodynamisk gruppterapi och sedan med medicinering och elchocker, tills hon kan visas upp som ett levande exempel på schitzofren mutism. Riktigt obehagligt, men ytterst välspelat och snyggt filmat i en klar och tydligt realistisk stil. Vi får nästan känslan av att det är en dokumentär - men samtidigt lyckas Ken Loach med konststycket att även ge föräldrarna en viss förståelse - de gör vad de kan från sin utgångspunkt, liksom läkarna gör sitt. Det är det grundläggande systemet som är ont, inte de enskilda människorna.

Intressantast är hur modern lyckas argumentera för abort trots att hon är emot det av religiösa skäl. Bäst är den ikoniska scenen när de sprayar ner trädgården och alla trädgårdstomtarna med blå färg i en sorts protest mot konvenansen. Där ges utrymme för ett visst hopp ändå.