Sameblod

Betyg: 3 monument

Vackert foto, vackra fjäll, fina närbilder - men för mycket visa upp, för lite gestalta. Det blir övertydligt när ärendet skymmer dramatiken. Spänningen försvinner och kvar blir en vackert filmad pamflett. Det är synd för historien som berättas är viktig och rymmer mer än så. Här finns tonårsuppror, längtan bort, klass- och kulturkrockar, rasism, syskonrivalitet, bildningsresa - men framförallt finns här en spänning kring rätten att få vara sig själv, att få göra sina egna val och inte styras av andra. Tydligast illustrerat av klädvalet; kolt eller klänning. Tyvärr skyms dessa teman av själva idén om tillhörighet, rötter och ursprung. För mig blir det en sorts exotism till slut. Mina tankar går till Jesus som bryter alla band när han säger: "Följ mig och låt de döda begrava sina döda" (Matt 8:22).

Värt att notera är att de psalmer som sjungs i filmen, ps 169 "Fädernas kyrka" och 514 "Ett litet fattigt barn jag är" är hämtade från gamla psalmboken (1937 års psalmbok) och räknas alltså inte längre som psalmer i Svenska kyrkan.

Varda by Agnes

Betyg: 3 monument

Stillsam, lite långsam och med sin udda hårfärg möter Agnes Varda oss i en lågmäld föreläsning om sin egen filmproduktion. Utan alltför stora åthävor berättar hon om och visar avsnitt ur sina filmer. Ett imponerande livsverk. Det är enkelt, opretentiöst men inte så spännande. Visst föder det en nyfikenhet på de filmer vi inte sett, särskilt "Cleo från 5 till 7" och  "Lille Jacques från Nantes", men hennes andra filmer känns mer sammanhållna och drivna av en idé. Filmen är ett testamente och testamenten är inte alltid till för att ses eller läsas - de är till för att bekräfta och bevisa: Det är detta jag lämnar efter mig. Och på det viset fungerar filmen bra. Vi ser, vi imponeras och vill se mer. Men filmen som sådan är ganska livlös.

Svart Narcissus

Betyg: 3 monument

En brittisk nunneorden i Indien får ett fallfärdigt palats högt bland Himalajas berg i gåva av en excentrisk lokal furste. En alltför ung syster blir priorinna och med sig får hon några väl utvalda systrar för att kunna bygga upp palatset till ett sjukhus och en skola (palatset var en gång platsen för furstens pappas harem.) Det går så där bra. Relationen sinsemellan systrarna och mellan systrarna och de infödda (inklusive den engelske hjälten i alltför korta kortbyxor) står i centrum medan vi rör oss mot katastrofen. Katastrofen handlar lika mycket om mänsklig svaghet som om systemets orubblighet.

Fantastiska panoramavyer, snygga kulissberg, blommande azalea, rhododendron och magnolia, men ganska stolpigt och teatralt spelat. Här förekommer en antydan till en modern vardagsteologi, men mer av konservatism och en ålderdomlig syn på både kvinnor, icke-européer och barn.

Bästa repliken är när priorinnan vill få bort den helige mannen: "What would Jesus do?" (WWJD) Hon besinnar sig och inser sitt misstag. I grund och botten en klok kvinna.

Hurricane/Mission of Honor

Betyg: 3 monument

Utgångspunkten är ett lite förvanskat citat från Predikaren "Bättre en levande hund än ett dött lejon" (Pred 9:4). Egentligen handlar hela filmen om att förhålla sig till det, och det gör väl all krigsflm; hjältemodet, hämnden, våldet, den "manliga" kraften - alla vill vara lejon, få vill vara hund. Ändå finns det så få lejon och kanske är det tur. Dessa lejon är polacker ur flygskvadron 303, en legendarisk skvadron som sköt ner fler tyska bomblan än några andra under Andra världskriget. De flyger dock för RAF, vilket är ett problem då engelsmännen varken litar eller tror på dem. Det gör att filmen i mycket påminner om Red Tails, men här handlar det mer om vodka än om coola snubbar från Harlem. Men ärendet är detsamma: upprättelse.

Ganska förutsägbart, vilket förtar spänningen. Stundtals känslosamt, ofta allvarligt, ibland romantiskt - men helt humorbefriat. Vi har sett det förr, de föraktade som blir hjältar. Ändå lyser det igenom av en humanism som är viktig. En humanism som inte ryms i kriget - att fienden också är en människa.

Det bästa är att alla talar sitt eget språk; franska, tyska, engelska, polska. Just så komplicerad är världen, ändå fungerar den.

Captain Marvel

Betyg: 4 monument

Det handlar mycket om att hänga utanpå rymdfarkoster, ännu mer om fart och hastighet, men mest om att hitta sig själv och minnas sina minnen. Carol Danvers blir inte hel förrän hon återtar och accepterar sin mänsklighet. Först när hon konstaterar att hon är bara människa och inte superhjälte, blir hon på allvar den superhjälte hon är ämnad att vara. Men först efter en bildserie där hon som profeten Mika faller men reser sig igen ( Mik 7:8). En mycket luthersk syn på människan: att vara människa är att falla och att resa sig igen och igen och igen.

Bortsett från teologin är det spännande och relativt befriat från klichéer. Temat är flyktingars rätt till fristad, människans identitet och hur vi skiljer det onda från det goda. Mycket explosioner, en udda katt, många slagsmål och, som sagt, en hel del hängande utanför rymdfarkoster.

Tusen och en natt (1974)

Betyg: 2 monument

Ingen vidare intressant casting och knappt några hattar - jag blir besviken. Men det är inte det stora problemet, utan att det saknas berättelse. Tusen och en natt är ju den stora sagoberättelsen, men här finns väldigt lite av det - mer av voyeurism, ständigt detta kikande in genom gluggar, springor och jalusier på älskande par. Inte särskilt intressant och knappast sammanhängande. Men vackra miljöer; en sorts tidlöst Etiopien/Eritrea med en utvikning till något som skulle kunna vara Nepal. Många kameler, vackra hus av soltorkad lera, snygga skuggor i brännande sol.

Här ges repliken: "Gud vill att vi hjälper varandra", men det är inte säkert att det är just den hjälpen Gud tänkt sig. Annars är det mest udda det malätna lejonet som dyker upp i en dröm och att vi får höra filmhistoriens häftigaste handlingslista.

Canterbury Tales

Betyg: 4 monument

Fascinerande rollbesättning, särskilt statister och biroller - så udda och spännande ansikten o c h så fascinerande hattar. Pasolini är bra på casting och hattar se Matteusevangeliet. Berättandet är inte helt glasklart, dvs var den ena berättelsen slutar och nästa börjar, men det spelar inte så stor roll. Vi kastas in i den ena otrohetshistorien efter den andra, oftast med sluga kvinnor som överlistar dumdryga män och finner unga älskare. Allt ackompanjerat av skabrösa visor och mässans liturgi vackert sjungen på latin. Det är både överdådigt och solkigt på samma gång.

Märkligast är chaplingestalten i det medeltida England, med käpp, hatt och samma rörelsemönster, samma leende!

Läs gärna Chaucers originalberättelse, rimmad medeltidsengelska är lättare än du tror, men ack så många verser!