Wanda

Betyg: 4 monument 

Detta är en film om ensamhet - i slutscenens frysta ögonblick inser vi det. Wanda har varit ensam från början till slut, så förtvivlat ensam. Det är snyggt gjort: vardagligt och rakt på sak men samtidigt poetiskt och stillsamt. Dialogen består i princip bara av frågor utan svar och kommandon som knappast följs.

Wanda lämnar man och barn utan att vi egentligen förstår varför. Helt utan egentliga känslor ger hon sig långsamt av bort någonstans. Så småningom möter hon Mr Dennis, en misslyckad smågangster som blir den första som faktiskt säger att hon gjort något bra. Tyvärr är han ingen bra man och definitivt ingen bra bankrånare. 

Ett radband i början ger elegant den katolska bakgrunden, sedan får vi i ett ekumeniskt sammanhang möta Herrens bön på flera språk och en märklig iscensättning av de romerska katakomberna (i Connecticut!). Dessutom en tidstypisk kritik av konsumtionssamhället.

Han gav sig aldrig

Betyg: 2 monument

Historien om en av Englands främsta stridspiloter, Douglas Bader, som tidigt i karriären förlorar bägge benen i en ganska onödig flygkrasch. Vi får följa hur han stapplar fram på sina proteser med ett glatt humör och ett grundläggande förakt gentemot auktoriteter och regler (därav flygkraschen). Tanken är att skapa ett hjäteepos och visst, men ganska tråkigt och utan finess. Det är ett alltför rakt berättat manus utan några större skådespelarbedrifter. Dock kan vi ana något annorlunda i den korta scenen då Douglas är nära döden och både han och bilden svajar betänkligt. Det är ganska bra.

Annars cricketmatcher, dubbeldäckare, sjukhussalar och en förbön kombinerad med sjukhusvård. Märkligast är att ingen, förutom de tyska piloterna, använder sina flygglasögon. De sitter hela tiden uppdragna i pannan - varför då?

Under jorden

Betyg: 2 monument

Det är något som saknas. Kanske är det spänning, kanske är det skådespeleriet, kanske är det manus… Men det blir aldrig något av berättelsen om de belgiska sabotörerna som utbildas i England och skickas i omgångar på hemliga uppdrag. Allt kretsar kring deras relationer, att ständigt kunna bli förrådd, att leva med självmordspillret nära till hands, att inte bli förälskad - det gör dig sårbar, att döda utan att blinka (även gamla vänner). Detta hade kunnat bli en intressant film om moral, etik och vänskap - men det faller platt och är inte ens spännande när de ska frita en fånge och jagas av Gestapo genom små belgiska byar och städer.

Intressant är dock att en anknäbbsdinosaurie spelar viss roll, att Joh 11:25-26 samt Ps 72:6 citeras och att huvudpersonen som är katolsk präst har problem med både celibatet och självmordspillret. 

Köttets lust/Carnal Knowledge

Betyg: 4 monument

Det börjar i prat - killsnack mellan Jack Nicholsons och Art Garfunkels rollpersoner (Jonathan och Sandy) - medan förtexterna visas. Det är effektivt och ett uttryck för filmens estetik - prat, långsamma scener där inget egentligen händer. Det som händer händer utanför kameran, som i tennismatchen som bara refereras - allt är ord, bara ord. Och sådana betyder inget, eller i alla fall inte det som vi tror. Språkets opålitlighet skulle kunna vara ett tema. Men än mer är det tonåren och den skräckfyllda längtan efter det andra könet. Tyvärr är skådespelarna för gamla för dialogen, men detta är amerikanskt femtiotal, så det kanske är ok. Skräcken för och okunskapen om den andre skapar också förakt, vilket Jonathan visar i sin misogynitet. Denna skräckfyllda längtan följer de båda männen upp i vuxenlivet.

Det är sorgligt, men välspelat, stundtals otäckt och cyniskt, men också ömsint och fumligt. Även om det är Jack Nichlsons film, så spelar Art Garfunkel bättre som den naive och sårbare Sandy. Allt kretsar kring kvinnorna, men de blir bara klippdockor i den egentliga bromancen mellan Jonathan och Sandy.

Jag hittar inga bibelreferenser, men det duschas mycket och talas postivit om kommunismen. Men så är filmen också från tidigt sjuttiotal.

Mannen med oxpiskan

Betyg: 5 monument

                                                                                    Den rödmålade byn Lago

Om en mycket utstuderad hämnd. En sheriff blir grymt ihjälslagen av tre män med oxpiskor medan hela byn Lago ser på. Ingen ingriper till sheriffens hjälp. Något år senare kommer en mystisk man till byn och börjar succesivt förnedra bybo efter bybo tills han tvingar alla att måla alla husen blodröda och själva ta itu med sin feghet. Så småningom förstår vi att han har kopplingar till den döde sheriffen, kanske är han hans hämnande ängel, kanske hans bror - kanske någon helt annan. 

I vilket fall är det stundtals absurt, stundtals groteskt, stundtals grymt - men hela tiden oerhört välgjort med ständiga närbilder på svettiga ansikten. I centrum står fegheten med girigheten som sin broder där ett människoliv väger så lätt gentemot framsteg och utveckling. Det blir till en sorts blandning av politik, våld, skräck, western och humanism. Fascinerande på många sätt!

Här finns tydliga kopplingar till Esters bok i Gamla tesatmentet och purimfestens instiftande, samt en väggtavla med citat ur Jesaja 53:3-4. Det är inte utan anledning.

Nosferatu

Betyg: 4 monument 

Det är mycket suggestivt, med mörker, skuggor, bergsmassiv och solskensmorgnar som kontrast. Den något naive kontoristen Hutter på Herr Knocks fastighetsförmedling far med stor entusiasm till Transylvanien för att sälja en "vacker" (fullkomligt nedgången) fastighet till Greve Orlock, en man som sover i likkistor och inte vistas i solljus.

I grunden en film om ondska och girighet i fantastiska biedermeiermiljöer - som kontrast till Greve Orlocks dystra medeltid. Vi får dessutom möta en strimmig hyena, se människor spela krocket och höra tuppen gala två gånger (ej tre som i evangelierna).

Seventh Son

Betyg: 1 monument

Om riddare som slåss mot häxor, demoner och annat oknytt. Dock är alla riddarna döda utom en och han är gammal och grinig - träaktigt spelad av Jeff Bridges. Dock har han takterna kvar och utmanar en sista gång häxornas härskarinna, den kvinna han en gång älskade. Med sig har han en ung lärling som - naturligtvis - blir förälskad i den yngsta av häxorna. 

Det hade kunnat blir någorlunda intressant, kanske spännande och en lagom förströelse för en kväll. Men det är ack så misogynt, uselt spelat och utan berättelse och regi. Det hjälper inte att Alicia Wikander är med, hon spelar ganska träaktigt hon också.

Vi får se räddhågsna präster, en moderskärlek som bär längre än syskonkärlek och en amulett som är viktig på något vis.

Barry Lyndon

Betyg: 4 monument

Det börjar i ironi och fortsätter så. En trygg, stillsam berättarröst förklarar hur en ung man förlorar sin far i en helt onödig duell under irländskt 1700-tal. Så smånigom växer den unge mannen upp och förlorar sig själv i sin kusin och i sin egen självtillräcklighet. Dock vill världen något annat och han drivs iväg ut i den tidens oupphörliga krig. Först som brittisk soldat, sedan som preussisk soldat och senare som avancerad fuskspelare i kort och motvillig spion, ytterligare senare som misslyckad gentleman.

Det är fånigt och mycket bra. Fantastiskt välspelat, särskilt de udda birollerna Kapten Quinn och Graham, och mycket väl berättat utifrån William Thackerays roman. Men bäst är nog ändå hur musiken så väl stämmer överens med filmens handling, fast musiken är hämtad från europeisk konstmusik. Så blev det också en Oscar för bästa musik 1976.

Intressant är den indirekta hänvisningen till 1 Sam 20:17, 41-42 som numer ingår som alternativ bibeltext i vigselakten i Kyrkohandbok för Svenska kyrkan.

Champagne

Betyg: 2 monument

Det börjar elegant med en champagneflaska som öppnas och så får vi se världen genom ett champagneglas. Sedan hamnar vi mitt i festyran på en atlantkryssare, där de dansande paren plöstligt rusar iväg i en snygg masscen genom båten trapphus och ut på däck för att se hur en av livbåtarna räddar en man och en kvinna från ett kraschat flygplan. Kvinnan visar sig vara en minst sagt levnadsglad amerikansk miljonärsdotter som lånat pappas plan för att möta sin älskare på atlantkryssaren. Men det är inte så enkelt, hon är frispråkig och stark och vill bestämma, men möter mest trista karlar som vill bestämma över henne. Värst blir det när pappa kommer och berättar att han gått i bankrutt. 

Nu är inte alla det de synes vara och bakom allt finns en patriarkal ordning som förbir förhärskande. Det som skulle kunnat vara en film om en kvinnas frihet blir en film om manlig fåfänga och manligt samförstånd på kvinnornas bekostnad. Men vi får vara med om både stenografi och gymnastik, om "jungfruns bön", en mycket intensiv tidningsläsning och en kravatt som heter duga!

Kanonerna på Navarone

Betyg: 4 monument

Vi börjar i legenderna om hjältarna, sedan blir vi presenterade för våra mer moderna hjältar (Andra Världskriget). De samlas från lite här och där för att lösa en i princip omöjlig uppgift: ett desperat försök att rädda två tusen isolerade brittiska soldater genom att slå ut de två hypermoderna tyska kanornerna på den påhittade ön Navarone nära Turkiet kust. Redan från början kan vi ana vilka som kommer att överleva - därmed inte sagt att det är ospännande.

I grunden är det en moralisk film om humanismens tillkortakommanden och lögnens rättfärdighet. Men här ryms också otroliga svordomar, snygga tyska marinkårsbyxor, ett grekiskt bröllop, en hel del manlig tuppfäktning men också vänskap. Till detta fint skådespeleri och bra manus. 

Astrup - flamman över Jölster

Betyg: 2 monument

Filmen om Nikolai Astrup, Norges kanske mest inflytelserika målare. En tämligen konventionell konstnärsfilm berättad i mer eller mindre kronologisk ordning. Det blir ganska tråkigt. Vi får veta väldigt lite om konsten och vad som driver konstnären och varför han målar just de motiven. Då blir det till slut obegripligt att Astrup räknas som en av de stora norska målarna  - varför det? Filmen ger inget svar.

Vi får höra helvetespredikningar om synden, predikningar som i verkligheten var timslånga, vi får också vara med om en fantastisk likvaka och se oerhörda landskap. Men det blir för enahanda och konstnärsromaniskt det hela.

Slaget om Indokina

Betyg: 2 monument

En skildring av den franska kolonialmakten i Vietnam just när den går förlorad i slaget vid Diên Biên Phu. I centrum står dels en handfull franska soldater vid själva fästningen Diên Biên Phu, dels en amerikansk journalist som söker upplysningar om slaget vid sidan av den franska censuren. En del snygga gatuscener, men annars mest trist och utan nerv. Klippen mellan stridsscenerna och det normala gatulivet i Hanoi fungerar inte, vi lär aldrig känna soldaterna och därmed lider vi inte med dem eller grips av deras öde. Det blir mest en sorts försök att förstå vem som är vem och var de är just nu och var de var innan.Det märkligaste i hela filmen är att vi inte får se fienden, den vietnamesiska befrielsearmén, en enda gång förrän i slutstriden då de plötsligt myllrar fram som sprungna ur jorden. Kanske ett försök att visa hur fransmännen egentligen stred mot själva landet som sådant?

Här förekommer nattvard under kanoneld, bön och ett oerhört enerverande upprepande av de vietnamesiska orden mau lên.