Norrtullsligan

Betyg: 4 monument

En rapport från "havet av viyellablusar" och därmed också en metoo från 1923 (eller 1908 då Elin Wägner skrev romanen). Kontorsflickorna försöker leva självständiga liv i ett samhälle där de varken har rösträtt eller anständiga löner. Istället tas det för givet att chefen ska kunna stjäla sig en kyss och den som spjärnar emot kan bli av med jobbet och därmed inkomsten. Ändå förbereder de en strejk och strejkmötet hålls hos Norrtullsligan - en lägenhet på Norrtullsgatan i Stockholm där fyra unga kontorister bor tilsammans och delar på livets nödtorft - smörgåsar i byrålådan, pilsner i köksvasken. Det är en driven berättelse där vi får dela vardag och fest med unga kvinnor från en annan tid, men fortfarande så aktuell!

Här citeras Oscar Levertin, bes "en sorts bön", spelas pekfingervals på skrivmaskin, talas stockholmsslang (även om det är en stumfilm) och visas prov på både kvinnlig vänskap och manlig maktutövning.

Värdshuset Jamaica

Betyg: 3 monument

En klassisk äventyrsberättelse om stormar, karga klippor, läskiga pirater, eleganta skurkar och snygga hjältar och hjältinnor. Många skuggor som rör sig i natten och opålitliga gentlemen. Inte så mycket Hitchcock som jag hade hoppats, men slutscenen då skurken avslöjas utspelar sig på den högsta möjliga höjden i sammanhanget och pekar mot andra slutscener på hög höjd i hans senare filmer.

Ett gäng pirater, den ene grövre än den andre, livnär sig på vrakpundring efter att ha lockat skeppen på grund mot Cornwalls hårda klippor. Piraterna slår först ihjäl besättningen och för sedan stöldgodset till värdhuset Jamaica där de har sin bas. Men det är inte de som behåller skatterna, det finns större intressen högre upp på samhällsstegen. Till detta värdshus kommer, intet on anande, värdshusvärdens unga släkting som blivit föräldralös och bland piraterna finns en infiltratör. Spelet kan börja!

Här bes en "piratbön", citeras Lord Byron och det finns ett medvetande om helveteselden. Dessutom får vi se en hel del kulisser, men äkta vågor.

Johnny Guitar

Betyg: 4 monument

Färgerna, kontrasterna! Den svartklädda lynchmobben och Vienna i sin vita kläning med snaran snart runt halsen. Blusar, kjolar, skjortor - allt har en intensiv färg. Lika intensiv som känslorna vilka leder till mordbrand och död. Samtidigt möts ropen på död av stillsamma motargument, dödandet är i sig problematiskt. Här möter en resonerande röst skriket på enkla lösningar - det skrik vi så väl känner igen idag. 

Vienna äger en saloon på ett stycke mark som just blivit värdefullt då järnvägen ska dras fram där. Emma Small leder kampen mot henne lika mycket av avund som av svartsjuka och inskränkthet. Det är Emma som sätter igång lynchmobben när männen tvekar, det är Emma som talar när männen är tysta och det är Emma som sätter eld på saloonen när männen vill dra sig tillbaka. Och det är kring Vienna allting kretsar både männen och framtiden och hon kan ta rätt på sig själv även om hon just i detta läge kallat på sin gamla älskare som helst inte vill använda sin revolverfärdighet. Det blir också de två kvinnorna som möts i slutduellen!

En revolverman som inte vill skjuta, en läsande, lungsjuk cowboy, ett roulettehjul som spinner, en kopp kaffe och en cigarett samt ett hemligt gömsle bakom vattenfallet. Helt enkelt en Western med kvinnoperspektiv.

Synecdoche, New York

Betyg: 2 monument

Den mer eller mindre inbillningssjuke regissören Caden, som vid sidan av alla sjukdomar är konstant deprimerad, får ett stort teaterstipendium och börjar iscensätta livet. Sitt eget liv, och allas liv runt honom. Snart inser han att han behöver någon som kan spela honom själv och till slut tar rollen över och vi vet inte längre vad som är scen, teater, liv eller verklighet. Kanske utspelar sig allt inom den döende Caden, kanske är det precis som det gestaltas, så märkligt, komplicerat och fullt av misstag.

Egentligen en rätt bra skildring av vad det innebär att vara människa - om man bara la till glädjen, det fantastiska, engagemanget och kärleken. Här tycks människans egenskaper gå ut på att göra ingenting, deppa och gå in i relationer där ingen egentligen lyssnar; helt enkelt att misslyckas. Sorgligt och ganska deprimerande, men på något vis fascinerande när vi inte vet om de människor som ligger döda på gatan är statister eller om det verkligen är inbördeskrig - för Caden har det ingen betydelse vilket. Samhället står utanför teatern. Det handlar enbart om den ensamma människan - som dock inte vill vara ensam, men som definitivt inte talar med Psaltarens ord i Ps 25:16 för Gud ingår inte i manuset.

Ibland väldigt fyndigt, men i längden alldeles för deppigt och rörigt och därmed långtråkigt. Tyvärr en alltför ensidig roll för Philip Seymour Hoffman även om det är ganska roligt att han gillar att städa. Till detta miniatyrkonst och ett otal begravningar.

Wild Tales

Betyg: 4 monument

Hämnden står i centrum i dessa fristående berättelser, några kortare några längre - men alla besatta av hämnd. Stundtals rent absurt, stundtals realistiskt, stundtals tragiskt, stundtals komiskt - men någonstans i bakgrunden finns en politisk mening. Den lilla människan mot systemet - om det så är ett parkeringsbolag, en överklassfamilj, en viktig musikskribent, en borgmästarkandidat eller en stroppig brudgum. Alla drabbas de av hämnden och det är en hämnd som går över styr, helt utan proportioner. 

Snyggt gjort, oftast med en oväntad twist - men hela tiden alltför mycket. Det finns ingen hejd i hämnandet. Det är nog tänkt som en sorts samtidskommentar. Eller kanske som en kommentar till Nahum 1:2 om Gud som en hämnande Gud. Men människorna tar hämnden i sina egna händer, de väntar inte på någon hämnande gud. Och inte bryr de sig heller om Jesu ord i Bergspredikan (Matteus 5:44) om att älska sina fiender.

Konvoj (1940)

Betyg: 3 monument

Det börjar med otroligt pampig musik, men visar sig mer vara en film om humanitet, vänskap och gudsfruktan. Ett brittiskt krigsskepp där besättningen förväntar sig permission sätts in som skydd för en konvoj med handelsskepp från Norge till England. Tyvärr vet tyskarna om konvojen och jagar den med både ubåtar och större krigsskepp. 

Kylan, dimman och den tillspetsade relationen mellan två av de brittiska oficerarna komplicerar det hela. Men hederligheten och den manliga vänskapen segrar till slut. Några faller offer för tyskarnas attacker, andra lever vidare som hjältar. Värt att notera är att filmen spelades in mitt under kriget (1940). 

Nelson´s bön läses i sin helhet och filmen avslutas med en gudstjänst där filmens allra sista ord blir ett trefaldigt amen. Men det vackraste är ändå de judiska flyktingarnas sång.

My Twentieth Century

Betyg: 3 monument

Någonting om elektriciteten, någonting om anarkismen, någonting om Europa, någonting om nittonhundratalet. I nästintill stumfilmsartade tablåer får vi följa de två tvillingarna Dóra och Lili som föds i Budapest 1879 och växer upp i två olika familjer som i en fullkomligt absurd scen skiljer de två flickorna åt. Då det är film det handlar om så möts de naturligtvis igen; i ett sjaskigt Tivoli, i Lustiga husets spegelsal - där ockå åsnan som de en gång tillsammans drömde om dyker upp med den man som de båda älskat, eller snarare som älskat dem båda. När de i drömmen rider på åsnan går associationerna till den åsna som bar den gravida Maria på vägen till Betlehem - "Marias lilla åsna".

Mycket framträder i motsater: fattigdom - rikedom, ljus - mörker, manligt - kvinnligt (med en katastrofal föreläsning om kvinnans sexualitet), Europa - Amerika, frihet - fångenskap, kärlek - våld, värme - kyla, svart - vitt ... Märkligast i denna märkliga film är, bortsett från den talande chimpansen,  ändå "tennispingisen" (som pickleball, fast tvärtom med stora rack och mjuk tennisboll på pingisbord).

Gudfadern Del III (Coda: The Death of Michael Corleone)

Betyg: 5 monument

Den mest teologiska av de tre filmerna, med skuld och förlåtelse i centrum. Ärkebiskopens ord ljuder genom filmen: "I dagens värld är förmågan att lösa /ekonomiska/ skulder större än förlåtelsens kraft". Michael Corleone gör vad han kan för att motsäga det. Det krävs uppgörelser, förtvivlan, tårar, bikt och död - kanske kommer han ut som försonad på något vis. 

Många scener kommer igen, festen med de allvarliga samtalen i de inre rummen, samlingen för att ta familjefotografiet, paraden genom Little Italy - och så all död och hämnd. Nu tas politiken till Vatikanen med korrumperade präster och politiker, ett påvemord och en fantastisk slutscen där morden sker samtidigt som vi får se och höra operan Cavalleria rusticana (På Sicilien). Gesterna, händelserna går igen i livet, eller snarare i döden, utanför scenen. Så snyggt gjort!

Systrarna

Betyg: 2 monument

Tre systrar som bor i ett stort gammalt hus i en Japansk småstad får vid faderns död reda på att de har en lillasyster. Snart bor även hon i det gamla huset. Tja, ungefär det är handlingen. Inget egentligt händer och som tittare får vi inte heller reda på någonting. Det finns en historia, förstås, men den får vi ingen del av. Pappan lämnade familjen - men vi får aldrig reda på varför. Sedan lämnade mamman döttrarna, men det får vi heller inget grepp om även om mamman dyker upp mot slutet. Istället får vi se systrarna i köket, på altanen, i köket igen, på altanen en gång till, på stranden, på restaurangen, på stranden igen ...

Som om systrarnas sammanhållning räckte för att bära en hel film. Det gör den inte. Det behövs både drama och berättelse för att bära en film. Istället blir det brottstycken av vardagsliv som ibland sticker ut; bönen vid familjealtaret, den nya systerns mål i fotbollsmatchen - men knappt något annat. Som tittare behöver vi veta så mycket mer. 

Det bästa är all mat de lagar, serverar och pratar om t e x fiskyngeltoast.

Santa Sangre

Betyg: 3 monument

Färg, form, kropp, ljud. Kanske är det de huvudsakliga beståndsdelarna. Till detta den diegetiska* musiken som fyller scen efter scen. Märkligt, vackert, blodigt, skrämmande och mycket filmiskt. 

En pojke som växer upp på en cirkus hamnar så småningom på mentalsjukhus, men söker som vuxen upp sin mor som förlorat sina armar. Han blir sin mors armar och mer än det. När den dövstumma flickan han lärde känna som barn på cirkusen dyker upp faller hans värld samman - och kanske kan han börja leva. I slutscenen lyfter de händerna i en förtvivlad gest och texten från Psaltaren 143 projiceras: ”Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord …”. 

Psykoanalys, politik, cripteori, teckenspråk, motstånd mot auktoriteter och en stor kärlek till Mexikos undre värld. Men märkligast av allt är elefantens begravning då alla plöstsligt blir svart-vita och sarkofagen körs på tung lastbil till avstjälpningsplatsen.

* Musik där filmen visar de som spelar.

Gudfadern Del II

Betyg: 5 monument

Mörkare, tyngre än första delen - mer existentiell. Om den förra hade människans förvandling som tema, är temat här livets futtighet - där allt är ett jagande efter vind och det enda bestående är människans djupa ensamhet. Allt är korrumperat och gnagt av maktens misstankar; kärleken, politiken, affärerna, syskonkärleken, vänskapen, barnuppfostran. Inget förblir rent eller oberört av makten och våldet. En grym bild av livet, men oh så snyggt gjord!

Men det är en fin skildring av immigrantlivet och hur man som invandrare håller fast vid sin kultur i det nya landet. I "Little Italy" talar alla italienska och det gör de flesta även i femtiotalsscenerna - när det behövs! Skådespeleriet är fantastiskt ända ner till minsta biroll (särskilt faller jag för Tray Donahue som Merle). Här är inte de långsamma scenerna lika pregnanta som i del ett, kanske för att hela filmen känns långsammare. Istället framträder de politiska aspekterna; nöden på Kuba och revolutionen, korrumperade senatorer, köpta kongressledamöter samt den överallt grasserande rasismen.

Gudfadern

Betyg: 5 monument

Bröllop, dop och begravning. Det är märkligt hur hela filmen ramas in av kyrkliga handlingar, men det är mer Lag än Evangelium. Kanske är Don Corleone dä:s död det mest evangeliska i filmen. I övrigt hämnd, rättvisa och respekt, vilket allt ryms inom Lagen. Annars antyds den katolska bakgrunden mest genom en helgonbild här, ett krucifix på väggen där och någon Mariastatyett här och där.

Strålande skådespeleri (men det vet ni redan), lysande dialog och en stark berättelse om hur en människa förvandlas från humanist till hårdför gangster. Finast är nog de långa tagningarna, Varje scen får ta den tid den behöver, en vinflaska som öppnas, steg som närmar sig, en farfars lek med sitt banbarn, nästan en hel dopgudstjänst (på latin!). Vackra, långsamma scener som i sig förebådar att något ska hända, men det får ta sin tid. Mycket elegant gjort!

The Magnificent Seven

Betyg: 3 monument

Det börjar med storslaget landskap, sedan kommer männen och hästarna. Och det slutar på samma vis, det storslagna landskapet och männen på sina hästar. Däremellan skjuts det mycket och bjuds på en del teologiska spetsfundigheter; ett embryo till ekoteologi i tanken att de enkla bönderna tillber marken, en revolverman som presenterar sig som baptist, Jesu ord i Matteus 18:20 som revolutionära ord, Psaltarens 23:e psalm som stridsrop och en otäck vändning i slutet då bön blir maktmedel och teologin går över styr.

En beprövad historia som berättats förut i "De sju samurajerna" och "7 vågade livet", om den rika utsugaren som plågar de fattiga bönderna. Dessa tar sin hämnd genom att kontraktera "hederliga" yrkesmördare. Här finns ett etiskt dilemma från början om "de goda mördarna" som inte blir bättre av att det också visar sig handla om personlig hämnd. Men ändå tidvis spännande och då och då glimrar dialogen till.

Leopardmannen

Betyg: 3 monument

Det börjar med kastanjetter, sedan följer en svart leopard - dock i koppel. Men leoparden lyckas rymma och kastanjetterna blir alltmer ödesdigra efterhand som spåkvinnan lägger upp samma kort gång på gång: spader ess. Dödens kort! Och nog härjar döden i den lilla staden i New Mexico. Men är det leoparden som dödar kvinnorna?

Mycket skuggor, snyggt vävd intrig och gott skådespeleri. Riktigt otäckt även om vi inget får se - bara höra skriken. Nog så effektivt efter en flykt genom buskmörkret. Här finns öppningar för mer existentiella tankar om skuld, människans litenhet och ödet eller Guds vilja. Men huvudsaken är mysteriet, skräcken och osäkerheten. En klassiker bland filmer med djurtema, som har sin föregångare redan i Jesajas kapitel 5: "leoparden lurar vid deras städer, den som vågar sig ut blir sliten i stycken" (Jesaja 5:6).

Doktor Caligaris kabinett

Betyg: 4 monument

Tysk expressionism i sin blomning! Särskilt kulisserna och mascaran. Helt enkelt magnifikt. I grunden en sorts kommentar till psykoanalysen: Vad är det för undermevetna drifter som en människa bär inom sig? Men skildrat som en kriminalhistoria med en trippelmördare och en mystisk sömngångare. Och så slutar allt på mentalsjukhuset där vi varken vet in eller ut. Vi blir lika bundna i historien som vore också vi fast i en tvångströja. Det är snyggt gjort, en märklig historia med ett par udda svängar, men främst ett tidsdokument som heter duga. Det skulle också kunna vara en kommentar till Femte Mosebok 28:34.

Ditmålade skuggor, snygg textning och udda kravatter, men mest uppseendeväckande är avhandlingen från Uppsala universitet!

Häxan

Betyg: 3 monument

En sorts genreöverskridande dokumentärfilm från långt innan dokumentärfilmen hade en egen status (1923), eller kanske ett gestaltat föredrag. Mörk, suggestiv och drabbande om tro på demoner och det övernaturliga med nedslag i mänsklighetens historia. Kncentrationen ligger på medeltidens häxjakt med professionella häxdomare. Dock leder filmen fram till 1920-talet då den övergår till en psykologisk skildring av olika hysteriska fenomen. Kameran är, åtminstone under de medeltida scenerna, en subjektiv betraktare som hela tiden ställer sig på de utsattas sida, vilket gör filmen förvånansvärt modern. Sedan att det är Djävulen som har de roligaste festerna har vi människor nog alltid vetat.

Vi får se en hel del vidriga präster och munkar, en tonsurrakning (se bilden), några bedjande obducenter, dåligt bordsskick, fantastiska djävlar, tortyrinstrument i närbild, Gud i Kristallhimlen med 9 änglakörer och en märklig mekanisk skildring av helvetet. Kanske är det lite för docerande, men ändå fascinerande med tanke på att filmen snart är hundra år gammal.

Le frère du guerrier

Betyg: 3 monument

Som en westernfilm, men den utspelas i Frankrike på 1200-talet. Ändå samma tydliga skillnad mellan god och ond, samma banditer, samma hästar, samma tveksamma prästerskap, samma tal om Gud och samma storslaget vackra landskap och samma ensamma gård med en ensam vacker kvinna. Här står dock läskunnighet och örtkunskap i centrum, även om det skjuts en hel del armborstpilar och huggs med knivar och svärd när banditerna slår Arnauld sönder och samman så han tappar minnet och brodern Thomas måste hjälpa honom och familjen tillbaka till möjligt liv och hämnd. Tyvärr hänger inte berättelsen helt samman.

En analfabets vetgirighet och läshunger möter kyrkans motstånd och förakt. Ändå segrar vetgirigheten i slutänden! Mest udda är nog ändå skoinläggen - vad jag vet förekommer de inte i westernfilmer.

Slaget vid Schelde

Betyg: 4 monument

En av de mer realistiska filmerna om Andra Världskrigets förfärliga verklighet. Kaos, smärta, kyla, väta och på det rädsla, överallt rädsla. Vi får följa några olika personer som av olika anledningar hamnar i slaget vid Schelde (en flod i Nederländerna). Några bor där, några hamnar där av misstag, andra blir kommenderade. Men genom dessa personer får vi föja krigets vansinne från olika håll: från de ideologiska nazisterna, från motståndsrörelsen, från de följsamma, från de självutnämnda hjältarna. Och alla är de rädda och går mer eller mindre under. Det är fruktansvärt.

Fruktansvärt och välgjort. De olika perspektiven ger filmen ett djup som moderna krigsfilmer ofta saknar. Allt skildrat under en novembergrå himmel. Kallt, grått och brunt - inte förrän just i slutscenerna lyser himlen upp. Kanske handlar det om motstånd och makt, om förtvivlan och rädsla och vad kriget gör med människan. 

Här läses bönen Ave Maria (hämtad från Luk 1:28 och Luk 1:42), dricks genever och röks en hel del cigaretter.

 

Julietta och andarna

Betyg: 3 monument

Fantastiska färger och fantastiska hattar. Men så mycket mer fantastiskt blir det inte i denna fantasi om drömmar, kvinnlig frigörelse (?) och new age-idéer. En hemmafru i den övre medelklassen någonstans i utkanten av Rom (antagligen) kommer på att mannen är otrogen. Filmen handlar om hur hon hanterar det med hjälp av drömmar, medier, udda vänner och en uppgörelse med barndomens konservativa religiositet - eller är det en uppgörelse? Allt är inte som det tycks vara och annat är mycket tydligt just som det är, till exempel tv:n som står mitt i rummet.

Förutom hattarna och färgerna är morfars uppgörelse med nunnorna bäst och förstås alla fågelljuden de härmar hemma hos mediet. Vi får också se en fin scen där tjurfäktning blir till stiliserad dans och det är ganska kul när de alla leker psykodrama. Men allra bäst är Giulietta Masina som Julietta med hennes naiva skepticism.

Det är hos mig han har varit

Betyg: 2 monument

En film från tidigt sextiotal som egentligen nog är en film som vill kritisera äktenskapet, men kontentan blir det motsatta. Den gifte mannens liv skildras genom älskarinnan som i filmens början käckt hävdar att hon inte är gjord för äktenskap och i slutscenen sörjer mannen hon måste lämna för hans hustrus skull. På något sätt omvända roller där älskarinnan beskyller hustrun för att ta mannen ifrån henne. Märkligt då det är en ganska otrevlig typ till karl.

Bäst är berättargreppet med ett telefonsamtal i filmens absoluta inledning som avslutas i filmens slutscen, då har det gått en kvart i realtid men åtminstone ett år i filmens tillbakablickar. Lite udda med vuxna människor som köper ballonger till varandra - typiskt sextiotal? I övrigt ganska segt och med märklig moral om den fria kvinnan som självmant binder sig. En kritik av äktenskapet som sakrament och en utebliven bikt förekommer också.

Fando y Lis

Betyg: 3 monument

Alice i underlandet möter Freud - i kubik! En lam, ung kvinna dras på en vagn genom ett öde landskap bestående av vittrade klippor och karga kullar. Här och där stöter hon, och pojkvännen som drar/skjuter vagnen, på udda existenser som antingen leder dem i fördärvet eller näst intill. De säger sig vara på väg till drömlandet Tar, en plats där allt skall ställas till rätta. 

Allt handlar på olika vis om döden; de döda begravs och uppstår, de begråtes och skrattas åt, de förmanar och hotar och de är i allra högsta grad levande. Lis och pojkvännen Fando leker bland gravarna i ett elegant stillbildskollage och i slutscenen blir en av dem kvar i graven medan den andra uppstår och (kanske) tar sig till Tar till slut. Mycket märkligt alltihopa, men på något sätt fascinerande i all sin galenskap. Märkligast är en dubbelmumie som bara står vid sidan av vägen i en kort bildsekvens och sedan är borta.