Elena

Betyg: 4 monumet Om Återkomsten av Andrej Zvjagintsev var ett mästerverk så är Elena av samme regissör en mycket bra film. Undertiteln skulle kunna vara "ger pengar lycka". Och svaret är oss givet, men utan att förenkla de komplicerade relationer som beskrivs. Det ät som ett kammarspel med mellanakter där huvudpersonen åker genom ett deprimerande storstadslandskap, från den ena hemmet (scenen) till det andra. Bilderna är magiskt vackra, och ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag tycker mycket om det. Tempot är långsamt, ibland helt stillastående. Men musiken är desto mer dramatisk och föregriper handlingen. Precis som det olycksaliga kråkkraxandet inledningsvis.

En oväntad vänskap

Betyg: 3 monument Det är en fin film som en gott kan ägna ett par timmar åt en torsdagskväll, men jag tror inte den kommer dröja sig kvar i minnet särskilt länge. Detta trots det allvarliga anslaget och den oväntat fina vänskapen mellan den helt förlamade Philippe och den allt annat än stillastående Driss. De båda männen behöver varandra. Philippe behöver Driss livslust och fysiskhet, och Driss behöver Philippes allvar och intellektualism. Men jag tror att det är för lättköpt på något sätt. Man träffar man som har de egenskaper man själv saknar, tycke uppstår och därmed, inte så oväntat, vänskap.

Köttets lustar

Betyg: 4 monument

Först tycker jag det är segt och lite långtråkigt. Jag funderar flera gånger på att stänga av dvd-spelaren och läsa en bok istället för att se filmen klart. Men så, efter drygt en halvtimme, blir jag helt uppslukad av Víctors livshistoria som innehåller så många bottnar trots att han bara är 26 år. Men kanske är det så när man föds på en buss mitt under värsta Franco-tiden, en tid då ingen vågar gå ut på Madrids gator om kvällen. Kontrasten mellan inledningsscenens tysta och öde gator och det myller av liv som präglar staden i slutscenen blir extra påtaglig eftersom de båda scenerna också innehåller vissa likheter.

Men innan dess är det kärlek och passion på liv och död. Och komplicerade relationer. Och hemligheter som avslöjas och får betraktaren att revidera sin uppfattning av huvudpersonerna. Och rullstolsbasket, med en ung Javier Bardem som måste ha tränat i månader för att kunna köra rullstolen med de rätta knyckarna över basketplanen.

I jämförelse med de andra Almodóvar-filmerna som jag skrev om häromveckan är denna inte lika estetisk och har inte samma fantastiska kulisser och scenerier. Men det finns ett par godbitar och även några himla snygga kameravinklar.