Betyg: 2 monument
Det skulle kunna bli ganska bra. En tydlig kyrkokritik i spåren efter korstågens övregrepp, en sorts modern humanism i engagemanget i en för häxkonst anklagad ung kvinna, otvättat hår, vådligt vackra vårvinterlandskap, vargar, gräsliga bölder, flagellanter (några stycken i alla fall), tunga svärd och cyniska riddare - och så de tydliga bevisen på att kvinnan faktiskt har övernaturliga krafter, inte helt goda heller. En moralisk historia som man med spänning väntar på hur den ska upplösas...
... och så blir det något helt annat. Fantasy av det som kunde vara realism, zombier av det som kunde bli teologi, och något helt annat än ett dilemma inför kvinnans skuld. Trist, lite fånigt och rätt oitressant. Men landskapen förblir svindlande vackra!
19 december 2011
18 december 2011
Fitzcarraldo
Betyg: 4 monument
Sydamerikas djungler är den vackra natur som gud inte har skapat klart. Att färdas in i regnskogen är att resa rakt in i skapelsen. Kanske är det därför Fitz resa blir så magisk.
Jag minns att jag såg Fitzcarraldo på bio i början av 1980-talet, när den var ny, och att jag upplevde den som mycket speciell och magisk. Lite otäck också, i alla fall Fitz besatthet. Särskilt otäckt blev det när jag fick veta att filmens galna projekt inte bara var baserat på en sann historia utan också genomfördes i verkligheten. Alltså, de indianer som medverkar i filmen fick de facto dra den stora ångbåten både upp och ner för berget under filminspelningen.
När jag ser den nu så tycker jag att det är en väldigt, väldigt bra och vacker film. Werner Herzog gör inte bara varje bild till ett eget konstverk, han kan också konsten att berätta en bra historia. Fitz besatthet av ett galet projekt finns där, men det skrämmer mig inte på samma sätt som när jag var ung. Och det berättar förstås mer om mig än om filmen.
Sydamerikas djungler är den vackra natur som gud inte har skapat klart. Att färdas in i regnskogen är att resa rakt in i skapelsen. Kanske är det därför Fitz resa blir så magisk.
Jag minns att jag såg Fitzcarraldo på bio i början av 1980-talet, när den var ny, och att jag upplevde den som mycket speciell och magisk. Lite otäck också, i alla fall Fitz besatthet. Särskilt otäckt blev det när jag fick veta att filmens galna projekt inte bara var baserat på en sann historia utan också genomfördes i verkligheten. Alltså, de indianer som medverkar i filmen fick de facto dra den stora ångbåten både upp och ner för berget under filminspelningen.
När jag ser den nu så tycker jag att det är en väldigt, väldigt bra och vacker film. Werner Herzog gör inte bara varje bild till ett eget konstverk, han kan också konsten att berätta en bra historia. Fitz besatthet av ett galet projekt finns där, men det skrämmer mig inte på samma sätt som när jag var ung. Och det berättar förstås mer om mig än om filmen.
The tourist
Betyg: 2 monument
Jo, det är ganska intelligent gjort, men hela filmen saknar tempo och liknar mer en turistreklamfilm från Venedig än ett spännande polisdrama. Långa, långa kameraåkningar över hustaken, alltför många båtturer i kanalerna och en komplicerad story med ett skruvat slut. Inte ens det fakutm att Johnny Depp spelar den manliga huvudrollen väger upp betyget. Jag tror inte att det är en av hans rolltolkningar som kommer att gå till historien. Det här är en film som bara delvis roar i stunden, och som man snabbt glömmer.
Jo, det är ganska intelligent gjort, men hela filmen saknar tempo och liknar mer en turistreklamfilm från Venedig än ett spännande polisdrama. Långa, långa kameraåkningar över hustaken, alltför många båtturer i kanalerna och en komplicerad story med ett skruvat slut. Inte ens det fakutm att Johnny Depp spelar den manliga huvudrollen väger upp betyget. Jag tror inte att det är en av hans rolltolkningar som kommer att gå till historien. Det här är en film som bara delvis roar i stunden, och som man snabbt glömmer.
The Eagle
Betyg: 3 monument
Vi befinner oss i det romerska Brittanien år 140. Hadrianus mur har relativt nyligen blivit färdigbyggd som en nordlig gräns för imperiet och som skydd mot de fientliga skotska stammarna. De underkuvade britterna hitom muren gör ständigt uppror mot den romerska ockupationen, men med sin överlägsna disciplin och organisation sitter romarna säkert vid makten.
Vi befinner oss i det romerska Brittanien år 140. Hadrianus mur har relativt nyligen blivit färdigbyggd som en nordlig gräns för imperiet och som skydd mot de fientliga skotska stammarna. De underkuvade britterna hitom muren gör ständigt uppror mot den romerska ockupationen, men med sin överlägsna disciplin och organisation sitter romarna säkert vid makten.
Det är soldaternas moral som gäller; heder och ära och då främst Roms ära och den enskilde soldatens heder.
I jakten på den försvunna nionde legionen och dess standar (det är det som är själva titelns örn) får vi följa med på ett spännande äventyr bortom muren in i det vilda höglandet med målade krigare, stolta sälmän och förvildade legionärer - dessutom ställs relationen ockupant - underkuvad både upp och ner och på sin spets. Det är välgjort och spännande - men ack så trist då det i princip helt saknas kvinnor.
Om du lyssnar noga
Betyg: 2 monument
En tjock, ganska ful katt (som visar sig vara totalt opålitlig!) leder Shizuku bort från barndomens självupptagenhet mot den svårbegripliga vuxenvärldens krav och relationer. En märklig ledsagare som man gärna vill ge magiska egenskaper, men som visar sig bara var en tjock, ganska ful katt. Det finns flera sådana situationer där man väntar sig magi, men det visar sig vara mycket jordbunden realism. Den spänningen räddar delvis en mycket trivial historia om ung kärlek och vikten av att gå sin egen väg. Slutet är rent patetiskt.
Men allra bäst är de fantastiska stadsvyerna och de oerhört snygga vinklarna på offentliga byggnader i den del av västra Tokyo där Shizuku bor. En fröjd för ögat!
Märkligast är att låten "Take me home countyry road" har en sådan stor betydelse i filmen. Obegripligt!
En tjock, ganska ful katt (som visar sig vara totalt opålitlig!) leder Shizuku bort från barndomens självupptagenhet mot den svårbegripliga vuxenvärldens krav och relationer. En märklig ledsagare som man gärna vill ge magiska egenskaper, men som visar sig bara var en tjock, ganska ful katt. Det finns flera sådana situationer där man väntar sig magi, men det visar sig vara mycket jordbunden realism. Den spänningen räddar delvis en mycket trivial historia om ung kärlek och vikten av att gå sin egen väg. Slutet är rent patetiskt.
Men allra bäst är de fantastiska stadsvyerna och de oerhört snygga vinklarna på offentliga byggnader i den del av västra Tokyo där Shizuku bor. En fröjd för ögat!
Märkligast är att låten "Take me home countyry road" har en sådan stor betydelse i filmen. Obegripligt!
10 december 2011
När solen står som högst
Betyg: 3 monument Så klara färger! Så vackert foto! Och så lite som egentligen händer, även om historierna i sig är vardagsdramatiska med otrohet, kärlek och längtan i centrum!
Fyra syskon i Hanoi möts för att fira först mammans dödsdag och två månader senare pappans dödsdag. De lever i olika relationer som var och en bär på sina mörka sidor. Dessa mörka sidor till trots är filmen genomlyst av ljus och skir grönska. Varje scen, varje detalj lyser för sig. Morgnarna med sin gymnastik, samtalen i trädgården vid middagstid, mötet med älskaren/älskarinnan... allt är vackert, men stilla och i längden svårt att engagera sig i. Kanske är det för vackert...?
Adèle och mumiens hemlighet
Betyg: 3 monument Det börjar i en nyfunnen gravkammare vid Nilens strand och slutar med vandrande mumier på väg från Paris tillbaka till Nilens stränder och de gamla gravarna. Däremellan får vi möta ständigt hungriga poliser, knasiga professorer, dryga storviltjägare, blyga forskarassistenter, pterodaktyler och enfaldiga presidenter - alla mycket karikerade, alla m y c k e t franska! Men främst av alla är Adèle, vår hjältinna, som inte räds något för att dels knäppa den manliga forskarvärlden på näsan, dels rädda sin tvillingssyster som lever förlamad med en hattnål tvärs genom huvudet. Det är stundtals mycket roligt, oftast ganska fånigt, men värmande och mänskligt. Mest mänskliga är mumierna på muséet som väcks upp från sin dödsdvala - och då mänskliga som en hedersbetygelse och ett uttryck för förfining och kultur.
Filmen bygger på några seriealbum av Jaques Tardi och vad det gäller både miljöskildring och karaktärer så följer nog Luc Besson originalet ganska väl.
05 december 2011
The Shadow
Betyg: 2 monument
I botten en buddism i tibetansk tappning - rätt mycket magi och ett liv som vänds från burdus ondska till förfinad godhet. Det är också ett liv som flyttas från Afghanistan/Tibet (vilket framgår inte riktigt) till New York. Det är 1930-tal med mycket snygga skyskrapor, både synliga och osynliga. The Shadow/Skuggan fångar bovar genom ett intrikat system av angivare/ögon och öron i hela staden - filmens höjdpunkt är det trettiotals-futuristiska signalsystemet som löper över och genom skyskraporna. Filmens sämsta ögonblick är nog när två mongolkrigare jagar Skuggan i en motorcykel med sidovagn i "mongolisk stil". För mongoler kommer, urgamla Djinghis Khan-krigare som ska ta över världen med hjälp av en atombomb! Obeskrivligt fånigt!
I botten en buddism i tibetansk tappning - rätt mycket magi och ett liv som vänds från burdus ondska till förfinad godhet. Det är också ett liv som flyttas från Afghanistan/Tibet (vilket framgår inte riktigt) till New York. Det är 1930-tal med mycket snygga skyskrapor, både synliga och osynliga. The Shadow/Skuggan fångar bovar genom ett intrikat system av angivare/ögon och öron i hela staden - filmens höjdpunkt är det trettiotals-futuristiska signalsystemet som löper över och genom skyskraporna. Filmens sämsta ögonblick är nog när två mongolkrigare jagar Skuggan i en motorcykel med sidovagn i "mongolisk stil". För mongoler kommer, urgamla Djinghis Khan-krigare som ska ta över världen med hjälp av en atombomb! Obeskrivligt fånigt!Mest märkligt är Djinghis Khans ättling som i stridens hetta glömmer sin buddism och i ren monoteistisk tradition åkallar Gud. Det är inte det enda som är ologiskt, eller slarvigt.
03 december 2011
Pina
Betyg: 4 monument
Filmen om dansaren och filmaren Pina Bausch (1940-2009) berör mig. Det är en vacker film, med korta dansstycken, där enkla rörelser upprepas om och om igen. I dansen uttrycks starka känslor på ett både mycket begripligt och helt obegripligt sätt. Det finns en lätthet och en tyngd i dansarnas kroppar och i deras rörelser. De faller plötsligt, förödmjukas och bär varandra med samma lätthet och tyngd. Genom hela filmen strömmar hyllningen till en älskad konstnärlig ledare och medmänniska. Det är mycket vackert.
Musiken är fantastisk, särskilt Jun Miyakes The here and after. Men 3D-effekterna är få och tillför egentligen ingenting. Man undrar mest - varför?
Filmen om dansaren och filmaren Pina Bausch (1940-2009) berör mig. Det är en vacker film, med korta dansstycken, där enkla rörelser upprepas om och om igen. I dansen uttrycks starka känslor på ett både mycket begripligt och helt obegripligt sätt. Det finns en lätthet och en tyngd i dansarnas kroppar och i deras rörelser. De faller plötsligt, förödmjukas och bär varandra med samma lätthet och tyngd. Genom hela filmen strömmar hyllningen till en älskad konstnärlig ledare och medmänniska. Det är mycket vackert.
Musiken är fantastisk, särskilt Jun Miyakes The here and after. Men 3D-effekterna är få och tillför egentligen ingenting. Man undrar mest - varför?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)