Sängknoppar och kvastskaft

Betyg: 2 monument 

En oförarglig historia, så oförarglig att den blir i stort sett intetsägande. Tre föräldralösa barn evakueras från London under Andra världskriget till en liten by på den sydengelska kusten. Där får de bo hos en udda kvinna som går en distanskurs i häxeri. Barnens reaktioner på hennes magi är väl egentligen huvudsaken, men det görs för lite av det. Istället blir det lite snälla äventyr, både i denna värld och i en tecknad fantasivärld. Bäst är de tecknade avsnitten, särskilt danspalatset på havets botten. Fotbollsmatchen som sedan följer på land är mest som en förstudie till figurerna i filmen Robin Hood som hade premiär två år senare (1973).

Men som alla Disneyfilmer handlar den om att tro på sig själv, men också - för ovanlighetens skull - att inse sina begränsningar. Märkligast är introts parafras på Bayeuxtapeten - väldigt snyggt gjort, men den skildrar ju Wilhelm Erövrarens erövring av England, medan de i filmen med magins hjälp slår tillbaka en tysk landstigningspatrull i samma England.

Chaplins pojke

Betyg: 4 monument 

En luffare hittar ett övergivet spädbarn och tar motvilligt hand om pojken. Det som följer är en fantastisk fin skildring av relationen mellan en vuxen man och en femårig pojke - så mycket ömsesidig respekt, så mycket kärlek. Men samhället vill något annat och barnhemmet hotar. 

Vackert och ömsint med fint skådespeleri - särskilt av Jackie Coogan som spelar pojken. Här antyds väldigt snyggt vad det kan innebära att ”bära sitt kors” (Luk 4:27), här serveras fantastiska pannkakor och vi får vara med om en udda boxningsmatch och se en änglahund. Men framförallt är det en oerhört effektiv lektion i humanism och en påminnelse att blod inte behöver vara tjockare än vatten. 

Apornas planet (2001)

Betyg: 2 monument

Ett försök att göra en film av alla de tidigare filmerna, men det fungerar inte. Det är för teatralt, och för övertydligt när de goda aporna är snygga och de onda fula. Till detta dåliga skådespelarinsatser och att själva grundidén med Apornas planet-serien förvanskas. Civilisationskritiken nedtonas och istället för att sympatin ligger hos aporna blir Mark Wahlberg, som Leo Davidson, människornas frälsare. För att få ihop berättelsen har den ursprungliga historien skrivits om även om det ironiska slutet är en tydlig blinkning till den första filmen.

The Monuments Men

Betyg: 2 monument

En grupp överåriga konstvetare (curatorer, arkitekter, skulptörer mm) får i uppdrag att under Andra världskriget rädda Europas konstskatter från tyskarna som lagt ner stor möda på att samla ihop dem och föra dem till Tyskland. Krigsslutet närmar sig och det blir en kamp mot klockan för att hinna hitta så många som möjligt innan tyskarna förstör dem i samband med reträtten eller ryssarna hinner före. Problemet är att de inte vet var de finns.

Fint med en upprättelse av akademiker och humaniora, och bra att konstens roll i samhället och i människans liv betonas, men som film är det ganska värdelöst och knappt begripligt. Vi får inte veta hur de hittar skatterna, bara att de gör det och däremellan åker runt i olika jeepar och pratar broderligt med varandra om natten. Uppdraget tycks omöjligt, men tydligen lyckades de - troligtvis genom mycket mer informationssökande än äventyr och det gör sig dåligt på film.

En särskild tillbedjan inför Madonnan och barnet är betydelsefull, liksom altarpanåerna av van Eyck, det så kallade "Gentaltaret".

Slaget om Apornas planet

Betyg: 2 monument

Det börjar med apornas frälsningshistoria och sedan får vi följa de överlevande från de stora krigen då alla städer utplånades. En blandning av apor och människor som lever tillsammans i, till synes, harmoni. Men så är det inte. Människorna har inte likvärdig ställning och gorillornas ledare vill samtidigt utplåna dem. Då dyker fienden upp i form av en trögrörlig spillra av en armé bestående av muterade, överlevande människor från den sönderbombade staden. Samtidigt splittras apor och människor av förräderi och blasfemi (brott mot den heligaste av lagar: apor dödar inte apor).

Det är ganska segt och utdraget. Här saknas bärande berättelse, det blir istället små händelser som tillsammans ska driva filmen framåt - men det gör de inte. Bäst är ändå Virgil med sin kvantfysik och Mandemus med sin pacifistiska filosofi. Kloka apor! 

Sammantaget blir filmseriens tema: våld och våldets mekanismer. Ojämlikhet är en av grundstenarna i våldets logik, likaså misstänksamhet mot de främmande. Känns det igen?

Erövringen av Apornas planet

Betyg: 3 monument

Råare, våldsammare och mer politisk än de förra filmerna. Det har gått 20 år och Amerika har blivit fascistiskt. Här gestaltas den revolution som det berättas om i den förra filmen. Apor hålls som slavar av människorna då deras husdjur /hundar och katter/ har dött ut och det som började som tama apor blev snart betjänter, tjänstefolk och slavar. Vi får följa hur Ceasar - son till Cornelius och Dr Zira - lyckas ena aporna och leda dem i ett uppror mot människorna. 

Det är en oerhört intressant film med tanke på dagens politik. Redan här förutses jordens undergång och människans ansvar. Det är mycket våld, men mindre skådespeleri. Grundfrågan ställs tydligt: Slavarnas rätt att göra uppror. Men hur mycket våld är rättfärdigat? Och kan en apa vara human?

Flykten från Apornas planet

Betyg: 3 monument

Cornelius och Dr Zira, de apor som med vänlighet tog emot de mänskliga rymdfararna i den första filmen, har undkommit katastrofen på "hemplaneten" och landar på jorden år 1973. Genast förs de till Los Angeles Zoo och deras förste möte med en veterinär och "djurpyskiater" är filmens höjdpunkt - vi får inte glömma att Dr Zira själv är psykiater och säkerligen har utfört just de test hon nu utsätts för. Stundtals rolig, stundtals avslöjande, men i grunden en allvarlig narrspegel av vårt samhälle där ytlighet och rädsla står i vägen för genuin vänlighet och solidaritet. 

Den helige Franciskus framhålls som ett föredöme, barnamorden i Betlehem (Matt 2:16-18) apostroferas och en revolution förutsägs som startas av ett Nej.

Bortom Apornas planet

Betyg: 2 monument

Här är det inte längre civilisationen som står i centrum för kritiken utan människan som sådan och vår förmåga att förstöra allt omkring oss. Ett rymdskepp skickas iväg från jorden för att leta efter det förra rymdskeppet och eventuella överlevande. Spåren leder till den förbjudna zonen och den rest av människor som lever där - muterade och dyrkande den sista relik mänskligheten har: atombomben, med tillbedjan av det heliga nedfallet!

Sämre story, sämre skådespeleri och sämre kostym och smink. Människomutanterna är mest fåniga, veka och blodfattiga. Bäst är ändå deras psalmsång i Cecil Frances Alexanders psalm "All Things Bright and Beautiful" där ordet "Gud" är utbytt mot ordet "Bomb". Förfärligt, men effektivt som kritik mot mänskligheten. Slutscenen är en konsekvens av det - jordens totala utplåning.

Apornas planet

Betyg: 4 monument

Det sena sextiotalets civilisationskritik får flöda fritt när en rymdkapsel störtar på en okänd planet där människan är ett vilt djur utan tal och de stora människoaporna styr enligt sina gamla religiösa texter om apans överhöghet. Elegant gjort och snyggt spelat med en spännande ljudbild. Framförallt är det en film om maktens cynism och om vetenskap kontra känslor och konservativ ideologi - känns det igen? Den orangutang som leder hatet mot människorna och tar sina argument från de gamla skrifterna om hur Gud skapade apan till sin avbild (jmfr 1 Mos 1:27) är fullt medveten om att människan har större resurser än vad de nuvarade varelserna visar - men han förtiger det för religionens och den politisk stabilitetens skull. Klassisk sextiotalskritik av den borgerliga makten - den vet att världen är orättvis men förnekar det istället för att ändra på det. På så vis blir filmen revolutionär.

Ett pappersflygplan får betydelse, liksom beteendevetenskapen och en talande docka. Bäst är nog ändå det fullkomligt överrumplande slutet!

Moonage Daydream

Betyg: 5 monument

 

Ofta när jag går på bio vet jag ungefär vad jag ska få vara med om. Det är märkligt ändå, eftersom filmmediet skulle kunna innehålla så oändligt mycket mer av överraskningar (och då tänker jag inte på specialeffekter, utan bildberättande). I collage-filmen Moonage Daydream är jag aldrig riktigt säker vad som ska komma i nästa klipp. Här blandas David Bowies musik med scenframträdanden och intervjuer, vilket så klart är förväntat, men också med digitala färg- och formexplosioner, klipp från filmhistorien, hans egna målningar med mera. Ibland blir filmduken svart och allt tystnar, ibland berättas något med stillbilder. Det är variationsrikt, både i ljud och bild. Som att följa med på en resa in i någons innersta väsen.

Det går inte att bli annat än imponerad över den kreativitet och lek med identiteter som var David Bowies musikaliska och artistiska liv. Och som en röd tråd genom filmen går, liksom i allas våra liv, tankarna kring vad som är meningen med det hela och hur kan vi stå ut med att det tar slut. David Bowie ville hinna uttrycka så mycket som möjligt, tänja på gränserna för det egna jaget så långt som möjligt och försöka förstå allt det som en människa kan rymma. Det är stora pretentioner och var och en får väl själv fundera över om han lyckats. Men många, många har i alla fall funnit tröst och glädje i resultaten av hans sökande. Jag, som har haft svårt att lyssna på hans röst nu när han inte längre är i livet, går upplyft från biografen. Nu tänker jag inte - han är död! - utan istället - han fick leva!

En läcka i ridån

Betyg: 3 monument 

Köpenhamn, Berlin, Leipzig, Stockholm - en tydligt geografisk film och samtidspolitisk då det handlar om Östberlin och livet bakom järnridån. En amerikansk känfysiker (Paul Newman) hoppar av till öst, men är egentligen bara ute efter uppgifter från sin främste kollega i Östtyskland. Planerna avslöjas och han måste fly ur landet tillsammans med sin fästmö (Julie Andrews). Flykten sker med hjälp av ett hemligt nätverk av motståndare till regimen. Stundtals spännande, stundtals mest tidsbunden propaganda.

Det bästa är de fantastiska matematiska formlerna, kommentaren i bokhandeln i Köpenhamn: "Religiösa hyllan är i en enda röra" och det faktum att när flyktingarna kommer till Sverige tas de emot med öppna händer. På den tiden (1966) var Sverige ett öppet och generöst land!

Slå nollan till polisen

Betyg: 4 monument

Ett kammarspel om det perfekta brottet. En före detta tennisstjärna planerar att mörda sin hustru på ett mycket raffinerat sätt, gemom utpressning och ett vattentätt alibi. Nu går det inte riktigt som planerat och hustrun råkar i sin tur döda den lejda mördaren. Den äkta maken ändrar blixtsnabbt taktik och lyckas se till att hustrun blir dömd till döden för mord - men en klartänkt poliskommissarie tänker annorlunda.

Allt utspelar sig i stor sett i ett och samma rum, där skådespelarna kommer och går genom dörren som på teatern, nycklar hittas och göms, pengar dyker upp och sanningen blir till sist det som segrar. Välspelat - främst av Grace Kelly som hustrun - men även de andra bär både story och dialog på ett övertygande sätt. Bäst är nog ändå Hitchcocks cameoroll - på ett fotografi som hänger på väggen.

Black Panther

Betyg: 3 monument 

Grundidén är hur vi ska förhålla oss till kolonialismen och dess fortsatta verkningar i vår tid: Genom att försiktigt stödja de positiva krafterna i världen eller genom väpnad revolution. Svaret är givet i denna mycket amerikanska produktion (det är ju en Marvel-film!), men för den skull är inte frågan ointressant.

Här samsas antiimperialism med oförblommerad rojalism, exotism med starka kvinnoroller, tradition med modernitet och allt på en blandning av afrikanska språk och tydlig afrikansk engelska. 

Den nytillträdde kungen i det fantastiska och hemliga kungadömet Wakanda utmanas av en okänd kusin och förlorar makten. Allt går rätt till, ändå kämpar han för att få tillbaka kungatiteln. Märklig saga där demokrati inte existerar, bara rättfärdighet. Bäst är general Okoye, sämst är Martin Freeman som CIA-agent.