Betyg: 3 monument
Jag hade inga större förväntningar, men blev glatt överraskad. Det är en fin film där manligheten står i centrum, manligheten och misslyckandet. I vår kultur kanske det är så att de hör ihop, den gängse bilden av mannen och misslyckandet? Tål att fundera på...
Innebandylaget förlorar sin träningstid och börjar istället träna konstsim, villket tar dem till VM i Berlin ett halvår senare. Det är naturligtvis ingen enkel väg dit, många tabun måste raseras, som att uppträda helt naturligt i baddräkt eller att inse pedikyrens nödvändighet. Det är förlorarnas historia som berättas, de ensamma männen, de som inte riktigt räknas med och som naturligtvis får en upprättelse på slutet - på så sätt är filmen mycket konventionell. Kvinnorna finns någon annanstans, på en annan planet, vilket gör männen ännu mer ensamma och vilsna. Kanske är det detta som filmen egentligen handlar om, mansrollen som gått förlorad och famlandet efter något annat.
Bästa repliken kommer när den som är sämst i laget vill hoppa av och huvudpersonen säger: "Vi är alla sämst. Det är därför vi tränar" Också ett förhålningssätt till tillvaron. Vi tränar i första hand för att vi är dåliga, inte för att bli bättre. För mig är de orden befriande...
Nej, bästa repliken är när det nystartade konstsimlaget kommer till första träningen i en djupdykningsbassäng i ett sunkigt gammalt hus. Och så visar det sig att de får dela träningstid med dykarlaget.
SvaraRadera- Men vilken del av bassängen är vår?
- Den övre, förstås.