Max Manus

Betyg: 2 monument

Norsk motståndskamp under Andra världskriget, sabotage och propagandakrigföring mot ockupationsarmén. Även om det börjar i Finska vinterkrigets trauma så skildras det som pojkdrömmar, romantiska äventyr och patriotism. Visst ställs då och då kritiska frågor om motståndskampen, men mest handlar det om manlig fåfänga och manlig självgodhet. Det blir aldrig spännande, inte ens när sprängmedlet apteras någon meter bakom ryggen på de tyska soldaterna. Mest beror det på att det saknas gestaltning, personerna blir inte levande, de är fyrkantiga och endimensionella utan utveckling. Till slut blir det ointressant att följa dem.

Intressant är dock frågan till Gud som Max ställer i slutet. Jag menar att svaret ges av Jesus i Lukasevangeliet ”Låt de döda begrava sina döda” (Luk 9:60). Livet är viktigare än döden.

In Pursuit of Honor

Betyg: 3 monument

Hederlighet, manlig vänskap och ära. Kan det bli bättre? Jo, det kan det nog. Men spännande är det. Några soldater ur kavalleriet vägrar att låta hästarna hänsynslösts skjutas ned när den amerikanska armén moderniseras på trettiotalet. De rymmer med ett par hundra hästar och tar sig trehundra mil till den kanadensiska gränsen genom öken, snöklädda berg och svårgenomträngliga skogar, ständigt jagade av pansartrupper som till varje pris ska gripa desertörerna.

I grunden handlar det om modernitet, när motorer ersätter hästar och kulsprutor ersätter sablar. Kriget effektiviseras och något går förlorat. Naturligtvis bygger det på en romantisk syn på,”det hederliga kriget”, men det är vackert och storslaget - om man gillar hästar förstås! Intressantast är kopplingen till Jesaja 9:5, texten som läses på julafton om ”stöveln som bars i striden”.

The Florida Project

Betyg: 2 monument

Realism eller absurdism? Sant eller falskt? Budskap eller inte? Tja, jag vet faktist inte: Barnen är fantastiska, de unga mödrarna spelar mycket bra, vaktmästaren i lägenhetskomplexet där de bor är väl mer tveksam - men det är välgjort, snyggt och färgsprakande, stundtals grällt. Ändå blir det inte bra. Det saknas helt enkelt en berättelse. Saker händer, men inget berättas, inget gestaltas. Det blir till slut ganska ointressant. Här finns en antydan till nerv i barnens utsatthet, men den utvecklas inte. Visst handlar det om klass och kultur, men det räcker inte. Barnens delande av allt är intressant, men leder inte vidare. Inte ens tranornas helt osannolika uppdykande i trädgården räcker till - även om det är udda och väldigt roligt.

Behållningen är färgerna, livsglädjen och de fantastiska barnskådespelarna.

Hacksaw Ridge

Betyg: 4 monument

Det börjar magnifkt med krigets vansinne i ultrarapid; eld, död, skräck och smärta - musiken känns sakral och Jesaja 40:28-31 citeras. Vi leds bakåt i historien, till en hård barndom, en vacker kärlekshistoria och en vägran att bära vapen - men en lika stark övertygelse att försvara sitt land. Desmond Doss, den förste vapenvägraren i den amerikanska armén som får tapperhetsmedalj, är med vid slaget om Okinawa. Det är grymt, blodigt, förfärligt - och svårt att hantera som både vegetarian och pacifist. Men han blir den hjälte han inte ville bli, vi gråter (eller jag) när den rättfärdige får rätt. Det är storlaget, välspelat, teologiskt intressant och naturligtvis signerat Mel Gibson.

Egentligen handlar det om bön som är ett återkommande tema. Samtidigt som japaner mejas ner utan förskoning. Märkligt dubbla budskap. Kristen pacifism och amerikansk nationalism i en salig röra. Men snyggt och gripande. Finast är kungsfiskarens fjäder, mest gripande är de lemlästade soldaternas blickar när de möter rekryterna.

Forbidden Ground

Betyg 3 monument

Lera, gyttja och granater. Vi befinner oss i Första världskrigets skyttegravar och kan inte avgöra vad som är värst; fiendens hänsynslöshet eller de egna officerarnas kallsinne. Tre män blir kvar i Ingens mans land efter en misslyckad attack. Plågsamt sakta drar de sig tillbaka med den skadade kamraten mellan sig medan tyskarnas prickskyttar söker dem med hjälp av spårljus och kikare. Parallellt med deras kamp för överlevnad skildras kvinnornas kamp för att hålla ihop förhållandet. Det är vällovligt, men inte så lyckat. Kvinnornas förtvivlan och desperation kan inte mäta sig med leran, gjyttjan och den kärva manliga vänskapen. Det handlar inte om allvaret  i den ena eller den andra kampen utan om gestaltningen och ett alltför sentimentalt slut.

Det mest intressanta är ändå tankarna på vad kriget gör med identiteten, hur den förändras. Relationen mellan det privata förnamnet och efternamnets officialitet: när Arthur Wilkins menar att Arthur inte längre existerar, det är bara Wilkins som överlever. Detta och en grym kommentar till Jesu ord i Matteusevangeliet om att de döda får begrava sina döda (Matt 8:22).