Miraklet i Lourdes

Betyg: 3 monument

Det har nog inte hänt förut att någon på Juno film skrivit om en film innan den gått upp på biograferna, men Miraklet i Lourdes har premiär på Folkets Bio imorgon. Och jag såg den igår på en förhandsvisning i Hedvig Eleonora kyrka. Kanske var det de hårda kyrkbänkarna som gjorde filmens långsamma tempo näst intill outhärdligt. Mjuka biofåtöljer vore definitivt att föredra under den här filmen. Men troligtvis beror det outhärdliga inte enbart på tempot utan också på det hårdsmälta innehållet. Miraklet i Lourdes är en film om människors smärta och lidande. Det är lätt att förstå att man valt att visa den i kyrkan under stilla veckan, som förebådar Jesu lidande och död på korset.

I filmens centrum finns Christine, en ung kvinna som är hårt drabbad av MS. Det gör ont när man ser hennes krampaktigt slutna kropp i rullstolen. Hon deltar i en gruppresa till vallfartsorten Lourdes i södra Frankrike. Jag tror inte hon deltar för att hon tror eller hoppas på ett mirakel, utan snarare är hon där för att det är enda sättet för henne att kunna resa till nya platser och träffa nya människor. Men en morgon när hon vaknar kan hon gå och använda sin kropp, och hon blir miraklet i Lourdes. Det mirakulösa tillfrisknandet väcker förhoppningar om ett helt annat liv än rullstolslivet. Men är det verkligen ett mirakel som skett? Här staplar sig frågorna ovanpå varandra, utan att vi får några svar. Människorna i filmen har olika tankar inför det som hänt, tankar som speglar olika förhållningssätt till livet. Bestämmer gud vem som ska bli frisk? Vem är värd ett mirakel? Det finns ett djup i den här filmen som gör den till en film som blir bättre ju mer man tänker på den.

Inte här för att bli älskad

Betyg: 3 monument

Det viktiga i livet är det som vi kan se om vi gläntar lite på gardinen. Gardinen blir en sorts symbol för det som gör att vi inte kan, eller vågar visa vårt egentliga intresse, vår kärlek, vår stolthet, vår längtan...

Jean-Claude är uttråkad. Francoise ska gifta sig men börjar tveka. De möts på en tangokurs där deras liv tar en ny vändning. Banalt i viss mån, men det är inte i första hand deras relation som bär filmen. Snarare är det relationerna runt dem, den frustrerade författaren till blivande man, den döende pappan, sonen som bara vill lämna jobbet, sekreteraren som tjuvlyssnar vid dörren, den försmådde tangopartnern, den desillusionerade storasystern. Det är här relationerna är intressanta, och det är vad som sker här som gör Jean-Claudes och Francoises möte möjligt. Någonstans har också tennis en avgörande betydelse...

Bröderna Grimm

Betyg: 2 monument

Det börjar bra, spännande atmosfär, små tyska byar under Napoleons ockupation. Bröderna Jacob och William Grimm livnär sig på avancerat lurendrejeri i ande och spökbranschen. Men när de i byn Marbaden ställs inför verklig mystik med elva försvunna flickor, varav en med röd luva, och en varg som kan byta skepnad plus ett torn i skogen där en tusenårig drottning bor blir det annorlunda - och genast en mycket sämre film. Grundidén är bra, miljöerna är bra, men den franska ockupationsmakten blir bara löjlig och storyn kring mysteriet i tornet är svårbegriplig och osammanhängande. Terry Gilliam kan bättre än så här och varken Heath Ledger eller Matt Damon (eller Peter Stormare för den delen som fånig italienare) kan rädda något av filmen.

Drottningen och jag

Betyg: 4 monument

Från var sitt håll påverkades deras liv radikalt av den Iranska revolutionen 1979. Drottningen, världskänd modeikon, tvingades i landsflykt tillsammans med sin man Shahen av Iran och Nahid, som gjort filmen, deltog entusiastiskt som kommunistisk revolutionär. Ganska snart tvingades också hon i landsflykt av islamisterna. Trettio år senare söker Nahid upp den forna drottningen i Paris för att göra en film om henne, det är inte så enkelt och det tar tid innan förtroende etableras. Ett förtroende som sedan raseras vid ett flertal tillfällen under filmandets gång.

Det handlar om Iran, om revolutionen vad som kunde gjorts annorlunda, om demokrati, om diktatur, om tortyr och avrättningar, om exiliraniers drömmar... men mest handlar filmen om två kvinnor som, trots allt som skiljer dem åt, visar sig mer och mer dela samma livserfarenheter.

Nahid brottas med sitt samvete, hur ska hon kunna ställa de kritiska frågorna om förtryck och tortyr under Shahens regim utan att äventyra filmen. Vi får följa hennes tankar samtidigt som hon ler mot alla rojalisiska exiliranier som vill något helt annat än hon själv med framtiden. När hon till slut vågar tala om förtrycket och diktaturen så är det inte så farligt, förtroendet bär och det som skulle ha kunnat bli en sammandrabbning blir en sorts försoning mellan två kvinnor som från vitt skilda håll förenas i längtan till sitt hemland. Vackert, enkelt, vardagligt på något sätt, men sant. Innerst inne är vi människor först och främst och vi delar mänskliga erfarenheter. Jag tror inte att det var detta Nahid från början hade tänkt att filmen skulle mynna ut i, men den gör det och det känns rätt.

Vittne till mord

Betyg: 3 monument

Jag har sett Vittne till mord en gång tidigare. Det var i mitten av 1980-talet, när den gick på biograferna. Men det är inte mycket jag kom ihåg av filmen, vilket inte betyder att den är dålig. Snarare att 25 år gör att vissa minnen bleknar. Jag tycker det är en överraskande bra film. Främst för att den handlar om en s k kulturkrock, eller med andra ord ett möte mellan två väldigt olika kulturyttringar. Harrison Ford spelar polisen John Book som egentligen bara är bra på en sak, att slå folk på käften. Han möter amish-kvinnan Rachel Lapp när hennes son Samuel av en slump blir blir vittne till ett brutalt mord. Mellan dessa tre personer utvecklas både vänskap och kärlek. Ibland är de långa blickarna mellan mannen från storstaden och kvinnan från den ålderdomliga landsbygden lite för långa. Men mestadels är det spännande. Spännande för att det är en polisfilm i ordets rätta bemärkelse och ett mord faktiskt ska klaras upp. Men än mer spännande för att de båda olika kulturerna, eller livsomständigheterna (representerade av John Book och Rachel Lapp), bär på sina starka och svaga sidor och behöver lära sig något nytt av varandra.

The Sting

Betyg: 5 monument

Om ni inte har sett den, SE DEN! Och har ni sett den så SE DEN IGEN! Det blir inte mycket bättre än såhär.

The Sting (Blåsningen på svenska) är en av världens bästa filmer! Den fick 7 Oscar och är en fantastisk historia om bedrägeri och dubbelspel. Robert Redford och Paul Newman är huvudpersonerna och spelar oerhört bra. Och förväxlingarna och planerna är fantastiska, så mycket svänger att jag kunde se om den idag (såg den senast för knappt ett år sen) och ändå bli överraskad hur den slutar. Ingenting är vad det verkar vara, och ingen är den som de utger sig för att vara. Och så handlar det mycket om manlig vänskap, då skälva ”blåsningen” som sker i filmen görs i heder (och hämndlystnad) av en vän till de båda huvudpersonerna.

Beetlejuice

Betyg: 2 monument

En film som är mycket konstig, och inte särskilt bra. Förutom karaktären BeetleJuice som är helt odräglig, otäck, elak och obehaglig. Filmen handlar om ett ungt par som råkar ut för en olycka och avlider. Men istället för att de kommer till himlen, eller livet efter döden eller nått liknande så fastnar de i sitt hus och blir "spöken", vars uppgift är att skrämma de som flyttar in. Det går ganska dåligt, tills de får oväntad hjälp av Beetlejuice.

Det är Tim Burton som har regisserat Beetlejuice, den är från 1988. Att det är Tim Burton märks, även om de allra flesta av hans filmer är långt bättre, och att den är från 88 märks också. Jag brukar tala varmt om Tim Burton, men vet inte om jag skulle rekommendera denna film. Vissa scener är riktigt kul och bra, men som helhet håller det inte. Inte alls...

Helyllesabotören

Betyg: 1 monument

En amerikansk företagskonsult som dessutom råkar vara kvinna hamnar hos en uråldrig tweedfirma i Edinburgh i slutet av femtiotalet. Det går inte bra. Vissa filmer handlar om en så kompakt manlig vänskap att vi i andra sammanhang benämner det manschauvinism. Så är fallet här. Kvinnan är ett hot så länge hon verkar på männens planhalva, men när hon brutit samman och börjat gråta är hon inte längre farlig och kan till och med uppvaktas av den som tidigare varit hennes bittre fiende och som gått så långt att han försökt mörda henne. Så heter också filmen i original "The Battle of the Sexes". Kvinnor med ambitioner ska kväsas eller mördas och sedan uppvaktas med små violer....!!! Att det är en komedi med Peter Sellers som affischnamn gör inte det hela mycket roligare.

Det intressanta är att kvinnan inte bara står för det kvinnliga i en i princip helt manlig miljö, hon står också för det moderna och för det amerikanska. Hur gör man om man vill kväsa moderniteten? Eller för att få Amerika att bryta samman? De griniga tweedgubbarna har ju egentligen inte en chans!

Alice i underlandet

Betyg: 4 monument

Jag brukar tjata om att de allra flesta filmer egentligen bara handlar om manlig vänskap. Löjligt ofta speglas den manliga huvudpersonen och hans relation till sin bästa vän alternativt pappa. Kvinnor på film gestaltas som vackra och veka eller vackra och farliga. Porträtt som lämnar mycket kvar att önska. Jag tror att filmindustrin skulle må bra av fler kvinnliga hjältar och lite mindre manlig vänskap. Alice i Underlandet är enligt mig ett steg i rätt riktning. Hur mycket jag än vrider och vänder på det kan jag inte någonstans i filmen hitta den där välkända skildringen av kärleken mellan män. Det är befriande. Jag tycker också att Alice skildras på ett väldigt fint sätt, hon är inte någon superkvinna och inte genomgod. Snarare en rätt tjurig och självupptagen ung dam. De båda drottningsystrarna är även de okonventionella. Helena Bonham Carters röda drottning är arg och ond, ful och korkad. Den goda vita drottningen (Anne Hathaway) är förvisso mycket vän, men mest känns hon som en träffsäker parodi på den klassiska filmprinsessan.

Tim Burtons filmatisering är en fortsättning på boken om den sjuåriga Alice. Här är hon nästan vuxen och ramhandlingen kretsar kring hennes ofrivilliga förlovningsdag. Efter besöket i underlandet får hon mod att gå sin egen väg och nobba den tråkige friaren. Filmen har fått kritik för att väva in moral som inte fanns där i boken. Jag kan hålla med om att det är lite fånigt. En av poängerna med Alice i underlandet är just att det inte finns så mycket poäng, inga moraliska pekpinnar. Filmen hade mått bra av att skippa slutscenerna som på ett rätt sliskigt sätt vill föra in en mening med Alices tid i Underlandet.

Filmen är förövrigt en fröjd för ögat. Mycket välgjord i sann Tim Burton-anda.

X - Men: Wolverine

Betyg: 2 monument

En sorts biografi för att vi ska förstå varför Wolverine (huvudpersonen i X-men serierna/filmerna) är som han är, varför han är så bitter och så präglad av att hämnas. Men vi förstår inte. Inte jag i alla fall. Historien är alldeles för fragmenterad. Visst, han har en historia som sträcker sig tillbaka till mitten av 1800-talet och där finns en storebror som också är mutant och som har otäcka naglar, men mer förklaras inte. Mer än att han och brorsan är med först i Amerikanska inbördeskriget sedan i Första och Andra världskriget samt att de kommer i konflikt med varandra under Vietnamkriget. Hämnd och död följer deras relation sedan och allt avslutas på Three Mile Island (där det kärnkraftshaveri som möjliggjorde en svensk folkomröstning om kärnkraften, ägde rum) med amerikanska arméns hemliga avdelning som extra elaka skurkar. Här bjuds alldeles för lite av den charm som de andra X-Men filmerna har; de olika mutanternas egenskaper som piggar upp filmernas annars ganska enkla händelseförlopp.

Bästa repliken är när en av de amerikanske generalerna vädjar till Wolverines patriotism och han svarar lakoniskt: "I'm canadian." Och just i scenerna från den canadensiska skogsindustrin är filmen som bäst.

9

Betyg: 4 Monument

De jag lånade filmen av sa att den var väldigt snygg men inte så bra. Och att jag antagligen skulle gilla den. Och jag håller helt med på alla plan. Den är sjukt snyggt animerad. Fantastiska miljöer, och detaljer. Men storyn är rätt kass, framförallt så saknas det en massa. Det finns ingen röd tråd, utan det är mest en massa snygga scener som är ihopklippta på ett sätt som gör att storyn "haltar" fram. Trots detta gillar jag den oerhört mycket. Främst av 3 anledningar; den är rysligt snyggt animerad, den utspelar sig i en postapokalyptisk värld (vilket jag är rätt såld på) och den är grym och obehaglig fast dockorna som det handlar om är väldigt små och söta. Vad jag menar är att den ser ut att vara en barnfilm, då den är tecknad och handlar om trasdockor, när det i själva verket är en thriller där de onda maskinerna är riktigt otäcka och där dockorna en efter en blir ”uppslukade” av onskan.

En stort plus var bonusmaterialet på DVDn, där jag såg kortfilmen som gjordes fyra år innan och som är filmen bygger på. Den var bättre än själva filmen, som så ofta när det handlar om animeringar i den här stilen. De är bättre som kortfilmer, typ 7 min.

Flickan

Betyg: 4 monument

Flickan är drömsk och poetisk film som samtidigt visar barns utsatthet på ett tydligt sätt. Bara det skulle kunna vara tillräckligt för att ge filmen en femma i betyg. Men det är något i det drömska och poetiska som gör filmen svår och lite obegriplig. Flickan, som aldrig får något namn, blir bara Flickan och inte en person. Ingen riktig flicka, även om hennes upplevelser känns in på bara skinnet. Jag levde med i filmen när jag såg den, och jag tycker verkligen att den är en fin och bra skildring av barns utsatthet, men den lämnar inga spår. En film som inte lämnar några spår kan inte få högsta betyg. Flickan är estetisk och sommaren 1981 perfekt gestaltad in i minsta soptunna. Det imponerar, men räcker ändå inte.

Wallander - Afrikanen

Betyg: 3 monument

Gräsmattorna är gröna, havet rullar in, någon går med hunden på stranden. Det är avslappnat svenskt på något sätt, poliserna har sin personliga bekymmer, realismen tränger på. Öppna landskap, öppen himmel. Slutna rum där mord utreds. Stängda dörrar och gardiner som långsamt dras åt sidan så att sikten blir fri. Politik och rasism, dolda agendor och etablissemanget = Stockholm mot hederligheten = Wallander och hans kollegor. Lite fånigt, men ok och ganska spännande. Dock tappar jag allt förtroende för Wallander i och med hans röstskolk i filmens slutscen. Svårbegripligt.

Bästa rollen har Angela Kovacs som polischef med övernaturlig språkbegåvning.

Himmel över Berlin

Betyg: 4 monument

Det handlar om att helga världen, att visa att det finns en änglalik dimension även för den som sitter och väntar på att tvättomaten ska bli klar, för den som just ska hoppa från hustaket, för den som är på väg att ge upp sin relation, för den orolige, för den som ska dö och oroar sig för vad som då händer med världen, för det ensamma barnet... Änglarna finns där överallt, med en hand på axeln, stilla omärkligt kan de förändra stunden, kanske mer. Men för änglarna själva är det livlöst, ingen smak, ingen känsel, ingen längtan, ingen smärta. För några av dem blir drömmen om verkligt liv så stark att de ger upp det änglalika och blir människor som vi. Det svartvita försvinner, färgerna blir till, smaken.. och filmen tappar sin charm och blir plötsligt tidsbunden. Så åttiotal, poesin försvinner. Det blir bara prat.

Men innan dess en fantastisk film, poetisk, underfundig, vackert filmad, stilla, meditativ, mycket biblisk - särskilt med betoning på skapelsen. Sakral, utan att det över huvudtaget finns med någon kyrka.

Bästa repliken: När den forne ängeln (Bruno Gantz) böjer sig ner och knyter en pojkes skosnören: "Dubbelknut är det enda som hjälper" i över 20 år har jag gått och burit den repliken i bakhuvudet. Det måste vara en av världens bästa filmrepliker, den är så sann!!

Diktatorn

Betyg: 5 monument

Charlie Chaplin när han är som roligast! Den här filmen är så knasig att det är svårt att först hur den kan vara bra samtidigt. Men den är väldigt bra. En riktig krigs-satir, där diktatorn Hynkel på låtsas tyska med en massa "winershnitzel" och "sauerkraut" håller tal som ingen förstår. Där Göring heter Herring och Gobbels heter Garbitch och där Chaplins "andra" karaktär; den judiska barberaren, rakar en kund i takt med radion som spelar "March a la Turka".

Många andra scener är också oförglömliga, som när Hynkel dansar balett med en uppblåstbar jordglob, efter att ha blivit eggad av Garbitch att bli "världsdiktator".

Har ni inte sett den så se den och har ni sett den är det definitivt hög tid att se om den. (Man kan få låna den på VHS av mig om man har en sån gammal maskin som kan spela sånna)