Betyg: 3 monument
Vad övervinner våldet? Hat eller medkänsla? En klassisk predikoöppning utifrån Jesu bergspredikan (Matt 5:38-48), men nog också en genomgående idé i en stor del av amerikansk populärkultur. Så också här. En utomjordisk varelse har tagits till fånga av amerikanska flygvapnet, kampen står mellan de som vill hjälpa varelsen och de som till varje pris vill döda den. Som parallellberättelse får vi följa två fäder (en polis och en småtjuv), som sinsemellan hatar varandra, och deras gemensamma kamp för att rädda sina barn. Samma idé som i den stora berättelsen; medkänsla vs hat.
Men egentligen handlar filmen om ett gäng ungdomar/barn som filmar hemmaskrivna zombiefilmer med stort allvar och entusiasam. Skildringena av pojkgänget, deras jargong och specifika intressen, och vad som händer när en flicka kommer in i gänget är faktiskt riktigt bra och behållningen av en annars ganska förutsägbar film.
28 december 2012
19 december 2012
Good Night, and Good Luck
Betyg: 4 monument
En sorts kammarspel där kontrahenterna aldrig möts. Snygga vita skjortor, många cigaretter och snabba repliker. Det är amerikanskt femtiotal och programledaren Ed Murrow på CBS utmanar i sin TV-show senator McCarthy (bilden) i dennes jakt på kommunister och vänstersympatisörer. Det är mycket elegant gjort då McCarthy enbart framträder dokumentärt, medan Ed Murrow spelas av David Strathairn (lysande gjort, en sådan nerv i själva cigarettrökningen ser man sällan!), och de två möts enbart via TV-rutan. Det ger filmen en känsla av dokumentär, medan skådespeleri och repliker får en att tänka på just ett kammarspel. En fängslande blandning.
Diskussionen om TV-mediets ansvar för det fria ordet och folkbildning är lika aktuellt idag som på femtiotalet - kanske än aktuellare. Själva titeln är hämtad från Ed Murrows show som han varje gång avslutade med just de orden: "Good Night, and Good Luck!", stundtals mer passande än annars.
En sorts kammarspel där kontrahenterna aldrig möts. Snygga vita skjortor, många cigaretter och snabba repliker. Det är amerikanskt femtiotal och programledaren Ed Murrow på CBS utmanar i sin TV-show senator McCarthy (bilden) i dennes jakt på kommunister och vänstersympatisörer. Det är mycket elegant gjort då McCarthy enbart framträder dokumentärt, medan Ed Murrow spelas av David Strathairn (lysande gjort, en sådan nerv i själva cigarettrökningen ser man sällan!), och de två möts enbart via TV-rutan. Det ger filmen en känsla av dokumentär, medan skådespeleri och repliker får en att tänka på just ett kammarspel. En fängslande blandning.
Diskussionen om TV-mediets ansvar för det fria ordet och folkbildning är lika aktuellt idag som på femtiotalet - kanske än aktuellare. Själva titeln är hämtad från Ed Murrows show som han varje gång avslutade med just de orden: "Good Night, and Good Luck!", stundtals mer passande än annars.
16 december 2012
Hugo Cabret
Betyg: 3 monument
Det är något särskilt med järnvägsstationer. Allt är konstruktion, liksom klockorna där Hugo lever sitt liv, tågen som kommer och går, människornas samspel, Hugos enda vän den mekaniska mannen och till och med språket där de udda orden träder fram för att accentuera just konstruktionen. Men filmmediet är den största konstruktionen av dem alla, där drömmar kan skapas och få liv.
Om allt är konstruktion så är tiden den kanske främsta konstruktionen. Tiden står i centrum, tiden om vilken Predikaren skriver, att allt har sin tid; "en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa..." (Predikaren 3:3-4). Det är en sorts hyllning till tiden och den mekanik som mäter tiden, men också en hyllning till stumfilmen som med hjälp av mekanik skapar drömmar och illusioner - det som på något bryter oss ur tidens grepp. Och livet självt är inte konstruerat, även om vi ibland kan gömma oss bakom en livskonstruktion...
Det är något särskilt med järnvägsstationer. Allt är konstruktion, liksom klockorna där Hugo lever sitt liv, tågen som kommer och går, människornas samspel, Hugos enda vän den mekaniska mannen och till och med språket där de udda orden träder fram för att accentuera just konstruktionen. Men filmmediet är den största konstruktionen av dem alla, där drömmar kan skapas och få liv.
Om allt är konstruktion så är tiden den kanske främsta konstruktionen. Tiden står i centrum, tiden om vilken Predikaren skriver, att allt har sin tid; "en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa..." (Predikaren 3:3-4). Det är en sorts hyllning till tiden och den mekanik som mäter tiden, men också en hyllning till stumfilmen som med hjälp av mekanik skapar drömmar och illusioner - det som på något bryter oss ur tidens grepp. Och livet självt är inte konstruerat, även om vi ibland kan gömma oss bakom en livskonstruktion...
Där floden flyter fram
Betyg: 4 monument
Det är mycket vackert, floden, bergen, solens reflexer i strömmande vatten... öringarna och fiskespönas sirliga skrift strax ovan vattenytan. Två bröder i kamp om faderns kärlek. Den ene väljer akademin och poesin, den andre lokaltidningen, sprit och kortspel. Men de möts i kärleken till flugfisket, en kärlek de också delar med fadern, den presbyterianske prästen.
Det blir en fin ungdomsskildring, ärlig, svår och intensiv. Men också en skildring av två bröder med väldigt olika utgångspunkt fast med samma drivkraft - faderns kärlek. Så i centrum står egentligen fadern i sin predikstol, både strikt och djupt personlig. Hård och mild. Plikttrogen och njutningsfull. Envåldshärskare utan att begripa. Tragiskt, sorgligt, och mycket fint spelat. Särskilt av Brad Pitt som oförskämt charmig lillebror.
Det är mycket vackert, floden, bergen, solens reflexer i strömmande vatten... öringarna och fiskespönas sirliga skrift strax ovan vattenytan. Två bröder i kamp om faderns kärlek. Den ene väljer akademin och poesin, den andre lokaltidningen, sprit och kortspel. Men de möts i kärleken till flugfisket, en kärlek de också delar med fadern, den presbyterianske prästen.
Det blir en fin ungdomsskildring, ärlig, svår och intensiv. Men också en skildring av två bröder med väldigt olika utgångspunkt fast med samma drivkraft - faderns kärlek. Så i centrum står egentligen fadern i sin predikstol, både strikt och djupt personlig. Hård och mild. Plikttrogen och njutningsfull. Envåldshärskare utan att begripa. Tragiskt, sorgligt, och mycket fint spelat. Särskilt av Brad Pitt som oförskämt charmig lillebror.
Hulk
Betyg: 2 monument
Forskningsmiljöer, särskilt naturvetenskapliga sådana, är ganska tråkiga. Sterila och livlösa liksom öknar (fast med betydligt fler grejer). Den här filmen är ganska tråkig då halva filmen utspelar sig i livlösa laboratoriemiljöer och den andra halvan i steril ökenmiljö. Svårt att säga vilken del som är tråkigast. Kanske är det lite kul när Hulken studsar som en gummiboll genom öknen, men vid närmare eftertanke är det enbart fånigt.
Egentligen handlar det om relationen fader-son, där det biologiska arvet helt slår ut det sociala. Intressant rent ideologiskt hur uppväxten helt saknar betydelse, det är enbart arvet från den från 2-årsåldern frånvarande fadern som styr sonens vuxna liv. Föga trovärdigt.
Egentligen är Hulken skapad i ett tidigt sextiotal då kritiken mot kärnvapen började växa enligt Christian Schremser, läs allt han skriver här. Det märks dock inte mycket av det i filmen.
Forskningsmiljöer, särskilt naturvetenskapliga sådana, är ganska tråkiga. Sterila och livlösa liksom öknar (fast med betydligt fler grejer). Den här filmen är ganska tråkig då halva filmen utspelar sig i livlösa laboratoriemiljöer och den andra halvan i steril ökenmiljö. Svårt att säga vilken del som är tråkigast. Kanske är det lite kul när Hulken studsar som en gummiboll genom öknen, men vid närmare eftertanke är det enbart fånigt.
Egentligen handlar det om relationen fader-son, där det biologiska arvet helt slår ut det sociala. Intressant rent ideologiskt hur uppväxten helt saknar betydelse, det är enbart arvet från den från 2-årsåldern frånvarande fadern som styr sonens vuxna liv. Föga trovärdigt.
Egentligen är Hulken skapad i ett tidigt sextiotal då kritiken mot kärnvapen började växa enligt Christian Schremser, läs allt han skriver här. Det märks dock inte mycket av det i filmen.
07 december 2012
Lappland Odyssey
Betyg: 2 monument
Här och där en och annan ren, men mest snö, massor av snö, nattliga vintervägar och ännu mer snö. Ganska enformigt. Självmord, sprit och snöskotrar. Nakna ryssar med skjutvapen och finska schlagers. Ensamhet, minusgrader och lakoniska skämt. Tröttsam exotism. Men värst är känslan av att män är från någonstans ett par mil från Rovaniemi och kvinnor, ja de är varelser från ett helt annat solsystem, Sverige till exempel. Sällan har manlig ensamhet varit så befogad!
Bakom eländet lyser stundtals grunddragen i Odysséen fram, det fungerar så där bra, men bättre än resten.
Bakom eländet lyser stundtals grunddragen i Odysséen fram, det fungerar så där bra, men bättre än resten.
För dig naken
Betyg: 4 monument
Så enkelt skildrat, det som är det svåraste av allt; kärleken och att leva tillsammans. Så svårt skildrat, det som är det enklaste av allt; kärleken och att leva tillsammans. Lars från Värmland och Junior från det inre av Brasilien, hur ska deras liv tillsammans bli möjligt? På något vis blir det det, bortom språket, bortom ensamheten och paniken, bortom gränser och begränsningar. Det är vackert och på något vis mycket enkelt: "Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag" (Rut 1:16)
... eller som Lars säger "Så försöker vi med ett liv med blomkrukor och allt. Och kärlek."
02 december 2012
John Carter
Betyg: 3 monument
Från det amerikanska inbördeskrigets slutskede kastas kapten John Carter tvärs genom rymden till planeten Mars och blir en omisskänlig del av amerikansk subkultur. Här finner vi ljusseglatser, marsprinsessor, sexbenta riddjur, fyrarmade Tharker, gigantiska vitapor och någon sorts halvgudomliga varelser som kan skifta skepnad. Halvspännande och ganska snyggt gjort trots de träaktiga karaktärerna.
John Carter är en ofrivillig krigare, en ensamvarg som blir kollektivets räddning - enslingen som överger jorden för kärleken, för att på så sätt besegra den död han där bevittnat. Här möter gudarnas utvecklingspessimism en framtidstro byggd på fred och kärlek - egentligen ett helt ok budskap om det inte kändes så könsstereotypt. Teologiskt visar det sig att föraktet för svaghet leder till tyrannens fall (Ord 29:7).
Det är en klassisk matinéfilm och det förvånar inte att författaren till de ursprungliga böckerna om John Carter (första boken kom redan 1917!) är skrivna av Edga Rice Burroughs, mannen som skapade Tarzan.
Intressant är att disneyslottet i filmens inledningssekvens är färgat rött som planeten!
John Carter är en ofrivillig krigare, en ensamvarg som blir kollektivets räddning - enslingen som överger jorden för kärleken, för att på så sätt besegra den död han där bevittnat. Här möter gudarnas utvecklingspessimism en framtidstro byggd på fred och kärlek - egentligen ett helt ok budskap om det inte kändes så könsstereotypt. Teologiskt visar det sig att föraktet för svaghet leder till tyrannens fall (Ord 29:7).
Det är en klassisk matinéfilm och det förvånar inte att författaren till de ursprungliga böckerna om John Carter (första boken kom redan 1917!) är skrivna av Edga Rice Burroughs, mannen som skapade Tarzan.
Intressant är att disneyslottet i filmens inledningssekvens är färgat rött som planeten!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)