Adormidera/Avenging the Throne

Betyg: 2 monument

Under en obestämd medeltid återvänder en grupp ärrade soldater från kriget i norr till sina hem i södra delen av det obestämda riket. Det blir ett återtåg med förhinder då de stöter på en girig och makthungrig länsherre som av misstag blir deras bittra fiende. Bakom fiendskapen ligger en hemlighet som bäst förklaras med en sorts PTSD-skada hos en ung kvinna. 

Det är stundtals svårt att förstå hur saker och ting hänger samman och vem som är vem, men det gör inte så mycket för det är genomgående dåligt skådespeleri och till det ett pretentiöst berättat manus fullt av plattityder. Det hade alltså inte blivit bättre med en tydligare historia. Värst är nog "masscenerna" på marknadsplatsen och den stora skördefesten. Allt är livlöst och dött trots en mängd utklädda människor. Det märkligaste är ändå den engelska titeln; adormidera är det spanska ordet för vallmo och det är relevant, medan det inte finns någon sorts tron nämnd överhuvudtaget.

Dock läses Herrens bön och soldaterna blir välsignade - på latin eventuellt, men svårt att uppfatta.

Harold å Maude

Betyg: 5 monument

Med döden i centrum är detta en sprudlande sång om livet! Harold med sina ständiga, arrangerade självmordsförsök och Maude med sin övertygelse om att livet slutar den dag hon fyller åttio år möts på olika begravningar där de inte alls känner den döde, men dras till döden bägge två. Av två helt olika anledningar. Harold för att han aldrig levt och Maude för att hon levt så mycket. Det är våldsamt vackert, väldigt roligt och djupt gripande. Absurd humor och djupaste allvar. Från servostyrning till Ps 24.

Nyckelscenen är när kameran för en bråkdel av en sekund stannar vid Maudes arm och vi får se fångnumret från Auschwitz. Det kommenteras aldrig, men ger en förklaring till hela hennes väsen: den anarkistiska hållningen, glädjen inför livet, hatet mot "burar" och gränser och allt som förkväver livet. 

En film att se idag när gränsmarkeringar och ålderism griper kring sig i kulturen. Då är Maude den som befriar oss - fantastiskt spelad av en 75-årig Ruth Gordon!

Vi såg också filmen 2011. Se här vad vi tyckte då.

Downhill

Betyg: 2 monument

En film om falsk anklagelse och fast vänskap. Dock vet vi egentligen inte hur fast vänskapen är då vi bara får följa den ene av vännerna. Det börjar på en fin privatskola där skolans rugbykapten tar på sig ansvaret för att ha gjort en av serveringsflickorna med barn - fast han är oskyldig. Han gör det för att skydda sin vän som behöver ett stipendium för att studera vidare och inte har råd att bli religerad. Ädelt och ärofullt förstås, precis som skolans motto: Glory. Dock skrapas det ärofulla bort under resan mot samhällets botten då religeringen också innebär att han förskjuts av sin hårda fader. Knappt levande tar han sig till slut hem igen från de skumma hamnkvarteren i Marseille och möts av en fader som ändrat sig och ber om förlåtelse.

En sorts variant av "Den förlorade sonen" (Lukas 15:11-32), men där det är sonen som ger förlåtelsen inte Fadern. Annars ganska intetsägande och utan spänning då vi vet från början att han är oskyldig. Några halvintressanta drömscener, annars inget särskilt utmanande kameraarbete.

Hyresgästen

Betyg: 4 monument 

Mycket spännande och mycket elegant gjort om massmördaren som går lös och hysterin kring honom. Naturligtvis, för det är ju Hitchcock, misstänker vi fel man. Vi vet att vi gör det, men allt är upplagt för att vi ska göra det och vi går villigt i fällan. 

Kanske okså en film om media och medias roll i den allmänna hysterin. Vi får följa med från scoop till nytryckta extraupplagor som prånglas ut och läses överallt. Och det är först när den nytryckta tidningen distribueras som mobben förstår att de gripit och misshandlat fel man.

Snyggast är scenen då vår misstänkte smyger ut om natten och vi enbart ser hans hand långsamt förflytta sig nedför ledstången. Mycket Hitchcockskt! Vi får se en elegant illustration av Nils Ferlins dikt "Infall" och en känslig version av Kristi nedtagning från korset (läs staketet). I övrigt pepparkaksformar, gaspoletter, gökur och en kvarglömd tandborste.

Lustgården

Betyg: 3 monument

Det är kvinnornas film. Männen är antingen gubbsjuka, enfaldiga eller våldsamma. Kvinnorna däremot är resoluta, lojala och frimodiga. Flmen räknas som Hitchcocks första film och är ovanligt djärv, men så är den också från 1925, ett djärvt årtionde. 

En flicka från landsorten kommer till en cabaré i storstan, slår igenom och blir stjärna. Hennes fästman får tjänst i tropikerna och förbindelsen kan knappast hålla. Men flickan har en rumskamrat som gifter sig med fästmannens kamrat och så skapas ett spelrum för relationerna. Förutom relationer får vi möta ett snyggt filmat spöke, en elegant scen med kvinnor som springer i en spiraltrappa (öppningsscenen), en aftonbön med vissa förhinder, en klok hund samt en ganska avancerad pyjamasscen.

Dansar med vargar

Betyg: 4 monument 

Kanske är själva prärien med sin oavbrutet blå himmel själva huvudpersonen. Människorna är bara tillfälliga gäster. Prärien tillhör bisonoxarna, vargarna, mössen, tranorna, hästarna, hundarna, mulorna, turkduvorna - men aldrig europeerna. Prärien tillhör dem som vördar den och lever med den. Löjtnant John Dunbar i nordstatsarmén är en av dem som hamnar där som en inkräktare, men växer in i landskapet och de människor som lever där och alltid har levat där - långt före conquistadorerna. Det börjar i manlig ensamhet, men slutar i kollektiv gemenskap. Bara det är snyggt, även om Kevin Costner är ganska enahanda som skådespelare.

Det är mycket välgjort, långsamt men genomtänkt. Stundtals lite fånigt med identitetsbytet, men det är ok i slutänden. Här finns en självklar gudsnärvaro, om det så är Fadern eller den store Anden. Bäst är ändå alla djuren och det språkliga - både talat och skrivet.

Psycho

Betyg: 4 monument

Jag vet inte om det är skuggorna och mörkret eller musiken som skrämmer mig mest. Men skrämmande är det, särskilt som vi vet från barnsben att duschscenen ska komma. På något vis förebådar det våldsamma regnet just den scenen.

Allt utspelar sig den 11 december och dagarna därefter, men vi är långt från Lucia-firande utan befinner oss i Phoenix Arizona med omgiving. En ung kvinna lurar på ett enkelt sätt till sig en stor summa pengar från sitt arbete och beger sig för att söka upp sin älskare. På vägen, på grund av mörket och regnet, tar hon in på ett avslägset motell. Det skulle hon inte gjort.

Fantastiskt välspelat av Anthony Perkins som den lite tafatte och livsfarlige motellägaren (bilden). Annars har jag svårt för den förenklade psykologin i slutscenens förklaring. En människa är mer komplicerad än så. Men det är klart med mottot "A boy's best friend is his mother" blir det kanske så.

Rebecca

Betyg: 4 monument 

Det börjar dramatiskt med dimman som sveper runt träden och månen som går i moln och en berättarröst fylld av vemod. Sedan kastas vi direkt till Franska Rivieran och en helt annan stämning. Men det olycksbådande har vi med oss från inledningen. En ung flicka som rest till Monte Carlo som sällskapsdam blir förälskad i nybliven änkeman och han tar henne med sig till sitt gods i södra England. Hon tas emot med misstänksamhet av den stora tjänstestaben och vi börjar förstå att allt inte gått rätt till vid den tidigare hustruns död. Men Hitchcock vore inte Hitchcock om den vi först misstänker är den skyldige.

Spännande och framförallt ytterst välspelat - särskilt Joan Fontaine och Judith Anderson (bilden) - med ett mycket bra manus. Kanske är huvudtemat lycka/olycka - hur svårt det kan vara att avgöra det för någon annan. Här förekommer också underkläder sydda av nunnor - lite udda.

Prästmans dagbok

Betyg: 4 monument

Det är efterkrigstid i en liten by på den franska landsbygden. Det är ständigt november eller februari, men aldrig jul. En ung präst kommer ensam till församlingen för sin första tjänst. Det går inte så bra. Den unge prästens gravallvar och magproblem gör byborna misstänksamma. Greven på godset är först delvis en lierad, men då hans hustru dör efter att samtal med prästen byter han fot. Till slut blir det för svårt med den motvilliga församlingen med endast en mässbesökande och de ständiga magsmärtorna - han ger sig av till staden och en riktig läkare. Hemma hos en kamrat från seminariet som lämnat prästbanan går allting upp för honom, livets korthet och ömtålighet: Allt är nåd.

Det är långsamt och vackert, filosofiskt och teologiskt, allvarligt och tungsint och skildrar på ett fint sätt efterkrigstidens pessimism och längtan efter något helt annorlunda. 

Bob le flambeur

Betyg:  4 monument

                              Casinot i Deauville

Det är mycket snyggt. Snygga kameravinklar, snygg musik, snygga gatuscener från Paris och ett snyggt manus. Bob, en gammal och relativt hederlig gangster (med snygg handstil), beslutar sig för en sista kupp - Casinot i Deauville. Men han har inte räknat med att människor pratar bredvid mun och han har inte räknat med sin egen spelmani. Det blir inte riktigt som han tänkt.

Elegant spelat i en film där vänskapen står i centrum. Vänskapen mellan den gamle gangstern och den polis han en gång räddade, vänskapen mellan den gamle gangstern och hans döde kamrats son och vänskapen mellan den gamle gangstern och den unga kvinnan som trasslar till det. Spelplanen är Montmartre - "mellan himmel och helvete" som det heter i inledningsorden. Det regnar mycket, svart-vita gatubilder, barer, mängder av cigaretter, taxibilar, sena middagar och rafflande scener vid spelbordet.

Den nakna pistolen

Betyg: 3 monument

Obeskrivligt fånigt, stundtals också elegant fånigt. En omöjlig kommissarie vid Los Angelespolisen får höra talas om ett planerat mord på den gästande Drottingen Elisabeth II - han ingriper och allt blir katastrof, men lyckas ändå rädda drottningen och sin egen ära till slut. Ointressant handling, men de ständigt väntade eller oväntade skämten räddar det hela, trots allt. Allt går att driva med; brittiska kungahuset, polisen, politiken, sex, manlighet - men inte religionen. Kanske avslöjar detta amerikanskt åttiotal.

Bäst är de små sakerna: osten som går för sig själv, "Det värdelösa miraklets sjukhus", de antiamerikanska ledarnas exremt töntiga repliker i inledningsscenen, baggagekärrona som följer med från flygplatsen och de fantastiskt plastiga djurkropparna i slakthuset.

Skuggan av ett tvivel

Betyg: 4 monument

En skildring av "det ideala Amerika" - med alla sprickor och lik i garderoben. Effektivt och elegant om familjen som längtar hem älsklingsmorbrorn som visar sig vara efterlyst seriemördare och hur den äldsta dottern försökar balansera sin avsky för och sin kärlek till honom. Under tiden avslöjas en hel del småborgerlig dubbelmoral. Välskrivet och välspelat. Dessutom roligt.

Kanske är slutet oundvikligt, men känns ändå för billigt kan jag tycka - i övrigt ett överflöd av välsignelser, absurda förslag på hur du ska mörda din granne, skillnaden mellan telepati och telegrafi samt en upmaning att alltid läsa böcker.

Jag bekänner

Betyg: 3 monument

Av en ganska tam story lyckas Hitchcock göra en spännande film, trots att vi vet vem mördaren är från början. En katolsk präst får höra en bekännelse under bikt om ett nyligen begånget mord. Samma präst blir senare anklagad för just det mordet. Vi vet, men varken poliskommisarien eller åklagaren vet och prästen kan inget säga. 

I grunden banalt och kittlande om tystnadsplikten vid bikt, men här finns även andra spår - prästkallelsen, som vi får följa från beslut till prästvigning, flyktingens utsatthet, mobbens hets, och det faktum att visa människor begär vårt medlidande, medan andra inte vill ha det. Snyggt filmat, eleganta scener med täta närbilder och en mycket bra Montgomery Clift som Fader Logan. Bäst är ändå början med Hitchcocks cameo och den labyrintiska vyn över Quebecs gamla gator där riktningsskyltarna pekar mot mordet.