Återträffen

Betyg: 4 monument

Konstnären Anna Odells film där hon iscensätter den klassåterträff som hon inte själv blev bjuden till finns just nu på svt-play. Det är en film i två delar, där den första delen kretsar kring det tal hon håller till sina klasskamrater på den iscensatta återträffen. Själva återträffen får åtminstone mig att tänka på Thomas Vinterbergs Festen, en ruggigt bra film med just tal där gamla oförrätter tas upp. I den andra delen möter konstnären några av sina f d klasskamrater och visar sin film (alltså återträffen, del 1) för dem. Hennes bild av vad som hände under skoltiden skiljer sig markant från deras.

På vilket sätt Anna Odell mobbades och utestängdes från gemenskap av sina klasskamrater är av underordnad betydelse. Det handlar mer om vilka vi är, vilka vi blir i andras ögon och vilka vi väljer att vara när vi som vuxna kan forma våra egna liv. Men det handlar också om en förljugen bild av den sorglösa och ansvarslösa barndomen. En replik som återkommer flera gånger är "vi var ju bara barn". Men även barn upplever sorg och smärta. Och även barn har ansvar. Inte på samman sätt som vuxna, förstås. Men om barn inte hade något ansvar för sina handlingar - varför lär vi dem då redan som mycket små att andra blir ledsna om vi gör dem illa.

Flyboys

Betyg: 3 monument

Egentligen en kärleksfilm, eller ytterligare en romantisk film om krigets brödraskap. Var och en med sin ryggsäck, hög som låg, möts i uppgiften att överleva och att se till att kamraterna överlever. Vackert i sin förbrödring över klass- och kulturgränser, men lite för melodramatiskt. På något sätt vet vi från början vem som överlever och vem som dör i luftduellerna mellan de frivilliga amerikanska piloterna och tyskarna. Det är första världskriget och de två- och trevingade flygplanen är vackra mot det franska landskapet.

Det intressanta är samtalet om himlen som det mest demokratiska, vilket tangerar Paulus ord om dopet i Galaterbrevet: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus".

Mest fantastiska är de franska näsorna - alla officerare har De Gaulles näsa. Märkligt!

Foxfire

Betyg: 5 monument

Ett mästerligt manus av Joyce Carol Oates och fint skådespeleri med otäckt glidande lojaliteter. Var går gränsen mellan rättfärdigt våld och övervåld? Det är 50-tal, arbetarklass och några av de fjortonåriga tjejerna på skolan bildar "Foxfire", en stödgrupp för att stå upp mot tafsande män och skitstövlar till killar. Gruppen växer och problemen med det. Till slut ställs de inför ett avgörande, en vattendelare där några går under, andra försvinner och några går sin egen väg.

Här samsas bibelreferenser (Ps 23) med proletariatets revolution, Internationalen med Guds uppenbarelse, välgörenhet med kidnapping, rättvisa med våld. 

Mad Max - Fury Road

Betyg: 2 monument

Kanske handlar det om kroppen - om den välskapta människan och den vanskapta människan, där blod och liv hör samman på ett nästan bibliskt vis. Eller så handlar det om destruktion av olika former av ökenfordon fyllda av bensin. Eller så handlar det om hur det vi söker finns där vi är, eller så handlar det om att kvinnor också kan köra motorcykel och slå ihjäl andra. Eller så handlar det om hopp och förlossning?

Det är svårt att veta för handlingen är hart när obefintlig, men det är periodvis lite spännande. Mycket explosioner, en del snygga ökenlandskap, men mest obehagligt krigiskt, där IS-associationerna nog är mer än tillfälliga. Bäst är de varelser som på tre styltor tar sig fram i en sorts träskmark - dock syns de bara i förbifarten. Fånigast är lastbilen med elgitarrist i snören som leder attackerna med trist hårdrock.

Much Ado About Nothing

Betyg: 4 monument

Mycket elegant, inte bara språket utan också kostymerna, klänningarna, cocktailglasen, kameravinklarna. En ovanligt lyckad överföring av Shakespeare till modern tid och dessutom mycket konsekvent, eller kanske är sammanhållen ett bättre ord. Några få rum i en elegant villa, en terrass, delar av en trädgård. Det räcker. Vi dras med och förfäras av de falska anklagelserna och gläds vid upprättelsen. Intressant att det är prästen som kommer på den avgörande planen med orden "Come on lady, die to live". Det är sällan Shakespeare framträder som så tydligt kristen.

Bäst är nog ändå Konstapel surkart - så enfaldig i sin egen självhävdelse.