Man tänker sitt

Betyg: 2 monument

Vad är det man tänker, när man tänker sitt? Jag vet faktiskt inte. Jag begriper inte allt som visas, varför någon slår någon annan med en paddel i huvudet, varför de som bor på samma gata och har gjort så länge inte känner varandra, varför man måste göra tvärtemot ibland ... nåja, det där sista kan jag nog förstå. Med de återkommande citaten från Henry David Thoreau blir civilisationskritiken mycket tydlig. Men alternativet till civilisationen är inget verkligt alternativ, lika utelämnade som människorna är gentemot varandra, lika utelämnade är de i skogen, eller i åarnas mörka vatten. Egentligen handlar filmen om den stora existentiella ensamheten - vi är alla ensamma, innerst inne, även barnet som filmen igenom bärs på pappa Jimmys arm. Det finns ingen gemenskap, det finns ingen Gud, det finns bara ensamhet. Kanske är det vad man kommer fram till om man tänker sitt - om man är man vill säga. För vad kvinnorna tänker det vet vi inte, för de är knappast med överhuvudtaget och är de med så är de en del av de gränssättningar man måste bekämpa. Det var nog länge sedan jag såg en så kvinnofientlig film!

Dock är fotot oerhört vackert, svårgenomtränglig skog, mörka vatten, stängda villatomter, öde parkeringsplatser.

London River

Betyg: 4 monument

Någonstans sker det i språket, eller i ansiktena, eller i sömnlöshetens ångest om natten.

Elisabeth och Ousmane söker bägge sina vuxna barn efter bombattentaten mot London Transport sommaren 2005. Den ena av dem är från havet och den andre är från skogen, och de möts motvilligt i sökandet. Ändå visar sig att deras barn hör samman - så till slut hör de också samman, om än den ena vid havet och den andre i skogen. Men allt utspelar sig mer eller mindre i ett och samma gathörn i London där de bägge är främlingar.

Språket som driver filmen är trots detta franska; Ousmane talar det, Elisabeth talar det hjälpligt, den lokale slaktaren talar det, imamen i den lokala moskén talar det, de flesta arabisktalande muslimerna talar det, till och med polisen talar det. I denna genuint engelska film är huvudspråket franska! Särskilt Ousmanes språk är en njutning, en så ren, klar och begriplig franska hör man sällan.

Men det är nog ändå ansiktena som med sin vardaglighet och sin uttrycksfullhet skapar filmen; åldrade, bekymrade föräldrar som pendlar mellan hopp och förtvivlan. De finaste skådespelaransikten jag sett på mycket länge.

Paraplyerna i Cherbourg

Betyg: 3 monument

Det är inte alltid så lätt att se filmer som har 46 år på nacken och Paraplyerna i Cherbourg är extra svår att titta på eftersom alla repliker sjungs. Detta ständiga sjungande till ömsom jazzmusik, ömsom visa, är i början mycket påfrestande. Sedan vänjer man sig och kan följa med i handlingen och njuta av den smått absurda 50- och 60-tals kitschen. Jag har sällan sett så färgglada och stormönstrade tapeter, de får nästan Carl Johan de Geers att blekna. Jag vet inte om det var så färgglatt i filmen från början, troligtvis är det resultatet av den uppfräschning som gjordes 1992. Behållningen är förstås Catherine Deneuve.

Goya's ghosts

Betyg: 4 monument

Det här är en film som gör mig positivt överraskad. Jag har för mig att den fick ganska dålig kritik när den visades på biograferna (2007) och Stellan Skarsgård, som spelar konstnären Francisco de Goya, är inte en av mina favoritskådisar. Men det visar sig att denna Milos Forman-historia har mycket mer att erbjuda än jag trodde. För det första är Goyas konstverk faktiskt en stor del av berättelsen, t ex bilden ovan som visar hur spanska upprorsmän avrättas av franska soldater den tredje maj 1808, dvs under den franska ockupationen av Spanien. Även om scenerna när Skarsgård/Goya arbetar med sina konstverk ibland känns lite krystade, så är det konstnärliga arbetet ett av filmens teman. En annan behållning är skildringen av Goyas handikapp, han blir så småningom döv och kommunicerar med andra människor med hjälp av sin fantastiska teckentolk. Jag vet inte hur vanligt det var med teckenspråk under början av 1800-talet, men teckentolken i filmen är i alla fall otroligt kommunikativ. Scenerna där han är med är spännande eftersom pratet också tolkas av hans expressiva teckenspråk. En tredje anledning till att jag tycker om den här filmen är att den skildrar en del av Spaniens historia. Jag måste ha sovit på historielektionerna, för här finns stora luckor att fylla. Med hjälp av Milos Formans vackra och mycket sorgliga film har jag nu någon mer aning om vad som hände i ett av Europas största länder under början av 1800-talet.

Thank You for Smoking

Betyg: 2 monument

Det börjar bra. Mycket bra till och med. Aaron Eckhart är lysande som Nick Naylor, tobakslobbyisten som vinner varje argumentation. Fullkomligt utan moral pratar han omkull såväl forskare och cancersjuka som åklagare och inflytelserika politiker. Inte för att just tobak skulle vara världens räddning, utan just för att vinna diskussionen. Det är förfärligt, men en storartad uppvisning i bulldozer retorik - inte elegant, inte vasst, men övertygande på grund av kraften i argumenteringen.

Sedan blir det inte bättre. Det finns naturlitvis en story också, en story där Nick får ett liv, en sorts privat sida, ett barn, en före detta hustru, en älskarinna, två vänner, en chef, en ännu högre chef, en motståndare... och det är här det blir ointressant. Nick Naylor är inte tillräckligt intressant som person och relationerna kring honom är förutsägbara - det enda som återstår att fascineras av är hans argumentationsteknik, men även den tröttnar man på. Jämför då med den fantastiska In the Loop, som handlar om samma sak - om politikens "backstage" och relationer kring makt och beslutsfattande. Kanske är det skillnaden på en Hollywood producerad film och en brittisk producerad som blir tydlig. In the Loop är betydligt mer intelligent gjord, roligare och trots en mycket rörigare handling mer spännande. Se den istället!!