22 november 2017

The Last Witch Hunter

Betyg: 2 monument

Flera präster, kyrkorum, krucifix och biblar - men inget om religion eller tro. Mest om att slåss mot zombies och en sorts moderna häxor/trollkarlar. Inte så välgjort, rätt ointressant faktiskt. Här saknas en analys av ondskan som realitet - den blir bara en rad märkliga figurer som kontrollerar olika insektssvärmar. Likadant med motståndet mot ondskan, vad är det egentligen som försvaras? Livet som sådant är svaret, men vad är poängen med det? Varför försvara livet mot döden?

Nå, många frågor som ges dåliga svar men en viss samhällsanalys skiner igenom där vi/samhället skapar vår egen fiende. Se där en sorts förtäckt kritik av kapitalismen. Dock mycket förtäckt och nog inte avsiktlig. Bäst är Ciaras cover på Rolling Stones "Paint it Black".

21 november 2017

Bladerunner

Betyg: 4 monument

Regn, regn, regn och kinesisk snabbmat; nudlar och pinnar. I övrigt en snart realiserad framtid, 2019, mänskliga robotar utan barndomsminnen, en steampunkpistol, ljus som faller in genom persienner, mycket snygg scenografi och en existentiell nerv.

Cyborgarna söker sin skapare - här finns allusioner till både skapelseberättelsen (1Mos2:4-16) och duvan som Noa släpper ur Arken (1 Mos 8:8-12) - men han kan inte ge dem evigt liv. Synd för honom...

Mycket åttiotal trots futurismen, både axelvaddar och Nina Hagen-lookalike. Ändå väldigt stilfullt. Men det är regnet som biter sig fast. Ett evigt regn (1Mos 7:11-12).

18 november 2017

USS Indianapolis - Men of Courage

Betyg: 3 monument

Hav, torpeder, hajar. Kriget kräver sina offer. Bland annat kaptenen som anklagas och döms trots att han gjort vad han kunnat för sina män. Så egentligen handlar det om cynismen inom amerikansk högre militär, där militärer och politiker möts och i det här fallet i det beslut som lade världens öde i deras händer: atombomben över Hiroshima. Bomben i sig är en bihandling, det är kampen mot havet, hajarna, uttorkning och galenskap som upptar oss sedan skeppet som transporterade atombomben över Stilla havet sänkts av en japansk ubåt.

Spännande, lite segt men en intressant diskussion om guds existens, en innerlig version av Herrens bön och Psalm 231 i Den svenska psalmboken.

Ögonblicket före tystnaden

Betyg: 4 monument

Handlar det egentligen om förhållande mellan fäder och döttrar? Maskerat i ett drama på liv och död där sekunderna räknas och där dödsstraffet fullkomligt räknas ut? Eller är det en skildring av en genomsexualiserad journalist- och tidningsbransch där #metoo känns fullkomligt relevant? Eller handlar det bara om att Clintan ska köra bil snabbt genom ett regnigt Oakland i trots mot en rasistisk dödsdom? Eller alltihop på en och samma gång? Bra film är det i vilket fall, med en lysande dialog!

De "gröna ängarna" i Psaltarens 23:e psalm har stor betydelse, liksom huruvida jultomten existerar eller inte. O c h vi får möta filmhistoriens kanske värsta fängelsepräst - det är värt en hel del!


13 november 2017

The Green Hornet

Betyg: 2 monument

Som en sorts blandning av Rosa Pantern, Batman och Amerkansk high-schoolfilm. Ganska fånigt periodvis, men också ganska intressant då den tar upp den konflikt som naturligt uppstår mellan superhjälten och dennes sidekick. Då sidekicken är den som egentligen löser uppgiften medan superhjälten tar åt sig äran.

Annars rättvisa, rädsla, en avancerad kaffemaskin och en fräck uppgörelsescen i ett tidningstryckeri. Här skildras också ett befogat fadersuppror som dock får ett alltför sentimentalt slut.

10 november 2017

Joshua

Betyg: 4 monument

Jag har skrivit det förr, det bästa med westernfilmer är de gammaltestamentliga namnen och musiken. Så också här. Mycket cymbaler och andra slagverk och en hämnande Josua som inte lämnar någon levande efter sig. Historien är enkel; Joshs mamma blir dödad av banditer, han förföljer dem och dödar dem en efter en. Ren hämnd, helt enkelt. Det udda är att han är svart, och behandlas därefter. Det gör inte hämnden mindre ljuv.

Dessutom ett gott exempel på norrmalmstorgssyndromet. Men det absolut bästa är slutrepliken. Den siste banditen ropar skräckslaget: "Vem är du? Vem är du egentligen?" Svaret kommer när krutröken lagt sig: "Jag är min moders son." Elegant, träffande och sant!

05 november 2017

The Hunger Games - Catching Fire

Betyg: 3 monument

Det börjar ganska trevande, sedan dyker Philip Seymour Hoffman upp och genast finns här nerv. Så enkelt kan det vara.

Ung kärlek, ganska förutsägbar, stundtals spännande, men oftare segt. Dock intressant med ett revolutionärt läge där en sorts Baader-Meinhof filosofi tycks fungera, dvs att provocera fram revolutionen genom att låta den fascistiska staten visa sitt rätta ansikte. Politiskt är jag tveksam, emotionellt är jag med, estetiskt är det ganska trist.

Närmast bibelallusion är nog Egyptens plågor i Andra Mosebok: 2 Mos 7-12 - vattnet som förvandlas till blod är i alla fall detsamma!

The Two Faces of January

Betyg: 4 monument

Mycket sol till en början, mer skuggor och natt i slutet. Ungdom möter den mogna människan, eller fäder möter söner, eller alla lurar alla. Historien är smart, mycket smart och kan ses som en antites av 3 Mos 19:11 "ni ska inte stjäla och inte bedra eller lura varandra", eller som en kommentar till Odd Fellows budord: "begrav de döda". Klassfrågan smyger sig in på ett elegant sätt - men det är egentligen mest ett familjedrama utan familj.

Snyggast är linnekostymen och musiken. På något sätt bildar de en enhet av ljus, spänning och .... död. Vackrast är försoningsgesten i slutscenen, men du måste se filmen för att förstå. Gör det!

Joe Hill

Betyg: 2 monument

Det är svårt att göra spännande film om facklig kamp. Det måste antingen finnas ett kollektiv eller en berättelse där någon form av utveckling sker. Men här finns i princip bara en människa, Joel Häggström, och det räcker inte. Det är för rapsodiskt, alltför lösa scener som läggs på varandra. Ingen berättelse, ingen utveckling. Då och då ett vackert foto, då och då en sorts nerv - men alltför sällan. Bäst är det när Frälsningsarmén sjunger och Joe står vid sidan om och sjunger sin version av sångerna. Sångerna blir levande där på gatan mitt bland människorna. Vilket gör att sången "Rebel girl" - som han sjunger ensam i dödscellen - faller helt utanför, vilket nog är lika bra. Det är en gräslig sång.

Det är isande ensamt vid arkebuseringen, då någonstans ifrån kommer en fågel. Hopp mitt i förtvivlans mörker.

Men se hellre Ådalen 31, där finns både kollektivet och berättelsen!