Sinbad: Legenden om de sju haven

Bild från föreställningen Sagan om Sinbad Sjöfararens äventyr ur Tusen och en natt,
som spelades på Malmö stadsteater vintern 1972-73.

Betyg: 3 monument

Sinbad Sjöfararen - visst andas själva namnet äventyr. Berättelsen från Tusen och en natt är tyvärr inte en del av min kulturhistoria, men den animerade filmen från 2003 gör att jag ändå får ett hum om denna fantastiska hjältes äventyr. Filmatiseringar om Sinbad finns det många, och tydligen även teateruppsättningar. Dreamworks version är kanske inte fulländad, men äventyret är det inget fel på. Och inte superhjälten Sinbad heller. För att inte tala om hans barndomsvän, den ädle prins Proteus. Huruvida den kvinnliga hjälten Marina finns med i ursprungssagan som Scheherazade berättad vet jag inte, men utan henne skulle filmen definitivt ha varit tristare. Tyvärr är de medverkande lite väl grovt tillyxade, vilket ju å andra sidan är ett öde som de delar med många animerade hjältar.

Papillon

Betyg: 3 monument

Steve McQueen må vara Papillon, men det är Dustin Hoffmans film, närsynt och sårbar blir han en överlevare. Från det att de med bajonetter föses genom Paris gator till att han går tillbaka till morötterna så är det han som styr filmen med sin närvaro eller frånvaro. Han finansierar rymning efter rymning, men nöjer sig till slut och stannar. Kanske drar han det längsta strået trots allt. För vem är egentligen fri?

Det finns något fint i det långsamma filmandet, de inkännande porträtten där lite egentligen händer och än mindre sägs. Vi befinner oss i Franska Guyana, av fransmännen använd som straffkoloni, varifrån ingen kan rymma. Repression och övervåld gör fångarna till mer civiliserade än de som ska upprätthålla civilisationen. I en tidig scen ser vi hur de nyanlända straffångarna passerar förbi ett stort upprest kors i vitaste marmor och strax därefter söndagsklädda gudstjänstbesökare. Varken korset eller gudstjänsten berör de fångna, de får klara sig själva. På så vis en underton av förljugen kristendom som vibrerar genom filmen - den är ju från sjuttiotalet!

Men egentligen en film om manlig vänskap och åldrande - fint skildrat.

Tom of Finland

Betyg: 3 monument

Touko Laaksonen (1920-1991) är Tom of Finland som redan på 1950-talet började teckna homoerotiska bilder av sjömän och läderklädda muskelknuttar i allehanda sexualiserade positioner. Bilder som befriade, men kanske också stängde inne med sin sterotypi. Oavsett vilket så är Tuoko/Tom en del av 1900-talets historia, vilket filmen om honom också beskriver. Den börjar när kriget slutar. Touko, som är märkt av traumatiska krigsminnen, tas om hand av sin syster och hon hjälper honom till ett jobb som tecknare. Så följer händelse på händelse i kronologisk ordning, ända tills Touko är gammal och fortfarande tas om hand av sin syster när hon kommer för att städa hans lägenhet.

Under all den tid som förflutit har Toukos framgång som gay-rörelsens egen bildmakare varit gömd bakom pseudonymen Tom of Finland. Det är en fascinerande historia om en fascinerande person, men tyvärr fascinerar inte filmen lika mycket. Den är stolpigt berättad och saknar trovärdighet i personporträtten. Dessutom dyker viktiga människor upp utan att förklaras, och andra viktiga får aldrig riktigt den plats de förtjänar, som systern Kaija. Hon finns där hela tiden, men utan att egentligen synas eller vara en egen och verklig person.

Bäst är den kapten som först ser löjtnant Toukos utsatthet i kriget och senare räddar tecknaren Tom från fängelsestraff, men som i sitt eget liv tvingas välja bort sin homosexualitet och hamnar på mentalsjukhus där han ska "botas". När han och Tom möts i sjukhusparken är rollerna ombytta. Den värdige officeren har blivit en stukad patient, och den traumatiserade soldaten har blivit stolt gay. Ett rörande möte som gärna hade fått ta större plats i filmen.

A Quiet Passion

Betyg: 3 monument

Någonstans på vägen tappas Emily Dickinson bort och hon blir till en ganska konstig njursjuk person. Men hon måste ju ha haft en väldig kraft eftersom hon skrev mängder av dikter. Hon hade också en omfattande korrespondens, så riktigt så märklig och isolerad som hon framställs var hon nog inte. Men det som är fint är att hennes poesi är en självklar del av filmen och att vänskapen till systern är innerligt skildrad.

Här nedan är en av Emily Dickinsons dikter i två olika svenska tolkningar, hämtade från Litteraturbanken.

I felt a Funeral, in my Brain,
And Mourners to and fro
Kept treading – treading – till it seemed
That Sense was breaking through –

And when they all were seated,
A Service, like a Drum – 
Kept beating – beating – till I thought
My mind was going numb –

Det var begravning, i min hjärna,
och sörjande trampade av
och an – tills att det var som mitt
förstånd mig övergav –

och när de alla var på plats,
som trummor – dånade –
och dånade en gudstjänst – tills
jag trodde huv’et domnade –
                                            - Ann-Marie Vinde

Det var en Begravning i min Hjärna,
Och Sörjande som fram och åter
Trampade – och trampade – tills
det var
Som Sinnet bröt igenom –

Och när de alla satt sig ner,
En Mässa, likt en Trumma –
Slog – och slog – till dess
jag trodde
Min Tanke skulle domna –
                                        - Ann Jäderlund

Eraserhead

Betyg: 3 monument

Mörker och ljus, död och liv, förtvivlan och hopp. Mest mörker, död och förtvivlan. Ändå fascinerande. Här i David Lynchs debutfilm finns det schackrutiga golvet, sammetsgardinerna och udda karaktärer likt de vi vant oss vid i ”Twin Peaks” (t ex The Lady in the Radiator) men det är mer koncentrerat, mer existentiellt, mer ställt på sin spets. Han säger själv att det är hans mest andliga film, jag vet inte om jag kan se det. Kanske handlar allt om livets obegriplighet, om hur allt - precis allt - är utan innehåll och öde som i originaltexten på hebreiska i 1 Mos 1:2 [tohu vabohu]. Som att inget är vad det synes och ingen förvånas; den stekta kycklingen lever, det nyfödda barnet är en främmande varelse. Här finns inga överenskommelser om vad världen är och på så sätt skildrar den människan i hennes djupaste existentiella ensamhet. Både vackert, sorgligt och otäckt.

En märklig frisyr, alltför korta byxor och ett ständigt brusande och larmande ljudspår gör sitt till. Kanske är det ändå en film där ljus och ljud smälter samman till en udda, kraftfull helhet: mörker och ljud! Världen före Guds ingripande.

The Killing of a Sacred Deer

Betyg: 4 monument

Det första som griper mig är uttryckslösheten. Aldrig har väl något så uttryckslöst uttryckt så mycket. Skådespeleriet är återhållsamt, nästan är plågsamt. Det andra som griper mig är hämnden. Hämnd som en följd av att rättvisa måste skipas, men helt utan förhandlingsmån. Här finns inget utrymme för ånger, ingen möjlighet till försoning. Hämnden kräver sin rätt enligt Ps 94:1-2. Ändå spelas scenen med "synderskan" som kysser Jesu fötter upp (Luk 7:36-38). Men hon får inget för sina tårar. Skulden måste betalas. Martin är ingen kristusfigur, tvärtom. Här ges ingen nåd, inget evangelium. Det krävs ett offer.

Det är grymt, det är obehagligt och det är knivskarpt i sin skildring av livslögner, klasskillnader och en människas sönderfall. Annars, något om att äta spagetti, körsång och ett ganska tråkigt läkarliv.

Marias väg

Betyg: 4 monument

Den tyska filmen från 2014 heter Kreuzweg i original, vilket betyder korsvandring eller golgata-vandring. Och frågan är om det inte är en bättre titel. För även om filmens huvudperson är den 14-åriga Maria så är det inte hennes väg som filmen skildrar, utan snarare den korsvandring som Jesus gjorde till Golgata. Eller den väg som blir Marias eftersom hennes liv formas av de vuxna som finns runt om henne, främst den katolske prästen och hennes strängt religiösa mamma. De ser inte vem Maria är - och Maria ser bara vem Jesus var. Så blir lidandet och offret hennes väg, fast det inte alls skulle behöva vara så.

Det är en fruktansvärd film om repressiv religion och sträng uppfostran. Samtidigt är det en otroligt vacker skapelse som tar korsvandringen som utgångspunkt och i 14 stilistiska scener skildrar stegen på Marias väg. Jag tänker på orden "den som själv är utan skuld kastar första stenen" (Joh 8:7).

Zootropolis

Betyg: 4 monument

Om en modig kanin, en slug räv, ulvar i fårakläder och en m y c k e t långsam sengångare. Rart och småroligt med många blinkningar åt filmhistorien - bäst är mullvaden som Marlon Brando i Gudfadern samma kroppshållning, samma hesa röst. Till detta en spännande historia, snygga miljöer och en driven dialog.

Men egentligen en film om utopins begränsningar, men samtidigt ett försvar för utopins nödvändighet. Så välbehövligt i dagens politiska diskussioner. En berättelse om det så svåra samhällsbygget, om demokrati och minoriteternas rättigheter. I bakgrunden ekar orden från Jesaja 11:6 "Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida". Sammantaget både elegant och viktigt!

En dödsdömd har rymt

Betyg: 5 monument

Så snyggt filmat, så elegant manus, så bra regi! Den dödsdömde motståndsmannen kan inte ge upp tanken på att fly från den tyska ockupationsmaktens fängelse, även om det egentligen är omöjligt. I en inre monolog - där medfågarna skymtar förbi i de dagliga rutinerna, en papperslapp här, en kort viskad kommentar där, men annars isolering - får vi följa Fontaine och hans planer på och förberedelser för flykt. Esam i cellen, ständigt iklädd samma blodiga skjorta, kastas han mellan hopp och förtvivlan, tillit och tvivel.

Det kretsar kring frågan: Vem kan jag lita på? Vi kan, lika lite som Fontaine, svara på det. Ändå segrar tilliten övre misstron till slut. Det är vackert och djupt teologiskt. Filmen har som alternativ titel orden ur Johannesevangeliets 3:e kapitel: "Vinden blåser vart den vill" (Joh 3:8), och ställd inför möjligheten till antigen förräderi eller solidaritet citerar Fontaine Jesus ur Matteusevangeliet: "ingen kan tjäna två herrar" (Matt 6:24). Tro, tvivel, bön och tillit är centrala teman i denna existentiella nagelbitare.

Det helt nya testamentet

Betyg: 4 monument

Absurdt och poetiskt, blasfemiskt och evangeliskt, modernt, vardagligt och mycket bibliskt.

Gud existerar inte i någon sorts himmelsk tillvaro långt härifrån utan i en trist lägenhet i Bryssel där han gör allt för att förpesta tillvaron för både sin familj och de människor han skapat (då strutsarna inte klarade av att handla i varuhusen!). Som tur är har han en tioårig dotter, Ea (Jesus lillasyster), som gör uppror mot faderns storhetsvansinne. Bland annat låter hon alla människor för veta sin dödsdag - vilket resulterar i att människor världen över plötsligt tar sitt liv på allvar. En man följer en starflock, en pojke väljer att bli flicka, en mördare slutar mörda, krigen tar slut...

Det är sinnrikt och roligt gjort med små subtila detaljer, som att Gud har svårt när någon sätter sig på hans högra sida, eller smörgåsen som alltid faller med syltsidan nedåt. Ibland är det allvarligt, ibland lite för romantiskt, stundtals lite fånigt, men genomgående vänligt och upprättande. Här står tvättmaskiner och antalet spelare i ett basebollag i centrum, liksom en levande Jesusstaty. Dyslexi, Downs syndrom och en armprotes förkommer också. Finast är kanske handbaletten, roligast är släkttavlorna ur Första Mosebok (lite hopplock ur 1 Mos 10 och 11) och märkligast är hur orden ur Job 14:5 om människans utmätta tid, får en sådan positiv inverkan på människorna.

På det hela taget: fantasifullt, upplivande och mycket evangeliskt.

Tristana

Betyg: 4 monument

Det tidstypiska möter tidlöshet, realism möter surrealism, tradition möter modernitet - vackert foto i fantastiska miljöer där varje gardin och mjölkkanna är vald med omsorg, både med tanke på färg och form. Därtill gott skådespeleri dock med brasklappen att den dövstumme pojken inte är särskilt övertygande i sitt teckenspråk.

Artonhundratalsrealisten Benito Perez Galdos' roman blir i händerna på surrealisten Luis Buñuel en otäck, men skickligt genomförd psykologisk skildring av en människas förvandling från oskuld till hårdhudad maktutövare. Hur övergrepp förs vidare och bryter ner det som skulle kunna vara en möjlig utveckling.

Tristana och Don Lope är bundna till varandra i en destruktiv relation av beroende, makt och utnyttjande. Det är snyggt med tidens gång skildrad genom det tomma cafébordet och Don Lopes åldrande, medan Tristana och de runt henne är opåverkade av samma tid. Realismen bryts, liksom att Tristanas klänningar hör hemma i en annan tid än det sena artonhundratal där Don Lope ännu tror på äran framför penningen, att arbete är en förbannelse och att en gentleman har ansvar för de människor han möter (såvida de inte är unga, vackra kvinnor). Och när den gamle kättaren Don Lope ses dricka kaffe i godan ro med de katolska präster han alltid föraktat, då handlar det inte om frälsning, utan om att han gett upp.

Så går de under bägge två, den ene genom att tappa bort sig själv, den andra genom att hårdna och bli grym. Det är, enligt Buñuel, vad kapitalismen och det borgerliga samhället gör med oss. Något ligger det i det enligt Jesus ord om att vinna hela världen men förlora sig själv (Luk 9:25).

Sherlock Holmes och kvinnan i grönt

Betyg: 2 monument

Det första att tänka på är att vi faktiskt inte vet vem kvinnan i grönt är, då det är en svart-vit film. Sedan kommer det torftiga skådespeleriet och, faktiskt, den rätt tunna storyn. Filmen bygger lösligt på Conan Doyles novell "The Adventure of the Empty House" samtidigt som det är en amerikansk film med amerikanskt inspirerade miljöer. Den ska utspelas i London men känslan är långt från Baker Street. Hypnos, avskurna fingrar och en ganska odramatisk Professor Moriarty är de viktigaste beståndsdelarna. Inte särskilt spännande, men det största problemet är att vi på något vis vet upplösningen innan Sherlock Holmes själv vet det o c h det är ett brott mot genrens idé!

Det mer udda är en replikväxling med Dr Watson där  Sherlock Holmes apostroferar Andra Mosebok 16:3; om längtan efter köttgrytorna. Annars lämnas inga större spår i filmhistorien.

Before midnight

Betyg: 3 monument

Låt mig säga så här - ingenting stannar kvar efter denna film. Men medan den pågår så sugs jag in i atmosfären, det grekiska landskapet, de långa samtalen runt matbordet och Celines (Julie Delpy) och Jesses (Ethan Hawke) kärlekshistoria. Och då har jag ändå inte sett de två tidigare filmerna om deras tjugo-åriga kärlek (Before sunrise och Before sunset). Det är välspelat, rappt, snyggt och samtidigt vardagligt på ett både trevligt och lite obehagligt sätt. Men sen då? Ingenting. Det här är en film som roar i stunden men inte lämnar någonting efter sig. Ingen eftersmak, varken söt eller besk.