28 maj 2019

Ärret

Betyg: 2 monument

Gangsters och psykoanalys, det skulle kunna vara en spännande mix. Men tyvärr, varken skådespeleri eller story håller. Det blir inte särskilt spännande, trots felvända negativ, självtillverkade ärr och bytta identiteter. Det vi kan säga är att just identitetsbytet, som är filmens huvudsak, visar sig vara helt meningslöst - däri finns en poäng. Här kan vi citera Predikaren: ”Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen” (Pred 1:9).

Fantastiskt många cigaretter och några snygga kameravinklar som stannar kvar, annars en mager historia, magert spelad.

Snowpiercer

Betyg: 3 monument

För att stoppa den globala uppvärmningen råkar världens beslutsfattare istället frysa ner hela jorden så att ingen kan överleva, förutom de som lyckas få en plats på det tåg som ständigt rör sig på en bana tvärs över jordklotet.  Tåget med alla sina vagnar är ett miniatyrsamhälle efter fascistisk modell, var och en på sin plats, ledarens lidande med det stora ansvar ledarskapet för med sig är lika stort som lidandet för de fattigaste som knappt har mat för dagen och måste slåss för sin överlevnad. Så klart föder systemet uppror och ett sådant får vi följa när det dra genom tåget, vagn för vagn; våldsamt, blodigt, obehagligt och avslöjande. Ett uppror som slutligen leder till den västerländska världens undergång. Något annat sätt att tolka slutscenen kan jag inte se.

Liknelsen med Arken i Första Mosebok är inte bara uppenbar, tåget benämns också som en ark, men min tanke går i första hand till Gunder Hägg/Blå Tågets sång "Vad glad att du är liten" från LP:n Glassfabriken, men också till EU-valet och dess konsekvenser. Ibland blir just Sience-Fiction-filmer kusligt aktuella.

24 maj 2019

Diligensen

Betyg: 4 monument

En god western-film utgår i stort sett alltid från en ensam hämnare - så också här, men hämnden är bara en bihandling och hämnaren bara en av flera i det som är något så udda som en kollektiv western-film. Tänk dig Ocean's Eleven, men istället för att samla ihop de bästa och mest lämpade samlar du ihop de som troligtvis sämst klarar av att samarbeta och skickar dem i en diligens tvärs igenom fientligt område: En fifflande, arrogant bankman, en försupen doktor som slagits för nordstatarna, en kortspelande sydstatsdandy, en frireligiös spritförsäljare, en enfaldig kusk, en förnäm oficershustru, en drömmande prostituerad och en hämndlysten sheriff. När de plockar upp hämnaren - den efterlyste revolvermannen (John Wayne) är de fulltaliga. Det är inte attackerna från framrusande apachekrigarna som skapar spänningen, utan relationerna mellan diligensresenärerna. Vem är att lita på när det gäller, vem har egna syften, vem är i allians med vem?

Till detta fantastisk musik och ett fantastiskt, klassikt landskap med förvridna klippor och ökenslätter. Landskapet och musiken smälter samman till en helhet då musiken bygger på amerikanska folkmelodier och traditionella sånger. B l a får vi höra det som vi känner som psalm 300 i Den svenska psalmboken; "O hur saligt att få vandra". Roligast är att jag nu äntligen förstår varifrån uttrycket "ride shotgun" kommer.

16 maj 2019

Lysande gift

Betyg: 4 monument

Mord, pågående mord och mysterium. Kan det bli mer spännande? San Fransisco och Los Angeles sent trettiotal, svart-vitt med snygg dialog. Ett mord som genomförts utan att offret ännu dött, vilket ger offret möjligheten att hämnas mördaren - om han kan finna honom. En enkel namnteckning som vittne på ett affärskontrakt får oanade konsekvenser och en kamrer visar sig vara något annat än det vi ser. En film som sätter kontoristerna i centrum, bara det är fint. Dessutom spännande. Kanske lite för konventionellt filmat, men en bra story som innehåller den fantastiska repliken "Ni har blivit mördad Mr Bigalow", bara den repliken är värd en film!

Tung jazz, snygga spårvagnar och ordentliga kavajer med höga midjor. Här antyds något om Paulus ord i 1 Kor 13:13, fint på något sätt.

15 maj 2019

Journey´s End (2017)

Betyg: 2 monument

Mycket brittiskt, många understatements och tydliga klasskillnader, men utan kropp, utan närvaro. Som en teaterpjäs vi aldrig riktigt kommer in i. Ett kammardrama om vänskap, manlighet, död och sorg - men det griper aldrig. Trots förtvivlan och mängder av whisky så blir de aldrig riktigt levande för oss, varken de levande eller de döda. Så bygger också filmen på en pjäs från 1928 om det självupplevda skyttegravshelvetet tio år tidigare. Kriget skildras i all sin råhet och förtvivlan; order måste följas, oavsett panikångest eller ren skär skräck - och de döda är inte hjältar utan bara döda, människor att gråta över. Allt skildrat i ett lerbrunt ljus, eller snarare ett lerbrunt mörker.

Här finns en fin passage där de citerar Lewis Carol ”The Walrus and the Carpenter” och i Kapten Stanhope tycker jag mig känna igen Davids förtvivlan över Jonathans död i Andra Samuelsbokens första kapitel.

Love Liza

Betyg: 2 monument

Sorg, översiggiven sorg, naken, förtvivlad sorg. Philip Seymour Hoffman förmår ge den sortens sorg ett ansikte och det gör han som ingen annan, men sedan är det inte så mycket mer. Handlingen känns  konstruerad om en man som flyr in i bensinsniffning och modellplansflygning istället för att öppna fruns självmordsbrev. Visst sorgen skapar kaos, men det enda egentligt trovärdiga är Philip Seymour Hoffman- hans kallsvettiga pannan, hans stripiga bensinångande hår, hans förtvivlan då allting faller och hans misslyckade försök att gång efter gång sätta basketbollen i korgen - ingenting kan han göra, han kan bara gå under. Sorgligt, lite stereotypt och inte alls så bra som det skulle kunna bli med ett bättre manus.

Bäst är nog när hans vän Denny säger åt honom att inte öppna själmordsbrevet på den sjaskiga syltan, det måste öppnas högtidligt när någon är med till exempel "en hund eller en präst"! Måste vara en av filmhistoriens roligaste kommentarer (om du är hund eler präst, vill säga)!


10 maj 2019

Främlingen

Betyg: 4 monument

Skuggor och ljus. Orson Welles specialitet. Men skuggorna och ljuset handlar inte enbart om effekter, eller spänning, utan också om efterkrigstidens jakt på nazistiska krigsförbrytare. Skuggor och ljus, fascism och liberalism. Det är en koncentrerat berättad historia om nazisten som döljer sig bakom historieprofessorn, om kärlekens blindhet, frälsningens begränsning och rättfärdighetens seger. Det är ju ängelns svärd, inte djävulens som fäller avgörandet i klocktornet. Just det, ett klocktorn spelar roll, liksom ett avbrutet pipskaft och en död hund och en fullkomligt fantastisk metod att snitsla en bana.

Det bästa citatet i filmen rimmar väl med filmkritikern Kim Newmans ord:"Flera decennier före David Lynch skapar Welles en folklig småstadsatmosfär och undergräver den med amatörfilosofer som fuskar i damspel och stundentbalsdrottningar som gifter sig med fascister". Och citatet lyder: "Vi har en bundsförvant: hennes undermedvetna". Närmare David Lynch kommer vi knappast 1946!

Decamerone

Betyg: 2 monument

En samling berättelser sammanflätade eller sammanvävda eller än hellre som på en målning av Breugel, sammansatta så att de utspelar sig samtidigt utan att egentligen påverka varandra - ett myller av människor, några träder fram, andra träder tillbaka. Samma märkliga stämning av undergång och lössläppthet. Ibland skymtar ett bekant ansikte i mängden, eller är det bara Pasolinis känsla för casting som spelar oss ett spratt. Det är renässanstid i trakten kring Neapel, dåliga tänder, märkliga byxor, fromma tjuvar, smuts och nakna tiggande barn. Vackert filmat, udda kostymer, men inte så välspelat. Se då heller Canterbury Tales som är uppbyggd på samma sätt men både roligare och bättre.

I övrigt en pudelfrisyr vi knappas glömmer och en omvänd skildring av berättelsen om Herodias dotter som fick Johannes Döparens huvud på ett fat (Matteusevangeliet 14:6-11).

Kärlek på italienska

Betyg: 2 monument

Milano, burgen överklass. Snygga kostymer och klänningar. Överdådiga salonger i den enorma villan men mest känslan av att de bor på hotell. Vi får följa en textilfabrikörsfamilj under knappt ett år. Företaget lämnas över till den yngre generationen som säljer det vidare. Men affärstransaktionerna, liksom textiltillverkningen är ingen egentlig del av berättelsen - för det saknas berättelse. Några människor som tycks vara släkt, till och med familj, möts och vissa konflikter blir delvis synliga, passion uppstår utan att vi förstår riktigt hur eller varför, död, uppbrott, skandal. Jo, det finns spännande ingredienser, men musiken är mer spännande än storyn. Det mesta är förutsägbart, eller obegripligt. Stundtals bryts realismen, men det blir knappast bättre av att det kanske är en drömsekvens. Till det ett oengagerat, men pretentiöst foto.

En symbolisk hårklippning, ryska kyrkan i San Remo och en udda bok om modernistiskt måleri spelar in, men vi vet inte riktigt varför.