The Alamo

Betyg: 2 monument

Vem är vem? Och varför? Det börjar förvirrat, mer eller mindre orakade amerikanska män, mer eller mindre nyktra debatterar upproret mot den mexikanska överhögheten. Det är  1830-tal och Texas tillhör fortfarande Mexiko. I det halvfärdigt restaurerade fortet försvarar ett hundratal upprorsmän, lojala mot den amerkanska sidan, sig mot general Santa Anas mexikanska armé. Amerikanerna är odisciplinerade gerillakrigare, mexikanerna är en reguljär armé i uniform. Striden känns igen, men då under 1900-talet med amerikaner på den andra sidan. Ändå är The Alamo en nationalsymbol för motstånd och heroisk kamp, platsen där legender stupade som David Crocket och Jim Bowie. En sorts Dien Bien Phu men med omvända förtecken...

Det är ganska tråkigt som film - som amerikansk nationalist kanske man upplever det annorlunda - inga särskilda skådespelartalanger, mest krigsscener i mörker och bistra, otvättade män med gevär i solnedgångsljus.

Bäst är när David Crocket spelar fiol!

Modig

Betyg: 3 monument

Är det mest Freud, eller är det mest Jung? Svårt att säga, kanske båda... Adolescens och relationer som går tillbaka till tidig barndom, arketyper och symbolhandlingar. Modern som förvandlas till det farliga, samtidigt som dottern måste skydda henne. Dottern som river sönder livsväven och bara kan laga den med tårar. Men det blir en fin berättelse om relationen mellan en tonåring och hennes mamma. Om att bli självständig och  mötas igen efteråt. Fint så. Tyvärr förekommer en hel del löjliga karlar som drar ner det hela. Svårbegripligt och inte särskilt kul.

Märkligt är att även Modig är rödhårig, hennes röda hår är det absolut snyggast tecknade i filmen.

Lånaren Arietty

Betyg: 4 monument

Det är så oerhört vackert tecknat, ängen utanför huset, de halvt igenvuxna rabatterna. Jag har tidigare uppskattat Studio Ghiblis filmer för de vackra stadslandskapen, men det här är bättre.

Som alla filmer från Studio Ghibli står utanförskap och hushållning av ändliga resurser i centrum. Arietty är en lånare, en återbrukare som tar hand om småsaker som de storväxta inte behöver eller bryr sig särskilt mycket om. Men hon tillhör också en utrotningshotad art, som tvingas bort från sin naturliga miljö i de stora människornas närhet. Så tvingas fantasi och mystik bort från vår civilisation av rationalitet och effektivitet.

Men det handlar också om vuxenblivande. Ariettys väg till självständighet går på tvärs med föräldrarnas invanda oro och försiktighet, den leder egentligen också till katastrofen - som i sig är en ny början. Den realistiska skildringen av föräldrar-barn relationen är det bästa i filmen - förutom naturteckningarna

Viktigt är också att Arietty är rödhårig...

Far Side of the Moon - La face cachée de la lune

Betyg: 2 monument

Philippe är helt upptagen av sin teori om att månlandningen har sin grund i det moderna samhällets narcicism även om ingen annan tycks dela den uppfattningen. Detta - och en hel del annat - gör Philippe till kanske den ensammaste människan i Quebec. Om han också är den största eller minsta människan går inte att avgöra, men filmen handlar mycket om mänsklig storhet gentemot mänsklig småaktighet. Det är mycket annat som inte heller går att bestämma, är det en tvättmaskin eller en månraket? Är det en guldfisskål eller en stjärnhimmel?

Det kunde ha blivit en fin film om "hur man kombinerar det oändligt banala med det oändligt betydelsefulla" (citat ur filmen), men det fungerar inte. Jag tror det beror på Philippe (spelad av regissören Robert Lepage som också skrivit manus). Han övertygar inte på något vis åt något håll, han är och förblir förvånansvärt ointressant - och jag tror inte att det är meningen. Då allt kretsar kring honom blir allt det andra också ointressant och till slut tråkigt. Synd, för här finns en del snygga kameraövergångar, en i sig fascinerande fascination för månraketer och några snygga glimtar från sextiotalet.

Moneyball

Betyg: 3 monument

Fascinerande att se en hel film om baseball utan att förstå något av vad spelet går ut på. Men det är inte spelet som är det viktiga utan lagbygget. Oaklands baseballag tappar spelare och pengar. I ett desperat försök att ta sig upp ur en förnedrande sista placering prövas helt nya grepp. De gamla talangscouterna byts ut mot datorsimuleringar och märkliga sannolikhetsberäkningar, de eventuella kvarvarande stjärnorna i laget säljs och in kommer billigare och mer mediokra spelare. De gamla supportratrna protesterar, segrarna uteblir, katastrofen är nära. Då vänder det....

Det hade kunnat bli oerhört bra, vardagligt, dokumentärt och intressant om ledarskap och ett stycke idrottshistoria - men det blir för mycket melodram, för mycket av annat som inte har med saken att göra. Där är en film som Damned United betydligt bättre.

Undantaget är Jonah Hill som Peter Brand, den överviktige Harvardstudenten som skapat dataprogrammen som i sin tur skapar det vinnande laget. Sällan ser man en person som är så fel på rätt plats. Lysande skådespeleri, nervöst och självsäkert på samma gång!

Din morsa också

Betyg: 4 monument

På ytan en film om två grabbar i övre tonåren och deras omogna syn på kvinnor och sexualitet, ganska ointressant. Men så kommer en berättarröst in i filmen och kommenterar lite på måfå det som händer genom att mycket kort ge en bakgrundsberättelse om någon, eller säga några ord om någons framtid. Då handlar det plötsligt om politik och mexikansk samhällsutveckling - oerhört subtilt och skickligt gjort. När sedan filmen knyts ihop i slutscenen öppnar sig ytterligare en dimension; en verklig insikt i livets begränsningar och möjligheter.

Det som börjar i en fånig, men välspelad, roadmovie landar i något helt annat - en existentiell berättelse om det moderna Mexiko. Det är en saga, där sexualiteten driver berättelsen framåt, men temana är förvånande mycket större än den manliga könsdriften.

Drakdödarens äventyr

Betyg: 1 monument

En drakdödare förekommer, så långt är jag med, men äventyr? Knappast! Långsamt, stelt och ointressant. Det hjälper inte att scenerierna är menat att var storslagna, att dräkterna är välsydda och att den rättfärdige hjälten är just rättfärdig - det blir lika dåligt för det.

Man får då rikta uppmärksamheten mot något annat, till exempel de spybollar  i en basketbolls storlek som draken lämnar efter sig (så att den går att spåra). Vad består de av? Och varför spyr den som med eld kan förtära en levande varelse på nolltid, ut spybollar?

Och vad är det för tro som kan förvandla en fåraherde till en palladin som med ett enkelt svärdshugg dödar draken? Det blir vi inte särskilt klokare på. Davids kamp mot Goliat (Första samuelsboken 17:1-58) skulle kunna var en parallell, men så oerhört mycket bättre berättad.

Den bästa sommaren

Betyg: 4 monument

Så mycket sommar och femtiotalsnostalgi att jag nästan storknar, men så reser sig Kjell Bergquist långsamt upp ur denna letargi och blir en levande människa som kräver både respekt, kärlek och upprättelse åt alla barn, men framförallt åt särlingar och utstötta. Det är mycket bra, mycket vackert och mycket viktigt, trots all idrottsmetaforik, lådbilsrace, och en märklig "malmöitisk" jazzpianist. 

Barnen är i centrum, det är bra. Bäst är ändå Brasse Brännström - otäckt ångestriden i sin dödskamp.

Bästa citatet: Vart ska vi gå? "Dit där kalvfiléerna finns"

Den vita filmen

Betyg: 3 monument

 

Kanske snålt, men jag tycker inte att filmen har åldrats med någon större värdighet, när jag ser den på församlingens filmklubb. Det murriga i den snöblandade leran och kylan i snålblåsten talar ett alldeles för tydligt språk om Polens förändring från socialistisk republik till kapitalistisk fri marknad där allt går att sälja. Symbolerna är allt annat än subtila och storyn alltför konstruerad.

Mest ekar en sång av Blå tåget i huvudet, det får bli den teologiska kommentaren:

Och Gud lyser med sin frånvaro, för han var hellre död än röd
han fanns inte där han skulle vara, han var ju redan död

The Constant Gardener

Betyg: 4 monument

Afrika, i första hand Kenya men även södra Sudan, är en sorts spelplats. Dels för multinationella läkemedelsbolag som provar illegala mediciner på fattiga människor, dels för de brittiska diplomater som dras in i en härva av mord, våld och korruption som letar sig långt upp i hierarkin. Det är spännande och välspelat, men jag funderar mycket över spelplatsen. På något vis är den utbytbar, mest som en exotisk fond mot vilken intrigerna och våldet utspelas. Ïngen kenyan framträder särskilt tydligt, afrikaner är lika med en utbytbar massa, européer är lika med individer (även om de som diplomater och affärsmän i sina välskurna kostymer är förvillande lika varandra). Otäckast blir det när det räddande flygplanet vägrar ta med andra än biståndsarbetare då banditerna anfaller, de infödda sudaneserna lämnas helt enkelt kvar i våldets inferno. Som en sorts omvänd parafras på Jesu ord om att "de fattiga har ni alltid bland er" (Joh 12:8). Kanske är det ett sätt att tydligt visa den postkoloniala relationen mellan europa och Afrika..?

Det är en otäck historia med mycket våld, död och hämnd. Där döden till slut blir den slutgiltiga hämnden. Det är elegant, men oerhört sorgligt, uttänkt. Dessutom fantastiskt vackert filmat med utsökta glidningar mellan närbilder och panoreringar.

Bröllop i Italien (Den skaldede frisör)

Betyg: 3 monument

En snygg och väl berättad romantisk komedi med extra allt. Så kan en kanske beskriva Susanne Biers senaste film Den skalliga frisören. Hur det kommer sig att den fått titeln Bröllop i Italien på svenska och Love is all you need på engelska är kanske lätt att förstå, men samtidigt lite obegripligt. Den skalliga frisören är i det här sammanhanget en betydligt bättre och mer rättvisande titel. I genren romantisk komedi är det en bra film. Susanne Bier kan sitt hantverk och berättar elegant om Ida som precis avslutat cellgiftbehandling efter en bröstcanceroperation. Trine Dyrholm gestaltar hennes förvirring, både rädsla inför sjukdomsskov och förhöjda livskänsla, på ett trovärdigt och inkännande sätt. Leif, hennes bufflige och relationsinvalida make, spelas också förträffligt väl av Kim Bodnia (Bron). Ingen kan darra på underläppen som han. Hustruns sjukdomstid har minsann inte varit så lätt för honom heller.

På väg till dotterns bröllop i Italien möter Ida Philip. Just valet av manlig huvudrollsinnehavare har jag undrat över, men nog är väl blinkningen till Mamma Mia väldigt tydlig både när det gäller valet av skådespelare (Pierce Brosnan) och valet av miljö för dramat (pittoresk bergsby i Syditalien)?! Men Pierce Brosnan är inte så dum i rollen och hans ilskna och smått förgrämda livshållning mjuknar i takt med Idas direkta och inte alltid så vänliga repliker. Vad Susanne Bier gör är att hon både ger oss en bra romantisk komedi, så som vi förväntar oss att en sådan bör vara, och överraskar genom att inte alltid ge det vi förväntar oss. Därför tycker jag om den här filmen.

Niceville (The help)

Betyg: 2 monument

Det är en bragd att kunna göra en så odramtisk film av den dramtiska historia som Niceville berättar. Vi befinner oss i Jackson, Mississippi, under tidigt 1960-talet, när raslagarna förbjuder svarta och vita att gå på samma gator, äta på samma matserveringar och besöka samma toaletter. Det är en absurd situation som vi hoppas aldrig någonsin kommer åter. Samtidigt knyts livslånga band mellan de vita barn som med upprättelsens kärlek och kraft tas omhand av de svarta hembiträdena. Relationer och vänskap uppstår, de kraftfulla raslagarna till trots. Dramatiken i detta är svårslagen. Och ändå blir filmen så platt, och nästan helt utan känslor. Kanske ger boken mer rättvisa åt denna otäcka period i vår nutidshistoria. Jag vet inte. Filmen är tyvärr inte sevärd.