Spioner i hälarna

Betyg: 3 monument

Det är under Första Världskriget och USA har ännu inte gått in i kriget (det gjorde de först 1917). En engelsk officer förklaras död men skickas egentligen till Schweiz för att avslöja en tysk agent. Problemet är att ingen vet vem det är, men det finns en del ledtrådar. Dessa leder till en obekväm bönestund, en död organist i en alpby, en chokladfabrik och en bergsbestigning med dödlig utgång. Som i Hitchcocks övriga filmer är det fel man som blir anklagad, men här är det inte hjälten som är den falskt anklagade utan tvärtom - hjälten anklagar och tar livet av fel man.

Det är spännande och välgjort men håller inte hela vägen. Slutscenerna känns konstruerade och Peter Lorre är mest pinsam som mexikansk Don Juan. Bäst är scenen där de sätter igång brandlarmet på chokladfabriken och poliserna fångas i floden av utrusande arbetare. Det finns också en poäng i kvinnoskildringen - så fräsch som den kunde vara på trettiotalet har den knappast varit sedan dess.

En världsomsegling under havet

Betyg: 3 monument

Det är en intressant idéfilm där kapten Nemos arroganta anarkism möter en amerikansk demokratisk liberalism. I slutänden blir det den amerikanska liberalismen i form av Ned Land som överlever (snyggt spelad av Kirk Douglas) men det känns instinktivt som att det är kapten Nemo som har rätt. Och det är bara han som nämner Guds vilja. Han blir en spännande revolutionär som bärs av hat till mänskligheten och en kärlek till kulturen. 

Vid sidan av det idémässiga får vi vara med om åtskilliga slagsmål, en enorm bläckfisk, udda mat, dåligt bordskick, ett tamt sjölejon, en undervattensbegravning med ett kors av koraller samt män som röker sjögräs. Inte så illa!

Alice

Betyg: 5 monument

"Nu skall du få se en film för barn, kanske. Men du måste blunda". Så inleds filmen och vore jag barn hade jag blundat. Varelser skapade av skelettdelar, uppstoppade, malätna djur med sågspånet rinnande ur dåligt hopsydda magar, saxar som ständigt dyker upp, trappor, dörrar, nyckelhål och nycklar som är för stora eller för små ... allt detta måste Alice hantera i en värld där inget barn hör hemma  - bara vuxenvärldens absurda logik och våld. Ändå tar hon sig igenom med hjälp av sin egen fantasi och tilltro. 

Det är snyggt, otäckt och spännande. Även om vi kan historien är den vriden ytterligar ett par varv och mycket otäckare - samtidigt trygg i sin galenskap. Kristýna Kohoutová är fantastisk som Alice och den enda människan i filmen, resten är animerade dockor och "levande" vardagssaker - som strumpor, brödbullar, porslinstallrikar och spelkort.

Flykten från Alcatraz

Betyg: 4 monument

Inledningen med regnet som öser ner och de trånga transportutrymmena i piketbil och båt är otäckt klaustrofobiska - och då är vi ännu inte framme vid själva fängelset. Det växer till en tät film om över- och underordning, klass, ras och människoförakt. Som i alla Clint Eastwoods filmer drivs filmen av ett socialt patos och en humanism vilket saknas i dagens debatt om hårdare straff.

Vi kan hitta en blinking åt Jesu ord om huset som bör byggas på berggrunden (Matt 7:24), men annars mest mörker och dystra framtidsutsikter. Ändå rymmer tre av fångarna och återfinns aldrig. Överlevde de? Drunknade de? Vi får inte veta. Det är en av poängerna. Bäst är Clint Eastwoods svar på frågan om hur hans barndom var: "Kort". Annars är det kläderna och skådespeleriet som fängslar. Snyggt, verkligen snyggt!

Warlords of Atlantis

Betyg: 2 monument

Bermudatriangeln. Två vetenskapsmän ha lurat ut en skeppare och hans besättning för att studera udda fiskar med en avancerad dykarklocka medan de i själva verket söker efter resterna av Atlantis. Märkliga och smått löjliga urtida havsmonster dyker upp och naturligtvis finner våra hjältar vad de söker. Men Atlantis är i allra högsta grad en levande kultur med krigsherrar som håller människor som slavar och planerar att genom fascistiskt styre ta över jorden och skapa så mycket fusionsenergi att de kan återvända till den planet de en gång kom från.

Våra hjältar är naturligtvis demokrater (utom de skurkar i besättningen som planerar myteri) och lyckas ta sig mer eller mindre levande därifrån och i slutscenen får myteristerna slava för dem. 

Temat är makt och manipulation och vetenskapens blindhet inför konsekvenserna av utvecklingen (typiskt sjuttiotals tema). Här förekommer en bön i desperation och åkallan av udda helgon som Sankt Helena, Sankt Paschalis och Sankt Josef.

Sällskapsspelet

Betyg: 3 monument

En grupp gamla vänner möts för ett midsommarfirande i den finska skärgården. Deras relationer går tillbaka till en mytisk sommarnatt för 20 år sedan. Men mycket har hänt sedan dess och de relationer som då var viktiga har antingen falnat eller visar sig pyra under ytan. När spriten är slut och morgonen gryr har nästan alla avgett kärleksförklaringar till alla - men hem reser de som om inget egentligen har hänt.

Ganska ointressant om det inte vore för den rappa dialogen om utopier, idealism och jordens undergång samt soundtracket som elegant fångar upp sommarens olika stämningar. Vi får ockå vara med om en omgång boboll vilket ju knappast tilhör vanligheten i film.

Apornas planet: Striden

Betyg: 5 monument

Aporna fortsätter att leva fredligt i sin del av landet, men människor med vapen och lögner söker upp dem för att fördriva, alternativt, förinta dem. Det som återstår är att förtvivlat slå tillbaka eller att lämna skogen och låta hela folket finna en ny plats att leva på. De tvingas mer eller mindre till bägge alternativen.

Teckenspråket blir en del av räddningen, teckenspråket och vänskapen. Striden tar sig i denna den sista filmen än mer tydliga drag av striden mellan Amerikas urinnevånare och de vita erövrarna. Folkförflyttning, slavarbete och extremt förakt och förtryck. Ändå skildras Cesar medvetet som en Kristus, trots att han inte är människa. Men Kristus står alltid på de svagastes sida. I detta fallet aporna, då människorna först plågar de överlevande aporna för att sedan strida mot varandra. 

Orden ur Uppenbarelseboken om att vara början och slutet (Upp 21:6) missbrukas av stora mått medan 5:e Mosebok 34 illustreras på ett fint sätt. Bäst är som vanligt orangutangerna; här Maurice, spelad av Karin Konoval.

Apornas planet: Uppgörelsen

Betyg: 4 monument

Det har gått några år sedan förra filmen och aporna har skapat ett fungerande samhälle medan människorna har utplånat sig själva - genom en pandemi (som inte drabbade aporna) och i dess spår kaos och samhällskollaps. När en grupp människor dyker upp ställs allt på ända. Det visar sig att de tilhör en större samhällsbildning i det forna San Fransisco som nu behöver tillgång till en dammanläggning för sitt energibehov - en dammanläggning som ligger inom apornas territorium.

Och plötsligt skiftar fokus från aporna som apor och illa behandlade av människorna till historien om Amerikas ursprungsbefolkning och hur de hela tiden drevs iväg från områden som nybyggarna behövde. Samma historia med löften, svek och våld. Apornas ledare vill undvika krig och hjälper människorna men han blir lurad och till slut detroniserad.

Välgjort, särskilt apornas liv med det samhälle de bygger och deras kommunikation med teckenspråk. Temat; våld, förakt och krig i kontrast till rätten att få leva i fred känns relevant och skildras mer komplext än romantiserat.

Medieval

Betyg: 2 monument

Sheamus Heany har i en dikt skrivit om de fattiga irländska upprorsmännen som för att stilla hungern bar rågkorn i fickorna att tugga på. När de stupade och blev liggande växte sig rågen extra kraftig på de platserna genom deras kroppar. På samma vis är det med Jan Zizka som när hans män dör placerar några frön under kroppen, slätar över jorden och säger: "Död ger liv". I Bibelns texter motsvaras det av Jesu ord i Johannesevangeliet 12:24, det som kallas vetekornets lag.

I övrigt är det första ordet i filmen våld och så förblir det. Böhmen i början av fjortonhundratalet. Europa är splittrat, katolska kyrkan är splittrad och i Prag predikar Jan Hus om uppror mot både kyrkan och överheten. Jan Zizka ansluter sig till Husiterna så småningom och blir deras framgångsrike militära ledare. Dock handlar denna film om åren innan han ansluter sig till upproret. Här är han legosoldat och slåss med och mot allt och alla. Förutom det alltför myckna våldet är filmningarna med drönare ur ett fågelperspektiv ganska påfrestande, särskilt när de ständigt upprepas.

Troll

Betyg: 4 monument

Det börjar med en vacker inzoomning i den Norska fjällvärlden som slutar på en fjälltopp med en far och hans tonårsdotter. Fadern inpräntar i dottern att hon måste "tro med hjärtat". Tjugo år senare när en vägtunnel genom Dovrefjell väcker ett sovande jättestort troll måste far och dotter mötas igen för att rädda Oslo från trollets vrede. 

Det låter ganska fånigt, men är bättre än det låter. Här finns ett tydligt miljöperspektiv och en spänning mellan kristen tro och en äldre naturtro där den kristna tron inte förslår - den soldat som ber Herrens bön blir den första att slukas av trollet. Helikoptrar med kyrkklockor fungerar inte heller. Det som till sist räddar den norska mänskligheten (som faktiskt är mycket mindre homogen än väntat) är solens uppgång. Naturen är starkare än människornas konstruerade trosåskådning. Naturtron som en tro med hjärtat i kontrast till religionens tro med hjärnan. Bäst är ändå Siggy, filmhistoriens coolaste hacker!

Little Shop of Horrors

Betyg: 3 monument

En liten blomsteraffär i en judisk del av det nedgångna Manhattan försöker överleva trots kundernas magra ekonomiska resurser. Odugligen Seymour som hela tiden snubblar på allt och alla har en idé. Hans egenhändigt uppdragna specialväxt ska locka kunder till butiken. Och det gör den, men inte bara kunder utan även Föreningen tysta blomsterobservatörer i södra Kalifornien, polisen och ett antal döda kroppar. Absurt och fånigt, men samtidigt vänligt och charmigt.

På många sätt en studentikos lågbudgetproduktion - men stundtals hejdlöst rolig, som när Jack Nicholson som masochistisk begravningsentreprenör sitter i tandläkarens väntrum och högljutt njuter av att läsa tidskriften PAIN. Eller Audrey, det fantastiska butiksbiträdet som filmen igenom helt obekymrat ler klämkäckt åt allt från hostmedicinen hon får som förrätt hos pojkvännens udda mamma till den blomsterätande mannen som saltar på nejlikorna. Eller polisernas stenhårda dialog på kontoret. Eller de musikstycken som annonseras på radion ...

India Song

Betyg: 3 monument

Mer poesi än handling, mer koreografi än regi. I en villa i Calcutta (inspelat i Sydfrankrike) rör sig fyra män och en kvinna långsamt in och ut ur synfältet. Det är vansinnigt snyggt koreograferat, hur de rör sig ut och in i bilden medan kameran står still - eller hur de står still och kameran l å n g s a m t panorera genom rummen. Till detta en uppläst text med ett par olika röster, som ett bildsatt röstspel. Långsamheten i både rörelse och röster, det grönaktiga ljuset och det fullkomligt händelslösa ger en känsla av tomhet och övergivenhet. Världen är lika övergiven som tennisbanorna och det som möjligen pågår pågår någon annanstans. Kanske en effektiv och kritisk skildring av kolonialismen på ett existentiellt plan - men det blir lite för långsamt till slut.

Sängknoppar och kvastskaft

Betyg: 2 monument 

En oförarglig historia, så oförarglig att den blir i stort sett intetsägande. Tre föräldralösa barn evakueras från London under Andra världskriget till en liten by på den sydengelska kusten. Där får de bo hos en udda kvinna som går en distanskurs i häxeri. Barnens reaktioner på hennes magi är väl egentligen huvudsaken, men det görs för lite av det. Istället blir det lite snälla äventyr, både i denna värld och i en tecknad fantasivärld. Bäst är de tecknade avsnitten, särskilt danspalatset på havets botten. Fotbollsmatchen som sedan följer på land är mest som en förstudie till figurerna i filmen Robin Hood som hade premiär två år senare (1973).

Men som alla Disneyfilmer handlar den om att tro på sig själv, men också - för ovanlighetens skull - att inse sina begränsningar. Märkligast är introts parafras på Bayeuxtapeten - väldigt snyggt gjort, men den skildrar ju Wilhelm Erövrarens erövring av England, medan de i filmen med magins hjälp slår tillbaka en tysk landstigningspatrull i samma England.

Chaplins pojke

Betyg: 4 monument 

En luffare hittar ett övergivet spädbarn och tar motvilligt hand om pojken. Det som följer är en fantastisk fin skildring av relationen mellan en vuxen man och en femårig pojke - så mycket ömsesidig respekt, så mycket kärlek. Men samhället vill något annat och barnhemmet hotar. 

Vackert och ömsint med fint skådespeleri - särskilt av Jackie Coogan som spelar pojken. Här antyds väldigt snyggt vad det kan innebära att ”bära sitt kors” (Luk 4:27), här serveras fantastiska pannkakor och vi får vara med om en udda boxningsmatch och se en änglahund. Men framförallt är det en oerhört effektiv lektion i humanism och en påminnelse att blod inte behöver vara tjockare än vatten. 

Apornas planet (2001)

Betyg: 2 monument

Ett försök att göra en film av alla de tidigare filmerna, men det fungerar inte. Det är för teatralt, och för övertydligt när de goda aporna är snygga och de onda fula. Till detta dåliga skådespelarinsatser och att själva grundidén med Apornas planet-serien förvanskas. Civilisationskritiken nedtonas och istället för att sympatin ligger hos aporna blir Mark Wahlberg, som Leo Davidson, människornas frälsare. För att få ihop berättelsen har den ursprungliga historien skrivits om även om det ironiska slutet är en tydlig blinkning till den första filmen.

The Monuments Men

Betyg: 2 monument

En grupp överåriga konstvetare (curatorer, arkitekter, skulptörer mm) får i uppdrag att under Andra världskriget rädda Europas konstskatter från tyskarna som lagt ner stor möda på att samla ihop dem och föra dem till Tyskland. Krigsslutet närmar sig och det blir en kamp mot klockan för att hinna hitta så många som möjligt innan tyskarna förstör dem i samband med reträtten eller ryssarna hinner före. Problemet är att de inte vet var de finns.

Fint med en upprättelse av akademiker och humaniora, och bra att konstens roll i samhället och i människans liv betonas, men som film är det ganska värdelöst och knappt begripligt. Vi får inte veta hur de hittar skatterna, bara att de gör det och däremellan åker runt i olika jeepar och pratar broderligt med varandra om natten. Uppdraget tycks omöjligt, men tydligen lyckades de - troligtvis genom mycket mer informationssökande än äventyr och det gör sig dåligt på film.

En särskild tillbedjan inför Madonnan och barnet är betydelsefull, liksom altarpanåerna av van Eyck, det så kallade "Gentaltaret".

Slaget om Apornas planet

Betyg: 2 monument

Det börjar med apornas frälsningshistoria och sedan får vi följa de överlevande från de stora krigen då alla städer utplånades. En blandning av apor och människor som lever tillsammans i, till synes, harmoni. Men så är det inte. Människorna har inte likvärdig ställning och gorillornas ledare vill samtidigt utplåna dem. Då dyker fienden upp i form av en trögrörlig spillra av en armé bestående av muterade, överlevande människor från den sönderbombade staden. Samtidigt splittras apor och människor av förräderi och blasfemi (brott mot den heligaste av lagar: apor dödar inte apor).

Det är ganska segt och utdraget. Här saknas bärande berättelse, det blir istället små händelser som tillsammans ska driva filmen framåt - men det gör de inte. Bäst är ändå Virgil med sin kvantfysik och Mandemus med sin pacifistiska filosofi. Kloka apor! 

Sammantaget blir filmseriens tema: våld och våldets mekanismer. Ojämlikhet är en av grundstenarna i våldets logik, likaså misstänksamhet mot de främmande. Känns det igen?

Erövringen av Apornas planet

Betyg: 3 monument

Råare, våldsammare och mer politisk än de förra filmerna. Det har gått 20 år och Amerika har blivit fascistiskt. Här gestaltas den revolution som det berättas om i den förra filmen. Apor hålls som slavar av människorna då deras husdjur /hundar och katter/ har dött ut och det som började som tama apor blev snart betjänter, tjänstefolk och slavar. Vi får följa hur Ceasar - son till Cornelius och Dr Zira - lyckas ena aporna och leda dem i ett uppror mot människorna. 

Det är en oerhört intressant film med tanke på dagens politik. Redan här förutses jordens undergång och människans ansvar. Det är mycket våld, men mindre skådespeleri. Grundfrågan ställs tydligt: Slavarnas rätt att göra uppror. Men hur mycket våld är rättfärdigat? Och kan en apa vara human?

Flykten från Apornas planet

Betyg: 3 monument

Cornelius och Dr Zira, de apor som med vänlighet tog emot de mänskliga rymdfararna i den första filmen, har undkommit katastrofen på "hemplaneten" och landar på jorden år 1973. Genast förs de till Los Angeles Zoo och deras förste möte med en veterinär och "djurpyskiater" är filmens höjdpunkt - vi får inte glömma att Dr Zira själv är psykiater och säkerligen har utfört just de test hon nu utsätts för. Stundtals rolig, stundtals avslöjande, men i grunden en allvarlig narrspegel av vårt samhälle där ytlighet och rädsla står i vägen för genuin vänlighet och solidaritet. 

Den helige Franciskus framhålls som ett föredöme, barnamorden i Betlehem (Matt 2:16-18) apostroferas och en revolution förutsägs som startas av ett Nej.

Bortom Apornas planet

Betyg: 2 monument

Här är det inte längre civilisationen som står i centrum för kritiken utan människan som sådan och vår förmåga att förstöra allt omkring oss. Ett rymdskepp skickas iväg från jorden för att leta efter det förra rymdskeppet och eventuella överlevande. Spåren leder till den förbjudna zonen och den rest av människor som lever där - muterade och dyrkande den sista relik mänskligheten har: atombomben, med tillbedjan av det heliga nedfallet!

Sämre story, sämre skådespeleri och sämre kostym och smink. Människomutanterna är mest fåniga, veka och blodfattiga. Bäst är ändå deras psalmsång i Cecil Frances Alexanders psalm "All Things Bright and Beautiful" där ordet "Gud" är utbytt mot ordet "Bomb". Förfärligt, men effektivt som kritik mot mänskligheten. Slutscenen är en konsekvens av det - jordens totala utplåning.

Apornas planet

Betyg: 4 monument

Det sena sextiotalets civilisationskritik får flöda fritt när en rymdkapsel störtar på en okänd planet där människan är ett vilt djur utan tal och de stora människoaporna styr enligt sina gamla religiösa texter om apans överhöghet. Elegant gjort och snyggt spelat med en spännande ljudbild. Framförallt är det en film om maktens cynism och om vetenskap kontra känslor och konservativ ideologi - känns det igen? Den orangutang som leder hatet mot människorna och tar sina argument från de gamla skrifterna om hur Gud skapade apan till sin avbild (jmfr 1 Mos 1:27) är fullt medveten om att människan har större resurser än vad de nuvarade varelserna visar - men han förtiger det för religionens och den politisk stabilitetens skull. Klassisk sextiotalskritik av den borgerliga makten - den vet att världen är orättvis men förnekar det istället för att ändra på det. På så vis blir filmen revolutionär.

Ett pappersflygplan får betydelse, liksom beteendevetenskapen och en talande docka. Bäst är nog ändå det fullkomligt överrumplande slutet!

Moonage Daydream

Betyg: 5 monument

 

Ofta när jag går på bio vet jag ungefär vad jag ska få vara med om. Det är märkligt ändå, eftersom filmmediet skulle kunna innehålla så oändligt mycket mer av överraskningar (och då tänker jag inte på specialeffekter, utan bildberättande). I collage-filmen Moonage Daydream är jag aldrig riktigt säker vad som ska komma i nästa klipp. Här blandas David Bowies musik med scenframträdanden och intervjuer, vilket så klart är förväntat, men också med digitala färg- och formexplosioner, klipp från filmhistorien, hans egna målningar med mera. Ibland blir filmduken svart och allt tystnar, ibland berättas något med stillbilder. Det är variationsrikt, både i ljud och bild. Som att följa med på en resa in i någons innersta väsen.

Det går inte att bli annat än imponerad över den kreativitet och lek med identiteter som var David Bowies musikaliska och artistiska liv. Och som en röd tråd genom filmen går, liksom i allas våra liv, tankarna kring vad som är meningen med det hela och hur kan vi stå ut med att det tar slut. David Bowie ville hinna uttrycka så mycket som möjligt, tänja på gränserna för det egna jaget så långt som möjligt och försöka förstå allt det som en människa kan rymma. Det är stora pretentioner och var och en får väl själv fundera över om han lyckats. Men många, många har i alla fall funnit tröst och glädje i resultaten av hans sökande. Jag, som har haft svårt att lyssna på hans röst nu när han inte längre är i livet, går upplyft från biografen. Nu tänker jag inte - han är död! - utan istället - han fick leva!

En läcka i ridån

Betyg: 3 monument 

Köpenhamn, Berlin, Leipzig, Stockholm - en tydligt geografisk film och samtidspolitisk då det handlar om Östberlin och livet bakom järnridån. En amerikansk känfysiker (Paul Newman) hoppar av till öst, men är egentligen bara ute efter uppgifter från sin främste kollega i Östtyskland. Planerna avslöjas och han måste fly ur landet tillsammans med sin fästmö (Julie Andrews). Flykten sker med hjälp av ett hemligt nätverk av motståndare till regimen. Stundtals spännande, stundtals mest tidsbunden propaganda.

Det bästa är de fantastiska matematiska formlerna, kommentaren i bokhandeln i Köpenhamn: "Religiösa hyllan är i en enda röra" och det faktum att när flyktingarna kommer till Sverige tas de emot med öppna händer. På den tiden (1966) var Sverige ett öppet och generöst land!

Slå nollan till polisen

Betyg: 4 monument

Ett kammarspel om det perfekta brottet. En före detta tennisstjärna planerar att mörda sin hustru på ett mycket raffinerat sätt, gemom utpressning och ett vattentätt alibi. Nu går det inte riktigt som planerat och hustrun råkar i sin tur döda den lejda mördaren. Den äkta maken ändrar blixtsnabbt taktik och lyckas se till att hustrun blir dömd till döden för mord - men en klartänkt poliskommissarie tänker annorlunda.

Allt utspelar sig i stor sett i ett och samma rum, där skådespelarna kommer och går genom dörren som på teatern, nycklar hittas och göms, pengar dyker upp och sanningen blir till sist det som segrar. Välspelat - främst av Grace Kelly som hustrun - men även de andra bär både story och dialog på ett övertygande sätt. Bäst är nog ändå Hitchcocks cameoroll - på ett fotografi som hänger på väggen.

Black Panther

Betyg: 3 monument 

Grundidén är hur vi ska förhålla oss till kolonialismen och dess fortsatta verkningar i vår tid: Genom att försiktigt stödja de positiva krafterna i världen eller genom väpnad revolution. Svaret är givet i denna mycket amerikanska produktion (det är ju en Marvel-film!), men för den skull är inte frågan ointressant.

Här samsas antiimperialism med oförblommerad rojalism, exotism med starka kvinnoroller, tradition med modernitet och allt på en blandning av afrikanska språk och tydlig afrikansk engelska. 

Den nytillträdde kungen i det fantastiska och hemliga kungadömet Wakanda utmanas av en okänd kusin och förlorar makten. Allt går rätt till, ändå kämpar han för att få tillbaka kungatiteln. Märklig saga där demokrati inte existerar, bara rättfärdighet. Bäst är general Okoye, sämst är Martin Freeman som CIA-agent.

Sabotör

Betyg: 4 monument

Det börjar oerhört elegant under förtexterna och fortsätter sedan med en klassisk filmbild: arbetarna lämnar fabriken och redan där förstår vi vad som ska hända - det som inte avslutas förrän vi befinner oss högst uppe i Frihetsgudinnan, i själva facklan. 

En oskyldig fabriksarbetare anklagas för att vara sabotör och jagas genom USA samtidigt som han jagar de skyldiga. Spännande och politiskt brännande i Hitchcocks starkaste uppgöresle med fascismen, den inhemska, amerikanska fascismen. Tydligast blir det i kontrasterna till de demokrater vi möter; lastbilschaufförer, utstötta cirkusartister, en blind man - medan fascisterna är sheriffer, poliser, ranchägare och New England-överklass.

Historien är bra, dialogen lysande - Doroty Parker är medförfattare - men det är egentligen bara birollerna som är riktigt välspelade: den fascistiske ranchägaren, den döda arbetskamratens mor, skäggiga damen och det levande skelettet på cirkusen, som bl a genomför filmhistoriens bästa votering.

Han som måste dö

Betyg: 5 monument

I en liten turkisk by, där överväldigande majoriteten av byborna är kristna greker, sätter man upp ett passionsspel där byrådet väljer vilka som ska spela huvudrollerna: apostlarna Jakob, Petrus, Johannes, Maria Magdalena, Jesus och Judas. När en grupp flyktingar - greker vars by bränts ner av turkarna - anländer så är inte rollerna i passionsspelet roller längre utan verklighet. Skammen står i centrum, skammen hos de som talar om evangeliet, men inte lever det - och frimodigheten hos de som vågar. Evangeliet ställs på sin spets när flyktingarna anländer - precis som i våra dagar! Och vi får aldrig glömma: "Mänsklig vänlighet är inte ett mirakel".

Här gestaltas Mose talfel i 2 Mos 4:10 på ett fint sätt och Matt 10:34 blir utgångspunkt för revolten mot de bekväma och besuttna. Vackert foto och fint skådespeleri i en fantastisk berättelse av Nikos Kazantzakis ("Den eviga vandringen uppåt") som ger en lika stor dos religionskritik som innerlig kristendom.

Skjut på pianisten

Betyg: 4 monument

En man jagas om kvällen längs Paris gator, han stöter ihop med en främling och de pratar på som om inget hänt om äktenskapets vedermödor. Två mindre gangstrar diskuterar underkläder medan deras bil går sönder, en barägare talar utförligt om kvinnan med stort K samtidigt som han försöker strypa sin pianist... Så är det hela tiden - märkliga dialoger eller monologer som inte riktigt passar med handlingen. Absurt på något vis samtidigt som det som visas är en enkel gangsterhistoria med mycket skjutningar, lite biljakt, kidnapping och enfald. Ganska oförskyllt hamnar den blyge och något sorgsne pianisten Charlie mitt i alltihopa. 

Snygt filmat med udda övergångar och stundtals märklig vinklar - men bäst är ändå Charles Aznavours ledsna ögon och förstås dialogen: "Det vet ni väl, att präster har långkalsonger".

The Shape of Water

Betyg: 4 monument

En mycket vacker kärlekshistoria, eller kanske mer, en saga. I bakgrunden amerikanskt sextiotal med kalla kriget, agressiv nationalism och öppen rasism, men stämningen är mer tidlöst trettiotal med sång- och dansfilmer, prydliga dräkter och handtecknade reklamaffischer. 

En varelse i mänsklig skepnad, men med gälar och utan tydligt språk, blir förd till ett hemligt laboratorium väl övervakad av den onde Strickland, alltid redo med elbatongen. I laboratoriet finns också den ryske infiltratören Dr Hoffstetler, en dedicerad vetenskapsman och humanist. Kring dessa män städar den till synes osynliga Eliza, en kvinna utan röst, samtidigt som hon uppvaktar varelsen i dess vattentank och lär den/honom sitt teckenspråk. Kärlek, uppror och kommunikation. Allt filmat med långsamma, följsamma inzoomningar som ger en känsla av sagoberättande.

Bibelns berättelse om Simson och Delila (Domarboken 13-16) finns tydligt med, liksom ett udda lenincitat.

The Sisters Brothers

Betyg: 4 monument 

Arvsynden står i centrum när de två bröderna Sisters ger sig ut på ännu ett uppdrag där de ska ta livet av någon de egentligen inte har något otalt med. De är prisjägare, eller helt enkelt lejda mördare. Dock är de väldigt olika, storebror - som bär filmen - är eftertänksam, lite långsam men vill i grunden väl, medan lillebror är häftig, melodramatisk och snar till ilska. Uppdraget går inte som de tänkt sig - den jagade undslipper dem tills de inte längre kan undslippa honom och hans utopiska idéer om jämlikhet och fred. Det är en aning absurt, men samtidigt helt realistiskt med smuts, dålig mat, hårklippning och sjukdomar. Sådant som klassisk westernfilm sällan visar. Kanske är det poängen: realismen och med den också betoningen av relationen mellan bröderna. Slutet, som åtminstone överraskade mig, är kanske inte så överraskande i ljuset av bröderna Sisters familjehistoria. Det är fint på något vis, en sort försoning.

Jakten på Röd Oktober

Betyg: 3 monument

Sean Connery och Stellan Skarsgård som ryska ubåtskaptener i ett drama om ubåtsteknik, kalla kriget, avhopp och manlighet (det förekommer knappast några kvinnor alls). Det kunde bli bra, men det är något som brister, det blir aldrig spännande - kanske för att hjälten Alec Baldwin är alltför ointressant. Men vi får reda ut skillnaden mellan Pavarotti och Paganini, höra högläsning ur Bhagavad gita (som för tankarna till Uppenbarelseboken) och hur Robert Oppenheimer citeras, följa navigeringen mellan "Tors Tvillingar" och lyssna till en mäktig manskör som sjunger den sovjetiska nationalsången. 

Det intressantaste är att den ryska politiska officern som avpolleteras i filmens början heter Putin - dock inte Vladimir! Det mest ointresanta är den fåniga drömmen om Amerika.

The Devil's Men

Betyg: 3 monument

En ensam präst i en enslig by på den grekiska landsbygden misstänker att byn drabbats av djävulsdyrkan då flera unga par som turistat i området försvinner. Med hjälp av sin vän - en playboy och privatdetektiv - tar han upp kampen. Problemet är att ingen tror på prästens tal om Djävulens makt.

Mycket sjuttiotal med platåskor och polisonger, men också palmsöndagskors, attackbön, excorsism och våldsamt vigvatten. På ett plan känns filmen aktuell då prästen mer än en gång säger: "Djävulen har många ansikten och många medhjälpare". Tolka det bokstavligt eller symboliskt - det stämmer med vår tid.

Fanny Lye Deliver'd

Betyg: 3 monument

Vi  befinner oss i sextonhundratalets England där Cronwells segrat och puritanismen styr över människorna. Men kriget har också möjliggjort olika varianter av fritänkeri och här möter en ganska extrem blandning av frihetlig gudstro, gnosticism och sexuell radikalitet den puritanska kristendomen och det går rätt illa för de flesta inblandade. Ändå lyckas några bryta sig ur våldet, förtrycket och hämnden för att bilda de första kväkarförsamlingarna. Fint tänkt, men inte historiskt sant.

Ganska udda med en film som bygger på teologiska samtal/diskussioner/debatter/gräl där bibelord kastas fram och tillbaka (exempelvis Ordspråksboken 17:17, 1 Kor 13:7, Joh 3:18 och 1 Joh 4:8) och samtidigt innehåller en hel del explicit våld, sex och en ständigt förekommande dimma.

Sergeant York

Betyg: 4 monument

Den riktige Alvin C York

Om den trygga, folkliga religiostiteten - exemplifierad i psalmen "Give me that Old Time Religion" (en av de få psalmer/religiösa sånger som nämner Silas - Apg 15:22 ff). Alvin York går från dryckenskap, via hårt arbete, väckelse i samband med ett blixtnedslag, konfirmandlärare och pacifist till militärhjälte på Västfronten under Första Världskriget. Driven av en sorts genuin tilltro till sig själv - och så småningom Gud - blir han urtypen för den amerikanske hjälten. Filmen är inspelad 1941, så hjältemyten behövdes för att mobilisera inför Amerikas inblandning i Andra Världskriget.

Det börjar med psalmsång: "When the Roll is Called up Younder" och en predikan utifrån Matt 18:12-13. Senare sjungs det ytterligare psalmer förutom "Give me the Old Time Religion" även "In the Sweet By and By, We Shall Meet at the Beautiful Shore" och den avgörande bibelversen är hämtad från Lukas 20:25. För en avgörelse handlar det om och då inte för Kristus utan för fosterlandet och Amerika som "The land of the Free". Intressant rent teologiskt, men mest en hyllning till den enkla människan, hennes gudstro och förankring i vardagslivet.

Tre dagar för Condor

Betyg: 3 monument

En avdelning inom CIA som mest sysslar med att samla och gå igenom information från hela världen - under täckmantel att vara ett litterärt sällskap - blir utplånat över en lunchrast så när som på han som hämtar lunchen (Robert Redford). Det vi sedan får följa med på är hans odyssé genom New York, Washington DC och CIAs hemliga nätverk för att hitta förövarna. 

Spännande, delvis välgjort, förutom scenerna med omväxlande kärlekspar och svartvita foton - arty, men helt utan sammanhang. I övrigt en kritisk uppgörelse med CIA och amerikansk utrikespolitik (det är ju ändå 1975), en Frälsningsarméorkester, pretzels och Max von Sydow som lömsk skurk i mockaskor.

Det mest intressanta är att slutscenens dialog är extremt aktuell idag! Och så föstås att romanen som filmen bygger på heter "Six days of the Condor". Vad blev det av de andra tre dagarna?

Allt om Eva

Betyg: 5 monument

Teater, allt är teater! Och teatern är allt för samtliga inblandade: stjärnskådespelerskan, påkläderskan, regissören, manusförfattaren, hans hustru, lycksökerskan, kritikern. Alla möts de i en berättelse om lögn, ambition, kärlek och teater. Mycket snyggt gjort med en inledningsscen som fryses och följs av tillbakablickande berättarröster interfolierade av spelade scener. När vi är tillbaka vid den frysta scenen är filmen inte slut utan fortsätter elegant med att historien upprepas och vi förstår att det är teaterkonsten och dess magi som är huvudpersonen, inte Eva eller Margo.

Mycket bra skådespeleri, särskilt Bette Davis som Margo och George Sands som DeWitt, men framförallt är det kompositionen som imponerar. Avvägningen mellan berättarrösterna och scenerna bidrar till den otäcka känslan av allt inte står rätt till - det finns en orm i paradiset. Till detta ett välplacerat Amen och en hel del Dry Martinis!

Att ha och inte ha

Betyg: 4 monument

Med två nobelpristagare i ryggen bör det blir bra och det blir det! Manus av William Faulkner (Nobelpriset 1949) efter en roman av Ernst Hemingway (Nobelpriset 1953). I grunden en berättelse om motstånd, rädsla och mod. Men spelet mellan Humphrey Bogart och Lauren Bacall skiftar fokus och deras relation blir det viktiga. Samtidigt som de bägge förändras från att vara lite blasé betraktare till att bli politiska aktörer. 

Vi befinner oss på den franska ön Martinique i början av Andra världskriget och Vichy-regeringens hantlangare har just tagit makten över ön. En amerikansk skeppare med starka demokratiska värderingar (Humphrey Bogart) blir förälskad i en ung sångerska (Lauren Bacall) och deras gemensamma väg korsas av motståndsrörelsen. En lysande dialog, en stor dos politisk spänning och ett tydligt förnekande av Judas brott (Matt 26:15).

Lika barn leka bäst

Betyg: 2 monument

En ganska ointressant historia om ett gift par som av någon märklig byråkratisk regel inte visar sig vara gifta. Mannen låtsas ointresserad och kvinnan tar honom på allvar och uppvaktar hans bäste vän och arbetskamrat. Förvecklingar följer som inte är särskilt avancerade och till slut blir allt bra igen. Men innan dess har det mest varit fånigt. Hitchcock förbigår denna film med tystnad, bäst så även om här finns några snygga filmvinklar från ett nöjesfält och så några eleganta champagneglas.

Juno och påfågeln

Betyg: 2 monument

En irländsk tragedi förklädd till komedi. I det våldsdrabbade Irland får en fattig familj plötsligt tillgång till ett arv från en rik släkting. Eller får de det? Allt är inte som det synes vara och lojaliteterna skiftar. När det mest är komedi blir det ett burleskt folklustspel och när det är tragedi blir det närapå överdramatiskt. Det är ingen större skådespelarinsats och av Hitchcock ser man inte mycket mer än katten som inledningsvis flyr uppför en stupränna. För oss som inte är så insatta i Irlands blodiga historia blir delar av intrigen svårbegriplig. Vem bekämpar vem? och varför?

När det mest är komedi drar bibelreferensen till Predikaren 9:4 om att det är bättre att vara en levande hund än ett dött lejon, medan den tragiska delen av filmen citerar Hesekiel 36:26 om stenhjärtat i kroppen.

Monster Hunter

Betyg: 3 monument

Skepp som förliser i sandöknar. FN-soldater som försvinner ut i andra världar. Monster och språkförbistring. Till detta mängder av explosioner.

En avdelning FN-soldater befinner sig i fientligt territorium och övermannas av en storm som för dem till en annan värld där de flesta av dem går under. Men Kapten Artemis överlever och med hjälp av monsterjägare i den nya världen tar hon sig tillbaka - men inser att hon måste byta värld igen för att slå tillbaka de anfallande monstren. Fortsättning följer.

Snygga oväder, tillbedjan av de döda och tydliga kopplingar till Uppenbarelsebokens 12:e kapitel. Bäst är nog ändå Ron Perlman som engelsktalande sandbåtskapten tillika superhjälte och så kattkocken, förstås (bilden)!

Arvet

Betyg: 4 monument

Med en intrig och ett skådespelarval som gör att bröderna Coen måste ha sett denna Hitchcocks sista film innan de gjorde Fargo. Samma galna typer, samma skruvade intrig, men hos Hitchcock kryddad med små kyrkliga referenser hela tiden: "Sova med änglarna", "häda inte", "syndens lön", doppräster och biskopar, en söndagsskolegrupp, en begravningsgudstjänst och uttrycket "religiös artighet". De har inte med saken att göra, men ger en sorts stämning åt hela filmen. Kanske en stämning av oskuld? 

I vilket fall är det skickligt gjort, gott hantverk med snygga filmningar och en helt fantastisk scenbrytning när huvudpersonernas bil stannar vid ett övergångsställe och vi istället får följa kvinnan som går över gatan och hon visar sig vara ytterligare en huvudperson. Kidnapping, diamanter, medium, falska gravstenar och mordbrand. Det ryms mycket!

Gunga Din - Lansiärernas hjäte

Betyg: 3 monument

I norra Indiens bergstrakter blir brittiska soldaterna angripna av en utdöd mördarsekt. Imperialismen står i sin blom och äventyret väntar runt hörnet för de tre vännerna i arméns tjänst: härliga strider och uppfriskande slagsmål. Om det inte vore för det att den ene av dem ska gifta sig och då övergå till civilt liv - ett klockrent förräderi menar de övriga två och gör allt i deras makt för att han ska ändra sig.

Till detta kommer själva grundhistorien utifrån Rudyard Kiplings dikt med samma namn: en enkel vattenbärare som ständigt följer soldaterna visar sig vara den modigaste och främste av dem alla. Riktigt så fungerar inte filmen mer än i slutscenen (då också en journalist vid namn Kipling lämnar över en nyskriven dikt!). Annars är det många fåniga slagsmål med kahlidyrkande strypmördare som föregår "Jakten på den försvunna skatten" med 42 år. Snyggast är permissionsuniformernas mössor och bäst är nog att Cary Grant får tala sitt barndoms tungomål och så elefanterna förstås!

Dagen gryr

Betyg: 4 monument

Kärlek, lögn, död och hur svårt det är att vara människa. Francois arbetar som blästrare på en fabrik. Ett tungt och hälsovådligt jobb, men han är ung och stark och så småningom dessutom kär. Problemet är att vi från början vet att han är en mördare, barrikaderad i sitt hyresrum högt upp under taket. Det andra får vi veta senare - i långsamt övergående tillbakablickar. Kvinnorna som älskar honom försöker, arbetskamraterna försöker, grannarna försöker - men inget kan rädda Francois från sig själv.

Det är snyggt gjort med övertoningarna och trappan, hyreshuset och torget utanför som en sorts medspelare. Sympatin ligger hos Francois, medan poliserna mest är okänsliga och enfaldiga. På så vis en kollektiv berättelse genom en persons olycka. Folkfrontens tid är räknad (1939) vilket framgår tydligt i filmens pessimistiska slutscen: "Det finns ingenting längre" blir Francois' sista ord. En stund senare ringer väckarklockan som en varningssignal och ingen kan stänga av den.

The Ballad of Lefty Brown

Betyg: 2 monument

En hederlig westernfilm, kan en tycka, om vänskap, åldrande och lojalitet. Men filmen är från 2017 och osar Trumpism lång väg. Den ensamma människan som slåss mot förändring, modernitet och federalism. Ganska obehagligt när det blir tydligt och samtidigt välspelat, spännande och med fantastiska vyer över Montanas vidder.

Gamla vänner och stridskamrater har gått skilda vägar, men möts igen. Någon är nyvald till kongressen, någon annan är enkel cowboy, en tredje är försupen fd sheriff och ytterligare en är guvernör. Alla har ett förflutet som revolvermän, men det är endast den enkla cowboyen som är att lita på. De andra är besudlade av moderniteten. Unket! Motsatsen mot Jesu ord i Markusevangeliet 2:22.

Kathy Baker är suverän som den nyblivna änkan Laura Johnson och för all del, Bill Pullman gör en bra roll som Lefty Brown; åldrad, inbilsk, ganska enfaldig - och lojal med gamla tider.

Outsiders

Betyg: 3 monument

Bilar, arbetarklass, alkohol, våld. Det är ett sätt att beskriva filmen. Ett annat är tonår, revolt och uppvaknande. Ett tredje är vänskap, solidaritet och sammanhållning. 

I den lilla staden i Oklahoma är det stor skillnad på de norra och södra stadsdelarna. I norr är det fattigt och där styr greasers, i söder är de rikare och där styr soc. Två jämnstarka gäng med helt olika förutsättningar, vilket också blir tydligt i filmen. Ett dråp i desperation, flykt från polisen, hjältemod,  död och mer våld (från polisen den här gången). Inget är enkelt och allt får konsekvenser. På så vis en fin skildring av tonårstidens svart-vita värld - helt befriad från vuxna. Problemet är detsamma som i alla amerikanska ungdomsfilmer, alla ser ut att vara minst 20 år, men det handlar förstås också om tiden och modet (50-tal, troligtvis).

Matt Dillon som Dal är lysande, nervig och helt opålitlig annars är det bästa soundtracket och att huvudpesrsonen Ponyboy citerar Robert Frost (med sin hänvisning till Första Mosebok tredje kapitlet) och mitt i misären, våldet och förtvivlan läser "Borta med vinden". Litteraturen som överlevnad!

Ursäkta, var är Hollywood?

Betyg: 1 monument

En film lika usel som sin svenska titel. En klantig japansk ubåtskapten råkar hamna utanför Kaliforniens kust veckorna efter Pearl Harbor och ser en möjlighet att förnedra amerikanerna genom att beskjuta Hollywood. Men han har ingen karta och vet inget om omgivningen och besegrar till slut ett nedgånget nöjesfält. Tydligen bygger filmen delvis på historiska fakta, vilket i sig är ytterst märkligt.

Det är en drift med allt vad krigsfilm heter, men mer pinsam än rolig. Dåligt skådespeleri och usel sensmoral: den pacifistiske danskillen får inte sin flicka förrän han blir en riktigt stridspitt. Det hela är fånigt, sexistiskt och rasistiskt helt utan att skämmas - kanske var det ok 1979. Märkligast är att eländet är regisserat av Steven Spielberg.

Fascisten

Betyg: 4 monument

Den italienska titeln beskriver filmen bättre än den svenska; "Il conformista": En man besatt av "normalitet" söker sig till fascistpartiet i Italien och dess säkerhetstjänst. Vi får följa honom och partiets uppgång och fall i en serie uppbrutan scener, återkommande bilder och udda kameravinklar. Det är lika vackert som otäckt. Återkommande känslor är rädsla och feghet, ibland hör de samman, ibland står de var för sig. Filmen blir till en en svidande skildring av fascismen som omoral - de som talar så högt om moralen!

Några scener blir kvar; ett skrivbord fullt av valnötter, en blomsterförsäljerska som sjunger Internationalen med sina små barn och en långdans där vi anar folkets seger över fascsimen samt en av de längre biktscener jag sett på film.

Mannen som visste för mycket (1956)

Betyg: 4 monument

Det börjar med pukorna och sedan kommer cymbalerna - själva filmens clou. Även om vi vet det från början minskar det inte spänningen. Något kommer att hända när cymbalerna ljuder i Albert Hall!

En ganska ordinär läkarfamilj dras in i en historia med spioner, mord och kidnapping. James Stewart, som pappan, är precis så trist och ordinär (och dessutom lite för lång) som en läkare från Indianapolis på kortsemester i Marakech några år efter Andra världskriget kan ha varit. Det är en av de stora poängerna, den ordinära, ganska taffliga, men också desperata pappan/maken som gör allt för att rädda sonen från kidnapparna - medan mamman/hustrun egentligen är den som löser det hela.

Här får vi vara med om att kyrkklockorna ringer för frihet på ett mycket handgripligt sätt. Vi får läsa lite partitur, höra Doris Day sjunga "Que sera" en gång för mycket och vara med om en rejäl utskåpning av "engelska intellektuella". Plotten är densamma som i 1934 års version, men här har Marocko ersatt Schweiz och den predikande skurken är inte lika läskig.

As I Lay Dying

Betyg: 4 monument

Med en drömsk och långsam filmning, dubbla bildrutor där samma person filmas i rörelse samtidigt som de talar och en suggestiv musik försöker James Franco skildra de inre monloger som William Faulkners roman med samma namn är uppbyggd av. Det är förvånansvärt lyckat, men beror också till stor del på skådespelarna - särskilt Tim Blake Nelson som Anse. Hans sätt att prata med munnen ständigt öppen och på en hart när obegriplig dialekt är fantastisk.

Det är fattigt, hårt och otursförföljt. Allt som kan tänkas hända händer när den splittrade familjen ska föra moderns/hustruns döda kropp till närmaste stad för att begravas som hon velat. Broar rasar, kistan faller ur och flyter bort, den tar eld och den luktar så illa att det ständigt krestar ett tiotal gamar över dem när de på en knarrig kärra kör henne till den sista vilan. Psalm 300 ur den Svenska psalmboken sjungs med skrovliga röster, det förs samtal med Gud,  det diskuteras både synd, frälsning och himmelsk utjämning (av de sociala klyftorna). En mening som återkommer är: "det krävs två människor för att skapa dig, men bara en för att dö". I egentlig mening en film om döden och hur svårt det kan vara.

Rio Bravo

Betyg: 4 monument

En riktig western med tumbleweed, falskspelare, mariachiorkester, 50-dollar mynt, billig whisky och handrullade cigarretter. Men det är inte westernmiljön som är huvudsaken, inte heller kampen mellan de goda, rättrådiga och ganska luggslitna hjältarna och de slimma, överlägsna, onda typerna utan huvudsaken är den förnedrades upprättelse i sin egna ögon. Självförakt spelar in, liksom alkoholmissbruk och kärleksbesvikelser. John Waynes sheriff blir med sin hårda attityd en fungerande terapeut åt en före detta vicesheriff som supit bort både sig själv och sina pistoler. Inledningsscenen skildrar tydligt hans självförakt och förnedring. Så, det är Dean Martin, i rollen som Dude, som är berättelsens centrum - och först när vi ser att hans händer inte längre skakar så att han kan rulla sig sin cigarrett vet vi att filmen börjar ta slut. 

Det är extremt välgjort och stundtals lite roligt mitt i våldet och osäkerheten. Till det lite mer udda och charmiga hör sången ”My Rifle, Pony and me” där Dean Martin och Ricky Nelson sjunger om bland annat en rödvingetrast som går till vila.