Svinalängorna

Betyg: 4 monument

När jag går ut från biosalongen säger jag tvärsäkert att filmen är bättre än boken. Jag håller fast vid mitt första intryck även efter ett par dagar, men nu är jag inte lika säker längre. Vad är det som gör att jag faktiskt tycker att filmen är bättre än boken? Pernilla August har försett Svinlängorna av Susanna Alakoski med en ramberättelse. I filmen är bokens huvudperson Leena vuxen och bokens barndomsskildring filtreras genom hennes vuxna jag. Leenas och hennes brors utsatthet som barn till två missbrukande föräldrar blir knappast mindre för det. Ett lysande exempel på att när bok blir film är det självständiga berättandet att föredra framför att troget följa originalet. Det gör också att vissa delar av boken saknas, en del mer viktiga än andra. Men som självständigt konstverk är Svinalängorna en mycket bra film. Långsamt berättad, med många tystnader och händelser som sker mellan scenerna, låter den mig som tittare orka ta in det fruktansvärda som är många barns vardag. Och inger dessutom hopp.

Hemskaste scenen: när socialsekreterarna bara går, trots att de faktiskt ser hur illa det är ställt.

Cornelis

Betyg: 3 monument

Det handlar om ett liv. En barndom, ett trauma, ett vuxenliv, knappt en ålderdom och så en död. En begåvning och dess baksida; missbruk, misstro och misstag. Som spelfilm är det inte så bra, men som dokumentär fungerar det bättre. Då kan man bortse från sådant som dramaturgi och spänning. Och istället minnas ett svunnet Sverige och framförallt njuta av musiken.

Ett genomgående tema är det geniala och det destruktiva - att de hänger samman. Måste det vara så? Är det begåvningens förbannelse? Jag tror inte att det måste vara så, men inser att det är så ofta. Kanske är det ändå mer det än barndomens trauma, vilket filmen återkommer till, som bryter ner.

An Education

Betyg: 3 monument
Varför skall man spela cello? Handlar det om upplevelsen av musiken, tillfredsställelsen av att faktiskt kunna hantera ett sådant relativt svårt instrument, eller handlar det om en sorts konvention; att det är ett uttryck för bildning och visar på ambitioner? För Jenny är svaret viktigt, för hennes pappa är det givet - det sista alternativet.

Konvention mot känsla, intellekt mot tradition. Så kan Jennys frigörelse beskrivas. Men det krävs en katalysator; David, som är nästan dubbelt så gammal, världsvan, rik med en stor charm och tvivelaktiga affärer. Jenny är smartare än han, men han kan visa henne världen. Även om hon i viss mån drar det kortaste strået så är deras förhållande förvånansvärt ömsesidigt.

Det handlar om en intelligent ung kvinnas väg från föräldrahemmet och flickskolan till universitet och vuxenliv. Vackert filmat, oerhört "witty" dialog emellanåt, men lite segt ändå. Snygga klänningar, eleganta bilar, fantastiska våningar - men vi får veta väldigt lite om vem Jenny egentligen är bakom tjuvrökandet, det litterära handlaget och frihetslängtan...

Orfeu Negro

Betyg: 5 monument Dansen är nödvändig och ständigt närvarande. Men det är en dans som inte är koreograferad, inte uppvisning, utan ett sätt att vara. Dansen uttrycker livet, inte bara passion och lust. Ibland känns den nästan plågsam, som livet. Fattigdomen finns där också, inte direkt nöd, men fattigdom som aldrig tar slut. Kärleken är också en del av berättelsen och soluppgången. Eurídice kommer till Rio de Janeiro dagen före karnevalen, hon möter Orfeu som kör spårvagn och som leder sitt kvarters sambatrupp i karnevalen. Döden följer Eurídice i hälarna och inte ens Orfeus starka kärlek kan rädda henne. Bortom trummorna och dansen, i den övergivna spårvagnshallen kommer hon inte längre undan. Orfeus väg att hämta henne går genom övergivna kontor i hotande skyskrapor, vindlande trappor och mörka gator. Såväl Karon som Kerberos finns på plats. Läs om kopplingarna till den grekiska myten här. Det är vackert, sorgligt, levande, fantastiskt filmat och hoppfullt. Solen går trots allt upp även morgonen efter karnevalen. Men mest satt dansen i mig när filmen var slut, det blev ett par danssteg på hallmattan före läggdags - det var nödvändigt!

Män som simmar

Betyg: 4 monument

Den här filmen är precis som Allt flyter, men på riktigt. Det är Stockholms konstsim herr:s historia, dvs berättelsen om några medelålders män som bestämmer sig för att starta ett konstsimlag tillsammans. Jane Magnusson, som skrev manus till Allt flyter finns med även i Män som simmar. Och det finns många fler paralleller. Men vid en jämförelse är det Män som simmar som tar hem flest poäng. Där Allt flyter mest handlade om några olika manstypers svårigheter i livet och deras försök att träna konstsim, går Män som simmar djupare (!) och berör på ett mer allmänmänskligt plan. Hur finner man sin plats i livet? Hur kommer man in i en gemenskap i ett nytt, främmande land? Och det viktigaste - hur hittar man den där svåruppnådda timingen (synkningen) som alla lag eller arbetsgrupper så väl behöver för att bli bra? Män som simmar är dokumentärfilm när den är som bäst. Den är både snyggt berättad och ger perspektiv på livet.

Bonuslänk: musikvideon till filmen, Tillsammans i världen på rygg.

Scott Pilgrim vs. the World

Betyg: 3 Monument

"Scott Pilgrim must defeat his new girlfriend's seven evil exes". Det är det första som man kan läsa om man går in på imdb.com och söker på denna film. Det sammanfattar ganska bra vad filmen handlar om, och hur pass seriös den är (dvs. inte speciellt seriös alls). Det finns en massa kopplingar till TV-spel, vilket jag uppskattar, men som nog kan ses som konstigt om man inte känner till den kulturen.

Jag tycket att filmen var underhållande, många roliga karaktärer och en hel del underförstådd humor. Dock så lämnade den i princip ingenting att fundera över efteråt, utan filmen försvann snabbt ur mitt huvud och mina tankar, ett tecken på att en film inte har speciellt mycket substans. Men, än dock underhållande under tilden som man tittar.

The Maiden Heist

Betyg: 2 monument

Viss charm, men inte mycket mer. Tre åldrade museivakter på ett konstmuseum i USA vars favoritkonstverk ska säljas till ett konstmuseum i Danmark ser ingen annan utväg än att stjäla dem så att de inte går förlorade. Det går så där halvbra. Inte särskilt roligt. Ganska fånigt, men framförallt långsamt. Kanske är det något i dessa äldre herrars blickar som gör att det trots allt blir två monument i betyg. Det hade känts så trist om de bara skulle få en etta, de hade blivit så ledsna då

Bästa repliken: "Vet du hur lång det är till Danmark?"

Closer

Betyg: 3 monument

En ganska otäck film, eller är det en teaterpjäs. Filmad teater kanske beskriver den bäst; tydliga scener, bättre dialog än brukligt, få roller. Det är också, mycket riktigt, en pjäs från början. I centrum står två par vars relationer på olika sätt, mer eller mindre trovärdigt, korsar varandra. Välspelat och dialogsmart, men det är som att de två kvinnorna som egentligen är mycket starka kvinnor helt låses av relationerna till de två männen. Mycket kretsar kring sexualitet och svartsjuka och då är sexualitet liktydig med manlig sexualitet. Det otäcka ligger i de destruktiva relationerna, i hur sexualiteten används som ett vapen i kampen om kvinnorna och mot kvinnorna. Vad vill den berätta? Att manlig sexualitet är destruktiv, att kvinnor inte kan leva egna liv i en relation, eller att det trots detta ändå är mannen som går under?

Svårast har jag för Jude Laws rolltolkning av Dan. Han är så kaxig och självgod när det går bra för honom och så glåmig och färglös när han inte mår bra att jag inte förrän långt in i filmen begrep att det var en och samma person.

The Joneses

Betyg: 1 monument

Det är bra att se en riktigt dålig film emellanåt. Det ger liksom perspektiv åt andra filmer, som trots att de inte är superbra ändå är tillräckligt bra för att vara bra. Det är inte The Joneses. Jag trodde att den kanske skulle vara lite småtrevlig och konsumtionskritisk. Men det är en illa spelad, fattig historia som hade kunnat berättats på fem minuter. Filmen är full av longörer, långa kameraåkningar över förortsområdets sims-hus, och välansade gräsmattor. Budskapet, att vi inte blir lyckligare av att konsumera mera, står liksom skrivit svart på vitt under hela filmen men gestaltas aldrig så det blir kännbart. Att se The Joneses är att vänta på att den ska ta slut.

(För den som så önskar finns här en mer positiv beskrivning av filmen.)

The Big Lebowski

Betyg: 4 monument

Egentligen handlar det nog om identitet och rätten att få vara annorlunda och rätten att få göra misstag. Varje person i filmen är annorlunda, udda, inte som vi... och de gör alla mer eller mindre ödesdigra misstag, vissa gör det oftare än de andra. Ändå går livet vidare, bowlingturneringarna pågår, sabbat ska firas, hundar ska tas hand om, mattor ska ersättas... Kanske handlar det ännu mer om förlåtelse, om att ständigt handla fel och ändå vara värd en omfamning i slutscenen.

Bäst är annars det språkliga; alla fantastiska efternamn: Sobchak, Kerabatsos, Lebowski, Kunkel och det bästa av alla Knuetson(!) och när de tyska nihilisterna beställer pannkaka med lingonsylt!

Jules och Jim

Betyg: 4 monument

Jules och Jim är bästa vänner, de boxas, går på konstutställningar, ser Shakespeare-pjäser och pratar om kvinnor; Jim om sina erövringar och Jules om flickorna hemma i Österrike som han nog aldrig fick ihop det med. Så bryter Catherine in i deras liv och de är inte längre två utan tre. Genom 1900-talets första decennier rör de sig med samma eleganta lätthet. Första världskrigets skyttegravar där Jules och Jim hamnar på var sin sida kan inte hota deras vänskap. Och egentligen inte heller det faktum att Jules gifter sig med Catherine och att de får en dotter. Jim flyttar in hos dem och blir en del av familjen; mamma, pappa, pappa, barn. Men den lätthet som präglat relationerna blir mer ansträngd. Catherine kläms mellan de två vännerna. Det är hon som förlorar i spelet mellan vänskap och kärlek och hon finner ingen annan utväg än slutkatastrofens.

Här finns en lätthet i berättandet som är fantastisk, samtidigt som allvaret aldrig förloras ur sikte.

A Mighty Wind

Betyg: 4 monument

Det är fullkomligt lysande, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt; de tre åldrade musikerna i gruppen "Folksmen" när de helt alllvarligt berättar om hur de när karriären dalade var tvugna att ge ut LP-skivor utan hål i mitten, de fasansfullt pastellfärgade slipovrarna som gruppen "The New Main Street Singers" bär samtidigt som de helt synkroniserat svänger med gitarrerna eller Jonathan Steinbloom som stillsamt påpekar att han tycker om ordning samtidigt som han placerar pennan exakt parallellt med anteckningsboken på det perfekt städade skrivbordet.

Jonathan ska ordna en hyllningskonsert för sin döda pappa och han lyckas få till en reunion av ett par av de mest inflytelserika folkmusikgrupperna från sextiotalet, som alla på ett eller annat sätt är knutna till hans pappa. Vi får följa arbetet med konsertarrangemangen samtidigt som vi genom tillbakablickar, arkivmaterial och intervjuer får följa artisterna i deras förberedelser för konserten. Det är inte så självklart att de ska spela tillsammans igen, bland annat så har en av de populäraste sångarna tillbringat flera år på mentalsjukhus. Men konserten blir av och alla förenas i den avslutande titelmelodin: "A Mighty Wind", en lysande hit - om det inte var för det att den på något vis är för bra för att vara sann.

För så är det. Inget är sant. Grupperna har aldrig funnits, Jonathans pappa, folkmusikikonen Irving Steinbloom är bara påhittad, alla sånger är nyskrivna och arkivfilmerna fejk. Men det är så bra gjort att man tvivlar på falskheten. Bara det är ju en intressant känslan, man brukar ju annars tvivla på sanningen!

Dorian Gray

Betyg: 1 monument

Hästdroskor blir bilar, telefonen blir en del av hemmet, det Brittiska kolonialväldet övergår i Första världskriget, men Dorian Gray förblir densamme; sval, vacker och oklanderligt klädd. Samtidigt åldras porträttet på vinden, åldras och fördärvas av det liv Dorian lever.

Det är en bra historia, men livlöst filmad. Dorian är för stel, för kontrollerad - när han i slutet av sitt liv ångrar sig och vill göra bot och bättring är det inte särskilt trovärdigt, inget i hans karaktär talar om att något särskilt skett. Han blir varken särkilt tragisk eller särskilt otäck - även om det finns några ansatser till halloween-skräckis-effekter i slutet av filmen.

Läs boken av Oscar Wilde istället!

Somewhere

Betyg: 4 monument

I Sofia Coppolas Somewhere finns en stämning som påminner om Lost in translation. Om jag skulle beskriva den med ett ord vore det  e n s a m h e t. Eller kanske manlig ensamhet. Men egentligen är det en existentiell ensamhet som skildras. Fast det spelar ingen roll. Det är en fin film och även om jag, som är en ganska rastlös person, ibland har svårt att sitta still så vill jag hela tiden sitta kvar och följa det stillsamma dramat till slut. Kanske för att det som händer inte händer mitt framför ögonen på mig, utan utanför bild. Det som sägs i den taffliga och sparsamma dialogen är vardagligt nonsensprat. Och ändå blottas en ganska pinsam människas inre, och det bästa - han får faktiskt lov att förändars och utvecklas.

Men filmen vore inte värd sina fyra monument utan det långsamma filmfotografiet. Flera scener är filmade med stillastående kamera, eller en närbild som sakta zoomas ut. Långt ifrån snabba klipp och effektsökeri. Somewhere är en film att vila i. Den börjar som den slutar, med huvudpersonens Johnny Marco (Stephen Dorff) körande sin Ferrari. Ändå är det en lång väg mellan början och slutet.

Greenberg

Betyg: 2 monument

"Hurt people hurt people". Kanske är det så? Roger Greenberg har varit psykisk sjuk och i sin kontakt med de gamla vännerna i Los Angeles sårar han mer än han läker. Empatin sträcker sig inte längre än till hunden han tillfälligt tar hand om. Han vill nog egentligen något annat, men har svårt att se hur han sårar människorna i sin närhet. Det gäller också Florence, en ung kvinna som är assistent åt hans bror.

Bästa scenen är när Florence alldeles naket, prestigelöst och utelämnande frågar Roger: "Kan du älska mig?" Han undviker att svara, kärleken tycks inte möjlig. Det är mycket, mycket sorgligt.

Ändå finns där någon sorts hopp och utveckling, eller hopp om utveckling. Hunden som blir svårt sjuk överlever och i ett långt meddelande på Florence telefonsvarare lyckas han säga det han annars inte skulle kunna säga. Ibland är maskinerna en välsignelse! Kanske slutar han såra henne nu, kanske inte...

Mary & Max

Betyg: 3 monument

Mary & Max är en av de sorgligaste filmerna jag sett på länge. Det är lite anmärkningsvärt eftersom det är två animerade lerfigurer som spelar huvudrollerna. All scenografi och rekvistia är också gjord i lera, om jag förstår det rätt. Filmen utspelar sig både i ett bruntonat Australien och i ett grått New York. Livet är inte så roligt, varken för Mary i Australien eller Max i New York. Hon är ensam och mobbad med föräldrar som har helt andra intressen än sin åttaåriga dotter. Han är ensam och har svårt att förstå människorna och världen omkring honom. Senare får vi veta att Max svårigheter att tolka omvärlden beror på att han är en Aspie (dvs har Aspergers syndrom). I början av filmen skickar Mary ett brev till en slumpmässigt utvald amerikan, för hon vill veta ett och annat om livet i USA och så vill hon ha en brevvän, förstås. Max svarar och en oväntad vänskap uppstår. Det är egentligen hela filmen, vars bakgrund är en sann historia. Adam Elliot, som står för både manus och regi, har själv brevväxlat med en Max i 20 år.

The Last station

Betyg: 4 monument

Björkar, ånglok, vackra interiörer och inbjudande landskap. Men i grunden handlar det om kärlek. Kärlek och åldrande, kärlek och idealism, kärlek och frihet, kärlek och död. Vi får följa Leo Tolstojs nyblivna sekreterare under den sista tiden i Tolstojs liv. Intrigerna kring honom, den tolstojanska rörelsen och Tolstojs hustru Sofia Andrejevna är det som driver berättelsen framåt och bortsett från en del anakronismer är filmen vacker och ömsint och politiskt viktig. Den tolstojanska rörelsen skildras med en viss skepsis, färgat av våra dagars kritik av alltför totalitära rörelser, men känns ändå intressant. Här förebådas den Ryska revolutionen, framförallt i ideologins kompromisslöshet

Jag visste inget om tolstojanerna förut och vet väl egentligen inte så mycket mer nu, mer än att de faktiskt fanns som en kristen anarkistisk rörelse kring sekleskiftet i Ryssland. Spännande!

Nowhere boy

Betyg: 2 monument

Det lär handla om John Lennon, men kvinnorna står i förgrunden. Julia och Mimi är de nav kring vilka filmen kretsar. De är systrar, men mycket olika. Den ena är Johns biologiska mamma, den andra den kvinna han växt upp med. John röker cigaretter och lär sig spela gitarr, men han fastnar inte i minnet - de två systrarna är de som stannar kvar och frågan som de väcker; Vem är modern - den som fött barnet eller den som fostrat det? Redan i Bibeln väcks frågan som sedan lever vidare i Brechts "Den Kaukasiska kritcirkeln". På så sätt blir filmen intressant, men som skildring av en ungdomstid och ett blivande konstnärsskap är den alltför tam och alltför teatral med prydliga kulisser och anspelningar på blivande beatlesmelodier - ganska tröttsamt.

Bäst är Thomas Sangster som femtonårig Paul Mcartney - liten, tunn, blek och betydligt bättre på gitarr.

Bright star

Betyg: 2 monument

Det hjälper inte hur jag än försöker, jag tycker inte om den här filmen. Jag är besviken över att jag inte gör det, för jag trodde att jag skulle tycka om den. Men Bright star är långt ifrån Jane Campions Pianot. För mig är den här filmen bara en kuliss eller yta. Bilderna är vackra och de blommande sommarängarna förföriska. Fanny Brawne skapar de mest fantastiska klädkreationer och det är vackert att se när hennes händer arbetar. Men när den romantiske poeten John Keats kommer in i hennes liv slutar hon att sy och blir istället föremålet för hans ömma skrivarlåga. Poesi deklameras, händer hålls och blickar möts. Men det stannar därvid. I vackra bilder. Precis som Keats dikter mest består av vackra ord utan något egentligt liv. Tycker jag, som aldrig hållt den romantiska diktningen särskilt högt. Jag saknar en berättelse i den här filmen. Det finns inget innan, inget efter, bara bilden av det som är just nu. Jag undrar vad som skulle hänt med filmen om Fannys bror eller syster hade fått berätta den. Att den trots allt får 2 monument beror bara på de vackert blommande vårängarna.

Sherlock Holmes

Betyg: 3 monument

Teknik möter magi. Ovan jord konstrueras det nya samhället, med Tower Bridge som sitt signum. Under jord samlas de som tror på magi, riter och det övernaturliga med sina pentagram och levande döda. Moderniteten tvingar dem under jord. Det gör dem inte mindre farliga. Sherlock Holmes, lite väl orakad och bohemisk, leder kampen mot det gamla, för framtiden men han gör det med en sorts vemod. Till framtiden hör också vännen Watsons bröllop och ett modernt äktenskap med en kvinna som kan tänkas ställa krav på sin make. Vänskapen hotas.

Det är smart gjort. Snyggt filmat, särskilt färgsättningen. Bra underhållning, men lite vek i storyn.

Gainsbourg (ett legendariskt liv)

Betyg: 4 monument

De tecknade serierna, bilderna han så flyhänt tecknar - gärna på lättklädda damer - hjälper den unge Lucien att hantera barndomens judiska utanförskap och fara under andra världskriget. De följer honom sedan in i framgången som Serge Gainsbourg, då alla kvinnor faller för honom och han skapar rätt usel, men ytterst framgångsrik popmusik. Nu med den skillnaden att seriefiguren han skapade för att överleva som barn förföljer honom och lägger sig i hans liv. Det ger filmen en lätt absurd känsla som väl möter den mer dokumentära berättelsen. Berättelsen om ett konstnärskap, om framgång och missbruk, om kompromisser och kompromisslöshet och om den person som mer än någon annan personifierar popkulturen i Frankrike.

Överhuvudtaget är det en mycket välgjord film. Snygg, välspelad och med ett, trots allt, rätt underhållande soundtrack.

Bäst är barndomsskildringen och de sjungande dvärgarna(!) som ger honom hans artistnamn. För värmen och absurditetens skull.

Satyricon

Betyg: 3 monument

Sexualitet och yta. Två ting som för mig inte hänger samman, men i filmen gör de det, vilket gör filmen sorglig. Makt finns också med, vilket gör filmen otäck. En ytlig värld där makten och sexualiteten är intimt förknippade med varandra - märk då att det enbart handlar om manlig sexualitet. Ett obehag följer mig när jag fascineras av den fantastiska dekoren och allt smink skådespelarna bär. Filmen är mycket teatral vilket ger en känsla av att texten i original är så gammal som den faktiskt är - skriven för nära tvåtusen år sedan.

Uråldrig, obehaglig och sorglig. Jag tänker att Fellini har velat skapa en film som på något sätt berättar om fascismens ursprungshistoria. Som sådan är det bra. Men jag känner ändå att mitt avståndstagande är för stort. Det är säkerligen en mycket bättre film än vad mitt betyg uttrycker.

Det enda rationella

Betyg: 4 monument

Erland (Rolf Lassgård) och May (Stina Ekblad) leder äktenskapsskola i någon församlings regi. Sven-Erik (Claes Ljungmark) är arbetskamrat till Erland på pappersbruket. Och vän. Erland har t o m räddat Sven-Eriks liv, berättar Sven-Erik. May jobbar på samma skola som Sven-Eriks fru Karin (Pernilla August). En dag blir Erland plötsligt passionerat förälskad i Karin. Och Karin i Erland. (Men har de inte träffats förut, undrar vän av det rationella?)

Finns det då något rationellt sätt att förhålla sig till denna komplicerade situation som verkligen rör till det för dem alla? Och går det att styra känslorna med regler? Ju fler regler och undertryckta känslor den här filmen bjuder på, desto större blir mitt obehag. Till sist anar jag en katastrof.

Men när en av de fyra rollerna i detta kammardrama får fatt på sina känslor, och förmår uttrycka dem i ord, händer något nytt. Och då undrar jag om det inte är just detta som avses med filmens titel - det enda rationella.

Behöver det sägas att skådespeleriet är lysande?! Och spelplatsen, Erlands och Mays villa, är så otroligt väl scenograferad.

Miss Kicki och Sebbe

Betyg: 3 monument
Betyg: 3 monument

Det finns många likheter mellan dessa båda filmer. De handlar om två killar i 15-årsåldern och deras mammor, som har svårt att vara mammor till dem. I båda filmerna är papporna helt frånvarande. I den ena vet vi inte alls vem han är och i den andra är han död, finns bara som ett gulnat minifotografi i en medaljong. I båda filmerna drivs sönerna av en stark ilska som trots allt slutar i något som skulle kunna kallas försoning, tror jag. Huvudrollsinnehavarna i båda filmerna är mycket bra. Pernilla August och Ludwig Palmell. Eva Melander och Sebastian Hiort av Ornäs. Samspelet mellan dem är pinsamt taffligt och vardagligt, med små ofullbordade gester och halvkvävda meningar. Båda Miss Kicki och Sebbe är också filmer som är bildmässigt snygga. Men medan Sebbe utspelar sig i göteborgsk grå förortsmiljö så excellerar Miss Kicki i vackra färgrika bilder som sveper över Taipeis skyskrapor i nattljus eller beskriver den sagolika miljön på ett lyxhotell utanför staden. Känslomässigt är dock filmerna mycket lika, även om de slutar olika.

I rymden finns inga känslor

Betyg: 3 monument

Simon gillar det som är runt och han tycker inte om bruna saker, i första hand beror det på att han har asperger. Livet är mycket inrutat, vilket ställer till en del för omgivningen (= storebror med flickvän som han bor tillsammans med). Det blir både dråpligt och sorgligt. Mest dråpligt, det är ju en komedi, men sorgligt också eftersom det är ett allvarligt ämne. Hur kan man möta en person som är så annorlunda?

Just själva mötet, eller svaret på frågan, utgår från ett runt och brunt brunnslock. Simon blir ställd när han får frågan hur han kan gilla brunnslocket när det är brunt även om det är runt. Frågan blir en utmaning som sedan utvecklas mer och mer av Jennifer som han råkar springa ihop med i ett gathörn. Hon bryr sig inte om hans låsningar och lyckas kanske just därför komma honom nära. På något märkligt vis gör hon detta trovärdigt samtidigt som jag nog inte tycker att storyn riktigt håller som film. Budskapet fungerar, men filmen är inte så bra.

En enda man

Betyg: 5 monument
Kanske är just den här filmen värd en 5:a? Den innehåller i alla fall mycket som jag tycker om och utspelar sig dessutom samma år som jag föddes. Förutom den fantastiska 1960-talsmiljön (arkitektur, design och mode) är det fint skådespeleri av främst Colin Firth och Julianne Moore. Och filmfotot är fantastiskt vackert. Flera scener är som alldeles egna konstverk. Men det som fångar mig mest är berättelsen. Filmen utspelar sig under en enda dag, men George minnen hjälper oss att förstå vad som hänt. George har förlorat sin livskamrat Jim i en bilolycka. När han får sorgebudet på telefon får han också veta att begravningen bara är för de närmaste, dvs han är inte välkommen trots att de hann leva tillsammans i 16 år.
I Georges minnen från livet med Jim får filmen plötsligt färg och liv som inte finns i det sepia-färgade filmfotot annars. Georges sorg och saknad gör att han lever vid sidan av själva livet. Men i korta sekvenser skymtar livet trots allt förbi, och då blir färgerna alltså klara, på gränsen till grälla. Det är oerhört snyggt gjort. Även själva berättande är snyggt. En enda man är inte alls förutsägbar. Handlingen svänger runt sig själv, och det vi tror oss veta ska hända händer inte alls. Eller också gör det det, fast på ett annat sätt.

Prinsessa

Betyg: 4 monument

Det kan vara många saker som avgör hur högt betyg en film får. Ett är själva syftet med filmen, om den har något viktigt att berätta. Prinsessa är en film med ett budskap som är angeläget och som finns med i berättandet utan att det dundras ut med pukor och trumpeter. Det är dessutom en välgjord film, både vad gäller manus och regi. Teresa Fabik, som gjorde filmen Hip, hip hora, har gjort en film som är bra mycket bättre än många andra svenska filmer med betydligt större budget.

Coco Chanel & Igor Stravinsky

Betyg: 2 monument

Det börjar med premiären av Våroffer på Théâtre des Champs-Elysées. Spännande musik, märklig dans både tung, klumpig och flygande på samma gång och fantastiska dräkter. Men det gillas inte av publiken, skandalen är ett faktum: "Les Massacre du Printemps!" Så långt historia. Sedan en kärlekshistoria mellan Igor Stravinskij, som skrev musiken till Våroffer, och Coco Chanel. Det visas vackra miljöer, fantastiska klänningar, jugendlampor och mattor som inte är av denna världen och mitt i detta stilfulla står Mads Mikkelsen (Igor) som en stolpe - en någorlunda välklädd stolpe dock. Det är obegripligt vari passionen har sin grund. Det är nog tänkt att det är bägges konstnärskap som eldar på, men det är mest hans skapande som visas. Därför blir Igors kommentar när Coco hävdar att de bägge är konstnärer; "ni är ingen konstnär, ni är en tyghandlerska" tyvärr begriplig.

Mycket bilder från samma skogsväg får vi också se. Det gör det inte mer spännande.

Bäst är baletten i den inledande föreställningen; dansarnas förtvivlade koncentration när publiken börjar bua, dräkterna, rytmen och korreografen Nijinskij som desperat räknar takter i kulisserna. Dessa scener återkommer i slutet och knyter samman filmen på ett vackert sätt, men däremellan är den bara vacker och ganska tråkig.

How to Train your Dragon

Betyg: 2 monument


Som jag skrivit flera gånger tidigare så gillar jag animerat, och tecknat. Men om man bortser från studio Ghibli är allt inte fantastiskt bra. Draktränaren, som jag tror att denna film heter på svenska, har enligt mig alla förutsättningar för att bli en riktigt bra film. Och som vanligt så var trailern bra, och jag blev sugen att se filmen. Tyvärr håller den inte alls, och den främsta anledningen är dåligt "skådespeleri". Då filmen är tecknad är det lite svårt att förklara vad jag menar men jag tror främst att det är rösterna och dialogen som är kass. Men det finns mycket kul, framförallt alla olika drakar, och själva grundhistorien är rätt kul, men den kan man få om man tittar på trailern istället.

Jag har sagt det förut, men animerade filmer borde inte vara längre än max 20 min (med undantag från studio Ghibli och några andra...). Oftast är det de första 20 min som är bra, sen är resten bara en transportsträcka. Jag tror att detta är för att karaktärerna och interaktionen mellan karaktärer är svår att ta till sig när det är tecknat och inte riktiga människor. Därför tycker jag att det blir trist efter ungefär 20 min.

Savannens härskare

Betyg: 2 monument

Människoätande lejon, järnvägsbygge i Östafrika 1896 (nuvarande Kenya), indiska arbetare som flyr lejonen, afrikanska arbetare som flyr lejonen, vita män som blir kvar med laddade gevär och bestämd blick. Men det går inte så bra med jakten, lejonen undviker alla fällor. Jägarna blir de jagade som det så "rafflande" heter i baksidestexten. Till sist hamnar lejonen på The Field Museum of Chicago, se bilden. För historien lär vara sann!!!

Det är inte så spännande som utlovats, känns mest antikverat med modiga vita män och fega afrikaner och indier. Michael Douglas är ganska bra som nergången sydstatare i förskingringen, men det räcker inte långt. Bäst är när den afrikanske berättaren beskriver Amerikanska inbördeskriget som ett stamkrig.

Up

Betyg: 4 monument

Det är inte så många filmer som har en huvudperson som är pensionär. Och väldigt få som har det som också är animerade. I Up följer vi Mr. Fredricksen på en minst sagt äventyrlig resa. En resa han tillägnar sin bortgångna fru. Utan att veta om det får han med sig Russell, en pojkscout vars sista uppdrag som juniorscout är att hjälpa en gammal människa med någonting. Han hade tänkt sig nått i stil med att hjälpa någon över gatan, men riktigt så blir det inte.

Detta omaka par flyger iväg i en egenkonstruerad farkost och möte både vänner och mindre snälla personer. Filmens höjdpunkt är en fight-scen mellan Mr. Fredricksen och en annan gammal gubbe, där de båda för ryggskott, samtidigt, och står mitt emot varandra med armarna i luften, oförmögna att göra någonting.

Collateral

Betyg: 4 monument

Los Angeles. Mycket bilåkande. Mycket skjutande. Mycket prat om vad som styr oss i livet, om vi har möjligheter att påverka eller inte, om vi är ointressanta som människor, eller om varje människa har ett värde. Yrkesmördaren Tom Cruise möter den dagdrömmande taxichauffören Jaime Fox. Tillsammans åker de på en mer eller mindre frivillig Odyssé genom staden med fem uppdrag - alla med dödlig utgång. Ibland känns det som om de är olika sidor av en och samma person; en cynisk, ond (Tom Cruise) och en naiv, god (Jaime Fox). I slutscenen blir de en person som är hel, som kan härbärgera både det onda och det goda inom sig - hoppas vi. En sorts psykoanalytisk analys av en i genren mycket bra actionthriller med lysande skådespeleri.

Bäst är ändå soundtracket och snacket om Miles Davis på jazzklubben. Värst är Tom Cruises skäggväxt, måste var filmhistoriens fulaste.

I am Sam

Betyg: 4 monument

Kanske en patetisk film, om Sam som med sin autism och sin utvecklingsstörning inte räknas som en bra far till sin dotter Lucy. Men det är mycket bra i alla fall. Sean Penn spelar över ibland i rollen som Sam - och man kan fråga sig varför man låter någon spela funktionshindrad istället för att låta någon med ett funktionshinder faktiskt spela rollen - men oftast är det känsligt gjort. Filmen handlar om normalitet, om hur vi snabbt bedömer att vissa lever i normala familjer och andra i onormala. Det är mycket amerikanskt, men det är en amerikansk film. Med det menar jag att den är romantisk, gråtmild (jag grät minst fyra gånger), ganska övertydlig och inte helt realistisk.

Bäst är Sams vänner - som spelas av personer med funktionsnedsättning - och allra bäst är det när de hjälper Sam att spela in ett svarsmeddelande på den nya telefonsvararen och när de är köper skor till Lucy och alla får ballonger. Och musiken förstås. Världen bästa soundtrack: bara väl valda Beatleslåtar.

The Bourne Ultimatum

Betyg: 2 monument

Förvirringen klarnar något när man ser den sista delen av trilogin (har ännu inte sett del 1). Det blir bättre, mer psykologi - frågor kring identitet och ursprung blir viktigare, och det finns en poäng i att de värsta skurkarna visar sig vara de egna. Jason Bourne jagar och jagas den här gången mest i Tanger, Madrid och New York. Nu finns det också en ung kvinna som ler när hon förstår att han överlevt sitt sista fall - det ger lite hopp åt en annars ganska sorglig film. Mest har det sorgliga med färgsättning och nederbörd att göra. Det är mest höst och vinter, regnar eller har snöat för ett par dagar sedan, är mest kväll, mörkt och ruggigt. Det är sällan man ser solen.

The Bourne Supremacy

Betyg: 2 monument

Mattt Damon, Jason Bourne, springer jättefort på en strand i Goa, sedan springer han lika fort i Berlins tunnelbana och kör bil jättesnabbt, men nu i Moskva. Han är en yrkesmördare som tappat minnet och går igenom sitt yrkesliv baklänges. Dvs han söker upp de som har haft med honom och hans uppdrag att göra. Det är svårt att hänga med, kanske för att detta är film två i en serie, men också för att den är rätt rörig. Oftast är han på flykt, eller jagar någon - det är lite svårt att avgöra vilket. Delvis är det spännande.

Bäst är titellåten med Moby som spelas under eftertexterna: "Extreme ways"

Tolken

Betyg: 2 monument

Ganska spännande politisk thriller i FN-miljö. En afrikansk före detta befrielsehjälte, numer diktator i det land han befriade, skall tala inför FN:s generalförsamling. En kvinnlig FN-tolk och en amerikansk säkerhetspolis dras allt närmare varandra i jakten på en eventuell mördare. De hålls samman av en ömsesidig misstro och en gemensam erfarenhet av sorg. Egentligen är det i huvudsak en film om sorg och hämnd, både personligt och på ett mer politiskt plan. Lite patetiskt ibland men ändå ganska ok.

Vackrast är FN-byggnaden och en del mycket snygga New York vyer.

Fantastic Mr. Fox

Betyg: 3 Monument

Jag är svag för animerade filmer, och när jag sett trailern för denna film blev jag väldigt sugen. Den, trailern alltså, innehöll en massa roliga scener och filmen verkade grymt rolig. Men när jag såg själva filmen så insåg jag att de roliga scenerna och kommentarerna från trailern var nästan det enda som var bra. Jag kan helt klar säga att trailern var bättre än filmen.

Ändå gillar jag filmen, mest för det sätt som den är animerad på (det heter väl animerad när det är med dockor...). Den är också rätt fyndig och har en intressant baktanke. Jag visste inte att Roald Dahl hade skrivit den och när jag insåg det så blev jag intresserad av att läsa boken.

Det är nog egentligen en rätt bra film, men jag hade lite för höga förväntningar. Och så var den lite för lång, vilket jag tycker är ett vanligt problem när det gäller animerade filmer.

The Mexican

Betyg: 3 monument

Handlingen kan vi lämna därhän, alltför konstruerad, egentligen helt ointressant och inte så enkel att följa med i. Men handlingen har en poäng och det är att göra mötet mellan Julia Roberts (Samantha) och James Gandolfini (Winston) möjligt. Utan ramhandlingen skulle han aldrig behöva kidnappa henne och vi skulle missa en fantastisk dialog på små syltor, i bilen, på hotellrum i Las Vegas om kärlekens väsen och livets möjligheter. Lysande skådespeleri och spännande samtal i god själavårdstradition. Sedan lägger sig Brad Pitt i (Samanthas pojkvän Jerry) och det går helt enkelt åt skogen, både med Winston och Samanthas samtal och med filmen som helhet.

Men det är nog så att utan Jerry, blev det inget samtal. Han och hela den fåniga historia som kretsar kring honom behövs för att det goda samtalet ska bli av. Ungefär som livet är, för att komma till det goda samtalet behöver ofta något hända, något som inte självklart är av godo...

Cast Away

Betyg: 4 monument

Först effektivitet, klockad tid och paketleveranser i hård konkurrens med andra leverantörer. Sedan en flygplanskrasch och fyra års ensamhet på en öde ö.

Historien är inte ny, men den är filmad på ett sådant sätt att den känns spännande och det som Chuck (Tom Hanks) upplever på ön, det upplever också vi som tittare. Varje våg som slår mot kameran, slår också mot oss. På ön uppfinner Chuck en vän eller möjligtvis en sorts gud, eller helt enkelt en relation som gör att han faktiskt överlever. Det är sällan man så tydligt får beskrivet vårt mänskliga behov av relationer. Det är bra gjort. Vi får också veta hur man använder ett par skridskor bäst på en öde ö i Söderhavet.

Bäst är annars scenen i början då Chuck och hans flickvän (Helen Hunt) dansar till kopiatorns monotona rytm och egentligen alla scener där Helen Hunt är med.

Kingdom of Heaven

Betyg: 2 monument

Äventyr. Dragna svärd. Blod som sprutar stundtals. Öken. Gamla stenmurar. Belägringsmaskiner. Lockar detta, se då filmen, eller se Arn-filmerna. Historien är nästan pinsamt densamma.

Teologiskt är det en intressant film - och det är en mycket teologisk film. Korstågens Jerusalem står i centrum och hur en kristen människa skall vara. Genom Balian (Orlando Bloom) får vi en snabb genomgång av kyrkohistorien. Han dödar en präst där frågan om helvetet och skärselden står i centrum - reformationen - möter en korsriddare som vältaligt försvarar den enskilda människans relation till Gud gentemot den organiserade religionen - Lutherdomen - och i samband med Jerusalems belägring förklarar han att den Gud som inte tycker som han är inte värd att kallas Gud - den moderna människans individualiserade gudsrelation. Nu är det ju bara så att reformation inföll fyrahundra år senare, Luthers tankar var nog inte utbredda bland korsriddarna och en sådan individualiserad gudsbild knappast var trolig under tidig medeltid...

Den siste samurajen

Betyg: 2 monument
Det är sent 1800-tal och Japan öppnar sig mot västvärlden. Kampen mellan modernitet och tradition står i centrum. De gamla ärorika stridskonsten som samurajerna står för och den moderna tidens stridsmaskiner, importerade från Amerika. Samurajerna går under, men segrar ändå. När de sista stolta krigarna mejas ner av moderna kulsprutor väger allting över till fördel för de besegrade.

Egentligen ett kristet tema detta, att segra genom att dö. Så att den kristne - eller åtminstone Amerikanske hjälten Nathan Algren (Tom Cruise) - byter sida och gör vad han kan för att bli en äkta samuraj är kanske inte så konstigt. Men det som skiljer honom från Katsumoto, samurajledaren, är att han bär med sig en tro på förlåtelsen. Katsumotos begrepp om ära och skam utesluter en möjlighet till förlåtelse - hellre då döden, gärna genom harakiri. Det är också Katsumoto som dör på slutet medan Nathan klarar sig, om än haltande och med några fler ärr. Det hade varit gott så, men Nathan har nu blivit en äkta samuraj och väljer själv äran framför allt. Så, en delvis underhållande krigsfilm med fantastiska miljöer från japansk landsbygd, men med ett unket budskap om att ära går före förlåtelse.

Coco - livet före Chanel

Betyg: 3 monument

Det är många filmer som börjar starkt och vackert, Coco - livet före Chanel är en sådan film. Men ganska snabbt byts de vackra bilderna där Coco ser nunnedokens linjer mot en film som känns lite tråkig och inte riktigt förmår fånga mitt intresse. En styrka med denna film är ändå att den handlar om skapandets villkor. Coco Chanel är nyskapande och ser något vackert i raka, enkla linjer. Hon är ensam och före sin tid. Scenen där hon skapar "den lilla svarta" är det riktigt underhållande. Det finns något i den här filmen som påminner mig om Séraphine, och det är inte enbart det franska.

Änglar och demoner

Betyg: 3 monument

Grundtemat är motsättningen mellan vetenskap och tro - tydligt markerat i filmens första scener från partikelacceleratorn i CERN och de samtida scenerna från påvens död i Vatikanen. Den moderna fysiken möter Katolska kyrkan! I verkligheten ett mindre dramatiskt möte, men på film blir det tidvis riktigt spännande. Men det är varken teologin eller fysiken som är spännande, utan jakten på en mördare i Roms kyrkor och mer undandskymda kapell. Tom Hanks är med, förstås - ganska träig och därför helt ok. Men hans slutledningsförmåga överstiger vida tittarens, så man hinner aldrig riktigt begripa hur han hittar ledtrådarna. Men det är ganska spännande ändå.

Några demoner syns inte till och de änglar som förekommer är enbart statyer. Till skillnad från den tidigare filmen saknas teologin, men det är en ganska bra skildring av hur det går till när man väljer en ny påve.

The Day After Tomorrow

Betyg: 2 monument

Ett möjligt framtidsscenario? Knappast, men intressant ur andra perspektiv. Handlingen kan vi lämna därhän, den saknar intresse. Det intressanta är relationen mellan Gamla och Nya världen, mellan Europa och Amerika, främst USA, men i förlängningen även det vi slarvigt kallar Tredje världen.

Ett brittiskt forskningsteam slår larm om klimatförändringen, men från sin bas kan de inget göra, bara lämna en sorts grovunderlag för de beräkningar som sedan görs i USA. Det brittiska forskarteamet är vänliga, folkliga; fotboll och familjerelationer tar upp deras tid. Men de tillhör den gamla världen. De går passivt under och tycks på något vis accepetra det. Den gamla världen dör efter att den lämnat ifrån sig det nödvändiga (här fakta om klimatförändringen). De amerikanska forskarna är tvärtom aktiva, drivande och hjältemodiga. Men, och det är nog det viktigaste med filmen, i slutet när USA:s president talar från sin evakueringsort i Mexiko så tackar han för den generositet och gästfrihet som tredje världens länder visat flyktingströmmarna från USA och Europa.

Den Gamla världen går under, den Nya världen kämpar men är beroende av Tredje världen. I sig ett revolutionärt budskap med tanke på hur väl USA och Västeuropa behandlar dagens flyktingströmmar!

En helt annorlunda, men lika revolutionär kommentar fäller de astronauter som följt katastrofen från sin rymdstation; när de stora köldmolnen har skingrats över det norra halvklotet och det är helt tömt på levande människor så säger den ene av dem: "Har du någonsin sett en så klar luft?"

Det är först när mänskligheten gått under som världen kan räddas.

Effi Briest (1974)

Betyg: 4 monument

Det är svårt att jämföra årets Effi Briest med Rainer Werner Fassbinders från 1974. Fassbinderfilmen är svart-vit och känns som en filmad roman. Rakt upp och ner. Och utan att ha läst Theodor Fontanes (se bilden) roman från 1895 är det ändå lätt att förstå att Fassbinder följer originalet troget, och årets upplaga mer är att betrakta som en tillrättalagd version. I Fassbinders film är dock huvudpersonens (Hanna Shygulla) frisyr så 1970-tal att det nästan blir patetiskt. Undrar om någon kommer att tycka Julia Jentsch frisyr är så 2010-tal om 35 år?

Jag tycker om det långsamma, episka berättandet. Det vackra filmfotografiet, som ibland är vackra stillbilder. Obehaget som så sakta smyger sig på. Det tycker jag inte om, men jag tycker om hur det är skildrat. Beskrivningen av en kvinnas instängdhet i normer och kultur. Och hur illa det kan gå om man är en väldigt principfast person som von Instetten, Effi Briests man. Han kräver att få duellera, fast det inte ens var på modet i slutet av förrförra seklet. Katastrofen är ett faktum, oavsett om han skjuter sin motståndare till döds eller själv blir skjuten. Och den livsbejakande Effi Briest måste inse att hon är en bricka i en maktfullkomlig mans spel. Men egentligen handlar det inte om maktfullkomliga män, kvinnors underordning och gammalmodiga kulturyttringar utan om vad som händer med en människa som inte får leva i frihet och som tvingas göra våld på sin natur. Något som är alldeles allmänmänskligt och som Fassbinder låter mig förstå på ett helt annat sätt än Hermine Huntgeburth (2010).

Away we go

Betyg:2 monument

Verona och Burt väntar barn. Men de har inget riktigt hem att bo i. Så de reser runt i Amerika och besöker en rad olika städer där de har släktingar eller bekanta, för att pröva om de kan bo där. Men det kan de inte. De som bor där är alldeles för galna, eller för ledsna, eller för utflippade för att det skulle kunna vara möjligt. Till sist kommer de till en väg som nästan tar slut, där havet tar vid och ett vackert hus står och väntar på dem. Där kan de bo!

Jag minns barnböcker jag läst om snigeln eller apan eller elefanten eller vem det nu var som letade hem och hela tiden gick fel. Ständigt med frågan: "Kan jag bo här?" Så på sista sidan i den tuggtåliga boken fanns där ett snigelhem, eller aphem eller elefanthem eller vad det nu var. Detta är vuxenvarianten på de böckerna. Rar på många sätt, snäll och rolig ibland. Men det håller inte som en hel film. Storyn blir för tunn och den känns lite unken när de väl hittar det gamla huset vid havet. Varför ska de bo där?

Dock gillar jag karaktären Burt, smått enfaldig, men mycket kärleksfull och han ryter till vid exakt rätt tillfälle, vilket är bästa scenen där han i ren protest kör sin kusins son i en sittvagn. Sittvagnar är nämligen förbjudna i hennes hem av ideologiska skäl!

Robin Hood (2010)

Betyg: 5 monument

Trots mina vänners ganska svala kommentarer om den nya Robin Hood-filmen var jag väldigt sugen på att se den, insåg jag när jag väl satt mig i biosalongen. Och oj vad bra det var!

Det jag hört, från mina smått besvikna vänner, är att den är för mycket Gladiator. Och det stämmer väl, men Gladiator är ju inte en dålig film. Robin Hood är lik, främst p.g.a. samma skådis i huvudrollen, och att det är mycket slagsmål. Men Robin Hood (filmen) har mycket mera värme och humor, vilket passar väl in i det annars våldsamma 1200-tal som filmen utspelar sig i. Det är även en annorlunda Robin Hood-story, med väldigt lite "springa i skogen" och mera fokus på det större politiska spel som kretsar kring England-Frankrike relationen, Richards och Johns relation samt att förråda, förrådas och bli utsvulten av sitt eget land (eller snarare kung).

En minnesvärd scen är när Robin Hood (Robin Longstride heter han i filmen) frågar Marion ifall hennes make var "A good knight?".
Hon svarar "It was short, but sweet?
och Robin säger "No, I meant: he was a good knight?
Väldigt roligt i sammanhanget, och beskriver väl den lätt tryckta relationen som Robin Longstride och Marion har.

Kick-Ass

Betyg: 4 Monumment

Kick-Ass är en film som till stor del är helt galen. Den är oerhört rolig, utan att ha en massa tydliga skämt och one-liners, det är mer stämningen som är kul. Fast egentligen är det väl mest sorgligt. Till exempel karaktären Hit Girl, en tjej på typ 9 som är världens dödsmaskin och hugger av ben och spetsar elaka män till höger och vänster. Det är så absurt att det blir kul, men det är ju bara tragiskt och hemskt egentligen. En 9årig flicka ska inte mörda personer, även om de är dumma. Dessutom är hennes pappa (spelad av Nicolas Cage) en hämndlysten, vapentokig ex-polis som är oerhört våldsam.

Det är ju mest bara tragiskt, men i stämningen som filmen har så blir det så absurt att det blir kul. Och faktiskt (och kanske tyvärr) så är våld på film ibland riktigt bra, och snyggt. Varför är svårt att förklara, men det är lite samma som i Tarantinos två filmer Pulp Fiction och Reservoir Dogs. De är oerhört våldsamma, men samtidigt väldigt bra och just "snygga". Kick-Ass är inte i denna klass, men ändock en sevärd film. Om man gillar superhjältar, uppskattar ironi och klarar av onödigt övervåld. Det ska dock tilläggas att i jämförelse med t.ex. Reservior Dogs så har Kick-Ass väldigt många fina och varma scener också, vilket gör att den inte alls är lika tung, utan tvärt om är en film som är ganska mysig. Trots mycket (onödigt) våld.

En dag i vilda västern

Betyg: 5 monument

Intelligentare humor är svårt att hitta. Bitskt och ömsint på samma gång. Civilisationen sedd snett underifrån och rejält ifrågasatt. I alla Bröderna Marx filmer är det alltid de mest aparta sammanhang som möts, en sorts möte mellan det bisarra och konventionen - och verkligheten blir sig aldrig mera lik. Våra hjältar råkar av helt oförklarliga skäl hamna i en indianby - det har inget alls med handlingen att göra - och Rusty Panello (Harpo) hittar naturligtvis en vävstol som han spelar på som på en harpa. En ganska trist scen vad jag minns som barn, men nu upptäckte jag indianhövdingen som står bredvid, klädd helt enligt konventionen med hjorthudar och hel fjäderbuske, barsk och tvärhuggen och stridsmålad. Men, så tar han upp en flöjt, och spelar helt vansinningt utan någon som helst melodi. Det låter förfärligt, men han står kvar i samma pose, stridsmålad och barsk och spelar urdlålig flöjt. Det är hemskt roligt!! All konventionell indianromantik faller platt, det absurda bryter igenom konventionen. Och han blir så mänsklig, fåfäng, lite fånig, men mycket mänsklig

The Informant

Betyg: 3 monument

Det är något speciellt med slipsarna, alla har randiga, ganska stela slipsar, utom Mark Whitacre (utmärkt spelad av Matt Damon) vars slipsar är vilda och oregelbundna i mönstret. Kanske är det så med honom också. Till en början tycks han tillknäppt och ganska tråkig, men det visar sig att det inte riktigt är så. Det är mycket som inte riktigt är så som Mark Whitacre säger och det är väl filmens idé - en sorts gestaltning av lögnen och en lögnare som oftast själv tror på det han hittar på. Men på en punkt ljuger han inte - det pågår en kartellbildning med justerade priser på majsstärkelse, eller något liknande (därav den något vedervärdiga bilden) inom livsmedelsindustrin i USA och Mark Whitacre sätter hela sin framtid på spel genom att avslöja den.

Det är egentligen inte så spännande, men rätt underhållande när man inser att Mark Whitacre inte är den man trodde från början. Men vi får aldrig någon riktig förklaring till alla lögner, de bara kommer och vi förstår inte riktigt varför.

Bäst är Marks berättarröst med vardagliga kommentarer om allt mellan himmel och jord som inte alls har med filmens handling att göra och den helt malplacerade filmmusiken - så bra just för att den inte passar alls!

The Reader

Betyg: 5 monument

Det främsta skälet till att jag ger filmen The Reader 5 monument är att den inte lämnar mig. Det är snart en vecka sedan jag såg den och fortfarande tänker jag på den. Det måste betyda att det är en bra film! Dessutom är det en film som kan ses och förstås på många sätt, som visar sig innehålla många berättelser. Och det tycker jag om. Förutom kärlekshistorien mellan den medelålders kvinnan Hanna Schmitz (utomordentligt spelad av Kate Winslet) och den mycket unge mannen Michael Berg (spelad av David Kross) spelar litteraturen en avgörande roll. (Michel som medelålders spelas av Ralph Fiennes.)

Filmens titel syftar på den högläsning som, utöver den sexuella attraktionen, binder Michael och Hanna vid varandra. Han läser och hon lyssnar. Det är för mig en film om berättandet och berättelsernas viktiga funktion i våra liv. Och om det skrivna ordets betydelse. Hannas och Michaels kärlekshistoria blir kort, men vi får ändå följa dem genom livet. Hanna bär på flera hemligheter som så småningom uppdagas och ger upphov till samtal om rätt och moral. Inte bara mellan filmens aktörer utan också hos mig som åskådare. The Reader är alltså en film som både beskriver Tysklands efterkrigshistoria utifrån några få människoöden och för ett moralfilosofiskt samtal. Dessutom är det vackert filmat och med små medel (t ex slipsarna) skildras den utveckling som skett under 1900-talets fem sista decennier.

Den andra systern Boleyn

Betyg: 3 monument

Ju mer jag ser av filmen Den andra systern Boleyn desto mer övertygad blir jag om att systrarna Mary och Anne Boleyn (spelade av Scarlett Johansson och Natalie Portman) är två sidor av samma person. En ljus och en mörk. En godhjärtad och en beräknande. En god och en ond, helt enkelt. Men det enda som kanske är sant i ett historiskt perspektiv är att det fanns två systrar Boleyn och att Anne var Elizabeth I:s mor.

Filmen drivs framåt av systrarnas relation, fylld av kärlek, hat och svek. Annars är det en mest en vacker film, med vackra bilder, vackra kläder och vackra kvinnor. Och en hemsk film, som skildrar kvinnan som handelsvara med en enda uppgift, att avla en manliga kronarvinge. En film som är väldigt lik The Duchess med andra ord. Ironin i sammanhanget är att Elizabeth I blev Englands drottning och var det i 45 år. Så gick det med den tronföljden!

Den här filmen kan också beskrivas som en prequel till filmerna Elizabeth (1998) och Elizabeth - the golden age (2007).

The Duchess

Betyg: 3 monument

Sent sjuttonhundratal och engelsk aristokrati. Intriger i viss mån, men mest instängdhet och meningslösa utbrott av frihetsbegär. Georgiana har allt hon behöver och får allt hon pekar på - utom sin frihet. Hennes make, hertigen av Devonshire är passionerat likgiltig inför allt annat än möjligheten att avla en son, en arvinge. Som en fånge lever hon i de stora palatsen i ivrigt umgänge med den tidens ledande politiker och människor med makt. En makt hon är en del av utan att ha makt över sitt eget liv. Som en tuktad slottsträdgård bländar ögat med sin elegans men bygger på att någon klipper, ansar, begränsar, håller efter och tvingar in i bestämda former. Det är stillsamt och vackert med fantastiska klänningar och håruppsättningar. Men allt känns långt borta, i en helt annan värld. Aristokratins liv är så svårt att förstå, men kanske är filmen aktuell ändå då vi står inför ett prinsessbröllop.

Bäst är Ralph Fiennes som hertigen, särskilt i de få stunder då hans likgiltighet rasar och han visar något av vem han är. Lysande skådespel, återhållet passionerat.

Effi Briest (2010)

Betyg: 4 monument

Effi Briest är från början en tysk roman från 1895 som enligt uppgift bygger på en sann historia. Rainer Werner Fassbinder gjorde en filmatisering av romanen 1974, som jag hoppas kunna skriva om lite längre fram. Men den film jag har sett är Hermine Huntgeburths version som går på bio just nu. Stora delar utspelar sig i Kessin, i Pommern vid Östersjöns kust. Stranden och havet är viktiga frihetssymboler i den här berättelsen som beskriver kvinnors utsatthet och instängdhet i både samhälls- och familjeliv. Förvisso i en så pass ålderdomlig tid att duellering fortfarande var något som förekom, men ändå med blickar mot vår egen samtid. För vem ställer sig inte frågan vad kärlek är? Och frihet? Och om dessa går att förena? Och hur det går med vår sexualitet om den inte är fri? Det är en vacker film och jag tycker mycket om den. Filmfotot, musiken, det tyska språket och huvudrollsinnehavaren (Julia Jentsch från bl a De feta åren är förbi) gör att filmen får ett högt betyg.

Brudgummir - en midsommarnattskomedi

Betyg: 2 monument
Oj, så vacker midsommarnatten är på den isländska ön Flatey (betyder det Plattö?). Midnattssol och färgglada hus. Och det rustas till bröllop med en mycket ung brud och en tvivlande brudgum. En argsint svärmor och en vänskapligt sinnad svärfar. En syster som är lite eljest och en förslagen ("drivskraftig") överårig ungkarl som anlägger golfbana på den karga och glest besökta ön. En ovillig präst. Och den bäste vännen som ska vara organist på bröllopet, men han tappar bort sina skor under nattens festande, och hur ska det då gå med orgelspelandet?
Det finns också en bakgrundshistoria. Brudgummen har varit gift tidigare och livet med den första hustrun rullas upp parallellt med bröllopsförberedelserna. Denna historia är nog filmens behållning, förutom det isländska landskapet. Vad hände egentligen med hustru nr 1? Kan man lita på brudgummen? Och varför vill en ung och intelligent kvinna offra sin ungdom på en desillusionerad och medelålders man som knappast förmår uppskatta hennes kärlek? Varför är medelålders kvinnor (mammor) som skildras på film ofta bara elaka, självupptagna och intresserad av pengar? Medan medelålders män har drömmar de inte får förverkliga och vänskapliga relationer med sina gelikar? Många frågor. Och någon komedi är det sannerligen inte!

Taking Woodstock

Betyg: 2 monument

Egentligen handlar det om att bli vuxen, att kunna möta sina föräldrar på ett vuxet sätt - vilket inte är så lätt om ens mamma tagit sig från det östjudiska Vitryssland under Andra världskriget med enbart mögliga, kalla potatisar i fickan och ens pappa aldrig säger något. Men varför denna historia om Woodstockfestivalen? Det blir som en sorts påklistrad fond av sextiotal som allting ska refereras mot - en galen vietnamveteran, en galen (men faktiskt ganska rolig!) fri teatergrupp, en våldsbenägen transvestit, en förträngd men plötsligt uppblossande homosexuell kärlek...

Men samtidigt utan woodstockreferenserna vore filmen ingenting. Behållningen är alla de små detaljer som refererar till Woodstockfilmen; badscenerna, toaletterna, andningsyogan mm samt den skrämmande porträttlikheten mellan Eugene Levy och verklighetens Max Yasgur.

Se Woodstockfilmen istället. Det är en film värd fem monument!

Looking for Eric

Betyg: 2 monument

Det bästa sättet att få bättre självförtroende är att nonchalant vika upp kragen. Oavsett om du är världsberömd fotbollsspelare eller deprimerad brevbärare, vik upp kragen! Då kan du till och med besegra den lokale gangstern och få slå sönder hans glasbord och plattTV. Självförtroendet står i centrum, självförtroendet för den manliga delen av den engelska arbetarklassen. Det har med fotboll och gemenskap att göra och så det där knepet med kragen.

Eric håller på att tappa greppet om livet, så hans vänner på jobbet samlar sig till en självhjälpsgrupp där det gäller att fokusera på sitt eget liv genom en annan människas ögon. Eric väljer Eric Cantona, legendarisk fotbollsspelare i Manchester United och samma kväll dyker Eric Cantona upp livslevande i hans sovrum för att coacha honom genom livet. Eric Cantona spelar sig själv och är säkert bra på fotboll...

En gammal kärlekshistoria bildar fond tillsammans med ett gangsterdrama, ingendera känns övertygande. Det gör knappast uppgörelsen heller, den är rent av osmaklig ur ett etiskt perspektiv. Man besegrar våld genom annan sorts våld, lite smartare, lite roligare, men lika mycket våld. Egentligen sjunger filmen hämndens lov, och den gör det ur ett strikt manligt perspektiv där språket består av svordomar och vrål. Vad kvinnorna gör där kan man verkligen fundera över.

Det bästa i filmen är när Erics barnbarn somnar saligt i hans famn sekunderna innan kravallpolisen slår sig in i huset, och så Erics Blue suede shoes, förstås!!!

The Lookout

Betyg: 3 monument

Egentligen en ganska ointressant historia om Chris som städar på en bank och blir indragen i planerna på att råna banken. Det som gör filmen intressant är den lilla lapp som Chris alltid bär med sig i plånboken där det står: "Jag heter Chris Pratt och jag har råkat ut för en allvarlig skallskada". Det är sällan funktionsnedsättning visas på film och här är det inte särskilt gulligt, som det annars lätt kan bli. Chris frustration blir tydlig när han i förtvivlan över att inte hitta eller förstå var burköppnaren är river ut alla kökslådor och hans sambo Lewis hittar honom hopkurad i spillrorna av köket.

Om man bortser från intrigen och istället försöker se filmen som en berättelse om hur det kan vara att leva med en förvärvad hjärnskada, blir det en intressantare film. Det finns en sorts ironi i titeln, då Lewis, Chris vän och den han delar lägenhet med är blind. Och på något vis är Chris det också. Både i hans relationer och i hans historia finns det stora blinda fläckar, delvis beroende på olyckan han varit med om. Ingen särskilt bra utkiksman!

Man tänker sitt

Betyg: 2 monument

Vad är det man tänker, när man tänker sitt? Jag vet faktiskt inte. Jag begriper inte allt som visas, varför någon slår någon annan med en paddel i huvudet, varför de som bor på samma gata och har gjort så länge inte känner varandra, varför man måste göra tvärtemot ibland ... nåja, det där sista kan jag nog förstå. Med de återkommande citaten från Henry David Thoreau blir civilisationskritiken mycket tydlig. Men alternativet till civilisationen är inget verkligt alternativ, lika utelämnade som människorna är gentemot varandra, lika utelämnade är de i skogen, eller i åarnas mörka vatten. Egentligen handlar filmen om den stora existentiella ensamheten - vi är alla ensamma, innerst inne, även barnet som filmen igenom bärs på pappa Jimmys arm. Det finns ingen gemenskap, det finns ingen Gud, det finns bara ensamhet. Kanske är det vad man kommer fram till om man tänker sitt - om man är man vill säga. För vad kvinnorna tänker det vet vi inte, för de är knappast med överhuvudtaget och är de med så är de en del av de gränssättningar man måste bekämpa. Det var nog länge sedan jag såg en så kvinnofientlig film!

Dock är fotot oerhört vackert, svårgenomtränglig skog, mörka vatten, stängda villatomter, öde parkeringsplatser.

London River

Betyg: 4 monument

Någonstans sker det i språket, eller i ansiktena, eller i sömnlöshetens ångest om natten.

Elisabeth och Ousmane söker bägge sina vuxna barn efter bombattentaten mot London Transport sommaren 2005. Den ena av dem är från havet och den andre är från skogen, och de möts motvilligt i sökandet. Ändå visar sig att deras barn hör samman - så till slut hör de också samman, om än den ena vid havet och den andre i skogen. Men allt utspelar sig mer eller mindre i ett och samma gathörn i London där de bägge är främlingar.

Språket som driver filmen är trots detta franska; Ousmane talar det, Elisabeth talar det hjälpligt, den lokale slaktaren talar det, imamen i den lokala moskén talar det, de flesta arabisktalande muslimerna talar det, till och med polisen talar det. I denna genuint engelska film är huvudspråket franska! Särskilt Ousmanes språk är en njutning, en så ren, klar och begriplig franska hör man sällan.

Men det är nog ändå ansiktena som med sin vardaglighet och sin uttrycksfullhet skapar filmen; åldrade, bekymrade föräldrar som pendlar mellan hopp och förtvivlan. De finaste skådespelaransikten jag sett på mycket länge.

Paraplyerna i Cherbourg

Betyg: 3 monument

Det är inte alltid så lätt att se filmer som har 46 år på nacken och Paraplyerna i Cherbourg är extra svår att titta på eftersom alla repliker sjungs. Detta ständiga sjungande till ömsom jazzmusik, ömsom visa, är i början mycket påfrestande. Sedan vänjer man sig och kan följa med i handlingen och njuta av den smått absurda 50- och 60-tals kitschen. Jag har sällan sett så färgglada och stormönstrade tapeter, de får nästan Carl Johan de Geers att blekna. Jag vet inte om det var så färgglatt i filmen från början, troligtvis är det resultatet av den uppfräschning som gjordes 1992. Behållningen är förstås Catherine Deneuve.

Goya's ghosts

Betyg: 4 monument

Det här är en film som gör mig positivt överraskad. Jag har för mig att den fick ganska dålig kritik när den visades på biograferna (2007) och Stellan Skarsgård, som spelar konstnären Francisco de Goya, är inte en av mina favoritskådisar. Men det visar sig att denna Milos Forman-historia har mycket mer att erbjuda än jag trodde. För det första är Goyas konstverk faktiskt en stor del av berättelsen, t ex bilden ovan som visar hur spanska upprorsmän avrättas av franska soldater den tredje maj 1808, dvs under den franska ockupationen av Spanien. Även om scenerna när Skarsgård/Goya arbetar med sina konstverk ibland känns lite krystade, så är det konstnärliga arbetet ett av filmens teman. En annan behållning är skildringen av Goyas handikapp, han blir så småningom döv och kommunicerar med andra människor med hjälp av sin fantastiska teckentolk. Jag vet inte hur vanligt det var med teckenspråk under början av 1800-talet, men teckentolken i filmen är i alla fall otroligt kommunikativ. Scenerna där han är med är spännande eftersom pratet också tolkas av hans expressiva teckenspråk. En tredje anledning till att jag tycker om den här filmen är att den skildrar en del av Spaniens historia. Jag måste ha sovit på historielektionerna, för här finns stora luckor att fylla. Med hjälp av Milos Formans vackra och mycket sorgliga film har jag nu någon mer aning om vad som hände i ett av Europas största länder under början av 1800-talet.

Thank You for Smoking

Betyg: 2 monument

Det börjar bra. Mycket bra till och med. Aaron Eckhart är lysande som Nick Naylor, tobakslobbyisten som vinner varje argumentation. Fullkomligt utan moral pratar han omkull såväl forskare och cancersjuka som åklagare och inflytelserika politiker. Inte för att just tobak skulle vara världens räddning, utan just för att vinna diskussionen. Det är förfärligt, men en storartad uppvisning i bulldozer retorik - inte elegant, inte vasst, men övertygande på grund av kraften i argumenteringen.

Sedan blir det inte bättre. Det finns naturlitvis en story också, en story där Nick får ett liv, en sorts privat sida, ett barn, en före detta hustru, en älskarinna, två vänner, en chef, en ännu högre chef, en motståndare... och det är här det blir ointressant. Nick Naylor är inte tillräckligt intressant som person och relationerna kring honom är förutsägbara - det enda som återstår att fascineras av är hans argumentationsteknik, men även den tröttnar man på. Jämför då med den fantastiska In the Loop, som handlar om samma sak - om politikens "backstage" och relationer kring makt och beslutsfattande. Kanske är det skillnaden på en Hollywood producerad film och en brittisk producerad som blir tydlig. In the Loop är betydligt mer intelligent gjord, roligare och trots en mycket rörigare handling mer spännande. Se den istället!!

Miraklet i Lourdes

Betyg: 3 monument

Det har nog inte hänt förut att någon på Juno film skrivit om en film innan den gått upp på biograferna, men Miraklet i Lourdes har premiär på Folkets Bio imorgon. Och jag såg den igår på en förhandsvisning i Hedvig Eleonora kyrka. Kanske var det de hårda kyrkbänkarna som gjorde filmens långsamma tempo näst intill outhärdligt. Mjuka biofåtöljer vore definitivt att föredra under den här filmen. Men troligtvis beror det outhärdliga inte enbart på tempot utan också på det hårdsmälta innehållet. Miraklet i Lourdes är en film om människors smärta och lidande. Det är lätt att förstå att man valt att visa den i kyrkan under stilla veckan, som förebådar Jesu lidande och död på korset.

I filmens centrum finns Christine, en ung kvinna som är hårt drabbad av MS. Det gör ont när man ser hennes krampaktigt slutna kropp i rullstolen. Hon deltar i en gruppresa till vallfartsorten Lourdes i södra Frankrike. Jag tror inte hon deltar för att hon tror eller hoppas på ett mirakel, utan snarare är hon där för att det är enda sättet för henne att kunna resa till nya platser och träffa nya människor. Men en morgon när hon vaknar kan hon gå och använda sin kropp, och hon blir miraklet i Lourdes. Det mirakulösa tillfrisknandet väcker förhoppningar om ett helt annat liv än rullstolslivet. Men är det verkligen ett mirakel som skett? Här staplar sig frågorna ovanpå varandra, utan att vi får några svar. Människorna i filmen har olika tankar inför det som hänt, tankar som speglar olika förhållningssätt till livet. Bestämmer gud vem som ska bli frisk? Vem är värd ett mirakel? Det finns ett djup i den här filmen som gör den till en film som blir bättre ju mer man tänker på den.

Inte här för att bli älskad

Betyg: 3 monument

Det viktiga i livet är det som vi kan se om vi gläntar lite på gardinen. Gardinen blir en sorts symbol för det som gör att vi inte kan, eller vågar visa vårt egentliga intresse, vår kärlek, vår stolthet, vår längtan...

Jean-Claude är uttråkad. Francoise ska gifta sig men börjar tveka. De möts på en tangokurs där deras liv tar en ny vändning. Banalt i viss mån, men det är inte i första hand deras relation som bär filmen. Snarare är det relationerna runt dem, den frustrerade författaren till blivande man, den döende pappan, sonen som bara vill lämna jobbet, sekreteraren som tjuvlyssnar vid dörren, den försmådde tangopartnern, den desillusionerade storasystern. Det är här relationerna är intressanta, och det är vad som sker här som gör Jean-Claudes och Francoises möte möjligt. Någonstans har också tennis en avgörande betydelse...

Bröderna Grimm

Betyg: 2 monument

Det börjar bra, spännande atmosfär, små tyska byar under Napoleons ockupation. Bröderna Jacob och William Grimm livnär sig på avancerat lurendrejeri i ande och spökbranschen. Men när de i byn Marbaden ställs inför verklig mystik med elva försvunna flickor, varav en med röd luva, och en varg som kan byta skepnad plus ett torn i skogen där en tusenårig drottning bor blir det annorlunda - och genast en mycket sämre film. Grundidén är bra, miljöerna är bra, men den franska ockupationsmakten blir bara löjlig och storyn kring mysteriet i tornet är svårbegriplig och osammanhängande. Terry Gilliam kan bättre än så här och varken Heath Ledger eller Matt Damon (eller Peter Stormare för den delen som fånig italienare) kan rädda något av filmen.

Drottningen och jag

Betyg: 4 monument

Från var sitt håll påverkades deras liv radikalt av den Iranska revolutionen 1979. Drottningen, världskänd modeikon, tvingades i landsflykt tillsammans med sin man Shahen av Iran och Nahid, som gjort filmen, deltog entusiastiskt som kommunistisk revolutionär. Ganska snart tvingades också hon i landsflykt av islamisterna. Trettio år senare söker Nahid upp den forna drottningen i Paris för att göra en film om henne, det är inte så enkelt och det tar tid innan förtroende etableras. Ett förtroende som sedan raseras vid ett flertal tillfällen under filmandets gång.

Det handlar om Iran, om revolutionen vad som kunde gjorts annorlunda, om demokrati, om diktatur, om tortyr och avrättningar, om exiliraniers drömmar... men mest handlar filmen om två kvinnor som, trots allt som skiljer dem åt, visar sig mer och mer dela samma livserfarenheter.

Nahid brottas med sitt samvete, hur ska hon kunna ställa de kritiska frågorna om förtryck och tortyr under Shahens regim utan att äventyra filmen. Vi får följa hennes tankar samtidigt som hon ler mot alla rojalisiska exiliranier som vill något helt annat än hon själv med framtiden. När hon till slut vågar tala om förtrycket och diktaturen så är det inte så farligt, förtroendet bär och det som skulle ha kunnat bli en sammandrabbning blir en sorts försoning mellan två kvinnor som från vitt skilda håll förenas i längtan till sitt hemland. Vackert, enkelt, vardagligt på något sätt, men sant. Innerst inne är vi människor först och främst och vi delar mänskliga erfarenheter. Jag tror inte att det var detta Nahid från början hade tänkt att filmen skulle mynna ut i, men den gör det och det känns rätt.