Suffragette

Betyg: 5 monument

En engelsk film av Sara Gavron från 2015 som ger starka bilder som etsar sig in i minnet. Ett stort tvätteri i London 1912. Maud är bara 23, men redan arbetsledare för de som stryker skjortor. Hon tjänar 13 shilling i månaden. Förmannen har förgripit sig på Maud tidigare, men har nu hittat en yngre flicka. Mauds hat pyr under ytan i detta den moderna fabrikens dubbla slaveri för alla kvinnor. Hennes man arbetar också där. Om det sexuella förtrycket vet han till synes inget. Tillsammans har de en liten femårig son. De reder sig.

På gata blir Maud vittne till en kvinnodemonstration för rösträtt som slutar med att skyltfönster krossas. Hon flyr förskräckt. Men det dröjer inte länge förrän hon dragits in i kvinnokampen för rösträtten. Den ger henne en röst för så mycket mer än bara rätten att rösta. En väg ut ur förtrycket och systerskap tvärs över klassgränser. Hemlös, förskjuten av sin man och med sonen bortadopterad - mannen har laglig rätt till sonen - finns bara en väg för Maud. 

 

Det som slår en med kraft är hur det etablerade samhället, också arbetarmän och arbetarkvinnor, fördömer rösträttskvinnornas kamp och ser den som skamlig och anstötlig. Männen har i princip vunnit samma kamp genom den s k Chartist-rörelsen 1838-58, men verkar inte bry sig om kvinnornas rätt. Efter 40 års fredlig kamp med manifestationer, demonstrationer och en parlamentsutredning utan framgång, tar tålamodet slut. Kampen blir militant. Maud och hennes kamrater spränger brevlådor, telegrafledningar och en regeringsministers hus. När de fängslas för uppvigling hungerstrejkar de i fängelset så att myndigheterna till sist inte vågar ha dem fångna och låta dem dö som martyrer. 

Vid ett försök till demonstration på Epsom Derby 1913 dödas en av aktivisterna, Emily Davison, i en kollision med en ryttare. Begravningen blir till en jättemanifestation, som inte kan stoppas (bilden ovan är från begravningståget/manifestationen).

Den sista föreställningen

Betyg: 4 monument

Mycket himmel, mycket jord. Vardag i en av Texas alla småstäder under tidigt femtiotal. Vinden blåser ständigt, allt känns gammalt och nergånget medan moderniteten finns någon helt annanstans. Klass, kön, ålder - allt har tydliga gränser och gränsöverskridarna straffas. Det är svårt att växa upp här, men det ges knappast några alternativ. De halvvuxna pojkarna gör så gott de kan och misslyckas mest - Billy den stumma pojken - blir en sorts katalysator efter bibelordet i Matteusevangeliet: "Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig" (Matt 25:40)

Det är något med fotot, kanske mest ljussättningen och skuggorna. Som om alla relationer avspeglas i hur ljuset faller. Mycket fint gjort! Filmad som om det vore femtiotal, men gjord på sjuttiotalet. Det märks, men gör inget.

Stars above

Betyg: 5 monument

En film från Göteborgs filmfestival 2012 som jag fortfarande minns som väldigt bra. Läs om den här.

Mannen som sköt Liberty Valance

Betyg: Fem monument

Det är mitten av 1800-talet i territoriet längst västerut. Torrt land med boskapsrancher och småbrukare som är oskyddade av egendomslagar. Småbrukarnas vilja att förvandla landet till en delstat med lag och egendomsrätt och ranchägarnas motvärn med våld och lejda revolvermän är en del av det moderna USAs födelse. Det blir till sist en delstat, får järnväg och blomstrar. Det är vägen dit som skildras. John Ford när han är som bäst!

Liberty Valance är en av dessa hyrda revolvermän som ska stoppa utvecklingen. Mot honom står den unge idealistiska juristen Ransom. De möts i en duell som Ransom på ett märkligt sätt vinner. Ransom plågas av samvetskval över att ha dödat samtidigt som han hyllas som hjälte. Tack vare sin rival om den vackra Hillaries kärlek, den fattige småbrukaren Tom får han en sorts sinnesfrid. Ransom blir den nya delstatens första guvernör med Hillarie som hustru. Tom dör okänd på sin förfallna ranch. De verkliga hjältarna vill inte få och får inte berömmelse. De bara finns.

Montana

Betyg: 4 monument

Västern möter moderniteten. De fria viddernas och de stora boskapshjordarnas tid är förbi. Det har blivit 1980-tal och ett gruvbolag som bryter kol i öppna dagbrott vill gärna komma åt betesmarkerna. Varken föräldrarna eller barnen är överens om att sälja - av skilda skäl. Efterhand som relationerna utvecklas blir vi varse dessa skäl. Det är elegant och snyggt gjort, gott skådespeleri, särskilt Gena Rowlands som mamman. Det handlar till slut om så mycket mer än bara ranchens vara eller inte vara.

En sorts amerikansk socialrealism där frågor om kön, klass och identitet tydligt lyfts fram. På flera vis illustrerar filmen Neil Youngs låt: "Are There Any More Real Cowboys?"

De vackraste orden säger den indianske grannen som på frågan om inte han ska sälja till gruvbolaget svarar: "Jag vet inte vad gräset skulle säga".

Granny's dancing on the table

Betyg: 5 monument

Det här är en film som inte liknar någon annan jag sett. Den är sällsamt vackert filmad och träffar som ett knytnävsslag i magen på samma gång. Skildringen har drag av både socialrealism och ond saga och de två skådespelarna (Blanca Engström och Lennart Jähkel) gör fantastiska prestationer som tonårig dotter och våldsam far. De animerade sekvenserna med dockor, som berättar farmoderns historia, är mycket uttrycksfulla och levande gjorda.

Visst är det en hemsk berättelse om isolering och misshandel, men här finns också liv och hopp, inte minst gestaltat i berättelsen om farmodern som en gång dansade på bordet. En säregen och gripande film, som tyvärr inte fick priset Dragon Award Best Nordic Film 2016.

En god hustru

Betyg: 5 monument

En gripande serbisk film. I fokus är en femtioårig hemmafru Milena i en liten stad några mil från Belgrad. Hon bor i en vit pampig villa, har en trygg byggmästare till make, en dotter i Belgrad och två tonårsbarn snart på väg från hemmet. Utanför hemmet är det en vänkrets av par där männen hållit ihop sedan inbördeskriget på 90-talet. Det är en rå jargong mellan dem i vardagsrummen medan kvinnorna umgås och skrattar i köken.

När Milena städar en dag hittar hon en videofilm där hennes man tillsammans med vännerna klädda i uniformer avrättar fyra obeväpnade civila. Hon orkar inte riktigt se det hela. På TV pratar en advokat om vikten av att tala om och få rättvisa kring krigsbrotten under kriget. 

Milena får reda på att hon har cancer och måste opereras. Hon ber i kyrkan, hon berättar för familjen. Vid en begravning av en av männen, citerar prästen bibelns ord om att vinna världen och förlora sin själ. Milena ser färdigt videofilmen. När hon sedan är på väg till sjukhuset för operation passerar hon advokatens kontor och lämnar in videokassetten. Själva filmen slutar på operationsbordet när hon ligger sövd. 

Så enkelt och starkt kan en avgörande livsresa skildras. Vad som är orsak och verkan är det inte helt enkelt att förstå, men det känns bara så rätt.

En man som heter Ove

Betyg: 3 monument (en stark trea)

Till det yttre en 59 år gammal man i ett radhusområde någonstans i Sverige. Hans hustru har gått bort ett halvår tidigare. Han har blivit uppsagd på jobbet. Han går omkring surmulen och mästrar allt från bilister till nyinflyttade och vilda katter. Till det inre en brokig historia, hans liv, hans kärlek till den förlorade hustrun, hans flykt i form av självmordsförsök, hans kamp för sin rätt. Mötet med en grannfru från Iran, som med sina barn bryter igenom alla spärrar av enslighet och att ”reda sig själv”.

Som Äta, sova, dö är det en bra sociologisk film om det svenska samhället i dag med ett än starkare historiskt perspektiv. Man kan fundera mycket på hur det är att bli gammal och inte behövd, vad nya svenskar betyder för att bryta isolering, och vad sociala situationer betyder för att bli indragen i nya sammanhang. Det är bara för oss sociologer att ta till oss, inspireras och använda.

Satisfaction 1720

Betyg: 3 monument

Peter Wessel Tordenskjold (1690-1720) var viceamiral i den dansk-norska flottan och är mest känd för att han bidrog till segern över den svenska flottan i slaget vid Dynekilen 1716. Må hända är han hjälte i Danmark, men knappast i Sverige.

Jag roas i stunden av danska bokskogar och halvt förfallna slott med adligt sällskapsliv och baler, men också av skitiga köpenhamnsmiljöer och blinkningar till psykoanalysen tvåhundra år före Freuds intåg i Norden. Duellen i början och slutet av filmen är spännande bra, och filmens titel syftar på den gottgörelse för orättfärdighet som en duell ansågs vara. Enligt wikipedia så dödades Tordenskjold i en duell i närheten av Hannover år 1720. Filmen skriver delvis om historien.

Den unkna kvinnosynen hos männen bakom filmen är påfallande. Ingen medverkande kvinna är något annat än en kropp för mannen att tillfredsställa sina lustar med. Mycket trist och knappast historiskt korrekt. Det är bara att beklaga.

Welcome to Norway

Betyg: 2 monument

Att den här filmen fick publikens pris för bästa nordiska film på Göteborgs filmfestival i helgen är för mig fullständigt obegripligt. Förutom att historien aldrig riktigt griper tag är det också en ganska tråkigt filmad film. Men det kanske är meningen? Rolig är den inte heller, fast det är meningen att den ska vara det. För att det ska bli en levande och rolig skildring av vad som kan hända när en buss med flyktingar kommer till ett fallfärdigt hotell i norska fjällvärlden, krävs medmänsklighet och värme. Här får vi bara stolpig dialog och schabloner. Det är tråkigt. Jag önskar något mer.

Bäst är de båda unga kvinnornas gemenskap, och hur de hjälper varandra vidare i livet. Hon som är dotter till de f d hotellägarna och håller på att fastna i föräldrarnas bitterhet och hon som flytt och knappt vågar tro på en framtid i det kalla och kyliga landet. Här finns det hopp!

Songs my Brothers Taught me

Betyg: 3 monument

Om att komma hem genom att inte ge sig av. Liksom den förlorade sonen i Lukasevangeliet i den grekiska ursprungstexten "kommer till sig själv" så gör Johnny det när han inser vad han förlorar om han lämnar reservatet. Hans lillasyster har redan förstått och några av alla hans bröder, de som inte sitter fast i kriminalitet, drogberoende, alkoholism, arbetslöshet och orealistiska drömmar. Familjen, hästarna, historien, de gamlas sånger och danser hjälper honom att se något annat än reservatets hopplöshet. Liksom prärien tycks utan slut, finns det en möjlig framtid även för Ogallala indianerna.

Men egentligen är nog Johnnys lillasyster Jashuan huvudpersonen och då handlar det mer om ett begynnande tidigt vuxenblivande - på något vis tar hon hand om familjen när den frånvarande pappan omkommer i en brand, så som flickor i alla tider och i alla kulturer gjort när föräldrarna varken kunnat hantera sig själva eller någon annan.

Märkligast i denna dokumentärt filmade berättelse är scenen i skolan där alla eleverna berättar om sina framtidsdrömmar samtidigt som varje elev (och läraren!) har ett favoritdjur i handen, runt armen, på bänken, i famnen eller krälande längs halsen. Udda undervisning!

L.A. konfidentiellt

Betyg : 4 monument

I centrum står kårandan med sin brutalitet och korruption. Spännande och våldsam historia om prostitution, rasism och gangsterkontakter inom poliskåren i Los Angeles på 50-talet. Fina miljöer, gott skådespeleri och en väl genomarbetad, om än en aning patetisk, intrig. Grundfrågan som filmen ställer är riktad gentemot poliserna själva: Varför blev du polis? De olika svaren är en del av berättelsen. Snyggt gjort, men det är här det blir patetiskt, tyvärr. Svaren är för uppenbara... Förutom det svar som tycks hämtat ur Gamla testamentet "Du skall inte vränga rätten" (5 Mos 16:19), men ingen av dem lever upp till de orden.

Roligast är en scen med en Lana-Turner-kopia som visar sig vara Lana Turner på riktigt!

Under Milk Wood

Betyg: 4 monument

Bilder, drömmar, associationer, absurda vardagsscener, längtan, kärlek, lögn, lycka ... allt ryms i Dylan Thomas text som ursprungligen skrevs som ett röstspel för radion. Här finns ingen egentlig handling mer än tiden, ett dygn, men ett myller av människor som drömmer och lever sina ganska begränsade liv i den fingerade walesiska fiskebyn Llareggub (läst baklänges bugger all!).
 
Det är en oerhört vacker text, laddad med alliterationer och språklig briljans. Både litterärt och folkligt. I filmen ligger koncentrationen på det vulgära, vilket vi kan fundera över, men även det försommarskira ryms i fyrverkeriet av bilder. Jag ser  (och hör) det som en hyllning till livet och skapelsen, en kommentar till orden ur Första Mosebok: "Och Gud såg att det var gott", trots att natten beskrivs som "Bible-black" i inledningsorden - bara det ett fantastiskt ord!

Bäst är ändå alla dessa fantastiska byinnevånare med sin fantastiska namn: Mrs Ogmore-Pritchard, Captain Cat, Organ Morgan, Villy Nilly, Nogood Boyo och alla de andra. Människor som du och jag:

"We are not wholly bad or good
Who live our lives under Milk Wood,
And Thou, I know, wilt be the first
To see our best side, not our worst."

The Sky Trembles and Earth is Afraid and the Two Eyes are not Brothers

Betyg: 2 monument

Det orörliga landskapet spelar en sorts roll. Hästar, åsnor, hundar och getter spelar några sorts roller. Alla bakgrundsljud spelar en sorts förstorad roll. Människorna är mer en sorts biroller. Men de finns där och rör sig klumpigt bland stenarna, till en början vid en udda filminspelning sedan i ett än mer udda kidnappningsdrama. Det är på det hela taget ungefär lika obegripligt som titeln, men inte fullt så poetiskt.

Möjligen är det en sorts fabel, en moderna saga? Kanske handlar det om en postkoloniala uppgörelse med västeuropeiskt tänkande, kanske inte? Det är mycket svårt att avgöra. Och genom öknen, i bergsklyftorna, vid oaserna och genom de uråldriga lerbyarna med sina labyrintiska gränder dansar "plåtkungen" mot sin vilja. Men varför han dansar begriper vi inte.