Tvivel

Betyg: 4 monument

Tänk dig en film där predikan bär handlingen framåt. Tänk dig samtidigt en film med nunnor, präster, korgossar och psalmsjungande körer. Tänk dig att det dessutom är spännande. Här förs en kamp mellan gammalt och nytt, tror vi. Eller förs det en kamp mellan gott och ont? Och i så fall vem är vem? Vem litar vi på? Vem talar sanning?

Samtidigt som Fader Flynn, den progressive prästen kämpar med den strikt konservativa Syster Aloysius så sker växlingen av sympatier och antipatier i betraktaren. Det går inte att stå neutral i det som sker, men det går knappast heller att ta ställning. Det är mycket bra gjort, mycket välspelat av Meryl Streep och Philip Seymour Hoffman. Otäckt är det också då det handlar om påstådda(?) sexuella övergrepp.

Bäst är Syster Aloysius diskreta stöd till sin nästintill helblinda medsyster, en liten knuff så hamnar gaffeln där handen kan hitta den och de runt om märker inte systerns tilltagande blindhet. Subtilt, medmänskligt och helt oväntat!

Conan barbaren (2011)

Betyg: 3 monument

Jag har alltid gillat det som utspelar sig i andra världar, i påhittade kulturer (som om inte all kultur i viss mån är påhittad), i tider bortom vår egen. Conan är en av de hjältar som föds i ett krig som aldrig förts och lever i en tid som aldrig existerat för att hämnas en kungamagiker som aldrig levt. I och för sig kan man ju säga att den mesta litteraturen mer eller mindre är på det viset. Hur som helst så är det ett spännande äventyr, ok skådespeleri och en inte alltför påklistrad filosofisk diskussion som följer genom filmen. Vad är det som styr en människas liv? Är det gudarna, ödet eller styr människan själv sitt liv? Den frågan är alltid relevant. För Conan som sann individualist i en utpräglat kollektiv tidsålder är det självklart. Hur tänker du?

Outlander

Betyg: 3 monument

Ett litet rymdskepp kommer ur kurs och kraschar på en okänd planet. Det visar sig vara vår jord och tiden är yngre järnålder, dvs vikingatid. Det visar sig också att ett monster sluppit med i rymdskeppet och härjar friskt bland vikingabyarna. Ett läskigt monster som dräglar otäckt och använder sig av både ljus och ljud för att locka och övermanna sina byten. Vikingar + rymdhjältar; det skulle kunna bli hur dåligt som helst! Men det är det faktiskt inte. På något vis så bär storyn filmen igenom, mycket för att den också handlar om makt om vem som bestämmer över vem, om främlingskap och erövring, vem som kan förgöra vem och hur lätt det är att utgå ifrån att den onde är rätt igenom ond och tvärtom.

Dessutom förekommer vackra filmningar över fjordar i sommardräkt och stundtals är det riktigt spännande.

Green Lantern

Betyg: 3 monument

Å ena sidan en rätt dålig superhjältefilm med lite häftiga flygscener, något märkligt monster, en galen vetenskapsman och en vacker kvinna. Men om vi ser filmen och bär med oss Tomas Tranströmers uppmaning: "Skäms inte för att du är människa, var stolt!" så får den här triviala historien en djupare dimension, särskilt när Hal, den första människa att bli en del av den intergalaktiska polisstyrkan - Green lantern Corps - utmanar väktarna med deras omätliga urkunskap om universums tillblivelse. Han lär sig distinktionen mellan att vara orädd och att kunna hantera sin rädsla och lyckas lura supermonstret/skurken att flyga in i solen. (Här spelar Ikarosmyten en viss betydelse.)

Det är intressant att så många dåliga filmer bär på så tydliga budskap. Här handlar det just om att acceptera vem man är, att vara stolt över sig själv och att våga. Enkelt, ganska fint och helt ok.

X-Men: First Class

Betyg: 3 monument

Utanförskap och en kollektiv gemenskap är huvudingredienserna i X-menfilmerna. Det är oftast fint skildrat, där människor med speciella egenskaper finner en fristad bland andra och slipper dölja att de är annorlunda. Men hur ska man egentligen förhålla sig till majoritetssamhället? Ska man följa den revolutionära, särskiljande vägen som Magneto står för, eller ska man vara mer reformistiskt inriktad på samarbete som Professor X? Intressanta frågeställningar som naturligtvis kan översättas till helt andra grupper i samhället än påhittade mutanter.

Här får vi en sorts bakgrund till just Magneto och Professor X - hur de möts blir vänner och skiljs åt. Storyn är rätt tunn, men det blir lite roligt med det historiska nedslaget i Kubakrisen med John F Kennedy som talar i TV och atomvapen på väg till Kuba. Tänk att det var mutanter som såg till att det aldrig blev ett atomvapenkrig!

Cirkus Columbia

Betyg: 3 monument

Om återvändandet; dofterna, smakerna, kusinerna, minnena... hur ljuvligt smakar inte hemstadens grillade fårskalle... Men det blir inte riktigt som Divko tänkt. Han som vill utnyttja den politiska situationen nu när kommunisterna är på väg bort från makten. Istället dyker milisen upp och kriget kommer närmare. Det är både komiskt, för Divko tar sig själv på väldigt stort allvar, och tragiskt med tanke på våldet och kriget som ställer grannar mot varandra. Riktigt otäckt emellanåt. Ändå andas filmen försoning i slutscenen, kanske inte i relation till kriget, utan mer i relation till Divkos egen historia. Ändå hoppfullt.

Bästa kommentaren fäller den avsatta kommunistiska borgmästaren när han ser ett reportage om Berlinmurens fall på TV: "Muren revs åt fel håll". Det var kommunisterna som skulle ha stått för friheten.

Min vän Harvey

Betyg: 4 monument

Stillsam, enkel och alldeles självklar vandrar Elwood P Dowd med sin psykiska sjukdom genom en förvecklingskomedi som hans inbillade vän pookan Harvey, en osynlig nära två meter lång vit kanin, är skyldig till. Om vi nu tror att Harvey existerar. Jag vet inte vad jag ska tro, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att det är en film om en psykiskt sjuk man som är så långt från den stereotypa psykopatbild som ofast kommer upp när man diskuterar psykisk sjukdom. Det är en oerhört befriande skildring, stillsam, varm och godhjärtad.

Roligast är den stilla driften med psykiatrikerna. Så uppblåsta var och en på sitt vis, så mänskliga när de faller...