Darling (1965)

Betyg: 4 monument

En film om yta och tomhet, om ett liv i lyx och framgång men utan innehåll eller substans. Diana växer upp i en ganska vanlig familj, är van att stå i centrum och tar för sig av det livet ger. Ibland blir hon utnyttjad, ibland utnyttjar hon - det är inget det moraliseras över, snarare blir det en skildring av hur ett liv fungerar. Vi är så insnärjda i varandra, i konventioner, i moral, i drömmar, i andras och våra egna viljor att vi ibland sårar, ibland stjälper de vi egentligen vill värna. Hennes värld är modefotografernas, reklamfilmarnas, pengarnas och cynikernas värld. Ibland kan hon manövrera i den, ibland inte. Bäst är hon när hon antingen triumferar eller bryter ihop. 

Välspelat och intressant då filmen i svart-vit inte är så svart-vit som vi förleds att tro. Kanske beror det på berättargreppet, Diana berättar fram filmen för en reporter - det vi ser har redan skett. Men om hon är frånskild föredetta när hon berättar eller italiensk prinsessa det framgår inte, vi ser henne inte då, hör bara hennes röst.

En fin begravning av två guldfiskar, citat ur Ps 103 och i slutscenen en fantastisk version av Luciasången (på italienska, förstås).

Den stora Guldruschen/Eureka Stockade

Betyg: 3 monument

Det finns de som säger att här föds det demokratiska Australien, när hunsade och hungrande guldgrävare vägrar att betala för sitt arbete och kräver land och respekt. Det är dramatiska dagar då reform står mot revolution och och märkligt nog blir reformisten revolutionär och leder upproret med vapen i hand. Men det är klart, det handlar om Australien och det sker i mitten av artonhundratalet - långt bort i både tid och plats, så det är kanske inte så hotfullt med revolutionärer ändå.

Förvånansvärt bra skådespelarinsatser, särskilt när massans makt skildras och mobben kräver både lynchning och mordbrand. Bäst är nog ändå när orgeln med fullt drag spelar SvPs 122: "Dagen är kommen" så att poliserna inte ska misstänka att altarljusen är tända för att den knappt nyktre läkaren ska se bättre när han opererar upprorsledaren. Spännande och komiskt på samma gång. Dock typiskt för tiden: både 1850-tal när filmen utspelar sig och 1940-tal då filmen är gjord - ingenstans nämns ursprungsbefolkningen.

Vargbröderna Romulus och Remus

Betyg: 3 monument

Fler män i kortkort, denna gång enbart med manus (eg bara dialogen) av Sergio Leone. Vi får se hur de nyfödda tvillingarna, liksom Mose (i 2 Mos 2:3), sätts ut i floden där en varginna finner dem. Varginnan dödas något år senare och de tas om hand av en fattig jägare. Strax skiftar filmen till en fest inför det stundande brölloppet mellan den lokale kungens arrogante son och en dotter till kungen i grannriket. Under festen stjäl två vältränade bröder - tillsammans med sina kumpaner - alla hästar i staden och vi förstår att tvillingbröderna växt upp.

När den ene av bröderna blir tillfångatagen ger sig hela rövarbandet iväg för att frita honom och hämnas genom att bränna ner staden. Då ges löfte om att de ska grunda en framtida stad bortom träsken och bergen, en plats omgiven av sju kullar. Men bröderna håller inte sams, en söker ära, den andra kärlek. Den ene väljer svärdet, den andra flöjten. 

Om svartsjuka och rivalitet, men också om flykt, umbäranden och fanatism. Snygga masscener och en ganska bra följsamhet gentemot myten om Roms grundande.

El Alamein - La linea del fuoco

Betyg: 3 monument

En intressant färgskala: sandfärgat, beigt, grått. Öknens färger som de italienska soldaterna i utkanten av slaget vid El Alamein uppfattar dem. Bortglömda av Gud och generalstaben väntar de i öknen på att engelsmännen ska anfalla och när de väl gör det har italienarna inte mycket att sätta emot. Resten av filmen blir en grundläggande skildring av reträttens förödmjukelser och förnedring.  

Det är en ganska fin film om krigets absurda logik och det händelsefattiga livet vid fronten där miraklet är att överleva. Då och då ett granatregn, då och då en mina som smäller, men annars mest väntan på nästa leverans av odrickbart vatten och meningslösa order från högkvarteret. 

Playground

Betyg: 4 monument

Med benhård konsekvens får vi se livet i skolvärlden ur barnets perspektiv. Allt är filmat i barnets ögonhöjd och det som sker runtomkring är mest en ljudmatta och en diffus rörelse av kroppar. Jag har nog aldrig sett en film som så entydigt i sin kameravinkel varit solidarisk med de filmen skildrar. Fascinerande, men också skrämmande då barnets utsatthet kryper under skinnet och även jag blir en del av spelet på skolgården mellan mobbare och mobbade, mellan de som föraktar och de som föraktas, mellan de svaga och de starka.

Ett sykonpar börjar i en ny skola och i den allra fösta scenen lovar storebror att ta hand om lillasyster - så blir det inte, snarare tvärtom till en början. Relationen mellan syskonen förändras, den svaga blir den starka, liksom den mobbade blir mobbaren. Filmen bygger på dessa förskjutningar i positioner, blixtsnabbt kan de förändras - så är det att vara barn. Ena stunden inne i värmen med bästa kompisarna, nästa stund utfrusen och ensam. Det är grymt, men i slutscenens förtvivlade fasthållning kan vi läsa in en möjlig försoning. Utifrån den här filmen blir det självklart varför barn har en särställning i Svenska kyrkans liv enligt kyrkoordningen - att stå på de utsattas sida är kyrkans uppgift!

The Banshees of Inishiren

Betyg: 3 monument

Två män som varit goda vänner bryter av någon oförklarlig anledning med varandra och utvecklar istället en fiendskap som blir mer och oförsonlig. Detta mot ett svindlande vackert landskap av hav och gröna ängar. Så kan också Irlands tragedi speglas. I bakgrunden pågår Irändska inbördeksiget mellan de mer moderata fristatsförespråkarna och det mer hårdföra IRA. Striderna hörs på avstånd, men det som utspelas mellan de två männen, mellan deras respektive hus och puben är samma strid - men på ett individuellt plan. Så långt är det bra. Men denna förståelse ges inte av filmen själv utan kräver att regissören talar om att det är vad han vill beskriva. Utan denna förklaring blir filmens oresonliga hat och våld obegripligt.

I övrigt får vi möta en förolämpad biktfader, ett "bill-och-bull"-par på puben, en miniatyr åsna och höra en dräpande replik om när Mozart levde. Männen är mer eller mindre galna eller obegåvade allihop, medan kvinnorna gör bäst i att ge sig av. Är det månne något mer samhälle än Irland på 1920-talet som kan beskrivas så...?

Godland

 Betyg: 3 monument

Mycket berg och öde vidder, regn dag ut och dag in och kärva män som badar med kläderna på. Det är sent artonhundratal och en präst, Lucas, sänds från Danmark till Island för at bygga en kyrka. Hans bevekelsegrunder vet vi inget om, men något i hans ögon säger att han är hängiven saken. Sedan visar det sig att han är för svag för att klara både resan och uppdraget. Utan hjälp hade han aldrig överlevt genom vildmarken och när han så får möjlighet att verkligen bli själasörjare så klarar han inte det heller. Han är ingen "benådad syndare" (viktigt begrepp i luthersk människosyn). Det är däremot hans antagonist Ragnar, han som ber om förbön men istället blir ihjälslagen. Följaktligen kan Lucas inte fullfölja gudstjänsten i den nybyggda kyrkan; han tappar orden, faller i leran och går sedan under i sin egen svaghet.

Mycket våld, mycket landskap, mycket fågelskrin och en ganska trist, kärv manlighet som inte leder till någon utveckling. Intressant är att Lucas citerar profeten Habackuk i samtal med en av hästarna (!) - om det är Hab 1:8, 3:8 eller 3:15 framgår inte - men tolkningen blir den motsatta beroende på vilken bibelvers som menas.

Är du inte riktigt klok?

Betyg: 3 monument

Bild från filminspelningen

Mycket absurt om advokten som vill skiljas från sin festglada fru och med sin sekreterares hjälp sätter in kontaktannonser för att få frun att träffa någon annan och så vilja skiljas. Ganska långsökt och hela filmen får nog räknas till de ganska långsökta, men det är en stundtals väldigt rolig och elak drift med manlighet. Karlarna är enfaldiga, passiva och självupptagna - med undantag för den glödande socialdemokraten Roland (nog ganska självupptagen i och för sig), medan kvinnorna är sluga, förslagna och drivande. Bara det gör filmen intressant. Men tyvärr håller inte den kritiska och smått subversiva hållningen hela vägen trots affischerna på Marx, Lenin och Per Albin Hansson. Slutet blir något helt annat. Så trist och ointressant.

En rövarhistoria

Betyg: 4 monument

Allt är så charmigt, från de inledande närbilderna till Parisskildringen och de ganska klantiga smågangstrarnas lekfulla relation. De tre vännerna är ständigt i rörelse, byter position, förflyttar sig, springer, kör bil, byter plats ... De rusar genom Louvren på världsrekordtid och de dansar på café.

Roligast är det stundande cocktailpartyt på Albanska ambassaden, den tysta ninuten (verkligen tyst) och den extremt cyniska beskrivningen av äktenskapet. Och att den poetiska berättarrösten egentligen berättar en helt annan historia än den vi får se.

Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford

Betyg: 3 monument

Jag blir så trött på alla dessa hyllningar till gammal sydstatsmoral som så många westernfilmer är angripna av. Här är vi där igen: Jesse James en sydstatsrebell som mördade och rånade och på något vis blev folkhjälte fast han nog aldrig ville folket särskilt väl. Nu är han inte särskilt positivt skildrad, men i relation till hans mördare Robert Ford, framstår han som ganska vettig ändå. Det finns poänger i dialogerna och skildringen av våldet, men slutscenen förtar resten - den är alldeles för platt.

Det som räddar filmen är skådespeleriet, det är mer skådespeleri än skjutning, mer dialog än ritter över forsande floder och framförallt mer poesi än i klassisk western - både Catullus och Shakespeare citeras. Men bäst av allt är vädret! Vårvinterns blandning av snö och lera skildras med inlevelse och vackra kameravinklar. Kul också att Nick Cave (som delvis gjort musiken) dyker upp som trubadur i en av slutscenerna. Här alluderas alldeles tydligt på Matteus 2:13-15 (flykten till Egypten) och delar av Saligprisningarna (Matt 5:3-10) citeras nästan korrekt.

Le Mans

Betyg: 2 monument

Bilar, bilar och bilar och en massa människor. Efter en dödlig krasch där en kollega omkom återvänder en favorittippad förare till loppet Le Mans 24-timmars. Hans värste konkurrent är en god vän från ett annat stall, men media vill framställa dem som ovänner. Det skulle kanske kunnat bli spännande, något i stil med Rush, men det blir för mycket filmade bilar, för många karlar i hjälm som stiger i och ur låga bilar, för mycket vägkanter. Bäst är, förutom farten, de snygga kaffekopparna Steve Mcqueen dricker ur och de dokumentära bilderna över publiken, både som publikhav och som ensklida entusiaster. Lite långsökt kan vi tänka på Paulus ord ur 2 Tim 4:7-8 om att ha fullbordat loppet. Intressant är att ingen av favoriterna vinner, vilket känns helt riktigt.

De 400 slagen

Betyg: 5 monument

Jag kan inte avgöra om det är fotografiet, eller skådespeleriet, eller berättelsens existentiella smärta som griper mig mest. Nog alltihop. Fantastisk inledning med en kameraåkning längs Paris gator där Eiffeltornet hela tiden dyker upp i bakgrunden tills vi närmar oss tornet, passerar det och det återfinns i bakgrunden igen. 

Här finns scener som är vansinnigt roliga; eleven som aldrig kommer igång med välskrivningen för bläckpennan bara ger i från sig plumpar och han blir mer och nedfläckad av bläcket och gymnastiklektionen (snyggt filmad uppifrån) där klassen av pojkar försvinner i portuppgångar och gathörn allteftersom tills gymnastikläraren ensam springer med höjda knän i tron att han leder dem alla. Men också scener där sorgen lyser igenom: när bästa vännen cyklar iväg efter att inte få träffa Antoine på ungdomsvårdsskolan eller när mamman så tydligt visar att hon inte vill ha tillbaka honom.

if ....

Betyg: 4 monument

Pennalism och motstånd. Konservatism och frihet. Dumhet och drömmar. Tradition och revolution. Men framförallt längtan, längtan efter något annat, efter verkligt liv, efter att få bli vuxen och längtan efter hämnd. Det är absurt och sakralt på samma gång. Realistiskt och ironiskt. Svart-vitt och färg.

Vackrast är psalmsången och fäktningsscenen när de går från svart-vit till färg genom att öppna dörren. Ordspråksbokens 4 kapitel vers 7 har betydelse, liksom 5 Mosebok 4:1 och Sanctus-satsen i Misa Luba.

Jag såg filmen i gymnasiet under senare halvan av sjuttiotalet och har burit med mig den sedan dess - den griper fortfarande, men nog på ett annat sätt. Rebellerna är inga hjältar mer, bara fångar i ett system av förtryck och vackra ord.

 

Svarta ögon

Betyg: 3 monument

Filmen säger sig bygga på ett antal Tjechov-noveller och nog är stämningen tjechovsk, men det hela är lite för fånigt. Linnekostymer och ljusa rum med gardiner som fladdrar stilla, hästkärror och gryende modernitet - men inte så mycket som händer. Det hjälper inte att Marcello Mastroianni är med, det blir liksom inget av det. Men stundtals vackert och långsamt.

Ett samtal på ett enkelt kryssningfartyg leder till tillbakablickar och en lång historia om kärlek och rannsakan. Sedan visar det sig inte riktigt vara som vi tror trots att slutet är väntat.