Road to Perdition

Betyg: 4 monument

Det är nog ensamheten som står i centrum. Det ensamma barnet som inleder berättelsen och avslutar den. Ensam, med ryggen  mot kameran vänd ut mot det öppna vattnet. Det finns flera sådana vackra bilder; tidningsläsarrummet i Chicago och det fantastiska ljuset  i rummet där far och son möts efter den sista uppgörelsen - rent Hammershöiskt (därav illustrationen)!

Mike Sullivan är en underhuggare till en av de större gansgsterbossarna - han faller i onåd, eller hur man ska uttrycka det och blir plötsligt själv jagad av lejda mördare. Med sig har han sin tolvårige son som han inte har så mycket kontakt med. Far och son relationen är ett annat tema, liksom bön och rättfärdighet - det är irländska och italienska gangstrar (alltså katoliker). Allt utspelar sig i  trettiotalets gråbruna dysterhet där regnet ständigt öser ned, ackompanjerat av mycket vacker pianomusik. Det är helt enkelt en bra film!

Zulu Dawn

Betyg: 3 monument

Här står påstådd afrikansk brutalitet mot töntigt brittiskt galanteri, imperialism mot ett folks rätt att leva i fred, krig mot människors längtan efter att få bärga sin skörd, kanoner mot spjut, gevär mot oskyddade kroppar, rasism mot en sorts liberal kristendom och död mot död. Engelsmännen som i sina röda uniformsrockar är helt malplacerade i de Sydafrikanska landskapet förlorar slaget vid Isandlwana, ett av den engelska imperialismens största militära nederlag, Förlusten förklaras till stor del av engelsmännens arrogans.

Det är mycket "stiff upper lip" och prydliga engelsmän i mustasch, en del politikerförakt och många hästar. Spännande och oerhört irriterande på samma gång. Zulukrigarna är ytterst schablonartat skildrade - även om de går segrande ur striden - och en tröttnar till slut på officerarnas gnabb och hierarkiska ordning. Ändå gott skådespeleri och intressant att filmen spelades in 100 år efter det verkliga slaget.

Bäst är när zulubudbäraren anländer till de brittiska oficerarna i Natal - en sådan kulturskillnad är det sällan man ser. Engelsmännen framstår som just oerhört töntiga.

Highlander - The Sorcerer

Betyg 2 monument

Den bästa av filmerna hittills. Dels har Christopher Lambert klippt sig, dels utspelar den sig i en sorts nutid - lättare att begripa på så sätt. Här hyllas hantverk och manuellt arbete, smedens skicklighet, arkeologens nyfikenhet och tvätterskans noggrant hängda lakan. På något vis genomsyras filmen av vardagsrealism; trista gator, ett gym, ett mentalsjukhus med sina korridorer... Skulle säga att detta är den lutherska av highlanderfilmerna just på grund av det; hyllningen av arbetet och det vardagliga.

Annars är det samma ståltrappor, samma svärd och nästan samma fiende, men här mer en sorts Djinghis Kahn typ. Bäst är den kedjerökande polisen som har rätt fast helt fel.

Highlander - The Quickening

Betyg 2 monument

Jorden hostas av en miljökatastrof - ozonlagret håller på att slut. Detta lyckas vetenskapsmännen att hindra, men priset blir högt: inget solljus, inga stjärnor. Det är den ena historien. Den andra handlar om en planet där ett uppror sker och upprorsledarna förvisas som odödliga till jorden. Historierna möts i Connor Macleod, the Highlander, både odödlig och framstående forskare. Nu får han slåss både mot onda företag och onda män från hemplaneten. I slutscenen bryter stjärnorna fram!

Ska jag placera filmen teologiskt så får det bli reformert. Här finns en tydlig hänvisning till Gamla Testamentet, ingen egentlig ritual, en betoning av samhällsengagemang och en stark koppling mellan framgång och rättfärdighet (eller snarare är den kopplingen negativ, den orättfärdige förlorar all sin makt och framgång).

Bäst är den flygande skateboarden. Sämt är Sean Connory vars magiska krafter åtföljs av säckpipespel. Gräsligt fånigt! Värst är 80-tals kläderna. Oj, oj, oj...

Highlander - The Source

Betyg: 1 monument

Om det finns något sådant som katolsk heavy metal så har vi det här. Tungt, ganska filosofiskt pretentiöst, kretsande kring de yttersta frågorna om död, liv och evighet samt en mycket populärkulturell inramning. O c h framförallt en ytterst sakramental syn på äktenskapet - det är på gränsen till parodiskt.

Dessutom odödliga krigare, skarpa svärd, grymma kannibaler med östeuropeiskt utseende på motorcyklar (och hästar!), märkliga munkar och tiggande barn. Bäst är ändå soundtracket, tungt och drivande - men i ett annat sammanhang hade jag nog inte gillat det alls. Det finns fler filmer. Så se upp!

Centurion

Betyg: 2 monument

Det är något märkligt med engelsmännens förhållande till den romerska ockupationen och då främst Hadrianus mur. Flera filmer jag sett tar sin utgångspunkt i muren, så också här. Och alla har de romerska ockupanter som hjältar! Visst finns det en sorts grund till förståelse för pikterna som tvingats bort och som kuvas av den romerska övermakten - men de skildras som grymma, hämndlystna och opålitliga och så skapas inga hjältar. Det mest naturliga vore ju att hjältarna var inhemska, som i Braveheart, men inte så när det gäller den romerska tiden.

Nåväl, mycket terränglöpning (nästan mer än i Sagan om ringen), smutsiga och udda klädda fiender, blod som sprutar och avhuggna kroppsdelar. Känns som att jag sett det förut. Likadant med förräderiet i slutscenerna - känns bekant och ganska väntat. Den gode hjälten har inget hem, förutom hos sin älskade.

Teologiskt föregår den sekulariseringen med något årtusende när centurion Quintus Dias konstaterar: "Gudarna har övergett oss. Vi skapar våra egna chanser nu".