10 000 BC

Betyg: 2monument

 

Jägar och samlarfolket från de snöklädda bergen möter de jordbrukskunniga slättborna och enas med dem för att besegra den överlägsna civilisation som förslavat dem. En civilisation som både bygger båtar och pyramider (med hjälp av slavarna). Men som också bygger på en lögn och faller samman när lögnen avslöjas.

Det är en hjältesaga där hjälten med sitt mod och sin framåtanda bildar grund för den nya civilisationen. Men istället för att bli en allegori över en kapitalism som bygger på luftslott blir det en kritik av en alltför vek, nästan feminin, ängslig stadskultur som förslavat de ädla männen (och visst kvinnorna också) från bergen och de öppna slätterna. Ganska unket, faktiskt!

Det som räddar filmen är miljöerna. Vidsträckta, vackra landskap där mäktiga urtidsdjur som sabeltandade tigrar, livsfarliga jättestrutsar och mammuttar skapar en atmosfär av saga och viss skönhet.

Man of Steel

Betyg: 3 monument

Det börjar bra med spännande civilisation, relationer och sådana där fina, högtravande filosofiska sanningar sagda av män med skägg och djup, förtroendeingivande röst. En viss inblick i en komplicerad barndom där den egentliga identiteten hänger i luften. Sedan blir det värre. Explosioner och explosioner och asfalt som krullar sig när de slåss och gasbilar som exploderar och skyskrapor som rasar samman och fler explosioner. Bomber och granater. Ganska tjatigt till slut.

Vad handlar det om? Kanske en frihetlig liberal syn på människans utveckling versus en mycket uttalad predestinationslära. Där individen inte bara är förutsagd att gå i en viss riktning, utan också konstruerad för det. General Zod är från sin tillblivelse i Kryptons födslokammare skapad för att kriga och försvara sitt folk - han kan inget annat. Medan Kal-El är den förste på Krypton att födas naturligt på flera hundra år och därför fri att följa sitt samvete. Finns det en fingervisning i att de goda bär det hebreiska gudsnamnet El, Kal-El (själva stålmannen) och Jor-El (hans far), eller ska vi se det som en slump? Gud som  grund för människans frihet att välja efter sitt samvete?

Clash of The Empires/Age of the Hobbits

Betyg: 1 monument

Riktig B-film. Utspelar sig på ön Flores i Indonesien för 12 000 år sedan, där man funnit skelettdelar av mycket småväxta människor. En sorts trädlevande hobbittar som är vegetarianer och dyrkar moder jord. De attackeras av de grymma, köttätande grottmänniskorna och måste ta hjälp av jättarna för att rädda sitt folk. Jättarna är de som sedan blir vi människor.

En sorts paleoantropologisk äventyrsfilm med ullhåriga noshörningar, gigantiska giftvaraner, flygande ödlor, enorma spindlar och blodtörstiga grottmänniskor. Här står de goda, intelligenta, vegetarianerna som kan konsten att så och skörda mot de enfaldiga, destruktiva köttätarna som till och med offrar och äter sina fångar. Det blir aldrig särskilt spännande, det mesta är taffligt gjort.

Ett visst intresse kan jag som teolog uppbringa inför tankarna kring "earthmother" och "heavenfather" Två skilda gudsbilder som i slutet tycks länkas samman. Men, nej det hjälper inte, detta är faktiskt en riktigt dålig film!

This must be the place

Betyg: 3 monument

Det är något med udda filmer som griper mig, samtidigt kan det vara just det udda som stjälper filmen. Jag vet inte riktigt om det är så här, kan inte bestämma mig om det. Någonting i Cheynnes skörhet, någonting i det judiska, någonting i relationerna som jag inte begriper...

Det handlar om hämnd, om förintelsens konsekvenser, om en uttråkad popdiva, om judiska nazistjägare, om att hitta sig själv någonstans bortom historien och hämnden, om att tala helt utan magstöd, om vårt ansvar för varandra som människor, om Predikarens ord om att allt är tomhet (Pred 12:8) och hur de orden nog i slutscenen ändå blir motsagda.

Sean Penn gör en lysande rolltolkning av Cheyenne, känslodöd och samtidigt intensivt levande bakom sitt lager av smink.

Monica Z

Betyg: 2 monument

Efter att ha sett filmen om Monica Z så inställer sig frågan: Varför har denna film ö h t skapats? De mest troliga skälen verkar vara för att få göra nyinspelningar av Monica Zetterlunds musik och för att få filma tidstypiska miljöer och kläder. Visst är huvudrollsinnehavaren lik den riktiga Monica, visst sjunger hon väldigt bra, visst är tidsskildringen typisk och visst är musiken bra. Ja, visst. Det är  onekligen en viss behållning av filmen, även om jag saknar Monica Zetterlunds röst otroligt mycket.

Men det största problemet med filmen Monica Z tycker jag är att den saknar berättelse. Manuset är "platt" och här finns ett utsnitt av händelser, som följer på varandra i en exakt kronologi, men det blir aldrig en berättelse om en verklig människa. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det hade blivit om det varit Monicas egna inspelningar som ledsagat oss genom en dokumentär berättelse om hennes liv. Och om det i filmen funnits försök att förstå människan Monica Z och hennes liv.

Små citroner gula

Betyg: 3 monument

Det här är ett lysande exempel på när en film är bättre än boken filmatiseringen bygger på. Filmen Små citroner gula är rakare och enklare berättad än boken med samma namn. Det blir en mer renodlad och därför intressantare historia. Tro mig, jag har läst boken. Filmen får mig faktiskt att skratta högt några gånger, vilket jag inte gjorde när jag läste boken. Men kanske är det inte Teresa Fabiks förtjänst, det är hon som står bakom filmen, utan Rakel Wärmländers, det är hon som spelar huvudrollen Agnes. En dålig bok, blir så en medioker film, som i sin tur blir sevärd tack vare en mycket god skådespelarinsats.

Mördaren ljuger inte ensam

Betyg: 3 monument

Midsommar i skärgården i en svunnen tid. Ett sorts förföriskt skimmer finns i både naturen, umgänget, kläderna och iscensättningen. Trots morden är det ett sockersött, gulligt samspel mellan huvudpersonerna i detta kammardrama á la tio små negerpojkar. Ändå är det något som gör att filmen är sevärd. Kanske Maria Langs dialog? Och spänningen mellan huvudpersonerna, som öppnar för ett triangeldrama. Kanske är det helt enkelt namnen - Puck, Eje, Rutger... Kanske också att relationerna är intelligenta och intrikata. Eller varför inte slutet, som så väl knyter an till filmens början. Ett riktigt fint "kammarspel", fast på en ö i skärgården. Och definitvt värt att ödsla tid på en regnig onsdagskväll i oktober.

The Scorpion King 3 - Battle for Redemption

Betyg: 1 monument

Det är märkligt hur äventyrsfilmer ofta kryddas med livsvisdomar som i en annan filmisk kontext skulle kunna kännas seriösa, men här enbart blir patetiska. Huvudpersonen Mathayus säger vid ett tillfälle: "Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för det som skett" Svaret han får kommer som en pisksnärt: "Då har du ingen framtid". I sig en utvecklingspsykologisk sanning och god själavård, men i sammanhanget blir det så platt, så platt. Troligtvis för att personteckningen är plattare än en serietidning och storyn än värre.

I en sorts antik tid, enligt de tidigare filmerna det man bibliskt kallar abrahamitisk tid, tar sig en, tydligt europeisk, egyptisk tronpretendent med en till synes romersk armé till det som borde vara Indien och möts där av stridande burmeser eller möjligtvis thailändare och ninjakrigare. Vår hjälte, Mathayus får en än gång en "rolig" sidekick till hjälp - här en fet tysk vid namn Olav(!), när han besegrar den grymme tronpretendenten och hans spökkrigare för att få prinsessan och hela kungariket. Mycket slagsmål är det. Inget annat var att vänta, men däremellan är det tomt!

Bäst är elefanterna.

Ingen riktig finne

Betyg: 4 monument

Jag erkänner, jag är svag för män som gråter på film. En gång såg jag en bollywoodfilm där hjälten grät sig igenom precis varenda scen. Det fanns hela tiden något att gråta över: glädjen, sorgen, längtan, smärtan, olyckliga kärleken, lyckliga kärleken... Ja, ni vet själva. I Ingen riktig finne fälls en hel del tårar och det finns det också skäl till. Det handlar om Kai som växte upp som "Tuve-finne" i Göteborg och plötsligt, efter tio viktiga år, återvände till Finland med sina föräldrar. Och det handlar om Kais pappa Tauno, som har druckit alldeles för mycket alkohol. Och förstås om relatione mellan dem båda. När Kai som vuxen inser att han inte känner sig hemma någonstans i tillvaron reser han tillbak till Göteborg med sin pappa.

Finast är det när Kaj försiktigt börjar använda sin göteborgska och säger små ömma ord till sin son och fru på svenska när han pratar med dem i mobilen. Musiken i filmen är också ett stort plus. Den framförs av Månskensorkestern tillsammans med olika sångare och på olika platser runt om i Finland och Sverige, t ex vid Slussen. Titta och lyssna på filmklippet ovan!