Sagan om Ringen: Striden vid Rohan

Betyg: 3 monument

För det första borde den svenska titeln vara Striden om Rohan, för hela kungariket ställs inför sin undergång när förräderi och maktlystnad får styra istället för ädelmod och folkets bästa. För det andra är det förvånansvärt dåligt tecknat, där figurerna inte alls smälter in i bakgrunderna och för det tredje har vi sett det mesta förut i trilogi-filmerna. Ändå lovansvärt om en ung kvinnas kamp för sin rätt att både ha makt och ta ansvar och för betoning av nåd, hopp och fred i en tid av våld och förtvivlan. På så vis blir det en politisk film i vår misogyna, nådelösa och maktfullkomliga tid. Héra blir, märkligt nog, en modern hjältinna i denna krönika om det som hände för så länge sedan att det nu glömts bort.

Low-Flying Aircraft

Betyg: 4 monument

I en nära framtid är Norge nerlagt och Sverige ska stängas. Världen krymper då det inte föds några barn. Eller barn föds, men de är alla mutanter på olika sätt och om de inte aborterats, eller dödats vid födseln lever de i sin egen värld långt från de andra människorna. Kan mutationerna bero på de ständiga kontrollerna och provtagningarna som alla gravida utsätts för? I denna dystopiska värld föds ändå ett barn, väntat och älskat. 

Otäckt, vackert och obehagligt. Snyggt foto, bra skådespeleri, fantastisk miljö - en sorts nedgången sjuttiotalsfuturism. En historia skriven av J.G. Ballard som handlar om vad som är normalitet och vem som bestämmer det. Trots det dystopiska finns här hopp när det nyfödda barnet lämnas till den som kan ta hand om det, så att han kan vara bland de sina. Liksom Moses en gång togs om hand av sin egen syster och sin mor (2 Mos 2:7-10).

Flickan och motorcykeln

Betyg: 3 monument

En av de filmer som skildrar det sena sextiotalet med dess längtan efter uppror mot konventionerna och frihet att leva fullt ut. Det skapas med hjälp av drömmar, psykedeliska inslag, mycket motorcykelfärder i öppna landskap och en osäkerhet kring om det vi ser är tillbakablickar eller inte. Det som däremot helt saknas är politik. Samtidigt som brottet mot vardagen i sig blir en sorts politisk, nihilistisk handling. En sådan film kan bara sluta på ett sätt, vilken den också gör. 

Marianne Faithful gör rollen bra i kombinationen av total frihet och längtan efter att få tillhöra. Hon är både männens blickfång och en självständig kraft i sig. Men hennes krav på livet ryms inte i den småborgerlighet hon lever, vare sig det är med den äkta mannen eller med älskaren. Tragiskt, men kanske sant. Snyggast är hennes hjälm, otäckast är ostfonduen.

Vi skulle också kunna se filmen som ett uttryck för en mycket bitter kristendom - där strävan efter personlig frihet leder till synd och skuld som i sin tur leder till död. Men det kan aldrig ha varit meningen att förstå den så!

Wicked: For Good

Betyg: 2 monument

Lite bättre än den förra filmen, men fortfarande knappast en bra film. Även om den börjar bra med slavarbetare, uppror och lite action. Men sedan blir det strax sentimentalt och alltför individualistiskt. Det finns ingen möjlighet att göra uppror mot förtrycket oavsett hur mycket apartheid och folkfördriving som visas, för det handlar till syvende och sist om enskilda människor och inte om strukturer och kollektiv. Filmen blir moralisk, men inte politisk även om Trumps nyspråk används där Ond betyder god och God betyder att gå de ondas ärenden. Här ges inte heller någon upprättelse utan den som ger upp för att andra ska leva fritt får gå i exil, medan den som spelat med makten, låtit sig duperas och inte förstått allvaret blir hyllad som hjältinna. Det ger en dålig smak i munnen.

Musiken och sångnumren är ungefär lika ointressanta som i den tidigare filmen. Roligast är att Dorothy dyker upp i trettiotalsklänning och allt, men blir bara en perifer del av historien. Vi får aldrig se henne riktigt utan bara på avstånd och bakifrån. 

 

Edward II

Betyg: 4 monument

Mycket snyggt, mycket teatralt med både dans och sång. Varje scen tycks koreograferad och dialogen följer koreografin - en dialog från sent femtonhundratal men modern då filmen är modern. Christopher Marlowe skrev sin pjäs 1592 och den handlar om kung Edward II och hans älskare Piers Gaveston. Adeln accepterar inte Gaveston, som är en uppkomling, utan tar strid mot kungen, avsätter honom och slutligen dödar honom å det grymmaste. 

Mycket nakna manskroppar - det är en film av Derek Jarman - men också mycket eleganta scener där just dialog, rörelse och kamera flyter så väl in i varandra. Bäst är scenen när de konspirerande adelsmännen talar med varandra första gången, ett sorts röstspel som blir mer poesi än politik. Märkligast är sonen, som sedan blir Edward den III, som hela tiden dyker upp med sina leksaker; en ficklampa, en robot på batteri, ett leksaksgevär när de vuxna konspirerar. Otäckt, men fascinerande. Mest fascinerande är kanske ändå raden av spottande präster.

Kill BIll Vol.2

Betyg: 2 monument

Mycket svagare än första delen och det var nog inte meningen att det skulle bli två filmer. Svagare och tråkigare både färgmässigt och berättartekniskt. Ändå får vi nu veta vad som föregått massakern på bröllopsgästerna - vilket faktiskt bara var själva övningen inför bröllopet. Bruden visar sig vara yrkesmördare och ville på grund av sin graviditet lämna våldet bakom sig. Detta kunde hennes gamla kumpaner inte tillåta och därför slog de till. Att det kan vara svårt att lämna destruktiva gängmiljöer vet vi, här blir det väldigt tydligt. 

När alla är döda föds ändå någon sorts hopp genom det barn hon trodde hon hade mist. Bäst är Samuel Jackson som Rufus Thomas, organist på bröllopet.

Kill Bill: Vol.1

Betyg: 4 monument

En oerhört snyggt gjord film, där svart-vit, färg och animeringar blandas. Men mest fascinerande är färgsättningen: bilar, kläder, kvällshimlar, trädgårdsleksaker och frukostflingor. Allt är i lysande, klara färger där rött är den dominerande färgen i detta bloddrypande drama om hämnd och inget annat än hämnd. Och det är ett problem, berättelsen är mycket svagare än själva filmhantverket. En kvinna misshandlas inför sitt bröllop och lämnas som död med övriga gäster. Men hon dör inte utan ligger i koma i fyra år och har under tiden fött ett barn. Efter fyra år reser hon sig stapplande för att hämnas och strax är hon redo. Varför allt detta har hänt får vi inte veta förrän i efterhand i del två. Det är som en ond saga med svart humor där hämnden är motorn, en hämnd som sägs utgå från Guds vilja. Det är lite magstrakt även om Gamla testamentet talar om både en svartsjuk och en hämnande Gud så är hämnden inte människornas sak - det är Gud som hämnas om det ska ske.

Överdrivet, våldsamt, stundtals vackert, ibland roligt med blinkningar till andra filmer. Bäst är det kvinnliga japanska rockbandet.

Ofelia

Betyg: 3 monument

Det börjar prerafaelitiskt snyggt med Ofelia liggande i vattnet med det röda håret utslaget. Sedan får hon berätta vad som egentligen hände mellan henne, prins Hamlet, Laertes, Horatio, Claudius och Gertrude. Det är delvis den historia vi känner igen och vissa ordvändningar och textstycken är från Shakespeares original, men annat är tillagt och förändrat. Här får Ofelia upprättelse. Hamlet förblir ganska velig, hans farbror Claudius är lika ond, men Gertrude (Hamlets mor) får en lite annorlunda roll. Det är  kvinnornas film och det är de som bär berättelsen och i slutscenens motljus förstår vi att slutet för Ofelia inte alls blev som Shakespeare beskrev det.

Snyggt gjort, särskilt kostymerna som är fantastiska, annars för lite drama, för lite Shakespeare och för mycket anpassning till en sorts "modern" historia. Vi får dock lära oss vad "som är viktigare än böner" och Höga visan läses, fint nog.

Pandoras ask

Betyg: 4 monument

En kvinnas uppgång och fall i en värld av våld och trånande karlar. Lulu är en dansös som vet sitt värde och sin skönhet. En skönhet hon förmår utnyttja för att ta för sig av världen, men hon vill också vara fri och det motsätter sig samma värld. Det är djupt tragiskt då kärleken inte bär, verkligheten kräver både hyrespengar och äktenskapsregler. 

Ytterst elegant med Louise Brooks som Lulu i den berömda frisyr som fått namn efter rollgestalten. Det spritter av levnadsglädje i Lulus kropp och ögonkast, medan Londondimman i slutet kväver allt levande. Så faller hon från toppen till botten, från liv till död. Mycket gott skådespeleri ner till minsta biroll. Vid sidan av skådespeleriet är scenografin fantastisk, särskilt konsten på väggarna i Dr Schöns hem. Men bästa scenen är den underbara röran bakom kulisserna när Lulu ska premiärdansa på varietén. Det är långt från denna lekande lätta scen till Frälsningsarméns långsamma julvandring bland de fattiga och utslagna i Londons slum, det som blir en sorts stillsamt glimmande hopp i slutscenens mörker.

Orphée - Kärlekens mysterium

Betyg: 4 monument

Den andra delen i Jean Cocteaus Orfeus trilogi: Den berömde poeten Orphée sitter bland de andra poeterna på ”Café de poètes” när en ung högst berusad man dyker upp, den unge nypublicerade poeten Cégeste. På något vis blir det slagsmål och den unge mannen rusar ut i gatan och blir ihjälkörd. Orphée följer med en mystisk kvinna som tar sig an den döde poeten och han blir förälskad utan att förstå att kvinnan är döden och att hon också tar hans hustru Eurydice. Med en redan död chaufför som guide lyckas Orphée hitta Eurydice i dödsriket, men är det henne eller döden han egentligen sökte och när han använder den döde poetens texter blir han anklagad för plagiat och betraktas av kollegorna som en mördare. 

Poetiskt och snyggt filmat med mycket trickfilmning bla spelas en del av filmen baklänges. Här blandas dröm och verklighet, död och liv på samma vis som i ”En poets blod”, med liknande spegelscener, men här är de mer avancerade. Förvandlingen av Lots hustru nämns (1 Mos 19:26), en man talar oväntat svenska och det sägs att en poet är ”en som skriver utan att skriva”. 

Flicka och hyacinter

Betyg: 4 monument

Det börjar i dunkel, nästan totalt mörker. Några röster på en fest, vi blir inte presenterade, inga ansikten. Sedan får vi följa en av kvinnorna när hon går därifrån och väl hemma hänger hon sig i takkronans krok. Hela filmen går ut på att ta reda på varför, men det är ingen deckare utan ett drama om ensamhet och omöjlig kärlek. Mycket välkomponerat! Den döda kvinnans granne vill ta reda på mer så han söker upp personer som känt henne och då får vi tillbakablickar ur hennes liv. Dessa tillbakablickar ger små pusselbitar i det större mönstret som skildrar svårigheten att leva sitt eget liv under svenskt fyrtiotal. 

Bra skådespeleri, särskilt Eva Henning och Anders Ek. Vi får höra en del av Edith Södergrans "Färgernas längtan", höra SvPs 116 och höra talas om nyrakade borgarbrackor och andefattig konst. Bäst är slutet då vi är tillbaka på festen från filmens inledning, men nu vet vi mer. Men själva upplösning är ytterst elegant presenterad och sedan gömd. Den som söker sanningen finner den aldrig, men vi vet. Både struktur och slut påmminner om Orson Wells Citizen Kane.

Outrage

Betyg: 3 monument

Om en våldtäkt och vad den får för konsekvenser. Inte konsekvenser i staden där det hände utan hos kvinnan som utsattes. Hur hennes relationer bryts ner, hur hennes vardag omintetgörs, hur hon flyr och försöker leva ett nytt liv, men misslyckas när en man kommer för nära och hon upplever våldet en gång till. Det speciella är att filmen är amerikansk och från 1950. Då bör våldtäkt i princip varit tabu på film, men Ida Lupino - en av USAs få kvinnliga regissörer under fyrtio- och femtiotalet - förstår att det är viktigt. Kanske blir det för psykologiskt till slut, men slutappellen för ett humanitärare samhälle med mer resurser till psykiatrin och mindre till fångvården ekar ända hit till vår tid där vi gör tvärtom.

Skådespelet är inte så övertygande, men ärendet är viktigt. Kanske har det fått ta över. Annars en snygg vardaglighet och ett upriktigt samtal om tro och tvivel.

Anna Karenina

Betyg: 4 monument

Mycket snygg inledning när kameran zoomar ut längs med middagsbordet och det aldrig tar slut och sedan de ryska officerarnas hejdlösa supande. Elegantast är den nästan sömlösa övergången från manskören vid middagsbordet (märkligt nog på ryska) till nästa scen med sjungande kvinnoröster - sedan kommer supandet igång på allvar. Historien är bra, Tolstoj förstås, även om mycket ur ursprungsromanen är bortlämnat. Greta Garbo spelar den försmådda Anna Karenina och hennes förälskelse snyggt och utan stora gester - även om vi inte begriper Greve Vronskijs attraktionsförmåga. Hon slits mellan son och älskare och utgången är otäckt förutsedd redan första gången vi möter henne på perrongen i dimman.

En klassisk filmatisering av en klassisk roman där sympatierna ligger hos de ambivalenta kvinnorna och inte hos de hårda männen. Krocket spelas, ett äktenskap ingås i rysk ortodox tradition (med kronor som kysses i olika ordningar) och en pojke får "hela världen i gåva" (se bild).

Mannen med den gyllene armen

Betyg: 4 monument

Frankie kommer ut från fängelset fast besluten att inte gå tillbaka till sitt gamla liv, varken till heroinmissbruket eller det illegala kortspelandet. Istället vill han bli trummis i ett jazzband - han lärde sig spela trummor i fängelset. Men det är inte så enkelt att bryta med det gamla när dealaren ständigt lockar, spelstället erbjuder snabba pengar och hans hustru ställer krav. Trummorna är ju bara en dröm och till slut så pantsätter han dem; bara ett spel till, bara en sil till.

Det är en både romantisk och hård historia om lögner, människoförakt och missbrukets helvete. Frank Sinatra gör en trovärdig Frankie med vänliga ögon och tuffa abstinensbesvär, men Kim Novak äger filmen med sin svala skönhet - särskilt i slutscenen när hon bara med ett ögonbryns rörelse ändrar slutet från tveksamt till hoppfullt. Intressant är den på något vis gemensamma bönen mitt i abstinensens värsta plågor.

Hemligt begär

4 Monument

Allt är kontrollerat, från sexualitet till makt. Det farligaste är spontanitet och äkta känslor - sådant leder till fördärvet. Vi befinner oss vid en adelsmans hov i Korea, sent 1700-tal. Intrigerna löper åt alla håll när en ung konkubin ska introduceras och en vacker änka tillfälligt flyttar in i huset intill. Filmen bygger på Choderlos de Laclos roman "Farliga förbindelser" som filmats ett par gånger förut. 

Fantastiska dräkter och hattar, för att inte tala om de ansade skäggen och miljöerna. Välspelat men stundtals lite svårt att hålla reda på vem som är vem i dena härva av sexuella förbindelser. Intressant att notera är att den katolska mässan ses som samhällsfarlig och liderlig då den låter män och kvinnor mötas i samma lokal. Samtidigt som det är genom de kristna en adelsdam kan göra något för de fattiga i landet, vilket hennes ställning annars inte tillåter.

Furiosa - A Mad Max Saga

Betyg: 3 monument

Ökendamm och motorer; tunga motorcyklar, lastbilar, skrotbilar, kranbilar, tankbilar ... Men bortom allt motorvrål är det kanske en saga om manligt och kvinnligt. Männen är starka, våldsamma, vulgära, självupptagna och enfaldiga. Kvinnorna är modiga, precisa, vackra och solidariska. Den värld där kvinnorna regerar är full av överflöd och grönska, den värld där männen regerar är öken och brist på allt utom mänsklig arbetskraft i form av slavarbetare. Kvinornas värld är dock dold och därifrån blir en flicka bortrövad. Kan hon hitta vägen hem igen genom männens värld av våld, lögner, skryt och dumhet? Dår detta är en prequel ger Mad Max - Fury Road svaret.

Estetiskt snygg med alla dessa galna män med märkliga klädedräkter och huvudbonader och i ökenljuset blir till och med de kraschade motorcyklarna vackra. Men det blir några ökenbilder och en del galna gubbar för mycket. Andra Mosebok 21:24 citeras och det anspelas på apokalypsens ryttare i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel.

Ett rep och en colt

Beyg: 4 monument

Trots den ointressanta titeln - som skulle passat vilken Western som helst  - är det en sevärd film, denna den första franska Western jag sett. Det franska märks, förutom språket, i att kameran är mer sysselsatt med ansikten och blickar än i amerikansk westerntradition, det handlar mer om relationer än revolvrar o c h när det ska bjudas på frukost så ställs det naturligtvis fram en rund vit skål till kaffet och frasigt vitt bröd till det, inget kaffe i plåtmugg här inte! Annars en berättelse om hämnd, en hämnd som går för långt och drabbar alla inblandade. På så vis en påminnelse om Jesu ord om förlåtelse istället för hämnd, men de bibelord vi får till livs är från Predikaren 12: 6-8 om alltings meningslöshet.

Det är snyggt filmat, knappt någon dialog, mycket ansikten, mycket blickar och vi får veta vad cowboys (eller liknande) gör på kvällarna när de är lediga; en sorts vardagsliv. Bäst är middagsscenen där allas blickar söker den nyanställde förmannen Manuel och alla utom vi och han vet vad som ska hända. Det är elegant upplagt och vi blir lika förvånade som Manuel. Slutet är också det överraskande i sin våldsamhet, men följdriktigt.

Amorosa

Betyg: 3 monument

Det börjar vackert, fantastiskt vackert, med Venedig i solnedgång. Men berättelsen som följer är svår att hänga med i, den hoppar och byter scener för plötsligt. Det vackra fotot följer med genom hela filmen tilsammans med fint skådespeleri. Dock frågar jag mig hur Agnes von Krusenstjerna hann skriva alla sina böcker (17 romaner, 5 novellsamlingar och en diktsamling) när hon mest bryter samman och dompteras av olika män. Det mest troliga måste ju ändå vara att hon var betydligt starkare och mer välfungerande än som hon beskrivs. Vilket ju i sig är sorgligt då Mai Zetterling säkert håller henne väldigt högt som författare. Men vi får nästan ingen inblick alls i författandet, som ju är det intressanta. Hennes psykiska hälsa är av mindre intresse - men troligtvis inte så på åttiotalet då filmen är gjord. I vilket fall reduceras Agnes von Krusenstjerna

Roligast är att flera av kvinnorna har 80-tals frisyrer på 1920-talet - annars är det inte någon särskilt rolig film. Kanske är det Agnes säger mot slutet en uttryck för just det: "Tänk om Gud hade skapat en värld helt utan människor, då hade världen varit perfekt."

Älskande par

Betyg: 3 monument

Tre kvinnor på en förlossningsavdelning året 1914, tre berättelser om män och svek, tre livshistorier som är invävda i varandra. Klasskillnader, manliga hierarkier och konvenansen hindrar dem från att lära känna varandra. De är en del av samma liv, men går bredvid varandra utan att mötas, inte ens i förlossningsavdelningens kvinovärld möts de. Djupt tragiskt. Ändå är kvinnorna var och en levande, medan männen är mer eller mindre döda torrbollar- med undantaget för den könsöverskridande kusin Stellan (fint spelad av Jan Malmsjö). Problemet är att kvinnorna inte interagerar med varandra - till skillnad från Flickorna är detta ingen film om kvinnosolidaritet, tvärtom.

Det är mycket fint filmat, ett intressant manus, men ingen av huvudpersonerna lyckas fullt ut i sin roll. De blir för mycket stereotyper: den lättsinnigt glada (Harriet Andersson), den bittra (Gunnel Lindbom), den drömmande, oskuldsfulla (Gio Petré). Vid en middag sjunger Agda (Harriet Andersson) "Jesus min brudgum kär", ett märkligt val av sång vid det tillfället, men hon är egentligen den enda som i filmen uttrycker tro. Parodin på vigselakten i kyrkan är intressant på många sätt och mynnar, liksom hela filmen ut i en svidande kritik av äktenskapet.

Lola

Betyg: 4 monument

Det börjar ytterst elegant; bilen, hatten, cigarren, strandpromenaden allt är mycket elegant och efterhand som bilen kör fortare trappas musiken upp. Snyggt! Sedan följer en mycket elegant film med eleganta skådespelare, elegant dialog och en elegant berättelse om efterkrigstidens längtan, tristess och weltschmerz. Slutscenen är även den oerhört elegant. Allt är så lätt och samtidigt så vardagligt.

En ung man som inte vill arbeta, en ensamstående mamma som dansar för och med amerikanska soldater och en återvändare som blivit rik. Alla tre berör de varandra på olika sätt, både medvetet och omedvetet. Finast är när Lolas danskamrater tar farväl av hennes son och kallar honom var och en olika namn. Viktigast är repliken: "Säg aldrig emot ett barn" som får mig att tänka på Kyrkoordningen för Svenska kyrkan där det tydligt står att barnen har en särställning. Säg inte emot dem!