Star Trek - Beyond

Betyg:4 monument

Gravitation och sammanhållning är en sorts centrala begrepp. Gravitationen som rörelse, sammanhållningen som idé. Rymdskeppen rör sig, faller, upplöses, liksom varelserna (människorna och de människolika). Sammanhållningen är det som kan motverka sönderfallet. Samtidigt är det just gravitationen som driver ut ondskan (om det nu handlar om ondska) i yttre rymden där den faller sönder.

Vi kan också säga att det handlar om demokrati kontra fascism. Här finns en tydligt demokratisk agenda där till och med fackföreningsrörelsens gamla slogan "Unity is strength" citeras mer än en gång. Intressanta nya världar, några lite fåniga varelser, märklig rymdteknik men i centrum står ändå relationerna, trots det äventyrliga och alla rymdstrider. Det är bra.

Kanske är det en film om vänskap, om det kloka beslut som Jesus tog när han sände ut lärjungarna två och två (Mark 6:7). Karriär och plikt kan locka bort, men vänskapen är starkast.

Ip Man 3

Betyg: 3 monument

Hong Kong sent femtiotal. Gängvåld och kriminalitet, mutor och korruption och bakom det hela står som vanligt de vältaliga och välutbildade engelsmännen. Det är mycket tydligt antikolonialt även om politiken nog är än mer frånvarande här än i de andra Ip Man filmerna.

Ip Man slåss för sin heder och för det rättfärdiga och kryddar sitt tal med konfucianska sentenser. Men när han säger att "världen tillhör dem med rena hjärtan", ligger Jesu ord i Matteus 5:8 om de renhjärtade som ska se Gud, närmare sanningen - om vi betraktar hans hustru Cheung Wing-Sin som renhjärtad. Ip Man besegrar alla till slut (står till och med emot Mike Tyson), men cancern kan han inte besegra.

Intressantast är Oxgrodssoppan och att det är mer en saga än de tidigare filmerna, samtidigt som de alla bygger på en verklig person.

Gudarnas krig

Betyg: 2 monument

Episkt, mytiskt och ganska mycket sent 70-tal. Vi möter bland annat Medusa, Kraken, Pegasus, Kerberos och Caliban. De är alla illa gjorda och de ställer till en viss oreda i mytologin då de tillhör olika ursprungsberättelser. Men det spelar ingen roll Perseus besegrar dem alla och får naturligtvis sin  Andromeda i slutet, men det visste vi från början. Så har de ju också blivit bevarade som stjärnbilder!

Det är mer teatralt än spännande och vi möter goda skådespelare (Lawrence Olivier) som spelar riktigt dåligt med en pretentiös dialog som ingen egentligen förmår bära upp. Här finns en antydan av antikt drama, men den antydan är mest fånig.

Jag måste säga att de flesta moderna superhjältefilmer är bättre.

Bland män och får

Betyg: 3 monument

Vardag, stumhet, rutiner. Ganska långsamt och kärvt så att käkarna skrumpnar. Men också vackert om bröderna som bor grannar men inte talat med varandra på fyrtio år. Om försoningens pris - som en kommentar till Jesu ord ur Bergspredikan (Matt 5:23-24). Men mest handlar det om fåren, kärleken till fåren, omsorgen om fåren. Och katastrofen!

Men jag kan tycka att det finns ett problem när modernitet och solidaritet framställs som övermakt och den goda makten är den som tas i egna händer. Så ser inte jag världen. Vackert, teologiskt fint men politiskt tveksamt.

Mad Max

Betyg: 2 monument

Spikraka vägar. Mycket bilåkning. Kanske är det därför de onda kör motorcykel. Om alla andra kör bil blir motorcykeln annorlunda och subversiv. Eller så ligger det helt enkelt något objektivt hotfullt i ett gäng motorcyklar som närmar sig i lös formation, det okontrollerbara, hastigheten, dånet från motorerna...

Vi befinner oss i en  knapp framtid i en sorts polisstat där grymheten avlöses av rara familjescener tills de förs samman och en hämnare, Mad Max, föds. En hämnare med syftet att vara lika grym tillbaka. En sorts kommentar till Mika 5:15 om att ta "hämnd på de övermodiga". Filmen förbjöds på svenska biografer när den kom 1981.

Det är svårt att förstå att en så träaktig Mel Gibson någonsin fick göra en film igen, men fortsättningen känner vi till och den är ju faktiskt betydligt bättre. En sorts utveckling i det.

Harmonica - en hämnare

Betyg: 4 monument

Först är det ljuden; en flugas surr, gungstolens knirkande, klirret av kristallkronan i den överdådiga tågvagnen, fotstegen på taket, ånglokets frustande på tomgång... Sedan är det svetten och ansiktets fåror. De godas ansikten. De ondas ansikten. Och långsamheten, den nästan plågsamma långsamheten som i vår snabba tid enbart är befriande.

I grunden ett spel om land där järnvägen dras fram. Pistoler, hattar, dollar, hästar. Men egentligen en film om manlighet, mycket primitiv sådan. Henry Fondas sista replik innan han blir skjuten är "I'm just a man", sedan försöker han skjuta sin motståndare. Det är intressant att det vi lite nedlåtande kallar "spagettivästern" egentligen är en kompromisslös uppgörelse med klassisk manlighet.

The Dressmaker

Betyg: 2 monument

Snygga klänningar och småskurenhet. Fantastiska tyger och inskränkthet. En historia om kvinnan som drevs bort från byn som barn och nu återvänder. Något hände som drev henne bort, långsamt nystas det upp samtidigt som hon med sin sömmerskekonst försöker få en plats i byns gemenskap. Eller försöker hon det? Å ena sidan kan vi se filmen som en kommentar till Jesu ord om att inte vara profet i sin hemstad (Luk 4:24), men det stämmer inte riktigt. Mer rätt är att säga att det är en kommentar till 5 Mos 5:20, det åttonde budet om att inte vittna falskt. Eller så handlar det helt enkelt om hämnd... och snygga klänningar!

Det är egentligen en ganska absurd historia, tyvärr är skildring alltför realistisk. Hade varit bättre att berätta den som den saga den är. Och sagor behöver inte vara så låååånga.

Närkontakt av tredje graden

Betyg: 3 monument

Det börjar i öknen och slutar på en bergstopp - ett tydligt bibliskt perspektiv. Ökenvandringen och gudsuppenbarelsen på bergets topp återkommer i flera bibelberättelser, särskilt tydlig i Moseböckerna. Kanske handlar det om dikotomin livets vardaglighet och det heliga? Och visst är vardagligheten påfallande, men också heligheten i slutscenerna där elorgeln och rymdskeppet genomför en sorts uppgradering av "duelling banjos", medan alla människor rör sig som i en dans i ultrarapid.

Det som slår mig mest är, förutom de breda slipsarna, den oerhörda välvilja som strålar ut från alla. Här handlar det om ett välkomnande av de andra, en nyfikenhet gentemot främlingen. Inget våld, inget hot - bara stilla dans, musik som kommunikation och ett ytterst frivilligt offer. Borde vara fantastisk, men är tyvärr ganska tråkig. Synd!