Fanny Lye Deliver'd

Betyg: 3 monument

Vi  befinner oss i sextonhundratalets England där Cronwells segrat och puritanismen styr över människorna. Men kriget har också möjliggjort olika varianter av fritänkeri och här möter en ganska extrem blandning av frihetlig gudstro, gnosticism och sexuell radikalitet den puritanska kristendomen och det går rätt illa för de flesta inblandade. Ändå lyckas några bryta sig ur våldet, förtrycket och hämnden för att bilda de första kväkarförsamlingarna. Fint tänkt, men inte historiskt sant.

Ganska udda med en film som bygger på teologiska samtal/diskussioner/debatter/gräl där bibelord kastas fram och tillbaka (exempelvis Ordspråksboken 17:17, 1 Kor 13:7, Joh 3:18 och 1 Joh 4:8) och samtidigt innehåller en hel del explicit våld, sex och en ständigt förekommande dimma.

Sergeant York

Betyg: 4 monument

Den riktige Alvin C York

Om den trygga, folkliga religiostiteten - exemplifierad i psalmen "Give me that Old Time Religion" (en av de få psalmer/religiösa sånger som nämner Silas - Apg 15:22 ff). Alvin York går från dryckenskap, via hårt arbete, väckelse i samband med ett blixtnedslag, konfirmandlärare och pacifist till militärhjälte på Västfronten under Första Världskriget. Driven av en sorts genuin tilltro till sig själv - och så småningom Gud - blir han urtypen för den amerikanske hjälten. Filmen är inspelad 1941, så hjältemyten behövdes för att mobilisera inför Amerikas inblandning i Andra Världskriget.

Det börjar med psalmsång: "When the Roll is Called up Younder" och en predikan utifrån Matt 18:12-13. Senare sjungs det ytterligare psalmer förutom "Give me the Old Time Religion" även "In the Sweet By and By, We Shall Meet at the Beautiful Shore" och den avgörande bibelversen är hämtad från Lukas 20:25. För en avgörelse handlar det om och då inte för Kristus utan för fosterlandet och Amerika som "The land of the Free". Intressant rent teologiskt, men mest en hyllning till den enkla människan, hennes gudstro och förankring i vardagslivet.

Tre dagar för Condor

Betyg: 3 monument

En avdelning inom CIA som mest sysslar med att samla och gå igenom information från hela världen - under täckmantel att vara ett litterärt sällskap - blir utplånat över en lunchrast så när som på han som hämtar lunchen (Robert Redford). Det vi sedan får följa med på är hans odyssé genom New York, Washington DC och CIAs hemliga nätverk för att hitta förövarna. 

Spännande, delvis välgjort, förutom scenerna med omväxlande kärlekspar och svartvita foton - arty, men helt utan sammanhang. I övrigt en kritisk uppgörelse med CIA och amerikansk utrikespolitik (det är ju ändå 1975), en Frälsningsarméorkester, pretzels och Max von Sydow som lömsk skurk i mockaskor.

Det mest intressanta är att slutscenens dialog är extremt aktuell idag! Och så föstås att romanen som filmen bygger på heter "Six days of the Condor". Vad blev det av de andra tre dagarna?

Allt om Eva

Betyg: 5 monument

Teater, allt är teater! Och teatern är allt för samtliga inblandade: stjärnskådespelerskan, påkläderskan, regissören, manusförfattaren, hans hustru, lycksökerskan, kritikern. Alla möts de i en berättelse om lögn, ambition, kärlek och teater. Mycket snyggt gjort med en inledningsscen som fryses och följs av tillbakablickande berättarröster interfolierade av spelade scener. När vi är tillbaka vid den frysta scenen är filmen inte slut utan fortsätter elegant med att historien upprepas och vi förstår att det är teaterkonsten och dess magi som är huvudpersonen, inte Eva eller Margo.

Mycket bra skådespeleri, särskilt Bette Davis som Margo och George Sands som DeWitt, men framförallt är det kompositionen som imponerar. Avvägningen mellan berättarrösterna och scenerna bidrar till den otäcka känslan av allt inte står rätt till - det finns en orm i paradiset. Till detta ett välplacerat Amen och en hel del Dry Martinis!

Att ha och inte ha

Betyg: 4 monument

Med två nobelpristagare i ryggen bör det blir bra och det blir det! Manus av William Faulkner (Nobelpriset 1949) efter en roman av Ernst Hemingway (Nobelpriset 1953). I grunden en berättelse om motstånd, rädsla och mod. Men spelet mellan Humphrey Bogart och Lauren Bacall skiftar fokus och deras relation blir det viktiga. Samtidigt som de bägge förändras från att vara lite blasé betraktare till att bli politiska aktörer. 

Vi befinner oss på den franska ön Martinique i början av Andra världskriget och Vichy-regeringens hantlangare har just tagit makten över ön. En amerikansk skeppare med starka demokratiska värderingar (Humphrey Bogart) blir förälskad i en ung sångerska (Lauren Bacall) och deras gemensamma väg korsas av motståndsrörelsen. En lysande dialog, en stor dos politisk spänning och ett tydligt förnekande av Judas brott (Matt 26:15).

Lika barn leka bäst

Betyg: 2 monument

En ganska ointressant historia om ett gift par som av någon märklig byråkratisk regel inte visar sig vara gifta. Mannen låtsas ointresserad och kvinnan tar honom på allvar och uppvaktar hans bäste vän och arbetskamrat. Förvecklingar följer som inte är särskilt avancerade och till slut blir allt bra igen. Men innan dess har det mest varit fånigt. Hitchcock förbigår denna film med tystnad, bäst så även om här finns några snygga filmvinklar från ett nöjesfält och så några eleganta champagneglas.

Juno och påfågeln

Betyg: 2 monument

En irländsk tragedi förklädd till komedi. I det våldsdrabbade Irland får en fattig familj plötsligt tillgång till ett arv från en rik släkting. Eller får de det? Allt är inte som det synes vara och lojaliteterna skiftar. När det mest är komedi blir det ett burleskt folklustspel och när det är tragedi blir det närapå överdramatiskt. Det är ingen större skådespelarinsats och av Hitchcock ser man inte mycket mer än katten som inledningsvis flyr uppför en stupränna. För oss som inte är så insatta i Irlands blodiga historia blir delar av intrigen svårbegriplig. Vem bekämpar vem? och varför?

När det mest är komedi drar bibelreferensen till Predikaren 9:4 om att det är bättre att vara en levande hund än ett dött lejon, medan den tragiska delen av filmen citerar Hesekiel 36:26 om stenhjärtat i kroppen.

Monster Hunter

Betyg: 3 monument

Skepp som förliser i sandöknar. FN-soldater som försvinner ut i andra världar. Monster och språkförbistring. Till detta mängder av explosioner.

En avdelning FN-soldater befinner sig i fientligt territorium och övermannas av en storm som för dem till en annan värld där de flesta av dem går under. Men Kapten Artemis överlever och med hjälp av monsterjägare i den nya världen tar hon sig tillbaka - men inser att hon måste byta värld igen för att slå tillbaka de anfallande monstren. Fortsättning följer.

Snygga oväder, tillbedjan av de döda och tydliga kopplingar till Uppenbarelsebokens 12:e kapitel. Bäst är nog ändå Ron Perlman som engelsktalande sandbåtskapten tillika superhjälte och så kattkocken, förstås (bilden)!

Arvet

Betyg: 4 monument

Med en intrig och ett skådespelarval som gör att bröderna Coen måste ha sett denna Hitchcocks sista film innan de gjorde Fargo. Samma galna typer, samma skruvade intrig, men hos Hitchcock kryddad med små kyrkliga referenser hela tiden: "Sova med änglarna", "häda inte", "syndens lön", doppräster och biskopar, en söndagsskolegrupp, en begravningsgudstjänst och uttrycket "religiös artighet". De har inte med saken att göra, men ger en sorts stämning åt hela filmen. Kanske en stämning av oskuld? 

I vilket fall är det skickligt gjort, gott hantverk med snygga filmningar och en helt fantastisk scenbrytning när huvudpersonernas bil stannar vid ett övergångsställe och vi istället får följa kvinnan som går över gatan och hon visar sig vara ytterligare en huvudperson. Kidnapping, diamanter, medium, falska gravstenar och mordbrand. Det ryms mycket!

Gunga Din - Lansiärernas hjäte

Betyg: 3 monument

I norra Indiens bergstrakter blir brittiska soldaterna angripna av en utdöd mördarsekt. Imperialismen står i sin blom och äventyret väntar runt hörnet för de tre vännerna i arméns tjänst: härliga strider och uppfriskande slagsmål. Om det inte vore för det att den ene av dem ska gifta sig och då övergå till civilt liv - ett klockrent förräderi menar de övriga två och gör allt i deras makt för att han ska ändra sig.

Till detta kommer själva grundhistorien utifrån Rudyard Kiplings dikt med samma namn: en enkel vattenbärare som ständigt följer soldaterna visar sig vara den modigaste och främste av dem alla. Riktigt så fungerar inte filmen mer än i slutscenen (då också en journalist vid namn Kipling lämnar över en nyskriven dikt!). Annars är det många fåniga slagsmål med kahlidyrkande strypmördare som föregår "Jakten på den försvunna skatten" med 42 år. Snyggast är permissionsuniformernas mössor och bäst är nog att Cary Grant får tala sitt barndoms tungomål och så elefanterna förstås!

Dagen gryr

Betyg: 4 monument

Kärlek, lögn, död och hur svårt det är att vara människa. Francois arbetar som blästrare på en fabrik. Ett tungt och hälsovådligt jobb, men han är ung och stark och så småningom dessutom kär. Problemet är att vi från början vet att han är en mördare, barrikaderad i sitt hyresrum högt upp under taket. Det andra får vi veta senare - i långsamt övergående tillbakablickar. Kvinnorna som älskar honom försöker, arbetskamraterna försöker, grannarna försöker - men inget kan rädda Francois från sig själv.

Det är snyggt gjort med övertoningarna och trappan, hyreshuset och torget utanför som en sorts medspelare. Sympatin ligger hos Francois, medan poliserna mest är okänsliga och enfaldiga. På så vis en kollektiv berättelse genom en persons olycka. Folkfrontens tid är räknad (1939) vilket framgår tydligt i filmens pessimistiska slutscen: "Det finns ingenting längre" blir Francois' sista ord. En stund senare ringer väckarklockan som en varningssignal och ingen kan stänga av den.

The Ballad of Lefty Brown

Betyg: 2 monument

En hederlig westernfilm, kan en tycka, om vänskap, åldrande och lojalitet. Men filmen är från 2017 och osar Trumpism lång väg. Den ensamma människan som slåss mot förändring, modernitet och federalism. Ganska obehagligt när det blir tydligt och samtidigt välspelat, spännande och med fantastiska vyer över Montanas vidder.

Gamla vänner och stridskamrater har gått skilda vägar, men möts igen. Någon är nyvald till kongressen, någon annan är enkel cowboy, en tredje är försupen fd sheriff och ytterligare en är guvernör. Alla har ett förflutet som revolvermän, men det är endast den enkla cowboyen som är att lita på. De andra är besudlade av moderniteten. Unket! Motsatsen mot Jesu ord i Markusevangeliet 2:22.

Kathy Baker är suverän som den nyblivna änkan Laura Johnson och för all del, Bill Pullman gör en bra roll som Lefty Brown; åldrad, inbilsk, ganska enfaldig - och lojal med gamla tider.