Betyg : 3 monument
Här läggs inte lika mycket betoning på mordets moraliska rättfärdighet, men det kan bero på att vi faktiskt inte förstår vad det egentligen är som hänt - vi får ingen bakgrundshstoria. Istället betonas Jesu ord om att inte kunna tjäna både Gud och Mammon i Matteusevangeliet 6:24. Dessutom sitter de tolv som målade av Leonardo Da Vinci vid förhöret. Naturligtvis medvetet.
Betyg: 3 monument
En klassisk "whodunn'it" där tolv personer befinner sig på ett tåg som fastnat i snödrivorna i det forna Jugoslavien samtidigt som ett mord uppdagas. Den skarptänkte, men ack så otrevlige, Hercule Poirot tar sig an fallet då han råkar befinna sig på samma tåg. Historien är fiffig, även om vi ganska snart begriper vartåt det bär hän, men den blir inte bättre av att spelas upp. Särskilt inte av denna skådespelarelit som helt spelar över - eller möjlgtvis under i Ingrid Bergmans fall: Lauren Bacall, Vanessa Redgrave, Richard Widmark, Sean Connery mfl.
Det intressanta är att hela upplägget rättfärdigar mord och hämnd. Att brottslingen förtjänar sitt straff och att ingen nåd eller ånger är möjlig. Passar väl in med vår tids syn på brott, men det förvånar att den gjordes 1974 då synen var en annan. Kanske är det den historiska placeringen - 1930-talet - som gör det möjligt. Telogiskt bygger den möjligen på Jesu ord i Lukas 17:2, men då har fortsättningen glömts bort om att "förlåta sju gånger om dagen".
Betyg: 4 monument
En hel del stiletter, en hel del vespor och många kameraåkningar över Brighton Pier. Annars i grunden en katolsk moralitet om smågangstern Pinkie och hans "flickvän" Rosie som han gör allt för att tysta - han till och med älskar henne för att hon ska hålla tyst. Eller gör han det? En film om kärleken och vad den kan användas till och hur den trots allt kan bryta igenom. Slutet är helt enkelt fenomenalt!
Till synes en generationskonflikt, men egentligen en fråga om himmel och helvete. Där helvetet är den mest trovärdiga platsen av de två. En intressant replik är när Pinkie säger: ”Man har inte tid att be”. Då har han blivit, lurad, knivskuren och jagad och han hinner inte med hela Mariabönen innan de är på honom igen. Bra manus och välspelat - i synnerhet av Phil Davis som Spicer och Helen Mirren som Ida.
Betyg: 4 monument
Det börjar med en bild på den korsfäste Kristus och slutar med en bild på den himmelska madonnan - däremellen utspelar sig en enkel berättelse som är hämtad ur Lukasevangeliets femtonde kapitel, men helt utan bibeltextens komplexitet. En man tröttnar på de bayerska alperna och utvandrar till Amerika där han går hungrig och arbetslös i New York. Efter ett antal påhugg, längtar han hem och återvänder till hembyn på julnatten. Hans älskade väntar och bland alla maskerade bybor finner de varandra och går gemensamt till midnattsmässan.
Men det är inte berättelsen, eller den folkligt katolska inramningen som gör filmen utan kameraarbetet. Det är mycket snygga filmningar från först Alperna och sedan med en överglidning till skyskraporna i New York. Höjder som höjder. Skidtävling genom de snöklädda bergen är fantastisk liksom New York om natten och scenen när de käcka männen i byn arbetar i skogen och sjunger i takt till sågar, yxhugg och fallande träd. Till detta en mycket suggestiv musik. Intressant är hälsningen Grüss Gott (Gud välsigne er) som är typisk för den tysktalande alpvärlden och som ständigt upprepas.
Betyg: 4 monument
Det börjar med en bred trappa där barn bara väller fram och sedan sprids de vidare genom stadens trånga gränder och trappor - allt till en Vivaldi-liknande musik. De rusar fram i ett glädjerus utan att ha bråttom till något, bara det att skolan är slut för dagen. Under tiden presenteras förtexterna. Det är mycket snyggt och ger en ton som håller hela filmen igenom. Det är barnen som står i centrum, inte bara ett utan flera av dem skildras i små novellartade berättelser som alla bygger på en sorts barnslig oskuld i kontrast till de vuxnas problem och bekymmer. Även om det handlar om övergrepp, misshandel, stöld och begynnande sexualitet så är det skildrat i ett försonande ljus utan sentimentalitet och konsekvent ur barnets perspektiv.
Barnen bor, mer eller mindre, i samma hyreshus och vi möter dem alla i olika situationer då de är ensamma eller interagerar med varandra eller de andra vuxna. Sedan möts de alla, även skolläraren och fröken, på den lokala biografen. Scenerna från klassrummen är fina med sin blandning av bildning, auktoritet och frihetslängtan. Bäst är lärarens tal till eleverna om livet som både svårt och vackert och tanken på rösträtt åt barnen. Roligast är alla leksakspistoler som lämnas tillbaka och så förstås, den mycket korta stunden de råkar få in TV-gudstjänsten till frukost.
Betyg: 5 monument
Rom under den tyska ockupationen. Staden har deklarerats som Öppen stad, dvs en stad som frivilligt låtit sig ockuperas av fientlig makt utan väpnat motstånd. Men motståndet finns där i de djupare folklagren och vi får följa några av de som gör motstånd och hur de en efter en förlorat livet på grund av sitt ställningstagande. Här finns inga huvudpersoner, utan gruppen av motståndsmän och -kvinnor är de som för berättelsen framåt. Deras ställningstaganden, deras fruktan, deras risktaganden och slutligen deras död. Det är grymt och sorgligt, men i slutscenen när barnen går tillbaks från avrättningsplatsen och vi får se hela staden under deras fötter så finns ändå ett hopp för framtiden. Vilket just nu, särskilt i Italien, tycks bräckligt.
Det är elegant hur motståndsgruppen representerar hela folket, kyrkan, kommunisterna, arbetarna, tjänstemännen, kvinnorna, barnen - alla gör de motstånd på sitt vis. Bäst är nog ändå Aldo Fabrizio som prästen Don Pietro. Han kan både förbanna och välsigna när så behövs och spela fotboll (nåja!).
Betyg: 2 monument
En medelålders utbränd, invandrad kinesisk kvinna som äger en kemtvätt blir under tiden hon sitter hos sin skatterevisor uppmärksammad på att hon har som uppgift att rädda universum. Sedan följer en märklig blandning av kampsport, science-fiction mumbojumbo, förflyttning mellan världar, superkrafter framkallade av pinsamheter och familjeterapi. Udda, på många sätt, men föga begripligt. I grunden handlar det nog om att hålla ihop en familj trots tristess, kontroverser och slentrian.
Återkommande är en referens till spruckna lerkärl, samma som finns med i en av överlåtelsebönerna i Kyrkohandboken. Annars är det anmärkningsvärt att en stor del av filmen utspelas på ett skattekontor. Roligast är när de är stenar i en värld utan biologiskt liv.
Betyg: 3 monument
Vackert spelat, men mycket stillsamt och förutsägbart. Det bästa är att mitt i all sorgen får vi ta del av franskt teckenspråk, då Juliens hushållerska har en stum pojke boende hos sig.
Betyg: 2 monument
En färgskala i grått, suddigt foto på det och dessutom filmade scener i dåligt ljus där inget egentligen händer. Lite trist, faktiskt. Det blir inte bättre av att historien är svårbegriplig då det inte ges någon förhistoria och ingen egentlig utveckling sker.
Några människor som regelbundet möts i en gymnastiksal har en sorts affärsidé där de erbjuder sig att ersätta människor som dött genom att spela den döde/döda i deras hemmiljö; exemplevis en tennisspelande dotter, eller en gammal vän som varit sjökapten. Med igenkännbara attribut och inövade repliker vill de fylla ut tomrummet efter de döda. Kanske vällovligt, men vi förstår inte varför. I och med att ingen bakgrund ges får vi inga bevekelsegrunder. Till detta så är det svårt att veta när de spelar roller och när de inte gör det. Är huvudpersonens pappa hennes pappa, eller spelar hon bara hans dotter? Egentligen en film som mest lämnar obehag efter sig, en dålig smak i munnen.
Betyg: 4 monument
Eld, jord, luft och vatten spelar en tydlig roll, liksom Rysslands särställning i den kristna världen. Till det en illustration av Mose brinnande buske i Andra Moseboks tredje kapitel.
Betyg: 3 monument
Det är sent sextonhundratal som övergår til sjuttonhundratal och kungens musikmästare (Marin Marais) ser tillbaka och minns sin mästare (Saint-Colombe), en man som i sorgen efter hustruns död stängde (i princip bokstavligt) in sig i musiken och vägrade delta i det omgivande samhället. Han menade att musik bara kan skapas av lidande, sorg och behovet att uttrycka sig - ekvilibrism är fullkomligt ointressant. "Jag ser och hör att ni kan spela, men det är i n t e musik jag hör." Snygga peruker och kostymer i en film som nog, förutom att Gerard Depardieu gör en bra roll som den åldrade, yngre mästaren, är bäst som titel. Musikaliteten nämns som Guds gåva och vi får se en fin scen med en korgosse som rituellt släcker ljusen.
Betyg: 5 monument
En smågangster (vilket ju filmhistorien kryllar av!) skjuter en trafikpolis för att inte åka fast för fortkörning och måste därför lämna Paris. Men först vill han övertyga sin nya amerikanska flickvän att följa med samt hämta in en större summa pengar. Det blir många frustrerade telefonsamtal, snabba byten av bilar, existentiella samtal om döden och livet samt frunktansvärt många cigaretter. Bästa scenen är nog när Michel i filmens början kör längs en spikrak väg medan han muttrar över de andra bilförarna och småsjunger för sig själv. Kul också att de citerar Faulkner ur "De vilda palmerna", en bok som också citeras i Perfect Days.
Det är enkelt, ungdomligt och nervigt med ett mycket fint kameraarbete där skuggor och ljus ger en elegant kontrastverkan. En ny favoritfilm!
Betyg: 4 monument
En novellfilm som binds ihop av samma skådespelarpar: Sophia Loren och Marcello Mastroianni. Vi får tre berättelser om varsin kvinna från i tur och ordning Neapel, Milano och Rom som sinsemellan inte alls hör ihop. Den första handlar om solidaritet mellan invånarna i ett av Neapels fattigkvarter och deras kamp mot makthavare. Här är Sophia Loren fantastisk som sjubarnsmodern som säljer smuggelcigaretter. Fylld av glädje, triumf och kampvilja. I den andra filmen, den kortaste, får vi följa en överklasskvinna från Milano och hennes älskare på en biltur. Temat är överklassens besatthet av ting före människor. Pessimistisk och smått obehaglig. Den tredje filmen sedan skildrar en mycket ung präst i Rom - mest en pojke - som förälskar sig i en prostituerad kvinna som bor granne och hur han vill lämna prästkallet för hennes skull medan hon vill att han ska fortsätta sin bana. Hennes tro känns betydligt mer genomtänkt och reell än hans. Här är Marcell Mastroianni som älskare fantastiskt enfaldig och komisk.
Det går naturligtvis att tolka De Sicas idé med de tre filmerna och filmens titel på olika sätt. Jag skulle kunna uttrycka det så här: Igår fanns det solidaritet och kärlek mellan människorna, idag är det dött och materiellt och imorgon handlar det om att finna sin väg och följa den.
Snyggast är när Marcello Mastroianni tappar en låda med apelsiner på en brant gata. Hela gatan fylls av rullande apelsiner, elegant filmat! Roligast är alla barnen.
Betyg: 3 monument
Det är lite för tårdrypande och romantiskt om krigets förluster och kampen för en mänsklig värld. Det problematiska, vilket ju är filmens stora poäng, är att i striden mellan människor och robotar så är robotarna de som visar mest omsorg och minst grymhet. Det vi brukar kalla mänskliga egenskaper. Det som robotarna inte kan och inte heller de halvrobotar som ser ut som människor kan är att utföra barmhärtighetsmord. Det ingick tydligen inte i programmeringen.
Vi befinner oss i en framtid, åren efter att en atombomb förintat större delen av Los Angeles. Atombomben skylls på robotar, här kallade AI. Mäniskorna (läs amerikaner) förintar robotarna i USA, men människor i Asien ser inte på robotarna med samma hatiska blick. Så amerikanerna drar ut i krig för mänsklighetens skull mot robotarna i Asien och männsikorna där också förstås. Skildringen av och motiveringen för våldet är en upprepning av Vietnam-kriget. Det förstärks av de små, röda flaggorna som då och då dyker upp i de asiatiska byarna.
Bäst är technobuddan och robotmunkarna, intressant är citatet från 1 Mos 3:20 och talet om den som är helt utan skuld, dvs en ny Kristus.
Betyg: 4 monument
Det börjar redan i inledningen - berättarröstens breda sydstatsdialekt och märkliga fascination av Sovjetunionen. Sedan blir det bilåkning på långa raka vägar, ganska skruvat och blodigt periodvis. Alltså en film av bröderna Cohen, (deras debut, faktiskt). I grunden en film om ett misslyckat äktenskap och till följd av det ett misslyckat mord som i sin tur leder till ytterligare ett par mord. Samtidigt pågår en sorts normalitet mitt i alltihop och takfläktarna snurrar långsamt runt, runt som om inget hänt.
Det är bra skådespeleri - i synnerhet M Emmet Walsh som privatdetektiven och Samm-Art Williams som Meurice - och, förstås, ett udda persongalleri. Johannes 6:18 citeras av en radiopratare i texasnatten, men varför blir jag inte helt klok på.
Betyg: 2 monument
Mer snack och intriger än action när Attila och hans bror är på väg att erövra Italien. Brodern Bleda är mer inställd på fred och förhandling medan Attila vill slåss och erövra. Det går så långt att Attila låter döda sin bror under en jakt och sedan öppet erkänner både sin kärlek till honom och sitt ansvar för mordet när han tänder likbålet. Han får folket på sin sida, men räds ändå på något vis det kristna riket. Det är själva kristendomen med sin förlåtelse och suveräna gudsbild som skrämmer - han vet inte hur han ska bekämpa de som varken kämpar emot eller visar rädsla utan istället ber och sjunger psalmer. På så vis är påven som han möter utanför Ravenna starkare än Attila och hela hans här av hunner. Lite märklig historieskrivning.
Anthony Quinn gör en acceptabel roll som Attila och Sophia Loren likaledes som Honoria, annars en ganska tråkig femtiotalsfilm (1954).
