Främlingar på tåg

Betyg: 4 monument

O så snyggt filmat: de inledande fötterna och byxbenen som så småningom möts, Brunos stilla ansikte mitt i publikhavet vid tennismatchen där alla andra följer bollen och den skenande karusellen i slutet. Det märks att det är Hitchcock som regisserat - själv går han på tåget med en basfiol denna gång. Och hans dotter, Pat Hitchcock, gör en underbar roll som Babs, lillasyster till hjältinnan.

Om mord, missuppfattad vänskap, psykisk sjukdom och tennis. En udda historia om två främlingar som råkar mötas och börja tala om personer de hatar. Snart har den ene av dem förstått det som att de har en överenskommelse om att mörda varandras hatobjekt (frun respektive fadern) - medan den andre aldrig tog det på allvar. Snart nog blir det allvar.

Det mest telogiska är en ganska misslyckad målning av Den helige Franciskus.

Ugglor i mossen

Betyg: 3 monument 

Det börjar oerhört snyggt. En liten pojke smyger med sitt leksaksgevär bland höstlöven, så hörs tre skott! Sedan börjar komedin. En välansad och snyggt klädd herre ligger utsträckt mitt på en kulle bland bländande höstlöv. Han visar sig vara död och alla som bor i närheten tror, av olika anledningar, att de dödat honom. Så, för att slippa undan anklagelserna för mord begraver de honom - och gräver upp honom - och begraver honom - och gräver upp honom... 

För att förstå humorn behöver vi originaltiteln "The Problem with Harry". Problemet är inte att han är död, det är det ingen som egentligen bryr sig om, utan problemet är att kroppen ligger alldeles för offentligt och måste på något vis hanteras. Så är också slutvinjetten det bästa i hela filmen: "The problem with Harry is over".

Snygga repliker, en ung Shirley MacLaine och en fantastisk byteshandel: en groda mot en död kanin, en död kanin mot två blåbärsmuffins ... Men också en travesti på Saligprisningarna och en diskussion om människan som Guds medhjälpare.

Bomsalva

Betyg: 5 monument

Om gruvarbete och människans frihet. Om arbetet som tvång och förbannelse. Om solidaritet och ansvar. Om motsättningen mellan arbete och kapital. Om liv och död och vardagen däremellan. Om arbetarskydd och att hålla skyldiga bakom ryggen. Om den så svåra kärleken och om en tystlåten vrede. Och om en sommar som doftar sjuttiotal.

En sprängning i gruvan går fel, tre abetare dör. Den ansvarige ljuger och smiter undan, medan de som redan förlorat kamraterna måste ner igen för att röja undan den kvarblivna dynamiten - ett livsfarligt uppdrag. Spänningen ligger inte så mycket i borrningen utan i spelet mellan gruvarbetarna och mellan basarna. Det är mycket välgjort och ytterst välspelat, med en välkomponerad rollbesättning där Roland Hedlund som smilande gruvfogde lyser starkast.

Bäst är scenen med spriten som klassmarkör; brännvin vs konjak. Men vi får också del av vävstolens välsignelse och vara med om ett bulldozer-race.

 

The Manxman

Betyg: 3 monument

Efter det inledande bibelordet från Lukas 9:25. "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv?" får vi se sillfiskarna återvända. Alla klädda i likadana mörka byxor och tätt stickade tröjor. Sedan börjar dramat med de två barndomsvännerna som älskar samma kvinna. Det är en tät historia om moral, skam och svek. Den ene gifter sig med henne, men hon bär den andres barn. Först i slutscenens uppgörelse inne i domstolssalen visar sig den tafatte och velige vara den starkaste och i sista scenen när fiskeflottan drar ut igen ser vi vem av dem som mist sig själv (enligt bibeltexten).

Det är Alfred Hitchcocks sista stumfilm och den vill nästan tala. Bortsett från stumfilmens vanliga melodramatiska bilder finns här en fantastisk sekvens av bilder som går i varandra och skildrar Pete´s och Kates bröllop. Först Kate's ansikte då slöjan läggs på, sedan två händer och en ring som träs på fingret och sist de nygiftas armar som tafatt rör vid varandra. Varje bild är full av tvekan och ambivalens, precis som Kate. Bland det snyggaste jag sett på film på länge!

Fönstret mot gården

Betyg: 4 monument

Så elegant och så komprimerat! En bakgård i New York under värmebölja och en rullstolsbunden fotograf som inte kan annat än se ut och därmed in till sina grannar. Att han är fotograf är viktigt då det handlar om att se och dra slutsatser av det du ser och att följa en utveckling genom de bilder som fönstrena ger. Så bilder står i centrum och människor. Människorna som bor i huset, som älskar och grälar, som längtar och hoppas, som helt enkel beter sig om vi människor gör. Varje människa sin egen berättelse. Och bland dessa människor får fotgrafen för sig att han upptäckt ett styckmord. Egentligen har han inga bevis mer än det han sett genom fönstren, men så småningom övertygar han både sin flickvän, och den barska sjuksköterska som sköter om honom medan hans brutna ben ska läka, att det har hänt.

Frågan vi ställer oss - vi som betraktar den som betraktar - är om han har rätt eller fel. Det är snyggt berättat och jag är nog inte den enda som blir lurad. Snyggast är jalusierna som långsamt dras upp under förtexterna och det lilla gattet mellan huskropparna som visar världen utanför. Förutom det gattet befinner vi oss i en sluten värld där Jesu ord ur Bergspredikan kastas ut i förtvivlan (bäst i engelsk översättning) "love thy neighbour" (Matt 5:43).

Spionen som kom in från kylan

Betyg: 5 monument

Berlin och London. Mest i regn och dimma. En utbränd spion kopplas till kontraspionaget, eller är det kontra-kontraspionaget? Ingen tycks vara det den syns vara och allt tycks så småningom ske enligt någons plan, människorna blir marionetter i en cynisk maktspelares händer. Det är grymt, men vansinnigt elegant spelat med ett lysande manus och snygga filmvinklar: ögon, ansikten, mungipor. En blick kan avslöja dig, ett leende kan få dig misstänkt, en omtanke kan få dig skjuten.

Här förs en diskussion om vad som driver människan, tron på något t ex Marx eller Gud i motsats till den cyniska människans tro på inget, maktens nihilism gentemot verkliga värden. Ändå segrar det mänskliga, slutet till trots. Jag tror att det är den stora behållningen, människans seger över cynismen och det politiska spelet. Även om segern är dyrköpt, mycket dyrköpt.

What?

Betyg: 1 monument

Märkligt att Roman Polanski gör en så här gubbsjuk film 1972, innan han ens fyllt fyrtio. Kanske är det en del av tiden, obegripliga filmer med nakna skådespelare (främst kvinnor) eller så är det ren spekulation. I vilket fall så är det mycket dåligt, särskilt skådespeleriet. Det hjälper inte att Marcello Mastroianni är med, det är ingen riktning på någon och till det en intrig som är svårbegriplig och en rätt-upp-och-ner standardfilmning. Det enda förlåtande är de snygga interiörerna. Men de gör ingen film!

En ung amerikanska liftar genom Italien och lyckas undkomma ett våldtäktsförsök genom att rymma i en märklig hiss som för henne till ett ännu märkligare ställe med mycket udda människor. I slutscenen när hon - åter igen naken - flyr från stället får vi filmens titel ropad till oss. Roligt? Nej. 

Bordsbön förekommer två gånger och vi får nästan ett citat från Romarbrevet 11:33 ur 1917 års bibelöversättning.

Zorba

Betyg: 5 monument

Det börjar med musiken (Mikis Theodorakis) och fotografiet. Regn och väderbitna, tysta ansikten i väntan på båten till Kreta. Sedan dyker Zorb upp och med honom skrattet och med det också livet med all sin glädje och all sin gråt. Få filmer skildrar just det levande livet så tydligt som "Zorba". Liv - död. Kärlek - hat. Sanning - lögn. Framgång - misslyckanden. Och hela tiden måste det som sker ske, måste det dansas, måste det levas. Vackert, mycket vackert och gripande. Från den karga naturen till människornas fårade ansikten, från musiken (igen!) till skuggorna och dagrarna som skildrar stämningar och känslor. Till detta fint skådespeleri, dels av Anthony Quinn som Zorba, men främst av Lila Kedovra som hotellvärdinnan Madame Hortense (vilket också gav henne en Oscar).

En engelsk författare med skrivkramp (Basil) söker sig till ärvd jord på Kreta - i en av öns fattigaste byar. På vägen dit möter han Zorba som genast anställer sig själv som kock, gruvinspektor, förman, ingenjör och livscoach. De möter kärlek, hat, mord, lögn, svek och misslyckanden under sin tid tillsammans på ön, men all sorg, alla bekymmer kan hanteras genom dans. Basil vägrar till en början, men i slutscenen kastar han skorna och dansar med Zorba trots all sorg och alla katastrofer. 

Det är männens film - samtidigt som allt kretsar kring kvinnorna. Vi får vara med om samma förvandling som i Johannes 2:1-12 och åter igen lär vi oss att fingersättningen vid korstecknandet är avgörande.

Öknens vita sol

Betyg: 4 monument 

Något så märkligt som en absurd film från Sovjetunionen (1970) där framförallt det politiska språket framstår i all sin poetiska galenskap. En framgångsrik hjälte från inbördeskriget, Fjodor Sukhov, är på väg hem till sin älskade efter fullgjord tjänst. Det är bara det att han befinner sig ensam i öknen och hans kvinna hundratals mil därifrån. Men han formulerar sina brev och går käckt upp och ner för sanddynerna i spikrak riktning hemåt. Dock stöter han på en nedgrävd man och senare ett harem som han får ansvar för att föra i säkerhet - bort från Svarte Abdullah. Allt gör att hemfärden försenas och vägen blir inte så spikrak som han tänkt. Men som revolutionshjälte vet han att göra allt för fosterlandet och socialismen nu när klasskampen nästan är förbi och världen befriad.

Det är dråpligt, snyggt och spännande på samma gång. Framförallt är det en underbar drift med könsroller. Här görs det korstecken, göms ikoner och skjuts med kulspruta. Allt medan kamrat Sukhov som en riktig actionhjälte besegrar fiende efter fiende.

Jag läste att detta var den film som kosmonauterna av tradition alltid såg före sin avresa ut i rymden. Jag kan förstå dem!

40 pistoler

Betyg: 4 monument

Det är nya tider i Västern och en revolverman har inte längre samma position som förut. Griff Bonell vet detta när han kommer till den lilla staden i Arizona med sina två bröder. Staden styrs av en korrumperad Sheriff som går i Ms Drummonds ledband. Och hon är ”The woman with the wip” som följs av 40 lejda hejdukar. Men hon har inte räknat vare sig med Griff Bonell eller kärleken och hennes imperium vittrar sönder efterhand som de tre bröderna Bonell dras isär. Förändring kräver offer, försoning kräver förlåtelse. Hämndens tid är förbi.

Det är snyggt filmat - särskilt börjans massiva ritt, men också ansikten, blickar, steg och pauser. Skådespeleriet och kameraarbetet gör filmen mer till ett drama än en konventionell Western. Särskilt snygg är scenen hos Jessica Drummond där hon tronar vid matbordet med de fyrtio mest inflytelserika och fruktade männen prydligt sittande mittemot varandra.

Här får vi höra en smäktande vacker version av ”God has his arms around me” och en hel del män i badbaljor.

Borgarklassens diskreta charm

Betyg: 3 monument

Ett middagssällskap bestående av tre par ut den franska överklassen försöker om och om igen få till en middag tillsammans, men avbryts hela tiden. Det är själva handlingen. Sedan är allt annat utvikningar och absurda infall. En biskop, som begär lön efter kollektivatal, vill bli anställd som trädgårdsmästare, en vacker terrorist säljer leksaksdjur, en militärövning fyller huset med militärer, en hel del udda drömmar kommer emellan och människorna blir mer och mer avklädda sin fernissa av humanitet. Den belevade borgerligheten framträder efterhand som narkotikasmugglare, missbrukare, äktenskapsbrytare och kallblodiga mördare.

Snyggt gjort, men ändå lite daterat.

Oss emellan

Betyg: 3 monument

En film om ansvar - att ta ansvar och att att inte ta ansvar. Per Olofsson, keramiker och upprorsman vill ta sitt samhällsansvar och ställer upp i en tävling om offentlig utsmyckning som han vinner med ett verk som skildrar orättvisorna i världen. I diskussion med det företags styrelse som sponsrar tävlingen tar han ställning för de permitterade och utmanar kapitalet. Samtidigt så tar han inget som helst ansvar i familjen utan bara leker, tycker synd om sig själv och förespråkar fri kärlek - men inte för hustrun. Ändå är han charmig, vänlig och oförarglig på något vis. 

Jag har nog sällan sett det sena 60-talet skildrat på ett så kongenialt sätt: Vietmanbulletinen, tredje väldens frihet, fri uppfostran, fri kärlek (åtminstone för karlarna), antiauktoritär pedagogik och en allmän vänlig och lekfull inställning till livet. Men det är bara kvinnorna som åstadkommer något. Männen leker, dricker, pratar och sviker idealen - medan kvinnorna håller ihop allt och är de som agerar på allvar. Jag vet inte om det är meningen, men det är så det skildras.

Med Per Oscarsson som huvudperson finns här naturligtvis en sekvens då han talar om Kristus som naken. Annars är det fint att se Beppe Wolgers i en biroll.

Klockan klämtar för dig

Betyg: 3 monument

I grunden en film om motsättningar. Motsättningen mellan fascisterna och republikanerna under Spanska inbördeskriget, motsättningen mellan Pablo som leder motståndsgruppen i bergen och "el inglés" som dyker upp med order att spränga den lokala bron, motsättningen mellan nuet och framtiden, motsättningen mellan realism och idealism.

En amerikansk sprängexpert (Gary Cooper = "el inglés") får av den republikanska arméstaben uppdrag att spränga en bro som en förberedelse inför de republikanska styrkornas stora offensiv. Som amerikan tas han emot med viss tvekan av den lokala milisen, men där finns också Maria (Ingrid Bergman) som trots sin akuta erfarenhet av sexuellt våld förälskar sig i honom. Det blir en maktkamp mellan "el inglés" och gruppens ledare, men än mer en kärlekshistoria mellan "el inglés" och Maria. Men genom all maktkamp och kärlekstrevanden så står Pablos kvinna Pilár för realismen och en enastående rollprestation - som också gav en Oscar. Det är hon som räddar filmen med sin självklarhet, sin styrka och sin sårbarhet. 

Titeln är hämtad från 1600-talsteologen John Donne: varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.

 

Ögonvittnet

Betyg: 4 monument

Om en pojke och hans vän, pappans butler. Allt utspelar sig på den franska ambassaden i London under några dagar då pappa ambassadören är bortrest. Butlern Baines lever i en ohållbar relation med sin dominerande hustru och har mött en ny kvinna. Men han vågar inte bryta upp. Pojken följer honom till London Zoo tillsammans med den nya kvinnan och förstår att han inte vill leva med Mrs Baines - som också är grym mot pojken - så när hon av en olyckhändelse faller ner för trappan på ambassaden och dör tror pojken att det är hans älskade Baines som mördat henne. Han gör allt i sin pojkaktiga naivitet för att rädda Baines från misstankar, men det blir precis tvärtom.

Med manus av Graham Greene, så här finns naturligtvis en diskussion om Gud och människan men också en tam orm - eller är det en kopparödla? (Det beror på vilken filmsekvens vi menar.) Graham Greene lär ha haft ett intresse för reptiler.

Bäst är den prostituerade Rose som endast säger sanningar.

L ' écume des jours (1968)

Betyg: 4 monument

En örfil rätt i ansiktet på arbetslinjen! De unga vännerna arbetar inte och vill inte heller. Pengar får de lite här och där ifrån, men mest leker de och tar livet som det kommer. En skapar musik vid ett märkligt piano som dessutom producerar cocktails, en annan är besatt av författaren Jean-Sol Partre, medan den tredje vännen lagar de mest märkliga maträtter. Till dessa glada gossar varsin flicka av lite olika slag. Kvinnorna är de som tänker, som ser till att något händer som reagerar, medan männen mest leker och tar livet med en klackspark. Charmigt och vänligt och i botten djupt humanistiskt. Samtidigt löper sjukdom och död som en mörk skugga genom filmen, men grundtonen är ljus och vänlig till skillnad från den moderna versionen Dagarnas skum från 2013. Jag tycker också att denna fungerar bättre, det är mer av en helhet.

Jag gillar cyklarna och den fantastiska handgranatstennisen, men också de snygga boktravarna och flickkörens insats. Men roligast är nog ändå köpslåendet om Jean-Sol Partres kalsonger där ett paraply av äkta svenskt stål blir insatsen. I slutscenerna citeras mer eller mindre korrekt ur Predikaren 3 "Allt har sin tid".

Kär i Paris

Betyg: 3 monument

Åh en så elegant i inledningsscen! Technicolorn bara sprutar på modetidningens kontor och kontoristerna med sina klänningar och små hattar är helt fantastiska. Sedan tappas tempot och scenlösningarna är inte lika eleganta längre, möjligen med undantag för den bohemiska festen hos filosofiprofessorn i Paris. Det fungerar dåligt med en överårig Fred Astaire som förste älskare och tonen blir alltmer patriarkal efterhand som handlingen utvecklas. 

Det unga bokhandlesbiträdet (Audrey Hepburn), blir av en slump upptäckt av ett modemagasin och förvandlas från lite förläst filosofistudent till elegant stadsdam när hon väl fått komma till Paris. Ganska fånigt, men rätt rolig i sin drift med det bohema och intellektuella Paris. En del snygga dansscener, men också lite unken i moralen. Bäst är Kay Thompson som modedrottningen Maggie Prescott. Intressant att Fred Astaire citerar Matteus 7:12, lite sådär nonchalant.

Steppenwolf (1974)

Betyg: 3 monument

Ett halvt misslyckat försök att överföra Herman Hesses klassiker till film. Men ändå lovvärt med det som sjuttiotalet förmådde av trickfilm och avantgardeanimation. Mer absurd än romanen och mer obegriplig. Däri ligger nog misslyckandet, att det inte hänger samman - ramhandlingen är borta och Stäppvargen, Harry Haller, är sin egen berättare. Det är inget lyckat grepp. Dock gör Max von Sydow en god insats som Harry. 

En man söker sin väg bortom den borgerliga fasaden. Hans självupptagenhet tas ifrån honom meddelst danslektioner och vackra kvinnor - sedan bär det iväg in i den multippla personligheten och det som vi tror är hans slutgiltiga död och avrättning är en dom till livet och det stora skrattet. Ganska flummigt, men med en kommentar som kunde tänkas anspela på Filipperbrevet 3:20.

Bäst är musiken!

 

Fabian - berättelsen om en moralist

Betyg: 4 monument

En mycket välgjord filmatisering av Erich Kästners roman. Det är något med sättet att berätta, med berättarrösten, med de inklippta journalfilmerna, med blinkningarna åt stumfilmen, med det storslagna i det vardagliga som gör att det mer känns som att läsa romanen än att se den som film. Fascinerande på många vis. 

Fabian, en ung idealist i trettiotalets Berlin, söker kärleken, vänskapen och uppriktigheten. I en otäckt krympande sfär av frihet rör han sig mot katastrofen - som inte bara är en katastrof för honom själv utan för hela landet. Vi får under tiden lära oss skillnaden mellan att gömma sig och att distansera sig, mellan moral och aritmetik. Stundtals obehagligt, men hela tiden med en värmande humanism som hjälper även de mest ömkliga att fortsatt vara människor,

Brighton 4th

Betyg: 3 monument

Det vackraste är språket - georgiska lika vackert talat som skrivet - och sången. Fantastisk sång av slitna män i exil. Och nog är exilen själva temat. När sonen inte lyckas med medicinstudierna i USA utan hamnar i spelskulder så måste pappan, den gamle världsmästaren i brottning, åka dit och försöka rädda situationen. Hemma i Tiblisi finns modern och hunden som bägge dyker upp på datorlänk. 

Allt är gråmurrigt, brunt och trist. Människorna är komplicerade och krävande - och utnyttjade av den som har lite mer. Allt känns sjaskigt och genuint på samma gång med en sorts vänlig solidaritet olycksbröder och -systrar emellan. Filmen har namn efter de kvarter i Brooklyn där det bor flest immigranter från forna Sovjetunionen (eg Brighton Beach).

Kupé nr. 6

Betyg: 3 monument

Vinter. Snö och tåg. En del dialog förstås och några resande. Men mest är det kallt och ganska trist. En finländsk student lämnar kärleken i Moskva och tar tåget till Murmansk för att studera hällristningar. Tyvärr är det vinter och hällristningarna är svåra att komma åt och än svårare att se när is och snö täcker de klippor där de är ristade. Det är väl en god sammanfattning av en film där det egentligen är svårbegripligt från början. Varför gör hon denna resa, varför just då, varför till Murmansk? Väl i kupe nr 6 får hon sällskap av en ung rysk gruvarbetare på väg till samma slutstation. Han hånar hennes ambitioner, men blir till slut den som leder henne rätt. Ganska fint ändå. Han är den som ser henne - som Hagar blev sedd i öknen i Första mosebok kapitel 16. Men här handlar det mer om snö, is och en hel del hembränd vodka.

Kapten Volkonogov har rymt

Betyg: 4 monument

Kapten Volkonogov vid säkerhetstjänsten i trettiotalets Moskva måste finna en enda människa som kan förlåta honom hans våld och tortyr av oskyldiga medborgare för att han inte ska hamna i helvetet. Han rymmer från sin tjänst och söker upp de anhöriga till de avrättade, en efter en och ber enträget om deras förlåtelse. Men det får han inte, de reagerar alla på olika sätt, men inte med förlåtelse. Hans botgöring blir till ett nedstigande i helvetet, i krets efter krets. Han blir mer och mer plågad tills han inte står ut mer utan faller samman på en sjaskig bakgård. Men därifrån är det nära till himlen och hans möjlighet att göra en sista osjälvisk handling. När han med ömsinta händer tvättar en gammal kvinnas utmärglade kropp får han den välsignelse han sökt och hans botgöring är över.

Mycker ryskt, mycket drag av Dostojevskij, mycket våld, mycket fattigdom, men fantastiska miljöer och kostymer som är mer teater än realism och ett hårt men skickligt skådespeleri. Vackrast är scenen med det sanningssägande barnet, så enkel, så annorlunda.

The East

Betyg: 2 monument

Lovande film om Nederländernas brutala våld mot den indonesiska befolkningen under Självständighetskriget efter Andra världskriget. Filmen är ett försök att göra upp med den koloniala historien och den har väckt debatt i Holland där krigsveteraner protesterat mot vad de menar den ensidigt negativa skildringen av de nederländska soldaterna. Men berättelsen håller inte trots gott uppsåt och vackra bilder av unga bleka män mot kraftfull djungelgrönska. Dels är ramberättelsen för svag och känns alltför konstruerad, dels är inte huvudpersonen trovärdig i sina hopp mellan våld och försoning. 

Vi får följa en grupp frivilliga unga nederländska män som ska "rädda" den indonesiska befolkningen från "lögnare och terrorister", dvs befrielsekämpar. Mycket tydligt visar de sitt förakt för de de ska beskydda och rasismen markeras i nästan varje scen - liksom våldet och meningslösheten. En fältpräst har en viss roll som både samtalspartner om huruvida det går att ärva andras synder och omvänt om det går att sona andras synder och som symbol för kyrkans acceptans av rasism och våld. Bl a förekommer en utläggning mitt i Herrens bön som tydligt talar kolonialismens språk. Vi blir också serverade grillad apa - smakar som fläskkött!