Mellan väggarna

Betyg: 4 monument

Jag måste erkänna det. Direkt efter att jag hade sett filmen Mellan väggarna var jag inte beredd att ge den ett så pass högt betyg. Men sen läste jag Hynek Pallas recension och förstod så mycket mer av filmen att jag genast tyckte den var bättre. Franskläraren François Bégaudeau har skrivit den bok som ligger till grund för filmen. Och han spelar sig själv i ett inte alldeles insmickrande porträtt. Men det är ingen regelrätt dokumentär, även om miljön och själva skolvardagen är dokumentär, utan en film där alla spelar en roll och har skrivna repliker.

Läraren kan tyckas arrogant och han har svårt att låta eleverna ifrågasätta honom lika mycket som han ifrågasätter dem och deras språkbruk. Men han får också mothugg och lider nederlag. Det som berör mig är hans ärliga uppsåt, hans vilja att undervisa och bilda eleverna, men också hans tro på att kunskap förändrar. Och visst gör den det, men inte alltid på det sätt som han tror. Hynek Pallas läser också in ett politiskt perspektiv, vilket gör att det här är en film som handlar om skolan i Sverige också:

Men det som mest värmer hjärtat i dessa tider av krav på en tuffare skola är den djupa humanism som finns i "Mellan väggarna". François är varken en Björklundsk bestraffningsmajor eller ett blint helgon. Han kan bli förbannad men han känner med sina elever. Även om hans värld skiljer sig från deras så förstår han att när en elev väl hamnat i bestraffningsapparaten – grövre i Frankrike än i Sverige, men vi är på väg dit med skrämmande snabba kliv – så är det också över för eleven.

Skuggspel

Betyg: 3 monument

Ett kammarspel; två mäns rivalitet om samma kvinna. Som intrig ganska ointressant, men intressant som film på grund av dialogen som böljar fram och tillbaka utifrån vem som just då har initiativet. Övertaget växlar blixtsnabbt och de griper det med en gång. Med övertaget följer förnedring av den andre, ett effektivt vapen om man vill förinta sin motståndare. Med övertaget kommer också rätten att definiera vem den andre är, tills de själva inte längre riktigt tycks veta vem de är eller varför. Stundtals är det ganska otäckt, de är så isolerade, utelämnade åt varandra och spelet mellan övertag och förnedring. Det finns egentligen ingen utväg.

Det är elegant spelat, särskilt av Michael Caine som spelar den gamle mannen. Både hårt och ömtåligt på samma gång - glänsande av brittisk ironi och understatements.

Till det udda hör att manus är skrivet av Harold Pinter (han har också en ytterst liten biroll) vilket nog påverkar min uppfattning av filmen.

Soulkitchen

Betyg: 2 monument

Inte mycket till skådespeleri eller bärande historia: sunkig restaurang blir obegripligt hipp, går förlorad och vinns tillbaka på osannolika vägar. Zinos, restaurangens ägare, med ständiga kärleksbekymmer och ryggskott går genom hela historien med i princip samma minspel, bara en aning mer orakad emellanåt. Det snubblas, dricks sprit, tappas saker, lagas mat med för mycket afrodisiakum - men det är sällan särskilt roligt. Här finns en galen kock, en bror i fängelse, en gammal skeppare på land, en slimmad gangster, en rik arvtagerska... men ingen av dem tillför något egentligt mer än möjligtvis kvinnan från skatteverket som åstadkommer en sorts upprättelse för alla tråkiga skattebyråkrater.

Bäst är musiken som är värd en bättre film.

Ghostbusters

Betyg: 2 monument

Mycket New York, det är bra. Stadsbiblioteket i New York är också bra. Det är i stort sett det enda som är bra, inte ens musiken är särskilt bra. Träigt skådespeleri, uråldrig kvinnosyn, helt ologisk handling, fåniga skämt och en historia som kanske var bra på pappret.

Spöken fångas in med märkligt svårkontrollerade strålvapen och förvaras i en sorts oljetankliknande behållare. Denna tvingas förstöras på grund av nitisk miljötjänsteman (märk att 10 år senare är miljötjänstemän hjältar i filmerna!), spökena rymmer, kaos utbryter men våra hjältar räddar staden från total förintelse efter borgmästarens vädjan. Rätt banalt på det hela taget. Här finns också en besatt Sigourney Weaver som gör visst intryck bland de annars helt bleka kvinnorna.

Hjärta av glas

Betyg: 4 monument

Drömskt, märkligt, stillsamt. Siarens syner slår in. Utan lidelse kommenterar han livet i byn utifrån sina profetior: glashyttan kommer att brinna denna natt, den ene suputen kommer att sova ovanpå sin döde kamrat... Bakom historien om glasbruket och brukspatron som är helt besatt av det röda rubinglasets hemlighet, formar sig hela världen i märkliga geologiska skepnader, i stora vatten, forsande, stilla, ödsligt som en skapelsemorgon. Kanske handlar det om de fyra elementen, jorden med sin former, vattnet som rinner likt tiden, elden som smälter glasmassan och luften som formar själva glaset - civilisationen , så spröd, bräcklig och lätt att slå sönder. Liksom människan, så nära gränsen till galenskap...

Musiken är fantastisk, Popol Vuh, tysk 70-tals ambient. Men det vackraste ljudet är när arbetarna bär bort det röda glaset för att slänga det i sjön - (eller sälja det på andra sidan gränsen!) det spröda klingandet av glas som slår mot glas medan de går är helt magiskt.

Changeling

Betyg:3 monument

Korrumperade poliser, en kvinna som vågar säga ifrån, en märklig härva av försvunna barn, en seriemördare som blir hängd. Snygg tidsskildring, Los Angeles i slutet av 20-talet, mycket damhattar som går ner över huvudet utan brätten, telefoncentraler där arbetsledarna tar sig fram på rullskridskor (!), spårvagnar och automobiler...

Filmen bygger på en verklig händelse och lär har förändrat polisorganisationen i Los Angeles. Ändå känns det hela som en ganska märklig berättelse; en kvinna får igen sin försvunna son, men det är uppenbart fel barn. Polisen vägrar lyssna, kallar till och med in experter som menar att mamman har fel. Allt eskalerar tills polischefen till slut tvingas avgå.

Lite långsam, rätt mycket prat, men ändå intressant på något vis. Kanske just för att historien är så märklig.

Yves Saint Laurent - Den stora kärleken

Betyg: 4 monument

I dokumentärfilmen om Yves Saint Laurent (1936-2008) står inte modeskaparen i centrum utan kärleken och konsten. I filmen berättar Pierre Bergé (f 1930), Yves Saint Laurents partner i både kärlek och affärer, om deras liv tillsammans. En gammal man, oklanderligt klädd, filmad en face, berättar om sitt liv tillsammans med en av världens främsta modeskapare utan sentimentalitet men inte utan känslor. Yves Saint Laurent skapade inte bara kläder i rasande tempo, han missbrukade även alkohol och narkotika i ett lika rasande tempo. Och han var säkerligen inte lätt att leva med. Ändå går kärleken inte att ta miste på och ett av filmhistoriens allra vackraste tal är det som Pierre håller på Yves begravning och som är en del av filmens inledning.

Men även en bra dokumentärfilm kräver en handling, förutom själva livet som ska dokumenteras. Här är det parets spektakulära konstsamling som Pierre beslutar sig för att sälja efter Yves död. Konsten finns i den magnifika parisvåningen men också i de båda slottsliknande villorna i Marrakesh och Normandie. Till den rafflande och sanna historien hör upplysningen att Christies-auktionen i februari 2009 inbringade ungefär 374 miljoner euro, och att pengarna skänktes till kampen mot AIDS.

(På The Mets:s hemsida kan man se en av Yves Saint Laurents mest fantastiska kreationer - en Mondrian-klänning.