Zootropolis

Betyg: 4 monument

Om en modig kanin, en slug räv, ulvar i fårakläder och en m y c k e t långsam sengångare. Rart och småroligt med många blinkningar åt filmhistorien - bäst är mullvaden som Marlon Brando i Gudfadern samma kroppshållning, samma hesa röst. Till detta en spännande historia, snygga miljöer och en driven dialog.

Men egentligen en film om utopins begränsningar, men samtidigt ett försvar för utopins nödvändighet. Så välbehövligt i dagens politiska diskussioner. En berättelse om det så svåra samhällsbygget, om demokrati och minoriteternas rättigheter. I bakgrunden ekar orden från Jesaja 11:6 "Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida". Sammantaget både elegant och viktigt!

The Congress

Betyg: 4 monument

Det börjar som en kritik av film och nöjesindustrin. Det skruvas åt och snart bryts all realism. Tiden upplöses. Identiteten upplöses. Skådespelarna blir tecknade figurer, drömmar blir hallucinationer och det blir både vackert, fascineradne och ganska otäckt. Som om Roy Andersson skulle göra en film tillsammans med Walt Disney. Märkligt, men vackert.

I grunden en film om kärlek, om en mors kärlek till sitt barn, eller en film om åldrande och relationer. Mycket bra skådespeleri i vilket fall, särskilt Harvey Kietel och Robin Wright (som också gör några snygga Cohen och Dylan covers). En udda detalj är referenserna till Ushers syndrom.

Filmen är baserad på en roman av Stanislaw Lem och vi kan se den som en kommentar till vad som händer om vi gör skapelsetanken i 1 Mos 1:14 om intet, dvs om tiden upphör. Då blir kärleken svårmanövrerad.

Oz the Great and Powerful

Betyg: 2 monument

En prequel till den klassiska filmen med Judy Garland. Här berättas om hur Oscar Diggs blir den fantastiske trollkarlen i Oz. De många parallellerna till originalfilmen är behållningen, liksom delar av scenografin. Annars är det en ganska seg historia om elaka häxor, fåniga varelser och en rätt feg och omoralisk huvudperson. Bäst är China Doll, en ömtålig porslinsdocka som naturligtvis bor i China town och som räddar den goda häxan på slutet.

Knappt något antyder om Plåtniklas, Lejonet eller Fågelskrämman - de som ju är behållning i originalfilmen.

Frozen (Frost)

Betyg: 3 monument

Det här är en av de bättre 3D-filmer jag sett. En värld täckt av snö och is lämpar sig väl för tekniken och det blir ibland magiskt vackert. Men bäst är den inledande kortfilmen med Musse Pigg och hans vänner, där det gamla svart-vita originalet blandas med ny 3D-teknik. Och plötsligt kommer figurerna ut ur bildrutan och in på biografens scen och gör sina loopar ut i biosalongen.

 

Frost (Rimfrost vore kanske en bättre svensk titel?) är en typisk Disney-film och medan den fortgår undrar jag: Hur stora ögon och hur smal midja kan en prinsessa verkligen ha? Och hur tappad och otvättad kan en ung man av folket bli? Det är onekligen lite tröttsamt och som det brukar vara i Disneys värld så är det huvudpersonernas side-kickar som är behållningen, i det här fallet en ren, Sven, och en snögubbe, Olof.

 

Ett plus dock för berättelsen om prinsessan Elsa som har magiska krafter vilka gör att allt hon tar i blir till is och snö. Hennes ensamhet och isolering från andra människor är både djupt tragisk och lätt att förstå utifrån att hon inte vill göra någon illa. Men det är bara när hon blir tvingad att berätta om sin stora hemlighet som möjligheten till ett annat liv öppnar sig, och det tycker jag är en fin berättelse.

Comrade Kim Goes Flying

Betyg: 1 monument

Tänk dig en Disneyfilm från tidigt 70-tal, inte en tecknad utan en av de där riktigt dåliga spelfilmerna. Tänk dig då att replikerna inte handlar om familj och moralism utan om arbetarklassen och nationen. Tänk bort de pastellfärgade amerikanska villasamhällena, tänk istället Nordkorea och gruvindustri. MEN samma pastellfärger, samma glättighet, samma grunda människosyn (om inte värre), samma hemmafruar som vattnar blommor med ett leende...

Hur ska det här förstås? Är det ironi eller propaganda? Filmen är den första samproduktionen mellan Nordkorea och västeuropa, så på något sätt är det kanske inte ironi. Men det är så uselt att jag har svårt att tro att det skulle vara på allvar, samtidigt är det så uselt att ironin inte fungerar, om det nu är ironiskt menat...

Handlingen då? Söt gruvarbetare blir cirkusartist, tränar i hemlighet med byggbrigaden och vinner allas hjärtan. Det märkliga är att vid några tillfällen så byts de grälla bilderna ut mot dokumentära bilder från byggen i Pyongyang, då tror en att det blivit något fel på filmen. Verkligheten ryms inte!

Modig

Betyg: 3 monument

Är det mest Freud, eller är det mest Jung? Svårt att säga, kanske båda... Adolescens och relationer som går tillbaka till tidig barndom, arketyper och symbolhandlingar. Modern som förvandlas till det farliga, samtidigt som dottern måste skydda henne. Dottern som river sönder livsväven och bara kan laga den med tårar. Men det blir en fin berättelse om relationen mellan en tonåring och hennes mamma. Om att bli självständig och  mötas igen efteråt. Fint så. Tyvärr förekommer en hel del löjliga karlar som drar ner det hela. Svårbegripligt och inte särskilt kul.

Märkligt är att även Modig är rödhårig, hennes röda hår är det absolut snyggast tecknade i filmen.

John Carter

Betyg: 3 monument

Från det amerikanska inbördeskrigets slutskede kastas kapten John Carter tvärs genom rymden till planeten Mars och blir en omisskänlig del av amerikansk subkultur. Här finner vi ljusseglatser, marsprinsessor, sexbenta riddjur, fyrarmade Tharker, gigantiska vitapor och någon sorts halvgudomliga varelser som kan skifta skepnad. Halvspännande och ganska snyggt gjort trots de träaktiga karaktärerna.

John Carter är en ofrivillig krigare, en ensamvarg som blir kollektivets räddning - enslingen som överger jorden för kärleken, för att på så sätt besegra den död han där bevittnat. Här möter gudarnas utvecklingspessimism en framtidstro byggd på fred och kärlek - egentligen ett helt ok budskap om det inte kändes så könsstereotypt. Teologiskt visar det sig att föraktet för svaghet leder till tyrannens fall (Ord 29:7).

Det är en klassisk matinéfilm och det förvånar inte att författaren till de ursprungliga böckerna om John Carter (första boken kom redan 1917!) är skrivna av Edga Rice Burroughs, mannen som skapade Tarzan.

Intressant är att disneyslottet i filmens inledningssekvens är färgat rött som planeten!

Merlin

Betyg: 2 monument

De fula är inte bara fula, utan också elaka. Och det värsta som kan hända är att bli ful. Så skulle man kunna sammanfatta denna trista soppa på en fantastisk berättelse med goda skådespelarnamn. Merlinfiguren är spännande: trollkarlen som hjälper Arthur att dra svärdet ur stenen, en representant för den gamla magiska tron som hjälper en kristen kung att inte bara bli kung utan också att söka Den heliga Graal. Och visst finns det temat med. Så bortsett från skönhetens nödvändighet kan man se filmen som en berättelse om sekularisering, om hur de gamla gudarna tappar makt - inte i första hand till kristendomen utan till individualismen. Intressant i viss mån, men nog relativt ohistoriskt. I vilket fall för långt, för tråkigt, för patetiskt, disneyartat och pastellfärgat.

Värst är att inte ens ålderdomen får finnas, utan den trollas bort på slutet till förmån för den unga människans bildskönhet.

Robin Hood

Betyg: 5 Monument

En riktig klassiker är ju Disneys Robin Hood, eller hur. Idag såg jag den för första gången på engelska, och insåg hur grymt bra den är!

Favoritscenen är när Lady Kluck slåss mot vakterna efter att Robin har vunnit bågskyttetävlingen, men sen blivit avslöjad. Musiken är helt hysterisk och det är filmat som under en match i amerikansk fotboll eller rugby. Lady Kluck mot alla stora noshörningsvakter. Och hon klår dom lätt!

Det var även kul att höra alla sånger på engelska, och jag tror faktiskt att det var mycket länge sedan jag såg hela filmen. Den biten som visas på julafton har jag sett en massa gånge men det är ju så mycket mer.

Bäst av allt är ändå början, när alla huvudkaraktärer pressenteras, och animationerna medans förtexterna är igång är fantastiska. Allt till en free-stylande (scat-ande kanske är bättre) Allan i Dalen.

Jag måste nog se om några andra Disney-klassiker snart.