One Hour Photo

Robin Williams gestaltar på ett rörande sätt den enslige fotoaffärsföreståndaren Sy. Även intrigen är rörande på så vis att den bygger på ett fenomen som kanske bara existerade under några decennier - att man lämnade in en filmrulle och fick ut kopior efter en timme. Filmen är från 2002 och nu sju år senare är den marknaden död. Vid ett tillfälle säger Sy att kundernas foton "är små försvar mot tidens gång" - han kunde lika gärna talat om själva filmen.
I början framstår "One Hour Photo" som lite fjomsig, men eftersom Sy sitter i ett förhörsrum och handlingen spelas upp som en tillbakablick ligger dramatiken på lur. Spänningen byggs upp genom skildringen av hur Sy genom åren kommit att bli kär i en familj som tillhör stamkunderna, och hans sätt att närma sig dem, vilket i hans fantasi utspelar sig på ett hjärtevarmt sätt till skillnad från den verkliga händelsutvecklingen.
Den ensamme Sy, vid ett par tillfällen skildrad som en beige man i beige kläder i ett beige rum, är på gränsen att bågna av alla avarter av mänskliga relationer som han sett på sina kunders foton. Men en av filmens tillgångar är att den inte väljer det mest spektakulära våldet för att lämna sitt budskap, och därmed stämmer till eftertanke: att vara rädd om det man har.
Den här filmen hade haft potential för en "De andras liv" om det inte varit för det lätt klichéartade sätt som Hollywood tror att man måste prata till publiken på, till insmickrande musik förstås.