Darkman

Betyg:3 monument

Det är en perfekt story. Medicinsk forskare om konstgjord hud blir utsatt för gangstervåld, laboratoriet förstörs och han lämnas att dö totalt vanställd. Men han dör inte, istället blir han mannen utan ansikte, som för att stå ut med sina groteska brännskador opererar bort nervtrådarnas koppling till hjärnan och blir då även mannen utan känsel. Utan eget ansikte kan han genom sin forskning skapa andras ansikten och bli vem han vill. Den perfekte hämnaren, ansiktslös, känslolös - men inte känslokall. Passionen, särskilt vreden blir hans livsluft. Hämnden blir våldsam, mycket våldsam. Det bästa är själva upplägget, sen är det en hel del träaktigt skådespeleri som drar ner en bra historia

Mycket 80-tal (filmen kom 1990) med långhåriga gansters i illasittande kostymer, mycket maskingevär, och fantastiskt mycket byggkonstruktion högt, högt upp i slutscenen.

Gentlemen Broncos

Betyg: 2 monument

Det finns en speciell genre amerikansk film som är svår; osmakliga filmer om udda pojkar där skämten mest handlar om kiss och bajs och spyor, där sex nämns ofta men aldrig förekommer. Samtidigt som de har en viss charm som upprättelsefilmer för loosern, nörden, den udda grabben i den urtrista amerikanska småstaden. Bara det är nog en klassisk amerikansk litterär förlaga - "from rags to riches" och upprättelse av småstaden. Många seriehjältar har den bakgrunden, och många seriemagasin läses nog av just de grabbarna...

Här handlar det om Amerikansk SF-miljö, med usla stories, ännu sämre filminspelningar, självgoda SF-författare och hängivna fans. I sig en ganska intressant miljö. Men det fåniga tar tyvärr över. Det är som att man inte litar på berättelsen - vilket kanske i just det här fallet är klokt!

Ändå finns det ett försonande drag över relationen till den helt genompinsamma mamman. Hon är trots allt den som reder ut allt och hon får sin upprättelse på slutet. Det är vackert, mycket vackert!

Lika vacker är inledningens exposé över gräsliga SF-omslag. Bara det sevärt!

De älskande vid polcirkeln

Betyg: 2 monument
Poetiskt om kärlekens väsen, symboliskt laddat och allvarsmättat. Men symbolerna gör det hela patetiskt och förutsägbart. Dörrar och fönster slår i vinden, kroppar faller genom trädkronor, flygplan är på väg genom ödemarker, allt förebådande det vi redan har begripit. Så när renen till slut dyker upp i en sorts verklig närvaro inför den slutgiltiga föreningen blir det bara skrattretande - hittills har vi sett renen i en skolbok vid först kyssen och som reklam i en resebyrå vid andra skilsmässan. Dessutom är det tevksamt om renar överhuvudtaget befinner sig i den sortens skog...

Till det mer udda hör kopplingen mellan spanska Baskien och norra Finland (därav renarna).

Bortsett från renarna så är det en ganska förutsägbar kärleksberättelse berättad ur ett tämligen manligt perspektiv. Om det var kvinnornas berättelse hade den nog varit mer konfliktfylld och troligtvis mer spännande.

Potiche - en fransk troféhustru

Betyg: 3 monument

En troféhustru, vem är det? Jag är inte säker på att det är ett ord som verkligen finns. När jag söker efter det är de länkar jag får fram kopplade till nämnda film. I Francois Ozons film är i alla fall Madame Pujol (spelad av Catherine Deneuve) sin makes trofé. Genom giftermålet med henne erövrar han både sin svärfars paraplyfabrik och förmögenhet.

Och inget ont om Catherine Deneuve. Hon gör sitt allra bästa både som joggare i röd nylonträningsoverall och med håret i papiljotter under tunn scarf, och som uppvaknande feminist när hon mer eller mindre motvilligt tvingas ta över ledningen av paraplyfabriken. Och som schlagersångerska. Men hur kommer det sig att fransk film envisas med att ge Gerard Depardieu huvudroll efter huvudroll? Någon mer träaktig skådis får man leta efter. Och undertexten i filmen är i alla fall inte uppenbar för mig, men Helena Lindblad vet att berätta mer i sin recension i DN.

The Spirit

Betyg 2 monument

Vem är jag? Vad är det som konstituerar ett jag? En grundläggande förutsättning är nog att vi lever. För Spirit, den förre detta polisen Denny Colt, är det tveksamt om han gör det och därför plågas han av filosofiska tvivel på vem han är. Poetiskt stundtals, patetiskt lika ofta. Men nästan alltid mycket snyggt. Grafiskt precist i formen, nästan genomgående svart-vitt förutom Spirits röda slips. Storyn gör sig bäst i serietidningsformat, men just skylinebilderna när han tar sig fram över hustaken följd av en av de otaliga katterna har stannat kvar i minnet - suggestivt och kärleksfullt rör han sig genom staden på jakt efter den onde skurken Octopus (mycket fånigt spelad av Samuel L. Jackson). Även om det är kampen mot Octopus som driver berättelsen är det kärleken till staden som får filmen att höja sig lite över rännstenen.

Kanske är det helt enkelt en kärlekshistoria mellan en man och en stad - en man som söker sin identitet genom just kärleken till staden och framför allt dess mörka bakgator, telefonledningar och ensamma tak.

Thor

Betyg: 1 monument

Vi kan kalla det vikingamodernism, eller kanske bara klassisk Science Fiction. Stiliga städer i främmande världar, där män i skägg och blänkande bröstharnesk talar tydligt om ledarskap. Snyggt, men livlöst. Egentligen en historia om att hitta sig själv (som nästan alla andra historier), men också om faderskap, vänskap och kärlekens förändrande kraft (känns det igen!). Asaguden Tor förpassas till jorden, möter kärleken och blir en bättre människa/gud. Banalt och livlöst. Kanske fungerar det som tecknad serie, eller TV-spel, men det bär inte en hel film.

Bäst är mannen med de grillade korvarna vid kratern där Tors hammare Mjölner har slagit ner. En människa som fullkomligt struntar i hjältar, gudar eller himlafenomen men som ser ett tillfälle att tjäna en slant. Befriande, faktiskt!

Märkligast är att Mjölner är prydd med en symbol som åtminstone jag förknippar med treenigheten och den kristna gudsbilden. Kanske fullt naturligt då vi har i princip all information om asatron från kristna munkar som skrev (ner) gudasagorna.

Winter's Bone

Betyg: 4 monument

Landskapet är lika ogästvänligt som relationerna och årstiden. Odefinierbar höst-vinter. Ingen förbarmande snö, bara kallt och trist. Inga förbarmanden i relationerna, bara kyla och förakt - och våldet som hela tiden hotar.

Först tänker jag att det handlar om fattigdom och utanförskap, men det blir för klichéartat att se filmen så. Jag tror inte människor blir våldsammare i sina nära relationer bara för att de är fattiga - jag är inte övertygad om att vapenhantering och fattigdom måste gå hand i hand, inte ens i USA. Däremot är det en film om fattiga, kriminella som i samhällets (och världens tycks det) utkant tillverkar crack i små kojor i skogen. Alla är släkt med alla och alla vet allt om alla men vägrar berätta. Det är kallt. Landskapet är brungrått och våldet hotar hela tiden. Det är förtvivlat men ändå inte hopplöst.

Bakom de hårda orden, hoten och misären ryms en sorts mänsklig stolthet ändå. Att inte ge upp sin rätt, att kräva svar, att behålla en sorts integritet. Kanske är det relationen till småbarnen och till djuren som gör det möjligt?

Biutiful

Betyg: 4 monument

I Barcelona bor Uxbal (Javier Bardem)med sina två ganska små barn. Livet runt dem är inte direkt mysigt utan snarare storstadstufft. Uxbal rör sig emellan sina halvkriminella kontakter och extrajobbet som medium. I filmens inledningsscen får Uxbal sin dödsdom, prostatacancer. Och resten av filmen handlar om hur han på olika sätt försöker ordna det så att hans barn ska klara sig även efter hans död.

Uxbal är ingen alltigenom god människa. Tvärtom. Han har många liv på sitt samvete. Ändå väcker han sympatier. Inte för att han är sjuk utan för att han verkligen försöker ordna det för sina barn, trots både yttre och inre motstånd.

Jag tycker om Biutiful just för att Uxbal är en så komplex person. Kanske inte en människa jag tycker om, men en människa värd att älska. (dessutom är filmen en upprättelse för skådisen Javier Bardem, som tyvärr gjorde en mindre lyckad roll i Woody Allens Vicky Cristina Barcelona.

My name is Khan

Betyg: 3 monument

Melodramatiskt, storvulet och samtidigt en vardaglig berättelse om Rizwan Khan - en muslimsk man född i Indien bosatt i San Fransisco - som kämpar med sin asperger och lyckas på sitt kantiga sätt att bli del i en familj och ett fungerande liv (kanske lite väl glättigt skildrat - men det är en del av genren) fram till den 10 september 2002. Sedan blir allt annorlunda. Kampen för att accepteras med asperger var en sak, att accepteras som muslim i ett främlingsfientligt Amerika är en helt annan sak.

Det är intressant att se Amerika efter elfte september skildrat ur ett muslimskt perspektiv. Sådant jag anat men inte förstått blir tydligt. Samtidigt är det en saga med genomgoda människor, lyckligt slut, rättvisans seger och ett alltför orealistiskt slut. Men även detta hänför jag till genren Bollywood. Det bästa är skildringen av barndomen och relationen till mamman som helt utan att veta om några diagnoser möter sin son Rizwan som den han är. Vackert!

Aguirre - Guds vrede

Betyg: 4 monument

Det blir en fråga om prepositioner. Står kampen med eller mot civilisationen. Det är väl den rättmätiga fråga som följer kolonialismen. Vi befinner oss i amazonas djungler under 1500-talets spanska erövring. Floden är liknöjd. Djungeln står oberörd. Hungern och törsten följer lika tätt som de osynliga djungelinvånarnas pilar. På flotten bland männen är allt stilla, drömmen om erövringen hålls enbart vid liv av hot och våld. Aguirre leder sin trupp mot en säker död. Flodens liknöjdhet är det som till slut får dem att gå under. Den som ville erövra hela världen förlorar slutgiltigt sig själv.

Det är stark civlisationskritik. Vackert filmat, med mycket rotsfläckiga rustningar och märkliga fågelrop.

Spawn

Betyg: 1 monument

Vi möter djävulen i en värld av flytande eld (inte särskilt uppseendeväckande). Vi möter också en fånig clown som mest är otrevlig och vulgär. Vi möter slum, misär, regn och ett biologiskt vapen som kan förgöra hela vår värld. Mitt i det här en soldat som blir levande bränd och sedan återuppstår som hämnare med djävulska krafter: Spawn. Endast igenkänd av en liten löjlig hund.

Det är nytestamentligt i synen på hämnd, att hämnden inte är en framkomlig väg. Men det ges ändå inget alternativ. Teologiskt handlar det om en fundamentalism som tydligt slår fast dikotomin mellan ont och gott. Där det onda placeras utanför människorna. Djävulen driver världen mot undergång - människan har väldigt lite att sätta emot. Det goda blir bara en motkraft mot ondskan. Ansatsen finns när Spawn hänger på ett järngaller med armarna kristuslikt utsträckta, här skulle en annan väg vara möjlig. Men det blir bara mer monsterslagsmål. Kanske förstår jag inte, kanske är det just så här dåligt.