Flickan, mamman och demonerna

Betyg: 4 monument

Detta är svårt. Ti är bara sju år, och det är så mycket hon behöver. Mat, rena kläder, någon som borstar hennes hår och kramar henne när hon är rädd och mår dåligt. Men ingenting av detta kan hon få av din mamma, för hennes mamma är ännu räddare och mår ännu sämre. Det finns andra vuxna, men de är knappast inom räckhåll. Katastrofen närmar sig - snart är den över dem. Flickan och mamman är isolerade i den illaluktande lägenheten, full av sopor och ondsinta demoner.

För den här filmen, som inte liknar någon annan, är en thriller av otäckaste slag. Men som skådespelar-klippdockorna säger inledningsvis så slutar det bra. För hur skulle de annars kunna berätta om det som hände?

The Way Back

Betyg: 3 monument

Mer landskap än relationer, mer långsamhet än drama, mer antikommunism än politisk diskussion. Några män rymmer från ett fångläger i Sibirien under Andra världskriget. Svälten, våldet och hopplösheten får dem att välja snöstormen före barackens relativa skydd. De tar sig till fots de 650 milen till Indien - genom snö och fyrtiogradig kyla, genom öknens hetta, genom Himalayas berg.-De är sju som ger sig av, tre kommer fram. En fantastisk bedrift (det är tveksamt om den är sann dock) men det är en ganska tråkig film. Relationen mellan männen, och senare flickan som ansluter sig till dem, hade kunnat utvecklas och något mer än det förutsägbara hade kunnat hända. Att filmen oscarnominerats är obegripligt.

Här finns en vacker scen där fötter tvättas (Joh 13) en diskussion om förlåtelse och skuld som känns äkta och en sarkastisk kommentar som filmen på något sätt försöker förhålla sig till: "Tacksamhet är för hundar". Bäst är ändå snömaskerna av näver.

Five Fingers for Marseilles

Betyg: 4 monument

Grymt som en gammaltestamentlig berättelse, våldsamt som en Western-film och tragiskt som ett grekiskt drama. Ett gäng barn försöker i fötvivlan försvara värdigheten i sin by av skjul och ruckel inför de rasistiska poliserna, när inte de vuxna vågar göra det. Det blir som en omvänd förståelse av Jesu ord "om ni inte omvänder er och blir som barn kommer ni aldrig in i himmelriket" (Matt 18:3). Effekten blir den motsatta; våld, tortyr och splittring. De växer upp men barndomens våld följer dem och präglar dem på olika sätt. Tjugo år senare krävs att de tar upp kampen igen - men de hamnar på olika sidor i striden.

Det är en hård film, men det hårdaste är nog  bönen om att Gud ska vända bort sitt ansikte under striden (en strid som visar sig pågå under tjugo år). Men slutreplikens ord: "Vi börjar om igen" innehåller tillräckligt mycket hopp för att vi ska förstå att motljuset är en effekt av att Gud åter vänder sitt ansikte till denna del av det Sydafrikanska inlandet.

Transcendence

Betyg: 3 monument

Om modern artificiell intelligens och dess risker, om moderna ludditer - maskinstormare - och terrorism, om läkeunder och martyrskap. Jag kan inte avgöra om det är en genuint kristen film, där temat är att människan inte ska och inte kan leka Gud? Eller om det är en kritik av rovkapitalismen, där det inte finns några gränser för mättnaden? I vilket fall är det ganska tråkigt, men intressant som idé. Det är för mycket regndroppar i slow-motion, för mycket elektroder, sladdar och obegripliga textrader på dataskärmar och alldeles för många scener i starkt ljusvita korridorer.

Den briljante forskaren på artificiell intelligens lever efter sin död kvar på internet och tar över all data på jorden. Det känns inte fullt realistiskt. Det skjuts en del, det kopplas upp och kopplas av, men det blir ganska lite drama av det hela.

Rebell i bojor

Betyg: 4 monument

Män. Bara män, tätt tillsammans på en liten yta. De sover tillsammans, de äter tillsammans, de arbetar tillsammans och svettas tillsammans - men rymmer enskilt. Ett spel mellan kollektivet och individen. Skulle kunna vara en krigsfilm, men det heroiska och segerns möjlighet saknas. Här presenteras ingen annan utväg än att rymma och åka fast och få straffet förlängt och fler kjedjor kring vaderna för varje gång blodhundarna hinner ikapp. Egentligen en hopplös situation på en hopplös plats.

Och samtidigt en Jobsberättelse (läs Jobs bok i Bibeln) där Luke, en rastlös man, går sin egen väg och utmanar både fängelsechefen och Gud. Hans samtal med Gud i den tomma kyrkan om natten blir till en bön om förståelse och acceptans, mycket välformulerat och innerligt. Annars är den finaste scenen när hans dödssjuka mamma söker upp honom och det samtal de för när hon röker cigarett efter cigarett i bilen; ett samtal om kärleken, smärtan och friheten.