Prinsessa på vift

4 monument

Elegant. Elegant manus, elegant spelat - särskilt Audrey Hepburn, elegant foto, elegant miljö, elegant dialog, eleganta handrörelser, eleganta blickar. Den uttråkade prinsessan Anne rymmer från hovdisciplinen och upplever ett dygns frihet i Rom där hon möter den amerikanske journalisten Joe (Gregory Peck). Förutsättningen för deras möte är att de båda ljuger, eller åtminstone håller inne med sanningen. Så i det här fallet har Jesus fel när han säger att "sanningen ska göra er fria" (Joh 8:32). Förutsättninge för deras frihet är lögnen, samtidigt är de båda (och Joes fotografkompis) ärliga lögnare. 

En klassiker i sin egen rätt med både vådlig scooterfärd, härligt slagsmål, en taxi som längtar hem, kärlek och ett elegant (vad annars!) slut. 

Hannibal erövraren

Betyg: 3 monument

Det börjar med fantastiska bilder över snöklädda alper, stupande klippor och en armé på marsch i kolonn genom snön. Då och då faller någon ur ledet ner i avgrunderna, då och då stegrar sig en häst och då och då får vi se elefanterna som i snöyran långsamt tar sig över branterna. Det tycks omöjligt idag och tycktes ännu mer omöjligt 218 f.kr. då den kartagiska generalen Hannibal leder sina trupper med stridselefanter över Alperna in i Italien för att anfalla Rom. Sedan blir det ganska långsamt, med mycket prat och dåliga stridsscener. En kärlekshistoria ska skildras och på något vis vara orsaken till att Hannibal tvekade att gå mot själva staden Rom när han hade möjligheten.

Delvis historiskt trovärdig skildring av inledning till Det andra puniska kriget (kärlekshistorien undantagen). Dock är kartagerna, alltså nordafrikaner, väldigt ljushyllta. Det troliga måste ha varit att flera av trupperna var mörhyade. Dock inte så 1960. Bäst är elefanterna och standaren som skulle kunna vara gjorda av Picasso under hans primitiva period. 

Skjut först, främling

Betyg: 3 monument

En usel svensk titel på en helt ok italiensk western. De italienska westernfilmerna är befriande då de står på en helt annan ideologisk grund än klassiska westernfilmer, de bryr sig varken om ”the Frontier-myten” eller ”indian-problemet”. Det är mer som en spännande historia vilken råkar utspela sig i westernmiljö. Den skulle också ha kunnat utspela sig i, låt oss säga, New York 1960, men här är det 1800-tal och en ensam cowboy med rosa parasoll antar en död mans identitet och hamnar i en konflikt mellan kavalleriet och en hänsynslös skurkliga som stjäl en diligens helt i guld. Fram till slutminuterna tycks allt gå vår hjältes väg, men ack - så är inte fallet.

En galen predikant med hemmagjorda bibelcitat och fyrverkerier har betydelse, liksom att posten måste skickas vidare, att en sista måltid ska ätas och att ett fadersarv tas i bruk. Slutuppgörelsen bland likkistorna  är spännande, annars är musiken nog det allra bästa. 

Sommarens dårskap

Betyg: 3 monument

Kärlek med förhinder i Venedig i det som mest av allt kan betraktas som en reklamfilm för staden. Vackra vyer över hustak, kanaler, Markusplatsen i alla sorters ljus, gondoler i skymningen som passerar under små broar. Jane Hudson (Katherine Hepburn) är en amerikansk turist som olycklig och ensam reser i Europa. Hennes glada humör och käcka kommentarer rimmar illa med hur hon egentligen mår tills hon möter Renato. Men ... han är en gift man. Det hade kunnat bli en kommentar till katolska kyrkans förbud mot skilsmässa, grundat på Jesu ord i Matteusevangeliet 19:6, men filmen är en komedi och berör inte teologiska frågor.

Drinkar och moral, turism och relationer, kärlek och vänskap. När semestern är över och sommaren går mot sitt slut lämnar Jane Venedig lika ensam som när hon kom, men hon har fått vara lycklig en stund. Gott nog. Bäst är hennes vänskap med gatpojken Mauro som hela tiden försöker sälja nya saker till henne.

Il boom/Högkonjunktur

Betyg: 3 monument

Det är en slags Faust-historia, men istället för evigt liv handlar det om pengar. Giovanni är skuldsatt upp över öronen, men lever ändå ett lätt och lyxigt liv med sin hustru och deras betydligt rikare vänner. Lägenheten, bilen, möblerna - allt är intecknat, men hustrun vet inget. Desperat försöker han låna pengar, men ingen vill hjälpa honom tills han söker upp djävulen i form av en enögd byggherre och hans kraftfulla kvinna. De ger honom ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Så är han då plötsligt rik, men till vilket pris ...

En drift med Italiens nyrika och materialistiska medelklass som dansar till amerikanska modedanser, festar till långt in på nätterna och byter fruar. De lever flott men är snåla när det gäller vänskap. Det är välspelat och elegant, men komedin övergår i tragedi när vi lämnar Giovanni åt sitt oblida öde. Vi får möta en gudfruktig general och förstå att både präster och poeter behöver låna pengar. Roligast är klippet från den barfota Mariaprocessionen till den amerikanska dansen. Snyggast är chefens hem, italienskt sextiotal i sin prydno.

Drakens väg/The Way of the Dragon

Betyg: 3 monument

Kanske är detta sjuttiotalets sämsta dialog, dessutom delvis dubbad. Men dialogen har mycket liten betydelse när Bruce Lee är med. Han säger inte mycket, men slåss desto mer. Här kommer han direkt från Hongkong till Rom för att hjälpa sin kvinnliga släkting i hennes konflikt med lokala gangsters om den restaurang som hon driver. De lokala gangstrarna är mycket uppenbart amerikaner, medan de goda är kineser. Var italienarna håller hus det kan man fråga sig. Men slutstriden sker på Colosseum i alla fall. Den striden är att likna vid konflikten mellan Jakob och Esau i Första Mosebok, här besegrar den släta Jakob (Bruce Lee) den ludne Esau (Chuck Norris). 

Mycket är fånigt, men slagsmålen är snygga. Snabba och relativt oblodiga. Mest intressant är ljudbilden där varje slag är förstärkt till en sorts slagverksmusik. Till det Bruce Lees märkliga fågelljud när han blir riktigt arg.

Spartacus (1960)

Betyg: 4 monument

Storartad och politiskt frispråkig, men lite för lång och kanske en scen för mycket med tusentals människor som vandrar genom öde landskap. Det börjar med en berättarröst som beskriver det romerska imperiet som besmittat med den tidens sjukdom; slaveriet. Sedan möter vi Spartacus när han i förtvivlan över hur andra slavar behandlas ger sig på en vakt och biter hälsenan av honom (ett eko från 2 Mos 2:32-33). Han blir köpt av en gladiatortränare och på skolan gör han och de andra uppror. De samlar ett stort följe av förrymda slavar - tio tusentals - som liksom gladiatorerna bara vill ta sig till havet och fly landet, lämna det gamla bakom sig och leva fria i sina hemländer. Men varken patricierna eller plebejerna i den romerska senaten vill låta dem löpa. Intrigerna pågår samtidigt som slavarmén besegrar de romerska trupper som skickas efter dem. Till slut blir de inringade och tvingas till en bitter sista strid, förrådda och offer för romersk inrikespolitik. I slutscenen är alla överlevande korsfästa, men Spartacus son och hustru lever och det som fria människor!

De romerska politikernas girighet och cynism kontrasteras mot slavarméns vardagsliv och folkliga gemenskap. Maktens män, de som äger land och pengar är inget värda - det är den enkla mäniskan som bär rätten att kallas människa. Här ekar det också från både Predikaren (Pred 3:1-8) och Paulus (2 Kor 12:9-10). Bäst är Peter Ustinov som Batiatus och Charles Laughton som Gracchus. Märkligast är den bisexuella inviten ("både ostron och sniglar") när Crassus badar. 

 

Konklaven

Betyg: 4 monument

Det är mycket snyggt, alla dessa allavarliga äldre herrar i sina röda mössor och långa klänningar. Till det ytterst välspelat. Ralph Fiennes är lysande som Thomas Lawrence, men jag blev mest tagen av Sergio Castellitto som Goffredo Tedesco. Just den typen av extremt konservativ, snackig och bullrig lebeman har jag mött inom kyrkan. Skrämmande, men lysande porträtterad. Insmickrande när det går bra, livsfarlig när han är hotad.

Det är fascinerande hur en film som mest går ut på att dessa herrar i sina märkliga dräkter lägger röster i en urna och därtill talar latin kan vara spännande, men det är den! Majoriteterna skiftar och när så den vita röken bolmar ut skorstenen var det en helt annan kandidat än favoriterna som vann, fast rent dramaturgiskt har vi tidigt förstått vad som är på gång att ske. Det förtar på inget sätt spänningen. Dock har jag svårt för slutet. Temat har varit ödmjukhet som dygd, kallelsens kraft och begränsning samt Andens ledning. I slutet blir temat ett helt annat, det förtar den teologiska kraften i filmen, som jag ser det.

EO

Betyg: 2 monument

En cirkusåsna blir hemlös när militanta, polska djuaktivister tvingar cirkusen att göra sig av med djuren. För åsnan var cirkusen dess hem, en plats med både hårt arbete och omtanke, både slag och kärlek. Men nu hamnar åsnan på en bondgård där den inte trivs så en natt sparkar den sönder sitt staket och ger sig ut i friheten. Det är inte så lätt visar det sig, att vara åsna i vår nya hårda värld. Människorna är mest hot och de som visar sig vänliga har alla sin egen agenda; kort sagt, människorna kan man inte lita på och knappast de fisförnäma hästarna heller, eller korna som bara bryr sig om sitt. Åsnan blir en mycket ensam varelse. Om sedan slutet i Italien innebär himmel eller helvete - det begriper jag inte. Nog en dystopi i vilket fall.

För mycket bildpoesi med märkliga kameravinklar och infrarött ljus. Kanske är tanken att vi då ska se världen med åsnans ögon, men det känns föga övertygande. En del fina naturbilder, särskilt om natten vilket hjälper upp lite grann. Ett nattvardsfirande blir aldrig genomfört och ett ridhus invigs med pompa och ståt; tal av lokalpolitiker, liten blåsorkester och välsignande präst (det är förstås i Polen).

Resa till Italien

Betyg: 2 monument

Ett engelskt par reser i bil till Italien för att hantera ett gammalt hus som en onkel lämnat dem i arv. Mycket Italien, lite handling. Men på något vis rör det sig kring liv och död, det talas om graviditet och längtan efter barn medan de besöker ossuariet i Neapel på Fontanelle kyrkogården (bilden). Parets relation är dålig från början och det vettiga vore att de skiljs åt, men filmen slutar tvärtom och det är smått obegripligt. Ingrid Bergman är inte så bra som hon brukar, men ändå den som håller ihop denna skiss av en film. 

Det mest intressanta är de pågående utgrävningarna av Pompeji. Vi får se en del statyer som saknar blygsamhet, vilket är lite roligt, annars inget överhuvudtaget att skratta åt. Avundsjuka på naturlig bön förekommer, liksom bön för de döda - vi är ju i Italien!

En alldeles särskild dag

Betyg: 4 monument

Det är den 6 maj 1938 och Hitler är i Italien. På ett av Roms stora torg samlas alla patriotiska romare för att hylla Il Dulce och de tyska allierade. Inte alla, för Antionetta (Sophia Loren) hade gärna varit med, men kan inte för någon måste ta hand om disken, städningen och maten för alla de andra i familjen som iklädda fascistuniformer ger sig av till torget. Hemma i det tysta hyreshuset möter hon Gabriele (Marcello Mastroianni), en homosexuell man som också är hemma då han inte är välkommen på torget. Medan radion refererar allt som händer på det stora torget inklusive de fascistiska sångerna, så kommer de långsamt närmare varandra och i mötet förändras de. Det är vackert, sorgligt och hoppingivande på samma gång. På något vis handlar det om människans värdighet, om vad det kan innebära att vara människa och om fascismens mänskliga tillkortakommanden.

Roligast är inledningsscenen dår Antionetta väcker sin stora familj och vi inser att det sover barn överallt.

Amarcord

3 monument

Ett barnsdomsminne, eller snarare flera minnen löst sammansatta under ett års tid i den lilla staden vid havet. Här lever några skolpojkar ett i grunden bekymmerslöst liv, där det stora problemet är hur de ska kunna träffa några flickor. Flickorna blir bara fantasier i de barnsliga pojkarnas gruppterapeutiska lekar. Dock är skådespelarna alldeles för gamla för att spela så barnsligt så de är knappast trovärdiga. Annars är det en fin skildring av en skoltid med excentriska lärare, obegripliga föräldrar, gryende fascism och en sorts lägtan efter något annat.

Intressantast är fadern Aurelio, en kolerisk hustyrann som filmen igenom är den ende som faktiskt inte bara följer med strömmen. Han vägrar gå på fascistmötet (och får därför stryk) utan att vara vare sig kommunist eler anarkist och han gör inte korstecknet när det förväntas att alla ska göra det. Han blir en sorts humanist i ett auktoritärt sammanhang mitt i de egna löjligt auktoritära försöken att styra sin familj.

Skurken

Betyg: 3 monument

Inte Fellini när han är som bäst, men en bra historia om tre småskojare som lever på att lura godtrogna människor. De säljer, obrukbara armbandsur, yttrerrockar som faller sönder av sig själv, falska mediciner, påhittade lånepapper och (det mest otroliga av allt!) värdelösa, nedgrävda skatter. Människorna de lurar är fattiga och längtar alla efter något bättre i efterkrigstidens Italien. Men det håller inte att leva sitt liv på lögn och lurendrejeri, moralen kommer i kapp dem en efter en.

Det är en moralitet som skildrar syndens lön och omvändelsens ögonblick, med en katolsk betoning på lidandet som vägen att möta Gud. Fint spelat, särskilt Broderick Crawford som Augusto, men lite för melodramatisk på slutet. Vi får möta en man med en ängels ansikte, fira en vild nyårsafton bland Roms nyrika och se en märklig rullskridskodans.

L' Inferno

Betyg: 4 monument

Den första långfilmen som spelades in i Italien och därmed en av världens första riktiga långfilmer. Filmen är 1 timme och 13 minuter lång, gjord 1911 och följer ganska troget den första delen i Dantes Den gudomliga komedin; skildringen av helvetet och dess nio kretsar. För varje krets blir straffen hårdare och syndarna mer orubbliga i sin synd. Dante, iklädd sin klassiska tomteluva med öronlappar, har med sig Vergilius som vägledare och de två poeterna möter syndare från den grekiska mytologin, världens då kända historia, Bibeln och Dantes hemstad Florens. Det är en brutal skildring av syndastraffen som bygger på Gustav Dorées illustrationer till Dantes verk, vilka för dåtidens åskådare var välkända. På sitt sätt kan det vara världens första skräckfilm med djävlar, demoner, trehövdade hundar, harpyror, ormar, kokande svavelsjöar, nedfrysna människodelar, hetsande hundar och annat otäckt. Allt för att hålla människorna borta från synden.

Det är förvånansvärt bra gjort och mycket fascinerande. Tänk att just helvetet kan sätta gång så mycket fantasier. Någon fortsättning finns inte för både Skärselden och Paradiset skulle bli betydligt tråkigare film. Till det egentligen självklara, men märkliga ändå, hör att alla utom Dante och Vergilius (och några ytterligare uppburna poeter) är nakna. De kokande sjöarna kryllar helt enkelt av nakna statister.

Eldfågeln

Betyg: 3 monument

Det är inte alltid så spännande att se balett på film, men Hasse Ekman lyckas förvånansvärt bra. Här är det istället själva filmintrigen som inte håller, medan balettstyckena är magnifka. En världsberömd, självupptagen italiensk sångare får inför ett av sina framträdanden se en film med en svensk ballerina - han förälskar sig och accepterar erbjudandet att sjunga i Stockholm, även om det kräver långa yllekalsonger och att han riskerar att förkyla rösten. Och visst faller hon för honom (svårbegripligt - om man bortser från rösten) och han tar henne till sitt barndoms Sicilien. Väl där tror han att hon är hans, men hon har sitt arbetet som balettdansös och vill inte ge upp det. Det slutar med att de grälar och han slår henne så illa att hon faller och slår huvudet i den öppna spisen. Falet blir mer fatalt än vi begriper. Det kunde ha blivit en film om en kvinnas självständighet och rätten till en egen karriär, men tyvärr så är den gjord 1952 så det blir nästan tvärtom. Hon är fortsatt i männens våld, även de snälla männens våld. 

Vi får höra två olika versioner av "Ack Värmeland du sköna", vara med om ett fruktansvärt otäckt sabotage, se avundsjukan falla på eget grepp, förstå att Gud straffar utan att vara orättvis, men framförallt får vi se fantastisk balett - särskilt "Eldfågeln" som avslutar filmen. Så snygg med Stravinskis musik och fantastiska kostymer - en njutning!

Ett rum med utsikt

Betyg: 4 monument

Mycket elegant; snyggt spelat av snygga skådespelare och snyggt manus efter E M Forsters roman med samma namn. Det är tidigt 1900-tal och vi möter en grupp britter som är i Italien som turister. Detta i turismens barndom, där det redan då handlade om att skapa ett hemma i miniatyr på bortaplan. Titeln anspelar på att en ung dam med sällskapsdam klagar på att de inte har någon utsikt från sitt hotellrum.  Två herrar, far och son, hör deras klagan och byter villigt med dem. Där börjar romansen som slutar i slutscenen när de två älskande fått varandra och återvänt till Italien och samma hotell och hör vid frukosten klagomålet att det inte är någon utsikt från rummet. Men de har valt ett rum med utsikt - en utsikt mot framtiden. För det handlar också om en kamp mot konvenanser och konservatism för frihet och liberalism - för framtiden!

Många snygga scener, nakenbadande kyrkoherde t ex, men snyggast är när de engelska damerna äter päron i ett överblommat vallmofält. Det är lätta att följa med då scenväxlingarna också har kapitelrubriker med tecknade anfanger - det ger på ett enkelt sätt ett litterärt intryck. Roligast är uppmaningen: "inga småpengar i kollekten"!

Föraktet

Betyg: 4 monument

Det börjar oerhört snyggt med en röst som läser upp inledningstexterna: medverkande skådespelare, tekniker, producent, musiker, regissör osv. Samtidigt ser vi en kameravagn som långsamt rör sig mot oss. Vi förstår: Det handlar om film. En fransk manusförfattare med vacker hustru (Brigitte Bardot) blir kontrakterad att rädda en filmatisering av Odyssén. Den burdust amerikanske producenten har tröttnat på den tyske regissörens alltför intellektuella hållning. Han vill ha mer action, mer fart samtidigt som han blir intresserad av den vackra hustrun. Strax är dramat igång och medan den tyske regissören Fritz Lang (spelad av sig själv) citerar Homeros, Hölderlin, Dante, Brecht och Corneille blir hustrun alltmer föraktfull mot sin man då hon upfattar det som att han "säljer" henne till amerikanen för att få kontraktet. 

Filmen, som vi får se i korta glimtar tycks helt förfärligt dålig, men allt därikring är snyggt gjort med säker hand. En detalj är att de talar olika språk; tyska, engelska, franska, italienska så en tolk översätter allting och replikerna sägs alltså ofta två gånger. Här förs ett samtal om Guds närvaro respektive frånvaro, ett medlemskap i Italienska kommunistpartiet dyker plötsligt upp utan entydigt sammanhang samtidigt som vi alltmer inser att de medverkande talar förbi varandra. Allt tycks förflyktigas och i slutet återstår bara tystnad och tomhet. Sammantaget en elegant och svidande kritik av det borgerliga livet.

Döden i Venedig

Betyg: 4 monument

Jag vet inte om jag stör mig på blänket i  Gustav von Aschenbach's glasögon. I i stort sett varje scen blänker det till. Det ger en särskild effekt åt honom, som om han ständigt hade solen i ögonen, fast det syns knappt någon sol bakom siroccons värmedis. Och lyste solen klart hade han knappast uppfattat den så innesluten som han är i sig själv, i sitt åldrande och sitt misslyckande. Just åldrande står mot ungdom (Björn Andrésen), misslyckande mot skönhet, ord mot känslor, liv mot död. Inget händer egentligen, men det gör ingenting för det är mycket vackert, långsamt och ödesmättat och mycket välspelat. Särskilt Dirk Bogarde som Gustav von Aschenbach. Det ödesmättade beror mest på Mahlers musik.

En välsignelse ges och innerlig bön kombineras med åtrå - en udda kombination. Bäst är gatumusikanterna; galna, åldrade, fula, vulgära, men en snygg kontrast till de välklädda och väluppfostrade.

Umberto D.

Betyg: 3 monument

En klassisk skildring av fattigdom och värdighet, liksom i flera av De Sicas andra filmer: Cykeltjuven, Miraklet i Milano. Tydligast blir det i den smärtsamma scenen då den pensionerade tjänstemannen Umberto D försöker förmå sig själv att tigga för att få ihop pengar till ockerhyran. Varken kroppen, armen eller handen vet hur man gör och är högst ovilliga att prova. Han är en mycket ensam man, men vid sin sida har han en liten hund, som får hans mat på fattigbespisningen, och Maria, pigan i huset där han bor, hon får sedan det han lämnar efter sig när han ger sig av. 

I botten en samhällsskildring där klasskillnaderna växer efter kriget och de nyrika vänder sig bort från de fattiga - och därmed misslyckade - de under kriget delade vedermödorna med. Ett hårt och fientligt samhälle växer fram i Italien (och världen) på femtiotalet. Fint spelat av amatörskådespelare, men lite för långsamt och sentimentalt. Ett radband kan ge lite hopp (mycket handfast sådant), men bönen som följer är endast ett mekaniskt rabblande. 

Ökenlejonet

Betyg: 4 monument

Om Italiens ockupation av Libyen och folkmordet på beduinbefolkningen, bl a genom koncentrationsläger (där de flesta gick under av svält), förgiftning av brunnar och dödande av boskap. Omar Mukthar var den frihetshjälte som i 20 år bekämpade den italienska ockupationsmakten - en fridsam koranlärare och skicklig militär strateg (här mycket övertygande spelad av Anthony Quinn). Mycket övervåld som ställs mot gentlemannaskap, mycket lögn som ställs mot hederlighet, mycket arrogans som ställs mot ödmjukhet, mycket egoism som ställs mot solidaritet. 

Det mest anmärkningsvärda är att de katolska italienarna - uppbackade av fascistiska präster - inte nämner Gud vid något tillfälle, medan de fromma beduinerna hela tiden talar om Guds vilja, omsorg och om bönens nödvändighet. För italienarna handlar det om ära, dock mest personlig sådan. Ändå är det italienarna som står för civilisation och modernitet. I deras ögon är beduinerna barbarer - filmen visar att det är precis tvärtom!