Silverton Siege

Betyg: 3 monument

Det är 1980-tal och några av ANC:s sabotörer hamnar i en fälla och söker skydd i en banklokal där de tar ett tjugotal personer som gisslan. Först förhandlar de om sin egen frihet för att gisslan ska friges, men efter att den sydafrikanska polisen lurat dem en gång så övergår de till att förhandla om Nelson Mandelas frihet istället. Det lär vara från och med denna händelse slagordet "Free Nelson Mandela" först tog fart på riktigt.

Nu är detta en spelfilm som endast bygger på verkliga händelser i inledningen. Här blir slutet en hjältemanifestation kryddad med vapenromantik, medan det i verkligheten mer handlade om martyrskap. Det är stundtals spännande, välspelat och en - vad jag förstår - reell skildring av vad apartheidpolitiken gjorde med människorna och samhället. Obehalig i sin grymhet när den ene polisofficeren säger till den andre: "Så du menar på fullt allvar att terroristerna där inne är människor!" och tyvärr aktuell, ständigt aktuell.

Bäst är alla språk som blandas; zulu, afrikaans och engelska och den uppriktiga bön som prästen i gisslan ber tilsammans med de andra där de sitter livrädda, på golvet.

Mot okänt mål

Betyg: 3 monument

Å ena sidan en hyllning av krigets hjältar, å andra sidan en antirasistisk pamflett. För hjätarna som hyllas i denna femtiotalsfilm är alla av japanskt/asiatiskt ursprung och anmälde sig som frivilliga till den amerikanska armén under Andra världskriget. Det är ett hyggligt hantverk, som många krigsfilmer, med just den skillnaden att det är kulturskillnaden och den öppna rasismen som står i centrum - inte striderna. När den sårade soldaten håller hårt om radbandet förstår vi, men inte regementspastorn, att det är ett buddistiskt böneband och inte en rosenkrans. Det är mycket tydligt en upprättelse av de som blev internerade under kriget som potentiella landsförrädare. På så vis ställer den in sig i ledet av liknande filmer: Ett helvete för commandos, Red Tails och Ärans män. Synd bara att det måste ske genom att visa upp hjältemod i krig.

Det roligaste är hawaiimusiken - sången och dansen - och den soldat som tjänar pengar på att skilja på hönor och tuppar bland nykläckta kycklingar - det kunde min fars farbror också!

Rampfeber

Betyg: 4 monument

Det börjat med en tillbakablick. Två personer i en bil genom centrala London efter kriget, kvinnan kör och mannen som sitter bredvid berättar varför han måste gömma sig undan polisen. Det är hans berättelse som är tillbakablicken. Hon tror honom och sedan är berättelsen igång. Dock är detta en film som inte liknar Hitchcocks andra i det att den anklagade inte är oskyldig - även om han hela tiden får oss att tro det. Jag tycker att det gör filmen spännande, Hitchcock själv tycker tvärtom.

Temat är i viss mån att spela roller, teater, att uppge sig att vara någon annan. Det återkommer vid flera tilfällen och det förs samtal om rollens betydelse - dessutom är de bägge kvinnliga huvudpersonerna skådespelare. Annars finns här en blinkning åt Petrus' trefaldiga förnekelse av Jesus och den fjärde dödssynden (avund) nämns i förbifarten.

Roligast är regnet på gardenpartyt och poliskommissariens fantastiska publunch - så medioker!

Den andalusiska hunden

Betyg: 3 monument

En kort film där tiden är förvrängd och verkligheten opålitlig. En kvinna och några män, några dör, några drömmer om kvinnan - som mest vill freda sig. Myror, håriga ansikten, en dödskallesvärmare, döda mulåsnor, ett sönderskuret öga och två präster från Marist-bröderna. Tja, vad blir det av detta? En legend och en klassisk kultfilm, men i stora stycken obegriplig. Ändå sevärd på något vis, just i sin märklighet och i själva filmatiseringen.

Man kan undra om Buñuel och Dalí redan då kände till Marist-brödernas övergrepp på barn? I så fall blir det mer förståeligt varför just de dras in under pianot och de döda mulåsnorna.

Permissive

Betyg: 2 monument

En ung kvinna kommer till London i brytningen mellan sextiotal och sjuttiotal. Den enda hon känner i stan visar sig vara groupie åt ett medelmåttigt folkrockband. Och så blir hon en av deras tjejer. Hur det nu kan komma sig att någon överhuvudtaget vill hänga med dem, så tråkiga som de är utanför scenen - och inte särskilt kul på scen heller. En period sover hon ute på gatorna med en meditativ hippie som citerar Jesus ur Matteusevangeliet 4:4 och håller en fantastiskt tidsbunden predikan i en nästa tom kyrka. Så småningom konkurrerar hon ut sin väninna och slutscenens svek är ganska svårsmält.

Här finns nog en idé om att vara realistisk och experimentell på samma gång och gärna chockerande. Och just i den kombinationen, så typisk för sin tid, är filmen ok - och de kvinnliga skådespelarna gör ett bra jobb, medan övriga mest går runt utan varken syfte eller mål. Bäst är trots allt musiken.

Avengers - Endgame

Betyg: 3 monument

Det börjar i det mörka, i misslyckandet, i bitterheten, i förtvivlan, maktlösheten och splittringen. En handfull av de gamla hjältarna försöker ännu, men flera av dem har gett upp. Då kommer någon på en vansinnig idé om att utnyttja kvantfysikens udda lagar och resa tillbaka i tiden, göra allt det onda ogjort och därefter ordna allt som det var i historien innan utplåningen av hälften av allt levande. Idén är tveksam och blir mer så när den gemensamme fienden Thanos utnyttjar den.

Ändå kommer det till en slutstrid, dessförinnan har ämnen som moderskap, faderskap och systerskap avhandlats och offer har gjorts. Slutstriden har ganska lite med berättelsen att göra, men behövs för att samla alla avengers igen. Segern vinns till ett högt pris där vi får se en nästintill ordagrann illustration av orden vid begravning ur Book of Common Prayer: "earth to earth, ashes to ashes, dust to dust".

Avengers - Infinity War

Betyg: 4 monument

Mycket teologi, eller kanske snarare, teologiska begrepp: frälsning, uppståndelse, offerdöd, nåd, profetism ... Men det är mer en filosofisk-moralisk fråga som ligger till grund för berättelsen: Om universums resureser inte räcker till de varelser som lever där, är det då rätt/rimligt/försvarbart att utplåna hälften av alla levande varelser så att de resterande kan leva i lycka och välgång? Ur ett kristet, västerländskt perspektiv besvaras frågan med ett kraftigt Nej. Och superhjältarna i Avengers tilhör alla den sfären och bekämpar därmed Thanos som med hjälp av "infinity"-stenarna - en sorts urbeståndsdelar från universums skapelse - vill genomföra sin storstilade plan för att "rädda" allt levande (dvs hälften).

Mycket slagsmål och strider, mycket fåniga skämt och trams, många referenser till populärkulturen och en hel del känslomässigt allvar; en faders sorg över sin dotter, en makes hämnd för sin mördade hustru, en kvinnas desperata kärlek till en man som går under mm. Och det är blandningen av det fåniga och det allvarliga, det nära i relationerna och striderna mellan galaxer som gör att filmen trots allt blir så sevärd. Fascinerande, fånig och gripande på samma gång.

Roligast är Peter Dinklage som gigantisk dvärgsmed.

Nummer 17

Betyg: 3 monument

Det börjar oerhört snyggt med löv som blåser i vinden längs en stadsgata, en man dyker upp, hans hatt blåser av och han plockar upp den framför porten till ett hus som tycks övergivet, Nr 17. Vi vet inget om vem han är eller om han har något egentligt ärende i det övergivna huset, eller om allt är en slump. Nu är det en hitchcockfilm så det är ingen slump att han är där, eller någon annan av alla de olika udda figurer som samlas i det övergivna huset: ett par eleganta inbrottstjuvar, en dövstum dam, en uteliggare, en ung kvinna och hennes pappa och så mannen vi följde in från gatan. Ett lik försvinner, ett diamanthalsband stjäls, ett rörigt slagsmål uppstår och en vansinnig jakt med ånglok och buss tar sin start. Under jaktens gång skiftar identiteterna och det blir så många snurrar att det inte riktigt går att förstå historien från början. Men det är spännande och det är Hitchcocks första experiment med rusande tåg, klättrande människor och vilda bussfärder. Kanske skulle Ordspråksboken 1:19 fungera som en sammanfattning?

Bäst är skuggorna, korven i fickan och uteliggaren Ben's utpräglade londondialekt.

Cirkusboxaren

Betyg: 4 monument

Det börjar på ett nöjesfält med spännande kameravinklar och snygga masscener. En boxare som utmanar publiken att klara mer än en rond mot honom möter motstånd från en professionell boxare som både besegrar honom och hans tilltänkta fru. Men det är bara början. Fler matcher, fler svek, fler svåra val i kärlekslivet och i bakgrunden lurar ormen från Första Moseboks tredje kapitel. Trots detta mycket humor där Gordon Harker som boxningstränare är suverän. Det också ganska roligt med de siamesiska tvillingarna som inte kan bestämma sig var de ska sitta på bröllopet.

Det är bra, spännande och genomfört med mycket få textrutor (det är en stumfilm). Bilderna, filmandet berättar utan att behöva ord som förklaring. Dubbelexponeringar, montage och sekvenser där bilden flyter ut gör detta till en av Hitchcocks absolut bästa stumfilmer! 

Havsmonstret

Betyg: 4 monument

En saga om något så aktuellt som historieförfalskning och "fake news". Sedan urminnes tider har havsmonstren plågat landet och kungen har sänt ut jägarskeppen för att slå tillbaka monstrens attacker. Detta har visat sig vara fördelaktigt för kugamakten som, vilket en liten flicka bevisar, har hittat på att sjömonstren skulle vara aggressiva för att behålla sin makt. Kungen och drottningen avslöjas, folket gör en sorts uppror och freden lägger sig mellan de enorma sjövarelserna och människorna.

Om en kamp mot hederscodex, hjältedyrkan och djupt liggande hämndbegär. Det är väldigt fint gjort med snygga miljöer, spännande strider och relativt komplicerade personporträtt. Till det musik som elegant följer bilderna och faktiskt förändras så fort vi befinner oss under vattenytan. Jona bok är en referens, liksom profeten Elias kastade mantel i 2 Kungaboken  2:13.

Liljorna på marken

Betyg: 3 monument

Med en tydlig utgångspunkt i Matteusevangeliet 6:26-28 (om "liljorna på marken") utnyttjar en grupp tyska nunnor en välmenande svart hantverkare. Han försöker stå emot och begär om och om igen betalt för sitt arbete, men de nonchalerar saken och litar på att Gud har sänt honom och att de därför kan utyttja honom som de vill. Som baptist kan han sin Bibel och försöker argumentare utifrån Lukas 10:7 om att "arbetaren är värd sin lön", men abedissan svarar med Matteus 6:26-28 och han får ge med sig. 

Det blir en ganska ynklig teologi av detta; att en människa får lov att utyttjas i Guds namn. Om vi dessutom lägger till en nedvärderande syn på mexikaner så är det enbart Sidney Poitiers förtjänst att filmen får godkännt. Han spelar mycket bra, ärligt, naivt och med stor värme.

Sången tar mycket plats - särskilt när nunnorna sjunger en spiritual från baptistförsamlingen (filmens ledmotiv) De scenerna är nog de bästa samt, förstås, en del lakoniska kommenater som "katolsk frukost" men "aldrig före mässan". Annars handlar det kanske mer om språk än om teologi, egentligen.

Den purpurröda manteln

Betyg: 4 monument

Detta är snygg evangelisation, välgjord, välspelad och stundtals spännande. Marcellus Gallio, en romersk tribun, är den som blir ansvarig för korsfästelsen av Jesus. Senare plågas han av skuld och skamkänslor och ger sig tillbaka till Palestina för att bli fri från dem. Där möter han de första kristna och blir omvänd. 

Det låter enkelt, men det är femtiotal och en mastodontfilm med enorma kulisser och kostymer (där musiken kanske är den största kulissen). Richard Burton spelar huvudrollen med auktoritet i en bra berättelse med en genomtänkt dialog, särskilt snyggt är det med alla bibelantydningar. Vi får möta Pontius Pilatus, Petrus, Judas och kejsar Caligula, men aldrig Jesus - han bara antyds i folkmassan, som en skugga eller en plats dit blickarna riktar sig, det är också hans mantel som nämns i titeln. Det är elegant med en film där allt kretsar kring den som aldrig syns i bild.

Kedjan

Betyg: 5 monument 

Två män, en vit och en svart, rymmer från en fångtransport. De är fästa vid varandra med en kraftig kedja. Och snart är blodhundarna efter dem.

Det är spännande och mycket välspelat av Tony Curtis och Sidney Poitier. De har också ett ytterst välskrivet manus att hålla sig till. Deras inledande konflikt upphör efterhand som de inser att de måste samarbeta och när sheriffen kommer ikapp dem i slutscenen är de båda fria, men har räddat varandra så många gånger att de inte kan lämna varandra och rädda sig själv. Cigaretten de delar blir en symbol för vänskapen och solidariteten. Bäst är ändå Theodore Bikel som Sheriff Max - så tvetydig och återhållen!

En film om rasismens grund, om strukturerna som bär upp den, men också om klass och problemet med att ständigt vara tacksam. Till exempel att vara tacksam över att "Alla Guds barn har skor" - vilket de vet inte är sant.

Helvetesgänget/Psych-out

Betyg: 3 monument

Det är en tydlig skillnad mellan den svenska och den amerikanska titeln. En fråga om inställning, om hur vi såg på droger, alternativ kultur och att leva utanför lagen 1968. Visst förekommer både våld och snedtrippar, men det är inget helvetesgäng - de tar i slutänden ansvar för varandra och trots vars och ens idealistiska individualitet är de nog ett ganska bra kollektiv ändå. I grunden är det filmens idé; konflikten mellan individualism och kollektiv konformitet. 

En ung kvinna kommer till Hight Ashbury i San Fransisco 1968 och blir omhändertagen av ett gäng hippies. Här finns ett försök att skildra drogruset och särskilt snedtripparna, men det är inte helt övertygande. Kanske för att skådespeleriet inte klarar av uppgiften - trots Jack Nicholson och Susan Strasberg.

Vi möter en blandning av Gud och psykedelika, kristaller, barfota fötter, halsband, en udda hippiebegravning och en snygg affischering, fastlåsta könsroller samt ett mäktigt citat: "Verkligheten är livsfarlig".