Örnen har landat

Betyg: 4 monument

En film från den tiden (1976) då man fortfarande kunde driva med höga tyska officerare och nazister. Rätt fånigt med dumma tyskar, uppblåsta amerikaner och listiga irländare, men det är en spännande historia om ett tyskt specialkommando som har till uppgift att kidnappa Churchill. En ganska utstuderad intrig som kretsar kring, hämnd, kärlek, ära och upprättelse. Hjälten är faktiskt tysk officer (Michael Caine), ädelmodig och rakryggad.

I centrum står på något vis kyrkan, mest som byggnad, men också som institution. Korstecken, bön och ett något förvanskat biblecitat ur bergspredikan (Matt 5:5) spelar in, dessutom är församlingsprästen ovanligt vettig för att vara med på film. Mest udda är att Sven-Bertil Taube har en biroll som tysk underofficer. Han löser uppgiften tillfredsställande (se bilden).

Coriolanus

Betyg: Fem monument

Mycket bra! Rent av genialt att placera Shakespeares antika tragedi om våld, hämnd, korruption, lögn och svek i miljön efter Balkankrigen. Krigsherrar i kamouflageuniform med tanks och automatvapen, ödelagda byar befolkade av livrädda barn, kvinnor och äldre - alla män är soldater. Tonen är återhållet våldsam när den inte bryter ut i vrål och okvädinsord. Det passar märkligt nog till sextonhundratalsengelskan. Men bäst är hur de lyckas blanda in det moderna. De ständigt närvarande filmfotograferna och alla mobiltelefoner och så plötsligt en nyhetsreporter i TV-rutan och en välklädd expertpanel som diskuterar krigsläget i ett debattprogram med samma åldriga språk och det känns fullkomligt naturligt. Det är oerhört skickligt! Till detta den dokumentära känslan med skakig handkamera och alla krigsscener som hämtade från nyhetssändningar från CNN.

Mycket bra skådespeleri som sitter mer i uttrycket, i ansiktena än i orden, särskilt John Kani som general Cominius. Allra bäst är nog ändå Vanessa Redgrave som Volumnia - moder till Caius Martius Coriolanus. Det är hon som, när den nationella stoltheten faller av henne, kan nå genom hatet och tala för fred. En fred där  - vilket vi förstått från början - Caius Martius Coriolanus går under.

De barbariska invasionerna

Betyg: 4 monument

Liv, död, mening. Stora teman kring den döende Rémy - en cynisk akademiker som stundtals mest varit en skitstövel. Nu samlas familjen och vännerna. Det är inte konfliktfritt, inte heller fritt från minnen. Smärtsamt och lustfyllt får vi följa Rémys döende, från det att sonen mycket motvilligt reser hem från finansjobet i London till det sista andetaget i huset vid sjön. Det är en lång resa för många av dem, kanske längts för Rémy och hans son.

Det är en oerhört intelligent dialog som blir en sort tidskapsel från tidigt 2000-tal; frustande stundtals, intellektuell och innerlig vid andra tilfällen. Bäst är när alla vännerna går igenom alla de -ismer de varit del av under sina liv! Men även teologin har sin plats när Rémys rationalism möts av sjukhusdiakonens katolska tro då hon inledningsvis ger honom ett nattvardsbröd av misstag. På något vis ligger just nattvardens delande i botten bakom alla filmens ord, alla skabrösa minnen, alla vinglas - mötet mellan himmel och jord, försoningen.

Elefantmannen

Betyg: 4 monument

Suggestivt med snygga fokuseringar och bildvinklar. Artonhundratalet fångat genom fabriksrök, avloppsrör och klaustrofobiskt inredda borgarhem. I centrum en historia om människovärde som är lika aktuell idag, som i det sena artonhundratal när filmen utspelas, som det åttiotal när den gjordes. Ingen människa är "bara en vägg", varje människa är en egen individ. Det är en grundläggande kristen tanke, vilken förstärks av den tidiga recitaionen av Psaltarens 23:e psalm.

Ganska långsamt, mindre "Lynch" än hans andra filmer, men han finns där just i kameraarbetet.

Becket

Betyg: 3 monument

Liturgi, maktspel och vänskap. Tre viktiga beståndsdelar. Tomas Becket och kung Henrik II är ungdomskamrater, rumlar om och söker ära på alla möjliga vis. Men något fattas Tomas, han är tom inuti - tills kungen utnämner honom till Ärkebiskop mot allas vilja. Så kan kungen kontrollera kyrkan, ett lysande schackdrag i maktspelet! Men kungen har inte räknat med att Tomas tar sitt uppdrag på så stort allvar att han till slut blir kungens främste fiende. I viss mån historiskt, men mest teater, storslagen teater. Snygga kyrkointeriörer, prostration, tonsurer och gregoriansk sång.

Ändå lite för modern teologi, mer reformation än tidig medeltid (1100-tal). Tidvis bra skådespeleri, allra bäst är John Gielgud som den franske kungen, men det blir lite för högtravande om ära - både Guds och människornas. Egentligen en film om manlig vänskap och i förlängningen om manlighet. Så sedd är den intressant. Här finns en handgriplig, men knappast historiskt korrekt, följsamhet av Jesu ord till den rike mannen  i Lukasevangeliet: "sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga" (Luk 18:22).

American Animals

Betyg: 4 monument

Snyggt, udda och ett bra soundtrack. Vad mer behövs? Kanske lite mer substans, kanske lite mindre ironi. I vilket fall är det sympatiskt och vi blir genast vän med grabbarna, de där lite udda grabbarna i klassen som ingen egentligen hänger med, som är lite för nördiga eller för jobbiga. Dock bär de på en stor plan, en plan att stjäla collegebibliotekets mest värdefulla böcker. Framförallt Audubons "The Birds of America" - en fantastisk foliovolym med handkolorerade originalgravyrer från tidigt artonhundratal. Det går så där bra.

Dokumentära berättarröster, en fantastisk förklädnad som visar sig vara helt onödig, och Audubons mäktiga fågelbilder binder ihop det som kanske inte är världen bästa story till en riktigt bra story. Allt som en kommentar till det sjunde budet: "Du skall inte stjäla".