Star Wars - The Force Awakens

Betyg: 4 monument

Egentligen handlar det om att vara, eller bli, människa; närhet, kärlek, relationer, ett namn, vänskap, att bli sedd, en uppgift i livet, sammanhang... allt det står den mörka kraften emot. Allt det kan bara överleva så länge det finns något ljus kvar. Det sägs också rakt ut: "så länge det finns ljus finns det hopp". Kanske lite enkelt, kanske lite sockersött, men bakom denna predikan för ljus och mänsklighet ligger en, för mig luthersk, människosyn som säger att vi har i oss både det onda och det goda, att vi är både rättfärdiga och syndare (simul justus et peccator). Han Solo räddar filmen i det hänseendet (kanske inte i andra hänseenden).

Snygga scenerier, märkliga varelser, åldrade hjältar, fina robotar, förvånansvärt många snygga brittiska dialekter, en tydlig fortsättning och en del kära återseenden. Det är bra som äventyrsfilm, bra som action, bra ur ett mångfaldsperspektiv och relativt bra som existentiell berättelse.

Ljuva morgondag

Betyg: 4 monument

Sorgen ligger tung som snön över det lilla samhället. En skolbussolycka och flertalet av ortens barn omkommer. Mest är vi med om efterspelet, om förberedelserna inför rättegången, skuldbeläggandet, sorgen och vreden och en advokat som vill driva föräldrarnas talan. Om det var en olycka finns det ingen att skuldbelägga, ingen att  anklaga. Men vreden kräver en skyldig...

Vackert, sorgligt och stundtals obehagligt. Både poetiskt och realistiskt på samma gång. Med fint skådespeleri och intressant tema om sorgen, vreden och skulden. I bakgrunden hör vi "Råttfångaren från Hameln" läsas och bakom den hör jag Jesu ord om att "den av er som är fri från synd kastar första stenen" (Joh 8:7).

Vittnet måste tystas

Betyg: 3 monument

Ljud, mikrofoner, rullbandspelare, kassettband, klippbord, hörsnäckor, kroppsmikrofoner, avlyssning och så det som hotar hela tekniken: avmagnetisering! Egentligen en helt annan historia, en möjlig presidentkandidats död, ett mord förvandlat till en olycka, vittnen som måste tystas, en knappt påbörjad  kärlekshistoria - och genom det hela löper rullbanden ända till slutets cyniska sammanbrott.

John Travolta nästan dansar fram, snygga närbilder på inspelningsdetaljer och fantastiska B-films titlar, annars inte så särdeles intressant.

Nog handlar det om sanningen, om att våga berätta och att våga lyssna och ta konsekvenserna, som i Jesaja 42:23 "Vem av er hör detta, ger akt och lyssnar hädanefter?"
"

The Leissure Class

Betyg: 2 monument

Inte så mycket om klasskamp, men mer om patriarkatet. Egentligen en komedi, men stundtals tragisk. Amerikansk politisk överklass med dålig smak och våldet bubblande under ytan möter brittisk arbetarklass i förklädnad. Lite snygg dialog, ett och annat skratt, men inte mycket mer. Bäst är just hur patriarken avslöjas och avsätts, samtidigt pågår allt som vanligt. Skedde revolutionen, eller inte?

Bibelparallellen är Kain och Abel och frågan om jag ska ta vara på min broder (1Mos 4:9)

Fearless

Betyg: 3 monument

Det är märkligt att se nästan exakt samma tema och i stort sett samma berättelse som i Ipman och Ipman 2, dvs Kinas förödmjukelse under västerländskt förtryck och hur kung fu blir det som räddar landets heder. Men nu är det tidigt nittonhundratal med fascinerande miljöer och en idyllisk landsbygdsskildring. Den stora skillnaden är att där filmerna om Ipman är inriktade på politik och landets ära, så handlar det här mycket mer om existensen, människan och livets mening.

I grunden Kon Fu Tse, men det ekar av både Paulus ord ur Romarbrevet "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag" (Rom 7:19) och Mao lite då och då. Här finns en dopscen där den nya människan träder fram och en slutscen där de knutna nävarna höjs till taktfasta rop om enighet. En enighet som dock inte handlar om klass utan om nation - men en hel del Mao i det också!

Captain Kidd

Betyg: 3 monument

Visst behöver vi alla en riktigt god piratfilm då och då? Här ståtliga skepp i skymningsljus, mörka grottor i fackelsken och ständigt lurpassande pirater. Allt skildrat i svart-vitt och ackompanjerat av dramatiska stråkar. Onda män och ädla män, vackra kvinnor och en rättvisa som segrar till slut.

Lite för präktigt, lite för förutsägbart,men Kapten Kidd är en intressant person, ambitiös, driven, skrupelfri och totalt opålitlig, fint spelad av Charles Laughton. Särskilt gillar jag hans mycket ärliga begravningstal, den hemmastickade sjalen, den snygga handstilen och att han inför kungen presenterar sig själv som Guds ovärdiga sparv - fint på något sätt.

Filmen hittade jag via Open culture, kolla du med. Många intressanta filmer.

Teenage Mutant Ninja Turtles

Betyg: 2 monument

Oj, oj, oj så mycket 80-tal! Märkligt att se hur det som egentligen är en subkulturell ungdomsfilm så tydligt markerar ungdomskulturen som subversiv. Jag har aldrig tänkt Tutrtles som konservativa, men här är det tydligt. Inte minst i betoningen av familjen.

Alldeles för lite skateboard och cowabunga och alldeles för lite av den anarki som jag förknippar med Turtles. Men en antydan till själavård, några fina teckningar och idén att det är gemenskapen som ger styrkan väger ändå upp lite grann.

300

Betyg: 2 monument

I min barndom var "de tappra trehundra" vid Thermopyle mina stridskamrater. Vi slogs med träsvärden och segrade. Här blir de levande men mycket mer patetiska och mycket mer ahistioriska än vad en nioåring i Lund överhuvudtaget skulle kunna vara. Från musiken och de taffliga personporträtten till försvaret av det europeiska förnuftet gentemot "de asiatiska hordernas" magiska tänkande känns det märkligt anakronistiskt och pinsamt patetiskt.

Upphöjandet av äran som dygd framför andra leder enbart till nederlag. Det hade nioåringen nog begripit. Det intressanta är att det faktiskt är svagheten som segrar. Efialtes som räknas som för svag att vara soldat besegrar dem alla genom sin längtan och list, vilket i sig innebar förräderi - men i krig är väl allt tillåtet. Svagheten är inte att leka med för de starka. Det hade nioåringen redan lärt sig i söndagsskolan.

Ender's Game

Betyg: 3 monument

TV-spelet blir verklighet, barnen blir soldater. Det är riktigt otäckt när det avslöjas. Men innan dess en klassisk "internatskole"-film med översittare som sätts dit, vänskap, möjligtvis kärlek, pennalism, hederlighet och en vuxenvärld som inte vill eller kan förstå. Dock utspelas det hela i rymden på några olika rymdbaser och eleverna tränas till att bli elitsoldater och officerare i rymdflottan.

Tidigt stakas vägen ut mellan medlidande och hänsynslöshet. Men det visar sig vara fel. Medlidandet är den enda möjliga vägen och Jesu ord från Bergspredikan (Matteus 5:43-44) om att älska sin fiende blir centrala. Inte så enkelt, men nödvändigt. Och frågan måste ställas om vem som är fienden, finns det överhuvudtaget någon fiende?

Stolpigt skådespeleri dock, möjligtvis med undantag för Harrison Ford. Bäst är den arabiska fridshälsningen. Lite oväntad.

Hirokin - The Last Samurai

Betyg: 2 monument

En sorts blandning av buddism, tidig kristendom med en tydlig messiasgestalt och möjligtvis någon sorts taoism, även om den religiösa dimensionen inte är det mest framträdande. Det mest framträdande är en sorts moloken tystnad, oändligt vackra ökenbilder och en historia som jag nog inte riktigt begriper. En planet långt borta, en ras som människorna gör sig till herrar över och en sorts grundämne som kan få metall att lyfta. Hur det hänger ihop är det svårbegripliga - det gör det inte. Dock finns här den obligatoriska gladiatorscenen, en fantastiskt tråkig paradismiljö (som hämtad från 50-talet) och en sorts udda referenser i kläder och tankar till "Ben Hur" (möjligtvis omedvetet).

En hel del bilder på hjärnsynapser! En klarinett! Och som sagt, oändligt vackra ökenbilder, är den stora behållningen.

Call girl

Betyg: 4 monument

Sjuttiotalet slår tillbaka! Det är hög igenkänningsfaktor för oss som var med på den tiden. Miljöer och kläder är på pricken, för att inte tala om frisyrerna och skådespelaren Simon J Bergers slängiga kroppshållning. Förutom hans gestaltning av journalisten John Sandberg är det Pernilla Augusts otäcka bordellmamma Dagmar Glans och Sofia Karemyr som spelar Iris som stannar kvar i minnet. Samspelet dem emellan är mycket bra. Och otäckt.

För det är mycket obehagligt det hela, med högt uppsatta politikerna som utnyttjar väldigt unga flickor. Och som håller varandra om ryggen när de hotar att avslöjas. Vem som har makten och vem som inte har det råder det ingen tvekan om.

Och ja, visst finns de där, de verkliga personerna bakom bordellhärvan 1976 och Gejer-affären året efter (i länken finns bl a en intervju med Lennart Geijer från 1977). Men även om statsministern i filmen talar och rör sig som Olof Palme, så är det ändå inte de verkliga personerna som var med när det begav sig som visas på filmduken. Call girl är ingen dokumentär. Det är en mycket skickligt komponerad spelfilm, en intressant och väl berättad skapelse som bygger på verkliga händelser från en tid som i backspegeln ter sig både väldigt obehaglig och väldigt naiv.

Phil Spector

Betyg: 4 monument

I grunden handlar det nog om makt, om vem som i stunden har makten över någon annan. Mannen över kvinnan, kändisen över de okända, pöbeln över den anklagade. Eller kanske snarare svaghet gentemot styrka. Vem är stark och vem är svag? Det skiftar hela tiden. På så vis blir det intressant. Jag vet inte om Phil Spector är skyldig till det han senare dömdes för, det är egentligen inte det intressanta. Det intressanta är vem som är stark och vem som är svag och när förskjutningarna sker. Väl skildrat av lysande skådespelare som Al Pacino och Helen Mirren.

Som många rättegångsfilmer, mer av ett kammardrama än action. Vältalighet istället för biljakter.

Dredd

Betyg: 2 monument

Det börjar i nåd sedan följer dom efter dom efter dom. Märkligt när möjligheten att få en andra chans är den bärande idén i en film där så många dödsstraff utdelas omedelbart utan rättegång. Men det är klart hon som får en andra chans är blond och god, de andra är onda, allmänt elaka narkotikagangstrar och våldsverkare. Filmen är betydligt mer svartvit än serietidningen som ligger till förlaga. Trist, förutbestämt och inte särskilt spännande. Det enda intressanta är de röststyrda vapnen med sin fantasiammunition och att det ändå är kvinnor som för handlingen framåt - oväntat i denna värld av manlig råstyrka och dumhet.

Se hellre versionen med Sylvester Stallone!

För en handfull dollar

Betyg: 4 monument

Det spelar ingen roll hur många skott som avlossas, hur mycket dynamit som sprängs - det är ändå i blickarna det sker. Utmaningen, vänskapen, trotset, rädslan, osäkerheten - allt finns i blickarna som möts. Och kameran följer. Det är mycket snyggt och nog på något sätt tidstypiskt. Idag skulle ingen våga låta blickarna bära en hel film, i synnerhet inte en actionfilm!

Kvinnorna är viktiga och barnet. Barnets gråt vänder på något vis handlingen. Och barnets namn är... Jesus. Annars skulle jag nog säga att det är mer av gammaltestamentlighet än evangelium. Redan i Första Mosebok är blicken det som avslöjar Kain (1 Mos 4:5-6).

Fin flöjtmusik som övergår till mexikanska trumpeter samt en elegant broderad skjorta är också sådant som förhöjer värdet.

The Legend of Hercules

Betyg: 2 monument

Inledningsvis märkliga masscener i en sorts östtysk forntid, sedan mer kulisser och så kommer samma scen tillbaka på slutet men med omvända roller. Elegant? Nej, ganska fånigt och rätt futtigt. Här har stora muskler prioriterats framför gott skådespeleri och det hjälper inte hur mycket stop motion det läggs in, det blir inte mer spännande för det.

Intressant är teologin, hur grekernas gudapanteon tolkas efter nutida, något konservativ kristen teologi så att Zeus och Gud i vår tappning liknar varandra och då blir ju Herkules, som ju är Zeus son, en kristusgestalt. Det är oerhört tydligt att det är tänkt så! Intressant som fenomen, men samtidigt gör det Herkules ganska ointressant. Kristus är något annat än ett kraftpaket.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy

Betyg: 4 monument

Är det de dova färgerna, eller möjligtvis de långsamma tempot, eller är det helt enkelt sättet det är filmat? Det handlar om en stämning som doftar lika mycket sjuttiotal som tristess. En handfull män med makt inom brittisk underrättelsetjänst utövar sitt dagliga arbete samtidigt som en av dem eventuellt är en angivare. Några dör, någon bryter ihop, någon byter identitet - men känsla är att inget egentligen händer. Sjuttiotalet varar för evigt, angivaren kan vara någon annan, vardagen är grå och trist... Det är underbart skildrat! Sällan har jag mött en sådan vardagsskildring i en film som egentligen bärs av en ganska stark intrig.

Där antyds en liten öppning i slutscenens hemkomst, men samtidigt är kontorets rutiga tapet likadan oavsett vem som sitter vid bordets kortsida. Möjlig förändring, trolig konstans.

Enemy at the Gates

Betyg: 3 monument

Mycket blod, mycket död och en hel del väntan. Slaget om Stalingrad pågår, bombplanen lossar sin last, soldater tvingas till lönlösa anfall för fosterlandet, men bland skotten och ruinerna finns också plats för kärlek, vänskap, svek och försoning. Kanske handlar det om hjältemytens baksida, här speglad genom krypskyttarnas kamp? Kanske har kamrat propagandakommissarie Danilov rätt när han säger att det handlar om "klasskampens innersta väsen" när den vänlige ryske fåraherden möter den arroganta tyske adelsmannen? Själv läser jag in en tolkning av Första Samuelsboken 17:1-50, dvs berättelsen om David och Goljat.

Det är lite märkligt att se en hel stab av brittiska och amerikanska skådespelare desperat försöka se ut som ryssar, men det går förvånansvärt bra.

Frances Ha

Betyg: 2 monument

Svart-vitt och charmigt, till en början. Två tjejer som delar en lägenhet i New York. En av dem på väg in i förlagsbranschens, den andra med dansen som fokus. Eller hur är det nu med det? Det uppges vara en film om en ung kvinnas passionerade förhållande till dans. Problemet är att hon inte är särskilt passionerad och hon dansar inet särskilt bra. I och med att passionen saknas blir det helt obegripligt när hon slår igenom som koreograf. Hon har ju inte visat det minsta intresse för det, överhuvudtaget!

Lite rapp dialog stundtals, men mest klichéer och ganska ointressant efterhand.

Vi är bäst

Betyg: 2 monument

Det är tidigt åttiotal och tre tonårsflickor sitter runt ett köksbord och diskuterar Guds existens (en något tystlåten lillasyster finns också med). Clara som är den högljuddaste gudskritikern och som styr det mesta flickorna gör kan inte riktigt styra diskussionen dit hon vill och måste bryta diskussionen med ett skämt. Kan det vara så att Lukas Moodysson menar att den som har en gudstro i de tidiga tonåren kan hantera livet bättre än den som inte har det? I så fall är det en ren reklamfilm för konfirmation! Hedvig är den som bär kamraterna med både musikalisk kunskap och en sorts vardagsvisdom som gör att de faktiskt kan hålla samman bandet och vänskapen, samtidigt som de utvecklas. Och Hedvig har en tydlig kristen tro även om hon undslipper sig en svordom i slutscenerna.

Trots soundtrackets alla punklåtar är det stolpigt och långsamt och alldeles för lite av den tidsfärg som Lukas Moodysson brukar vara så bra på.

We were Soldiers

Betyg: 3 monument

Kriget som sådant står i centrum. Kaoset, de sammanbitna änkorna, Taxibilarna med dödsbud, ångesten, smärtan när kroppen trasas sönder, besluten som tas i blindo, sammanblandningen av fiende och vän, strategierna som går fel, skulden hos de överlevande, skriken från de sårade.

De är sextiotal och Vietnamkriget har precis trappats upp. Förspelet är långt så att vi ska förstå krigets mekanismer ordentligt. Först fransmän, sedan amerikaner - samma blod som spills, samma kaos. Men det är inte så effektivt som det borde. Kanske beror det på att skådespeleriet inte fängslar, de blir aldrig riktiga personer, bara just "soldater". Kanske är det meningen.

Som i många amerikanska filmer står en katolsk familjefar i centrum. Det blir intressant när den femåriga dottern utmanar pappa översten i aftonbönens heliga stund genom att inte be med i Mariabönen - istället vill hon be fritt som i mammans metodistkyrka. Jag anar att det är en nyckelscen, men jag kan inte på rak arm säga vad den låser upp.

Cyclops

Betyg: 1 monument

Kontentan kan vara att det är svårt att lära cykloper tala, men det går hjälpligt med märkligt kroppsspråk och med en del nödvändiga attiraljer till hands, t ex en fågelbur. Annars är det mest skräp, illa spelat, illa gjort, kassa kulisser, obegripligt få statister och en berättelse som har berättats så många gånger förut. Den rättrådige som blir orättfärdigt fängslad av den onde med makt, men som med kärlekens hjälp och folkets stöd störtar tyrannen. Vad sedan cyklopen har med saken att göra begriper jag inte, han stönar och vrålar mest och äter olika kroppsdelar från dem han möter.

Det lustigaste är alla bågskyttar som missar målet. Nästan varje pil går fel. Så går det när statisterna får spela alla roller, både folk och soldater.

Nej, läs om Cyklopen i Odysséen istället - så mycket mer spännande, så mycket bättre!

Lost Treasure of the Grand Canyon

Betyg: 2 monument

Arkeologer stöter på en rest av aztekfolket i en dold dal i Gran Canyon, det är 1930-tal och kampen står mellan den hårdföre hjälten med äventyrserfarenhet och den minst lika hårde, men på något sätt ändå ödmjuke, akademikern. Lite som Indiana Jones men så oerhört mycket sämre och med en bråkdel av budgeten. Illa spelat, trist dekor, futtiga statister och en knappt begriplig handling där den aztekisk guden Quetzalcóatl hostar slem och flyger ryckigt genom den glimt av himmel som den dolda dalen ger. Däremellan möter våra hjältar dumma azteker som inget hör och inget ser.

Det ända någorlunda intressanta är att Quetzalcóatl tycks ha studerat kristendomen då han vägrar att döda den som offrar sig frivilligt för kamraterna.

Påven Johanna

Betyg: 3 monument

Mycket rep och grovt tyg, en del feminism och en hel del sentimentalitet, en kärlekshistoria som kanske inte riktigt fungerar, paulusord som kastas i vredesmod och en ytterst elegant feministteologisk tolkning av 1 Mos 3 (Adam, Eva och äpplet).

Johanna tar sig hela vägen från sin lilla by och sin obarmhärtige far till påvestolen. Är det möjligt? Enligt historiker tveksamt, men skulle det ändå vara så, knappast så som det skildras i filmen. Här ryms alltför många anakronismer, särskilt i de teologiska dispyterna. Liberalteologi gentemot en modern fundamentalism i den frankiska bondbyn runt år 820. Det känns inte helt korrekt och inte heller en baptistisk dopsyn i en diskussion med påven 20 år senare.

Bäst är Johanna som sexåring, öppen, frågvis, vetgirig - så mycket ett barn fast berättarrösten talar om henne som alltför vis för sin ålder.

Captain America - The Winter Soldier

Betyg: 3 monument

Bortom all action, bortom alla stora ord om att befria mänskligheten från det onda syndikatet, bortom alla explosioner och kraschade stridsflyg så finns här olika temata som i sig är intressanta: klassresor, skuld och skam, död och uppståndelse, kosmos versus kaos, tillit och till och med en tillstymmelse till luthersk vardagstro. Det är en sorts undertext som gör filmen betydligt mer spännande än vad den är.

Kanske är det ändå intressantast att de mest centrala orden, de som avgör hela filmen är hämtade från Matteusevangeliets absolut sista vers: "Jag är med er alla dagar till tidens slut" (Matt 28:20).

Lore

Betyg: 4 monument

Det här är en Fruktansvärd film om hur barn och unga drabbas i krig. Och samtidigt är det en av de vackraste filmer jag sett på länge. Att bildspråket är så poetiskt gör den på något sätt uthärdlig, och mycket, mycket sevärd. Hannelore (Lore) är äldst i en syskonskara på fem, hennes yngsta bror är inte fyllda ett år. När Hitler är död tappar fadern SS-officeren både makten och ansiktet. Familjen lämnar hastigt sitt hem och ganska snart står barnen själva i ett öde land. De beger sig till fots tvärs igenom det sargade landskapet, till mormodern i norr. Död och ondska möter dem.

Sällan har jag sett barns utsatthet skildras så svart och naket. Lore, som är 15 år, balanserar mellan barndom och vuxenhet, mellan att vara omhändertagande och uppgiven, att förneka förintelsen och ompröva föräldrarnas nazistiska ideal. Systern Liesel elva-tolv år, otroligt fint spelad av Nele Trebs, tar även hon ett stort ansvar för småsyskonen. Yngste broderns gråt skär som knivar i mig genom hela filmen. Tvillingbröderna omkring sju år, försöker överleva genom att leka med varandra, knyta an till den som finns för dem och äta så fort de får möjlighet. Här finns hunger, rädsla, övergrepp, våld, död och ödeläggelse. Det är svårt att förstå om den som är ung kan överleva en sån här erfarenhet. Det är svårt att förstå.

Lars and the real girl

Betyg: 3 monument

Märkligt att en film om en man som har svårt med sociala relationer (Lars lider av social fobi) och beslutar att "behandla" sig själv genom att inleda en relation med en uppblåsbar sexdocka kan vara sevärd. Själva handlingen är absurd, men på något sätt lyckas Lars med hjälpa av sin läkare övertyga familj, arbetskamrater och medlemmar i den lilla församlingen att hans plastdocka är en riktig flickvän. Och för tydlighetens skull: hon är absolut ingen sexleksak för honom. I takt med att hans relation till henne blir mer och mer verklig, förändras också relationerna till de människor som finns runt honom. Se där, en mycket bra terapeutisk egenbehandling. 

Tre ord som karakteriserar denna film är "underhållning med innehåll". 

Event Horizon

Betyg: 2 monument

Måste säga från början att det var ett misstag. Hade missat genrebeteckningen och tänkte rymdfilm, men missade skräckprefixet. Jag gillar inte skräckfilmer!

Så, rymden år 2047. Ett försvunnet rymdskepp hittas utanför Neptunus, ett rymdskepp som varit genom ett svart hål och kommit tillbaka! Men egentligen handlar det om helvetet, om hur helvetet är frånvaron av godhet, hopp, möjligheter, val, empati, förlåtelse - allt det som får oss att orka leva. Lägg därtill litervis med blod, otäckt grinande ondska och exploderande rymdskepp.

Ett subtilt korstecknande inledningsvis skulle kunna leda till en intressant diskussion om tro och vetande, men det blev istället helvete och, tja... vanligt liv så som vi människor helst vill leva det, med småprat, en kopp kaffe, vänner och en uppgift. Teologi det med!

Ip Man 2

Betyg: 3 monument

Hongkong i regn. Det är tidigt femtiotal, men inte med ett ord nämns den kinesiska revolutionen som skett året före. Istället möter vi en arrogant brittisk kolonialmakt, som dock får stå till svars när räkenskaperna en gång för alla görs upp. Ip Man minns ni väl? Han överlevde precis den förra filmen och etablerar sig nu i Hongkong. Mycket slagsmål, men än mer starka känslor när en brittisk boxare förnedrar den kinesiska kampsporten och Ip Man med sin ödmjukhet måste besegra den skrävlande britten. Men det sitter hårt inne!

Mer balett än boxning. Mer kinesisk nationalism än hårdför imperialism. Mer tal om människors lika värdighet än människors lika värde. O c h ett fullkomligt underbart slut!

Safety not Guaranteed

Betyg: 3 monument

En särling strax utanför Seattle tror sig kunna resa i tiden och annonserar i lokalpressen om resesällskap. Tre udda journalister tror att detta ska kunna bli ett scoop. Kanske urtypen för det vi kallar indiefilm: udda existenser, märkliga sammanhang, vidunderligt vackra popmelodier, småtramsiga relationer men ett existentiellt pretentiöst manus.

Intressant här är formuleringen: "uppdraget handlar om misstag och ånger, men också om kärlek". I mina öron en sorts sammanfattning av luthersk teologi. Det är nog inte meningen.

Ip Man

Betyg: 3 monument

Egentligen en sorts opera, snygga kostymer, mycket dekor, häftiga känslor, väl koreograferade masscener och en ganska enkel och rätt patetisk historia. Skillnaden är att de slåss istället  för att sjunga. Det är trettiotal som går över till fyrtiotal i Kina med japansk ockupation, svält och förtryck. De japanska ockupationsstyrkorna vill bevisa att japansk Kung Fu är betydligt bättre än kinesisk. Då har de ännu inte mött Ip Man!

Bäst är scenen när arbetarna på bomullsfabriken lärt sig Kung Fu som självförsvar och övar samtidigt som de utför sina arbetssysslor - mycket snygg koreografi.

Ytterst antijapansk, nationalistisk så till den grad att det är Kina som besegrar Japan i krigsslutet. Riktigt så har jag inte lärt mig historien.

Outcast

Betyg: 2 monument

Korsriddare med stor skuldbörda söker sig till Kina och blir den som räddar kejsarens efterträdare. Känns mycket märkligt med en opiumberoende avdankad europé som lär kineser stridskonst. Den postkoloniala diskursen tycks regissören aldrig hört talas om. Men dock den feministiska, mycket malplacerat hålls ett brandtal för kvinnans rätt, men inget i filmen i övrigt säger något om det.

Här finns en vacker scen som utan ord illustrerar Psaltarens 103:e psalm; "Människans dagar är som gräset" (PS 103:15). Den scenen och den tydliga markeringen att Gud inte är en del av våldet, korsriddarnas strider till trots, är en sorts behållning. Annars är det inte så mycket som är bra. Det är synd för Nicolas Cage kan så mycket bättre än så här.

Vackra landskap dock - men det är det väl i varje film som beskriver någon form av historisk tid i Kina.

Den tunna röda linjen

Betyg: 4 monument

Egentligen handlar alla krigsfilmer om döden, min egen död och de andras - både fiendens och kamraternas. Här blir temat än tydligare då det pågår en inre monolog filmen igenom inom en av soldaterna som just berör döden och odödligheten. Där slutsatsen blir att odödligheten ligger i att våga dö, en tanke som ligger nära en modern definition av kristen tro: det som hjälper mig att orka leva och våga dö.
   Samtidigt med diskussionen om döden förs ett samtal om Gud, skapelsen och livets kontinuitet. En av de yngsta och räddaste soldaterna säger: "Det enda som är evigt är Herren och döden". Strax därefter kommer en sekvens med ansikten i landstigningsbåtarna där dödsskräcken lyser ur allas ögon. Gripande.

Vackert fotograferat, kanske alltför vackert när solen söker sig genom djungelns grönska och dess märkliga djur stannar upp i bild en kort stund.

Filmen skildrar striderna på Guadalcanal, en del av Solomonöarna i Stilla havet, under Andra världskriget.

Odödliga

Betyg: 3 monument

Norrländsk sommarnatt, grusvägar, djupa samtal om livet, taffliga bensinmacksrån och en mordbrand. Jag kan inte riktigt avgöra om det är patetiskt eller faktiskt fint. Hur som helst är det ytterst romantiskt, och det kan vi ju ha lite olika uppfattningar om. Romantiskt och existentiellt. Inledningsmeningen lyder: "Det är inte meningen att vi ska vara så här ensamma". Liv, död, ensamhet, kärlek. De stora existentiella frågorna fyller ut mellan grusvägar och sunkiga campingplatser. Upplösningen känns bekant när den väl kommer, även om jag inte kan minnas att jag sett den förut. Kanske är den alltför förutsägbar, helt enkelt.

Bäst är de båda papporna, så totalt motsatta men med samma förtvivlan, fint spelade av Mats Qviström och Torkel Petersson, samt soundtracket.

300 Rise of an Empire

Betyg: 2 monument

Äntligen står Grekland som hjältenationen, frihetens försvarare! Det kan behövas efter alla kriser och all valutaoro. Men det var ju i en annan tid! En tid när en skönlockig och något vek prins kunde förvandlas av ett bad i heliga källor till ett sorts märkligt monster från typ Studio 54, i guldsandaler, en tid då en kvinnas hämnd kunde styra en hel flotta, en tid då män var män och kvinnor var... tja, män de också...

En gräslig historia om persernas försök att erövra Grekland som slutade med slaget vid Salamis där deras flotta slutgiltigt gick förlorad. De grymma perserna står för ondska och erövring medan de egentligen lika grymma grekerna står för frihet och ädelmod. Märkligt att det kan skilja sig på den ena punkten men inte den andra? Blodet sprutar, huvuden rullar, kroppar kastas över bord, armar huggs av och det blir ganska enahanda till slut. Faktiskt riktigt tråkigt, särskilt när det sker i ultra rapid, vilket alltsomoftast sker.

Robinson Crusoe (1997)

Betyg: 2 monument

Ett ganska taffligt försök till religionsdialog vill nog ta udden av den imperialistiska grundidén om den vite mannens överhöghet. Men det hjälper inte. Inte heller den ganska svala kritiken av slaveriet. Det som hos Daniel Defoe är en sorts idédiskussion om civilisation och existens blir en trist actionfilm där exotism och europeisk överlägsenhet är illa dold. Varför ska Fredag lära sig engelska, varför lär sig inte Robinson fredags språk? Och vänskapen som väl är filmens tema är ju aldrig jämlik, Robinson är Master ända till slutscenen vad än annat de säger!

Läs boken istället, eller versionen i Illustrerade klassiker! Det här är ett pekoral, dessutom med gräslig musik.

Kvarteret Korpen

Betyg: 5 monument

Frihet eller instängdhet? Nya möjligheter eller hopplöshet? Evig fattigdom och nöd eller en ljusnande framtid? Det beror på perspektivet. Anders, den unge mannen med författardrömmar - om vi ser det som en film om honom handlar det om att bryta sig ut, våga lämna nöden och det gamla bakom sig, en film om hur friheten föds av armod i en människa. Men om det istället är en film om Anna, Anders mor, så handlar det om evigt kvinnoslit, nöd som inte försvinner, ofrihet och hopplöshet. Det är så illa att hennes uppgivenhet övergår till skam när hon inser att sonen Anders inte är bättre än hennes odugling till man. Sorgligt.

Men om vi ser "Kvarteret Korpen" och "Barnvagnen" som en sorts enhet, en samlad film om kvinnors möjligheter, då finns det hopp om annat än pojkaktiga frihetsdrömmar.

Fantastiskt skådespeleri, lysande dialog om allt från kvinnoslit till konjaksetiketter. Finast är tornseglarnas gnisslande tjut över den öppna gården i sommarhettan och flickan Ninas underbara skånska!

P.S Jag passerade förbi kvarteret Korpen varje dag under mitt först år i Malmö (det ser dock annorlunda ut idag).

Edge of tomorrow

Betyg: 2 monument

                                         Ernst Jünger 1895-1998
Lite förvånande att möta tankar av Ernst Jünger, tysk 103-årig antidemokratisk konservativ anarkist som skriver om "soldatsocialism" som ett samhällsideal, i en actionfilm från 2014. Jüngers idéer blir tydliga när fanjunkaren på påståendet "You are American" svarar "No sir, I'm from Kentucky".  Den Amerikanska federationen är en liberal konstruktion, den lokala gemenskapen är huvudsaken. Nu handlar inte filmen alls om soldatsocialism eller alternativa esoteriska samhällsfilosofier, utan om en desperat kamp mot utomjordingar som slutar i grottsystem långt under Louvren i Paris.

Det är ganska tjatigt, för en av huvudidéerna är att allt som sker upplevs igen och igen och igen med några minuters förskjutning... tills fienden slutligen besegras där djupt under Louvren.

Bäst är slutlåten "Love me again" med John Newman

Night Train to Lisbon

Betyg: 4 monument

Små saker blir viktiga, cigaretter, glasögon, en kvinnas röda kappa, en bok utgiven i mycket få exemplar. Men egentligen handlar det om mänsklighet, demokrati, rättvisa och rättfärdighet. Portugals sena nittonhundratalshistoria står i centrum med kampen mot diktaturen och förberedelser för revolutionen. Men hur det gick med dem som var med och drömde om ett annat samhälle? En fick händerna krossade i tortyren, en gick i landsflykt, en skrev boken och försvann. Så binds historien samman långt senare av en man som råkar hamna i den, för att han behöver det.

Vackert, lågmält och fint skådespeleri; Jeremy Irons, Bruno Gantz, Lena Olin, Christopher Lee...

Jazzgossen

Betyg: 4 monument

En historielektion om svenskt trettiotal med klassmotsättningar, kommunistiska agitatorer, nyrika kapitalister, Kruegerkraschen, beredskapstid, Spanska inbördeskriget, urbanisering, ljudfilmens genombrott och Hitlers maktövertagande med begynnande världskrig. Allt skildrat mot en fond av klassiska kupletter med sångare som Sigge Fürst, Karl Gerhard och Zarah Leander. Här ryms lättsinne, allvar och realism i en sorts folkhemsk kritik av högborgligheten. Men också nattklubbsmiljöer, showdans och en alldeles äkta Zorn-tavla. Intressant, men inte särskilt välspelat. Stela ansikten utan känsloyttringar, men Karl Gerhard är outstanding som sig själv. Vilken artist!

El Diablo

Betyg: 3 monument

Egentligen en berättelse om författandets vedermödor... En skollärare, en predikant, en dynamitard, en enbent smed, en hämnande indian, en författare och en revolverman söker sig på olika vägar samman för att besegra den övermäktige fienden El Diablo. Märkliga karaktärer med skilda motiv: hämnd, rättvisa, guld, äventyr. De lyckas, förstås, men alla överlever inte. Egentligen en bra historia men för mycket trams. 

Bäst är just det litterära dilemmat; om någon skriver det andra upplever. Vem är då författaren? Aktuellt med diskussionen om David Lagercrantz och Zlatan. O c h så är förstås fårskinnsbyxorna fantastiska och psalmsången SvPs 300 "O hur saligt att få vandra" där prästen leder sången från galgen!

Forward Unto Dawn

Betyg:2 monument

Till en början som en highschool-film, men med rymdkadetter och i en sorts framtid. Sedan full action med anfallande rymdmonster och robotliknande hjältar. Men egentligen är allt ett sorts minne, men jag förstod aldrig kopplingen mellan för- och efterspel och själva huvudhandlingen. Det kanske är en av flera filmer i en serie, vad vet jag? Troligtvis skulle det vara begripligare om jag såg inledningen en gång till, men det har jag inte lust med.

En sorts sovjetisk estetik, ungdomlig kärlek och en oavsiktlig referens till Jesu ord "Var inte rädd, tro bara" (Mark 5:36) är ändå de bästa ingredienserna. Resten är ganska tradigt.

Godzilla (2014)

Betyg: 2 monument

Många hus rasar, mest skyskrapor men också en hel del broar, t ex delar av Golden Gate, när kärnkraften slår tillbaka i form av uråldriga monster som livnär sig på radioaktivitet. Det är synd att de är så fula. Mest långa ben och onda ögon. Men monster är väl fula till sin natur... fast inte Godzilla. Hen är av en helt annan kaliber, mer mänsklig än de andra. Och så är det ju i slutändan också Godzilla som blir hjälten. Godzilla, havsguden som ser till att naturen/jorden är i jämvikt.

Och någonstans finns det en koppling till Odysseus som på sin hemfärd hindras av en annan havsgud;  Poseidon. Ford Brody är hela filmen igenom på väg hem men uppehålls och förs på avvägar av monster, kärnstridsspetsar och militära manövrar, allt på ett eller annat sätt kopplat till Godzilla. Intressant är också fallskärmssoldaternas bön i flygplanet innan de kastar sig ut. En sorts olycklig sammankoppling av nation och Gud.

På så vis blir det faktiskt en film som problematiserar gudsbegreppet, märkligt nog!

Seven Swords

Betyg: 3 monument

Det börjar med getter i snö, senare får vi också se kameler. Men mest är det hästar och så alla människor förstås. Vanliga bönder som skördar och oroar sig för framtiden och krigare med udda vapen och ont i sinnet. En sorts blandning av Svärdet i stenen, serietidningsestetik, Kung Fu filmer och gammal kinesisk folksaga. Till det fantastiska scenerier.

I botten en kamp mellan gott och ont, mellan liv och död, mellan rättfärdighet och orättfärdighet. Och i viss mån mellan manligt och kvinnligt. På ytan snygga stridsscener, kvasifilosofiska uttalanden och förslösad kärlek.

The Great Raid

Betyg: 3 monument

Varför är amerikanska filmare så besatta av Japanska fångläger (den här gången på Filippinerna)? Handlar det om den så tydliga klyftan mellan goda och onda? Eller är det ett enkelt sätt att skapa hjältar som också är ädla människor? Eller är det ett trauma som behöver bearbetas; att amerikanska medborgare lider nederlag, fängslas och förnedras? I de bättre filmerna problematiseras detta, så,inte här. Ändå spännande när lysgranaterna för någon minut lyser upp natten och allt blir klart som på dagen. Sedan förvirring och kaos igen.

Kulspruteknatter, granateld, bajonettstrider, ansvar, motstånd, frihet, våld, solidaritet... Intressantast är  när den amerikanske fången säger till sin fångvaktare och plågoande: "Min framtid ligger inte i dina händer". För mig en kristen tanke, dvs ingen människa äger min framtid. Framtiden ligger i Guds händer. Ett frihetsmanifest!

Barnvagnen

Betyg: 4 monument

Jag funderar över hur den här filmen skulle sett ut om den gjordes idag, kanske vore det inte möjligt. Det är så mycket en spegling av en brytningstid. Tidigt sextiotal: flytten från de trånga lägenheterna i stadens centrum ut till förortens modernitet med raka linjer och TV-soffor. Från mammans uppgivna kommentar om äktenskapet: "det var värst i början, man vänjer sig" till Britts beslut att leva ensam med sitt barn. Jag ser inte den brytningstiden nu.

Fantastiskt foto och en fin malmöskildring (även om det bara är statister och små barn som pratar skånska). Bo Wideberg och Jan Troell förstås! Bra skådespeleri, lite nervigt och inte så förutsägbart. Funderar också över symboliken i kristallkronan som Britt stjäl hem till sig och pelikanen som hon söker upp för att få tröst och bli road av. Kristus? Pelikanen är en gammal kristussymbol, men Kristus som den som roar..? Och kristallkronan med sina facetter av ljus, sin tyngd och sin ålderdomlighet...

The Way

Betyg: 3 monument

Sorg, bön, försoning... och ganska tråkiga landskap. Frågor ställs utan att få explicita svar: Varför ska jag be? Varför ska jag vandra pilgrimsleden till Santiago de Compostela? Varför ser livet ut som det gör?

Vi får följa några människor, var och en med sin börda, som möts på pilgrimsleden - någon går sammanbitet, motvilligt, någon annan kommer inte därifrån, en tredje pratar för mycket... Ändå möts de som en sorts människor. Det är fint och skulle kunna vara förfärligt smörigt, men det realistiska fotot och berättandet räddar filmen. Landskapen är ganska trista, människorna är inte så snygga och de tillfällen då de samlas runt de dukade borden utomhus i motljuset och vinet glöder i de fyllda glasen slutar det i katastrof och förnedring. Det är bra. Allra bäst är referenserna till James Taylor och soundtracket. Dansen med romerna och historien om den stulna ryggsäcken hade jag däremot helt kunnat vara utan.

De allra första kristna kallades "de som vandrar på vägen" - det ligger något i det. Kristen tro som en realistisk tolkning av livet och livets möjligheter med ett vackert slut i försoning. Se där ett tema!

Mike Bassett: England Manager

Betyg: 3 monument

Från handhavandet av tekannan och de ständigt återkommande löjligt små tekopparna till det smått arroganta mumlet i styrelserummet är det djupt brittiskt. Historien är en mockumentär om Mike Bassett som blir utsedd till förbundskapten för det Engelska fotbollslandslaget, en uppgift ingen annan vill ha och som han knappast är kvalificerad för. Han kan varken hantera spelarna, styrelsen eller pressen - men han kan citera Rudyard Kipling som ingen annan och lyckas mot alla odds lotsa laget genom VM i Brasilien och hälsas vid hemkomsten som hjälte. En fin illustration av Jesus ord "så ska de sista bli först" (Matt 20:16).

Egentligen är det en lite sorglig film om nederlag och misslyckanden, men samtidigt riktigt rolig. Bäst är reportern som följer Mike Bassett genom hela filmen och mycket allvarligt och seriöst ställer sina frågor - och utan att blinka tar emot Mikes beskrivning av sin far: "My dad, he was like a father figure to me".

Det lär finnas en uppföljare...

Aeon Flux

Betyg: 3 monument

                                          Barnamorden i Betlehem 

Ganska snygg story, snygga kläder och ännu snyggare scenerier med fallande körsbärsblom och ursnygga modernistiska byggnader. Året är 2415 och allt tycks vara bra som i den bästa av världar. Till och med döden är i princip besegrad. Men det finns ett motstånd och en grym sanning. Den officiella sanningen utmanas av påståendet "Jag vill känna hur det är att vara människa". Det som sedan följer är en sorts mänsklighetsmodellering, med kärlek, oberoende och identitetsfrågor som huvudingredienser. Sedan blir det mer strider och akrobatiska slagsmål och mer strider. Slutligen skapas världen på nytt, nu med verkligt mänskligt liv som mål. Ganska fint, mycket existentiellt, på gränsen till religiöst, men utan gudar. Dock bibliskt med referens till Matteus 2:16-17, berättelsen om kung Herodes och barnamorden i Betlehem med eko av 2 Mos 1:15-22.

Sammanfattas i: döden är livets förutsättning.

Parallels

Betyg: 1 monument

Realism och science fiction hör inte gärna ihop. Tyvärr har de satts samman här. Illa spelat, trist miljö och en sorts obegripligt historia om parallella världar som egentligen aldrig får någon förklaring eller egentligt slut. Det är nog meningen, men det hjälper inte. Det blir oerhört trist och ointressant. Det enda egentligen intressanta är graffitin i "byggnaden", den tidsmaskin som rör sig mellan världarna. Här finns noteringar om världar som slutat existera eller som är värda besök. Där fungerar realismen på något vis.

Terminator - Salvation

Betyg: 2 monument
 
Det är enkelt att tänka sig John Connor som en kristusgestalt (JC = Jesus Christ) genom alla Terminatorfilmerna, och det troliga är väl att vi ska tänka så. Men det blir en märklig teologi när det är kristusgestalten som blir räddad av den som i spelet får representera Människan, Marcus Wright, som "föds" ur gyttjan ("då formade Herren Gud människan av jord från marken" 1Mos 2:7) och som hela tiden brottas med sin mänskliga identitet. Omvända roller helt enkelt, inte teologi, utan en sorts humanism. Frälsaren gör allt för att vara människa och blir det först när han offrar sig för någon annan. Se där, en djupt kristen idé iallafall!

I övrigt några snygga robotar, många explosioner - det brinner i stort sett någonstans i varje scen och en hel del maskinvåld. Lite tröttsamt till slut.

The Battle of Red Cliff

Betyg: 4 monument

Vi befinner oss långt bak i historien - i Han-dynastin sista år - enligt berättarrösten på 200-talet. Tycks då lite udda med armborst och fotbollsspel, men kineserna var tidiga med mycket. Det är vackert filmat, fantastiska hattar och truppformationer i ett sagolikt flodlandskap. Mycket våld i motljus och kärva kampsportshjältar som lika gärna skriver poesi och dricker te enligt all ceremoniel som med bara händerna välter hästar och slår ner kohorter av fiendesoldater. Kampen står mellan de som värnar kultur, civilisation och civilsamhälle och de som drivs av maktbegär. Den uppdelningen känns lite modern och tillrättalagd, men annars bleve det väl ingen film.

Intressantast är ormmolnen och hur meteorologi och stridstaktik går hand i hand och den fantastiska parallellen till "duelling banjos" fast med kinesiska cittror (guzheng).

Timmen noll

Betyg: 3 monument 

Om svarta hål, antimateria och krökta rum, eller mest om helikoptrar, stridsflygplan och hangarfartyg. Men egentligen en enkel historia om att vi inte kan ändra historien, eller? Hangarfartyget USS Nimitz med Kirk Douglas som kapten (bara det!) råkar in i en tidsstorm och flyttas från 1979 tillbaka till den 6 december 1941, dagen före japanernas anfall mot Pearl Harbor. Striden står dock aldrig mellan hangarfartygets stridsflygplan och de japanska angriparna utan mellan de som vill förändra historien och de som menar att vi inte kan det. Det är små subtila handlingar som gör det möjligt att agera utan att påverka utgången - förutom det att just när de är beredda att faktiskt slå tillbaka japanerna så dyker tidsstormen upp igen och kaptenen tvingas kalla tillbaka alla stridande enheter. Inte så subtilt...

Rätt intressant som idé, tämligen spännande och en del snygga 70-tals mustascher!

Every face has a name

Betyg: 4 monument

Så olik den kan vara; en livshistoria. Någon vill knappt kännas vid den medan någon annan minns och fyller rösten med minnen. Några av de krigsflyktingar som kom till Malmö direkt efter kriget, då koncentrationslägren befriades, får namn och berättelser. Gamla ögon söker i den journalfilm som filmen utgår från efter något bekant ansikte. Någon känner igen sin mor, någon sina vänner och flera ser sig själva som barn. Känslostarkt och vackert. Världen över får vi möta ansikten som passerar förbi på journalfilmen tagen för exakt 70 år sedan; den 28 april 1945. Fascinerande research!

Hesekiel skriver om hur en flykting ska berätta om det fruktansvärda "Inför flyktingen skall din tungas band lösas, du skall tala och inte längre vara stum" (Hes 24:27). På något sätt är det väl vad som sker, särskilt när flyktingarna är de som i sjöodugliga båtar anländer över Medelhavet till Sicilien och en oviss framtid. Hoppas någon om sjuttio år följer deras väg i världen. Magnus Gertten talar och talar väl om det ytterst och innerst mänskliga. Lyssna, du med, med både öron och ögon!

Jag har älskat dig så länge

Betyg: 4 monument

I en scen betraktar huvudpersonen Juliette (Kristen Scott Thomas) noga de sörjande ansiktena i den här målningen av den franske konstnären Émile Friant (1863-1932). Både målningen och hennes betraktande av den berättar något om hennes liv. När filmen börjar vet vi inte mycket om henne, mer än att hon nyss blivit frigiven från fängelse och att hon ha en syster (Léa) som öppnat sitt hem för henne. I systerns hem finns de två adopterade barnen, maken och svärfadern, vilka alla blir viktiga personer för Juliette. I det här samtidigt vardagliga och extraordinära dramat finns också en del andra människor runt Juliette; socialarbetare och arbetsgivare samt systerns vänner och arbetskamrater. De är viktiga. Hynek Pallas uppehåller sig i sin recension kring detta tema, dvs hur man kan återvända till samhället efter ett långt fängelsestraff.

Den äldsta systerdottern är särskilt betydelsefull i Juliettes nya liv. Barnet öppnar för detta genom att omedelbart när de träffas berätta för mostern att hon har en dock-kyrkogård. Hon hatar nämligen dockor. Så fort hon får en ny begraver hon den direkt i en resväska hon förvarar under sin säng. Istället för att leka med dockor övar Juliette och systerdottern piano tillsammans och tränar sig i tillit. Den här filmen blir till genom relationerna mellan människorna. I scenen på konstmuseet möter Juliette en av Léas arbetskamrater och han har fastnat för en annan av Friants målningar, som berättar något om hans historia.

Into the woods

Betyg: 2 monument

Inte så osökt kommer jag att tänka på en gammal sång med Norrbottens järn som jag lyssnade på i slutet av 1970-talet. Konserverad gröt, heter den, och texten lyder: Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt. Det måste vara reklamen, tänker jag, som gör att den här konserverade gröten (=smörjan) får ta plats på biograferna. Och vem kom på idén att göra en ny saga genom att blanda sagorna om Askungen, Rödluvan, Rapunzel och Jack och bönstängeln. Svårt att begripa.

Två saker kan trots allt sägas till den här dåliga filmens fördel. Det ena är att musikalmusiken inte är så tokig i sin genre, men den går det ju att lyssna på utan att se den drygt två timmar för långa filmen, och det andra är skådespelaren Daniel Huttlestone som spelar Jack.

Thor - The dark World

Betyg: 2 monument

Brödrakonflikten känns igen från Bibelns berättelse om Esau och Jakob (1 Mosebok 25:19 - 33:16), men det är mer Loke som ikläder sig Jakobs roll och Thor Esaus. Det är i sig intressant, inte minst i slutscenen där välsignelse ges, liksom i bibelberättelsen. Annars är det som att se Sagan om ringen fast med lasereffekter; svärd som svingas i strid, alvöron och kärva män som talar enstavigt, uppblandat med lasergevär och rymdskepp (här talas till och med alviska, men troligtvis en annan dialekt). Dock är storyn för tunn, så det blir ganska tråkigt. Roligast är berättelsen i realtid i London där hela universum bryter samman över Greenwich (av alla platser) och en smått galen Stellan Skarsgård i kalsonger räddar alltihop.

Äventyraren Thomas Crown (1968)

Betyg: 2 monument

Pengar, makt och brottslighet är tre kategorier eller etiketter som jag saknar när jag skriver om den här filmen. Två andra är "sömn-piller" och "förlegad kvinnosyn". Även ord som experimentellt foto kan användas för att beskriva den här rullen. När filmrutan delar upp sig i smårutor för femtielfte gången suckar 2010-talets filmälskare och tänker att begreppet "kill your darlings" nog inte var uppfunnet 1968.

Men det är snygga miljöer och kläder á la Mad Men och Faye Dunaways håruppsättningar är rent makalösa. Är det hennes eget hår alltihop, eller bär hon postisch enligt högsta mode på slutet av 1960-talet? Steve McQueens blå ögon är det heller inget fel på. Och deras superlånga kyss pågår verkligen mycket länge, nästan en minut. Jag vet inte om jag vågar ge "uppföljaren" med samma titel från 1999 en chans. Där är det Pierce Brosnan som spelar äventyraren.

Letters from Iwo Jima

Betyg: 4 monument

Som pojke läste jag ofta små tecknade serier om Andra världskriget, sådana där tyskarna sa Achtung och japanerna Banzai, medan alla hjältar tillhörde de allierade och sa Allright. Jag minns att en av dem hette "Slaget om Iwo Jima". Så på något vis känner jag igen mig, samtidigt är det en helt annan berättelse. En berättelse om förlorarna, hela filmen är skildrad ur de japanska soldaternas perspektiv, snyggt gjort av Clint Eastwood.

Det fina är att människan bakom fienden blir tydlig, att "förrädarna" blir hjältar och att mitt i krigets grymhet visas mänskliga ansikten. Grymt, sorgligt, nästan bara gråtoner - förutom granatelden som lyser desto starkare. Otäckast är nog barnkörens hyllning genom radion till de soldater som inte har något annat att möta förutom nederlag och död. Nationalismens absurditet!

Apocalypto

Betyg: 3 monument

Vad är det som gör att en film hör till en särskild kulturkrets? Här har vi en film som utspelar sig i mayakulturens centralamerika dagarna innan européerna anländer. Alla skådespelare talar ett gammalt mayaspråk och centrum i filmen är mayakulturens ceremoniella offerkult. Jag såg den dessutom helt utan textremsa, vilket skapade ett visst främlingskap. Ändå är det helt igenom en amerikansk film, regisserad av Mel Gibson. Hjältens by attackeras av slavjägare som söker människor att lägga på översteprästens offeraltare. Som i värsta tintinalbumet räddas han av en solförmörkelse och springer med spjut och pilar genom kroppen hela vägen tillbaka till byn för att rädda sin kvinna och deras barn. Under tiden har han på olika sätt ihjäl sina förföljare en efter en...

Mycket blodigt, fantastiska huvudprydnader och ansiktsutsmyckningar. Men bäst är nog ändå djurlivet. Det är inte så många filmer som börjar med en tapir och sedan fortsätter med vrålapor, pantrar, ormar, arapapegojor och pilgiftsgrodor.

Peter's Friends

Betyg: 4 monument

Stundtals fånigt, men ändå så varmt och vänligt som bara brittiska filmer kan vara. Peter bjuder ut sina gamla studentkamrater som han inte sett på tio år till det lantgods han nyligen ärvt. Vi möter dem var för sig på väg till Peters lantställe; cynikern, romantikern, den oroliga, den utlevande... Så strålar de samman och deras respektive karaktärsdrag blir till en början övertydliga. Men så utvecklas relationerna, sanningar tränger fram, sårbarhet visas och positionerna förändras. Det är snyggt och vackert gjort. Bakom den glättiga fasaden handlar det om försoning och sorg och skam, saknad och död - livet ställt på sin spets.

Bäst är ändå att få se Kenneth Branagh, Emma Thompson och Stephen Fry i sina unga år. Och soundtracket förstås, finfina 90-tals hits!