Palme

Betyg: 4 monument

Det är många oknäppta överrockar, många cigaretter, många intensiva blickar och förvånansvärt många stunder med barnen. Allt detta är väl en del av moderniteten, för det är filmens egentliga tema (liksom i Henrik Berggrens palmebiografi "Underbara dagar framför oss" som filmen bygger på). Modernitet, men också människovärde. Människans rätt att vara människa, fri från förtryck och jämställd med andra i ett modernt samhälle. I grunden en mycket kristen tanke, Kristendomen som trots allt bär på en stor potential för det moderna, dvs utveckling, framsteg, möjligheter och en grundläggande syn på människan som okränkbar.

Vackrast är Olof Palmes försvar av transportarbetarbasen Hans Ericson när han hängs ut av pressen för sin spanienresa: "När alla ropar korsfäst, korsfäst kan man inte ropa med pöbeln. Jag försvarar inte vad han gjort, men han är en skröplig människa precis som vi andra." Ett mycket kristet uttalande. Jesus säger i Johannesevangeliet: "den av er som är fri från synd skall kasta första stenen..." (Joh 8:7) Jag minns själv hur vi hånade Hans Ericson i min ungdom, det kastades en del sten då...

Tystnaden i salongen är påtaglig när de sista eftertexterna rullat färdigt, ingen tycks vilja gå därifrån. Det är gripande i sig.

Kika

Betyg: 4 monument

Kika är en film av Pedro Almodóvar som jag inte har sett tidigare. Men jag blir förförd. Den har, trots sina våldsamheter, en lätthet som inte är innehållslös. Kika är en godtrogen och levnadsglad kvinna som först gör mig irriterad med sin barnsliga röst och sitt utstuderade sätt. Men vartefter filmen fortskrider blir jag mer och mer imponerad av hennes person. Hon är den enda ärliga människan, och det är kanske därför hon blir skändligen utnyttjad. Trots detta går honmed högburet huvud mot nya mål i livet. Men innan dess blir hon lurad av i princip alla omkring henne och indragen i sin pojkväns styvfars skumma affärer, som visar sig vara betydligt mer grymma och otäckare än vad vi från början kunnat föreställa oss. Kika är en snygg film. Full av läckra scenografier och kläder - förutom Kikas klänningar så gillar jag Ramóns 90-talsskjortor. Musiken är bra och de utflippade tv-inslagen har en slags inbyggd absurd realism. Och den väcker frågor om bl a makt och mod och ärlighet. En klart bra och sevärd film. Det är ju också ganska humoristiskt att huvudpersonens namn på svenska betyder "titta i smyg" samtidigt som en voyeur spelar en betydelsefull roll i detta kammarspel.

Tala med henne

Betyg: 5 monmuent

Jag har svårt att tänka mig en film som på ett mer komplext sätt ställer frågan om människovärde och integritet på sin spets. Det är oerhört intressant att se om denna välgjorda och mycket intressanta film, och vore det så att jag undervisade om etiska frågor inom sjukvården så skulle jag använda Tala med henne i min undervisning. Här finns alla de svåra frågorna, men inga enkla svar. Istället tvingas vi se när Benigno masserar den medvetslösa Alicia lår på ett alltför intimt sätt samtidigt som han talar med henne om allt det hon tyckte om när hon levde ett aktivit och medvetet liv. Det är svårt att tycka illa om Benigno, och frågan är vad han egentligen gör för fel? På vilket sätt kränker vi en annan människas integritet?

Filmen kretsar kring de två kvinnorna Alicia och Lydia, som båda hamnar i koma, och de två männen, Benigno och Marco, som fascineras av dem. Men det finns många olika berättelser. Det är också historien om Marco och hans dragning till människor med mörka hemligheter. Och om tjurfäktaren Lydias desperation. Och om Benignos isolerade liv och hans kärlek till Alicia. Och om dansen (Geraldine Chaplin spelar f ö en magnifik danslärare). Och om livet och kärleken och livets stora frågor. Och om människans förmågan till medkänsla och sorg. Många tårar är det. Dessutom är det en oerhört vacker film. Vackert foto, vackra bilder.

Inledningen i Tala med henne är efter det att jag har sett Win Wenders fantastiska film om dansaren Pina Bausch ännu bättre än jag tyckte den var första gången. Benigno och Marco möts nämligen just när de ser en dansföreställning av och med Pina Bausch. Förutom dans, tjurfäktning och livets stora frågor finns också en fanatstiskt vacker scen där Caetano Veloso sjunger Cucurrucucu paloma. Observera, att i det youtube-klippet som jag har länkat till så framställs filmen som en kärlekshistoria mellan en man och en kvinna, vilket förstås är en alltför enkel beskrivníng av den här fantastiska filmen.

The future

Betyg: 3 monument

Jag tyckte om Me and you and everyone we know (2005) av Miranda July. Den här filmen av henne är inte lika rolig och har ett mycket allvarligare anslag. Det är en fin film, men lite tråkig. Men nånstans i mitten börjar jag se den som en dansföreställning snarare än en film. Och då händer något. Jag förstår att det Miranda July vill skildra är ett inre tillstånd. Rädslan för framtiden och för att leva sitt liv fullt ut. Rädslan för att stelna i en relation och samtidigt rädslan för att ge sig hän i en relation. Stora frågor som vad gör vi med våra liv och vad är egentligen meningen med alltihop skildras på ett tafatt, ömt och väldigt berörande sätt.

Starkast intryck gör en scen där Sophie, spelad och dansad av Miranda July själv, kryper in i f d pojkvännens gula t-shirt (och då menar jag verkligen kryper in i, dvs gömmer sig i den som i ett litet bo) och dansar hela sin vilsenhet i livet.Det är särtsamt, humoristiskt och vackert på samma gång. Och kanske skulle filmen vunnit på fler scener som den här? Nu finns istället en fiktiv talande katt med under hela filmen, vilket mest är tramsigt och svårbegripligt.

Den siste mammuten

Betyg: 2 monument

Låt mig erkänna det från början, jag är tveksam till det höga betyget 2 monument. Men The Guardian gav faktiskt den här kalkonrullen 4 av 5 stjärnor. Ganska obegripligt, men också lite intressant. Vad tyckte den recensenten var så bra med filmen? Jag läser recensionen med stor behållning, och inser att det finns kvaliteter som jag inte sett. Men höja betyget? Nej, det är redan för högt.

Det jag tyckte om, och som gör att den faktiskt får 2 monument och inte bara 1, är skildringen av den helgalna brorsdottern med sina fasansfulla konstverk. Hon är inte bara galen utan också levnadsglad och omtänksam. Ett fint porträtt av en människa med en avvikande personlighet, som inte främst gestaltas som psykiskt sjuk utan som en medmänniska med kärleksfulla egenskaper. Och jag gillar också en sekvens av någon sorts absurd mindfulness, där brorsdottern spelar en viktig roll, som är förlösande för Mammutens självkänsla och välbefinnande.

Ja, jag inser att det inte låter riktigt klokt. Men jag tror inte att det här är en riktigt klok film. Den ter sig inledningsvis realistisk, men blir mer och mer skruvad och absurd vartefter resan med den gamle motorcykeln (Mammuten) pågår. Men egentligen är det Gerard Depardieus nyligen pensionerade slaktare som är själva mammuten. Stor och känslomässigt nedisad som ett förhistoriskt elefantdjur. Förresten är hans hustru i filmen, spelad av Yolande Moreau (som även gjorde Séraphine), faktiskt mycket bra!

Barbara

Betyg: 4 monument

Det handlar om frihet, inte så mycket frihet från som frihet till. Inte friheten att få slippa - att till exempel inte arbeta och bara leva som någons hustru - utan friheten i att i sitt arbete kunna förändra människors livsvillkor trots allt motstånd. Inte friheten att få välja vem som är ond och vem som är god, utan friheten i att ta emot de människor som faktiskt kommer i ens väg. Jag menar att det är en variant av en kristen människas frihet. Ansvar och frihet som följer varandra så tätt ihop.

Det är en stillsamt filmad film, där mycket sker i ansiktena på huvudpersonerna. Deras slutna hårdhet krackelerar under filmens gång, och öppenheten i slutscenens ansikten stannar kvar hos mig.

Mycket cyklande i motvind, trista östtyska lägenheter och sjukhusluncher. Bra!

Princess

Betyg: 3 monument

Utnyttjade barn, utnyttjade människor. Pornografi, pengar och droger. Det är en gräslig historia om August som hämnas sin systers död inom porrindustrin. Värst av allt är att systerns femåriga dotter Mia blir hans följeslagare, en lillgammal, sexualiserad nemesis. August drivs av hat och skuldkänslor och hans hämnd blir fruktansvärd, mycket värre än han tänkt sig.

Filmen skulle inte ha kunnat göras om den inte var animerad, det gör våldet och grymheterna möjliga att ta del av. Och filmen skulle nog inte vara lika intressant om inte August var präst. Prästkragen i de inledande scenerna är inte bara en snygg grafisk effekt, utan den fördjupar filmens moraliska diskussion om hämnd, våld, hat och skuld. När August gått i en fälla och ställs inför beväpnade gangsters parafraserar han Jesu ord på korset "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Mark 15:34). När blodbadet är över kanske det är så att Gud faktiskt övergivit honom. På så vis blir hämnden möjlig...

Det är en effektivt driven berättelse med spännande blandning av animation och skakiga videofilmer. Men slutets försoningsscen ger mest en fadd bismak i munnen.

Searching for Sugarman

Betyg: 5 monument

Vilken är en människas egentliga identitet? Drömmen som en gång fanns, det som borde ha blivit eller det som faktiskt blev? Filmen om Sixto Rodriguez kunde ha blivit en sorgesång över det som aldrig blev, kanske inte så mycket över förlorade drömmar som över det som borde ha blivit, öven den uteblivna succén, över berömmelsen som aldrig kom. Istället är det ett finstämt porträtt över en människa som tycks fullt nöjd med ett liv som grovarbetare i Downtown Detroit.

Det märkliga är nog inte att han utan att veta om det blivit superstar i Sydafrika, utan det märkliga är hans ödmjukhet inför livet. Utan bitterhet kan han se tillbaka på sitt liv som grovarbetare, när det hade kunnat vara något helt annat. När hans fans tagit för givet att han varit död sedan länge blir turnén i Sydafrika 1998 en uppståndelseturné och det finns något mycket evangeliskt över både honom och berättelsen om hans liv.

Bäst är arbetskamraten från byggfirman som oerhört poetiskt beskriver en konstnär i arbete när han berättar om Rodriguez dagliga slit som rivningsarbetare. Vad ska man med berömmelse till när man kan bära ner ett kylskåp från tredje våning iklädd frack!

Catwoman

Betyg: 1 monument

Kan det vara en sorts feministisk film? Här finns ju en kvinnlig actionhjälte, en kvinnlig skurk och töntiga manliga stafflagefigurer? Nej, det är för mycket av new-age filosofi om att vara sann mot sig själv och det är mycket tveksamt om Halle Berry i sin tajta läderdräkt bekämpar skönhetsindustrin av ideoligiska skäl, för sina medsystrars skull.

Det är från början en alltför uppenbar historia och den är minst lika illa spelad som den är skriven.Till och med katterna spelar illa. Bäst är introt under förtexterna, trist bara att det visar sig vara ett klipp ur filmen. Stod bättre för sig själv.