Prospero´s Books

Betyg: 3 monument

Det är fantastiskt, en fest för ögat där varje bild är överfull av symboler och detaljer. Vackert och märkligt. Peter Greenaway har filmat Shakespeares Stormen. Då kan det knappast bli på annat sätt än så här. På ön där Prospero lever efter den påtvingade exilen från furstetiteln i Milano levs ett liv nära naturkrafterna och det ursprungliga - jag gissar att det är därför som samtliga skådespelare och statister, förutom de namngivna karaktärerna, filmen igenom är nakna. En symbolik som kan kännas lite ansträngd, möjligtvis spektakulär, men jag vänjer mig och följer kroppar i alla storlekar och färger och fascineras.

Alla detaljer, alla färger och rörelser gör att det är svårt att följa texten. Men efter ett tag släpper jag ordens betydelse, lyssnar mer till ljuden och inser att det jag ser mer är en balett än en film. En sorts totalföreställning av ljud, ljus, rörelse, poesi och tidig digital filmkonst (från 1991). Då blir det mer fascinerande - men ändå för mycket av allt.

Det är också svårt att begripa slutscenerna där Prospero kastar alla sina böcker, all sin kunskap, allt sitt samlade vetande om världen, i havet. Varför det? Kan inte kunskapen, spekulationerna få plats i den civiliserade världen? Är det en sorts omvänd berättelse om kunskapens träd?

Bunraku

Betyg: 1 monument

En okänd man stiger av tåget i en sorts framtid, det gör också en samuraj. Sedan blir det ganska mycket slagsmål. Först dem emellan, sedan de mot resten. I bakgrunden pågår någon sorts revolution, eller i alla fall ett arbetaruppror - men exakt vad det går ut på vet vi inte. Superskurken har dreads, hugger ved och försöker vara filosofisk - det går ganska dåligt. Allt är som en sorts operett, men utan musik. Kanske är det inte slagsmål utan dans vi ser, men koreografin blir inte bättre för det! Det är teatralt, stolpigt, klichéartat, platt och ganska ointressant.

Det är ingen förlust att du inte sett den här filmen - fortsätt med det!

Daredevil

Betyg: 2 monument

Hämnd är ledmotivet. Hämnd för pappans förnedring och död. Rättvisa ska skipas, hämnden ska få ha sin gång. Men det är inte riktigt så enkelt. I den katolska kyrkans biktbås säger prästen något annat och Matthew, som om nätterna blir den rättfärdiga hämnaren Daredevil, måste fundera över vem som är ond och vem som är god. Den avgörande repliken fäller han i en sliten trappuppgång till en livrädd pojke: "But I´m the good guy" - hur ska pojken kunna begripa det?

Det skulle kunna bli en intressant film om hämnd, skuld, våld och försoning - men det handlar nästan uteslutande om hämnd och våld. Ganska tråkigt och med världshistoriens säkert fånigaste filmslagsmål (när Matthew, som är blind, möter Elektra som är kampsportstränad sedan barnsben på en lekplats i centrala New York). Den katolska miljön till trots blir det inte en berättelse om något annat än just hämnd.

Det märkligaste - och en ganska häftig effekt - är att Matthew kan se i regnet med hjälp av ultraljudvågor som möter regndropparna. Kul idé!

Glengarry Glen Ross

Betyg: 4 monument

Sårbara män, sårade män, förbannade, triumferande, förödmjukade, förtvivlade män... Enbart män. Kvinnorna är någonannanstans, knappt hemma - för hem tycks egentligen inte existera. Det som existerar är kontoret, arbetet, säljandet, konkurrensen... Vem säljer bäst den här veckan? Livet hänger på hur det går med försäljningen. Allt är tillåtet; lögn, mutor, svek, förräderi - bara man ökar försäljningen.

Det är förfärligt, förtvivlat och fullkomligt perforerat av svordomar. Sällan har väl kapitalismens själ skildrats så brutalt. Det är grymt och det är oerhört välspelat - ett kammardrama där utvägarna är lika tomma som möjligheterna. Inte så märkligt att pjäsen filmen bygger på vann Pulitzer-priset 1984, och Jack Lemmon vann pris för sin roll på premiären i Venedig.

Det märkliga är att jag inte alls begriper vad jobbet går ut på! Att sälja land, javisst, men hur då och på vilka villkor och till vem? Och varför skulle någon vilja köpa? Också där avslöjar sig kapitalismen!

Norwegian wood

Betyg: 4 monument

Jag vet inte om jag tycker om Norwegian Wood egentligen. Men jag tycker att det är en otroligt vacker film. Både scenerna inomhus och i naturen är undersköna. Dessutom är det en bra skildring av hur svårt det är att leva nära någon som drabbats av en psykisk sjukdom. Hur lite man förstår av den människans värld när man tolkar världen utifrån sina egna mer vanligt förekommande föreställningar.

Ändå är det något som jag inte kan skaka av mig, trots att det gått lång tid sedan jag såg den här filmen. Det är hur den kretsar kring den unge manlige huvudpersonen Toru Watanabes kärleksaffärer med yngre och äldre kvinnor. Det är många han förför genom filmen, eller som han blir förförd av. Men allt sker, förstås, ur hans perspektiv. På något sätt känns det lite gubbsjukt. Min dotter, som har läst boken, berättar att i den är det den äldre författaren Toru Watanabe som minns sin studenttid i 1960-talets Tokyo, och det därmed finns ett djup i boken som filmen saknar. Tror jag ska läsa den. Och kanske se filmen en gång till. För en sevärd film är det verkligen.

UFO in her eyes

Betyg: 3 monument

Regissören säger att vi kan se hennes film som en saga, om vi vill. Det är en ganska grym film, och ser man den som en saga kanske det känns lite bättre. Och visst är slutscenen som en saga, eller science fiction-film, när det hembyggda UFO:t bestående av stora plastbubblor far iväg mot rymden som den värsta Noaks ark. Men jag tänker mer att det här är en film som visar verkligheten, fast jag vet väldigt lite om verkligheten i Kina idag. Däremot vet jag att möten mellan olika kulturer sällan sker friktionsfritt. Och jag vet också att starka kvinnor som går sin egen väg inte alltid ses med blida ögon, och ibland t o m blir trakasserade.

Med ett par veckors distans framstår UFO in her eyes som en betydligt bättre film än den var när jag såg den på Göteborgs filmfestival. Kanske för att sagor alltid berättar mer om verkligheten än man tror?

Howl

Betyg: 2 monument

Poesi som borde vrålas, gråtas, skrattas fram får inget egentligt liv. Istället märkligt dåliga animationer som inte tillför någonting. Viss stringens i domstolsscenerna, annars löst prat och illa läst poesi. Synd, för Allen Ginsberg är spännande, både som poet och person. Hela processen mot "Howl", att den åtalades för osedlighet och obscenitet - och friades vid utgivning 1957 är en del av litteraturhistorien men det blir inte särskilt levande, förutom själva slutpläderingen som är vacker i sig.

Bäst är Allen Ginsberg själv när han sjunger under eftertexten.

Kung Fu Panda, 2

Betyg: 3 monument

Det finns många teman i den här filmen. Ett av dem är teamarbete. Ett annat är adoptivbarnets sökande efter sitt ursprung. Ytterligare ett är Hämnden. Egentligen skulle jag vilja vara så där vuxet tråkig så att jag inte alls kunde se någon charm eller mening med den här filmen. Men så är det inte. Jag gillar animerade filmer, och jag gillar Kung Fu Panda 2. Det finns betydligt sämre filmer för barn, och för vuxna också. Eller vad tycker ni som läser den här bloggen (och som troligen är ganska vuxna)?

True grit (2010)

Betyg: 4 monument

Utan några som helst förväntningar ser jag bröderna Coens True Grit. Western har nämligen aldrig varit en genre som tilltalat mig särskilt mycket. Men True Grit har inte bara en äkta westerns alla ingredienser - det karga landskapet, de skarpladdade skjutvapnen, de snabbspringande hästarna, de vidbrättade hattarna, den stora ensamheten och den obegripliga dialekten - det är också en film om den lilla människans stora hämnd. Dessutom är Jeff Bridges strålande som den både bittre och omtänksamme gamle sheriffen Rooster Cogburn.

Det är också en otroligt vacker film om ett otroligt sorgligt och ensamt liv. Orden hämnden är ljuv passar dåligt här men vägen till hämnden, dvs bröderna Coens version av True Grit, är en oerhört ljuv filmupplevelse. Och efter att ha sett denna står nu True Grit från 1969, med John Wayne i rollen som Rooster Cogburn, högt upp på min önskelista över filmer att se.

Tomboy

Betyg: 3 monument

Är hon en pojke? Är han en flicka? Är frågan överhuvudtaget intressant? Laure flyttar in i ett nytt bostadområde och väljer - kanske i en stund av plötsligt ingivelse, eller så är det ett mer medvetet val - att presentera sig som Michael. Det fungerar bra. Inga av de andra barnen på gården funderar särskilt över det. Men hur ska lillasyster kunna hantera det, eller mamma och pappa och hur ska det gå när skolan börjar om ett par veckor? De frågorna får helt enkelt vänta på sina svar...

Det är rörande och spännande och ganska vardagligt med skildringen av barnens lekar under sommarens sista veckor. Här ligger filmens styrka, i skildringen av barnen och deras samspel - som vore det en dokumentärfilm om ett hyreshus i Frankrike. Ändå tycker jag att filmen inte riktigt växer ur den trånga gården, det blir inte så allmängiltigt som frågan om kön och person skulle kunna bli.

Bäst är lillasyster, både allvarlig och smittsamt skrattande.

Faust

Betyg: 4 monument

Storslaget, vackert, märkligt, drömskt. Ändå realistiskt på något vis i skildringen av människornas brutala levnadsvillkor. Dr Faust dissikerar kroppar som hämtats från kyrkogården. Tillsammans med sin assistent letar han efter själen i kropparna, men finner den inte - sitter den kanske i fötterna?I sin strävan efter att förstå pantsätter han sin själ.
Pantlånaren är en märklig varelse, oformlig, vajande, lismande och sanningssägande. Badscenen i tvätteriet är barnsligt otäck i sin kontrast mellan kvinnornas kroppar och tydliga uppgifter och pantlånarens uppenbara malplacering. Han är malplacé, men ändå alltid på rätta stället. I hans spår följer döden även om Dr Faust inte vill tro det. Till slut får han nog, begraver pantlånaren i en av de stenigare delarna av helvetet, där gejsrarna kastar sitt kokande vatten mot himlen och springer mot sin undergång medan han ropar: ständigt vidare
En skildring av människans liv utan Gud. Sökande, irrande mot undergången. Tragiskt.

Den siste magnaten

Betyg: 4 monument

Handlar det om ledarskap och manlighet, eller om vad livet gör med oss och vår vilja att leva - och vad som händer när den viljan inte längre finns? Handlar det om kärlek eller om minnen? Vackert är det och stort skådespeleri, främst av Robert De Niro och Jack Nicholson. Scenen där de möts för "fackliga" förhandlingar är lysande med avslutande pingismatch och slagsmål.

Filmproducenten Monroe Stahr (Robert De Niro) är lyssnande, fantasifull och har makten att ge alla det de vill ha, utom sig själv. Han bär på en stor sorg, eller är det ensamhet, i rörelserna, i rösten, i kroppshållningen. Det är vackert och tragiskt. Även när han leker fram en filmintrig på kontoret behåller han sorgen i kroppen - det är filmens höjdpunkt (vid sidan av pingismatchen).

Efter en roman av F Scott Fitzgerald. Manus av Harold Pinter, regi Elia Kazan. Det kan bara bli bra!

The woman in black

Betyg: 2 monument

Jag är ingen vän av skräck och spökhistorier. Men det är inte heller så att jag är emot genren av princip. Ta t ex Sleepy Hollow av Tim Burton som är en mycket bra spök/skräckfilm.

En bra spökfilm måste vara något mer än bara skräckeffekterna. Visst fryser blodet till is en kort stund när den svarta damen visar sig i fönstret. Och nog reser sig håret på armarna när gungstolen gungar av sig själv och den mekaniska leksaksapan spelar på sina cymbaler utan att någon skruvat upp den. Men av effekterna blir det ju ingen film. Dessutom är slutet både intetsägande och ganska dåligt. Nej, det här är nog den sämsta filmern som jag såg på Göteborgs filmfestival den här helgen.

17 Girls

Betyg: 3 monument

Vad är ett uppror? Hur gestaltar det sig? I staden Lorient i Bretagne gör flickorna på gymnasiet uppror mot stadens tristess och föräldrarnas hopplöshet genom att bli gravida. Ett märkligt uppror kan man tycka, men för flickorna skapar det en stark gemenskap och en vilja att "inte bli som ni". Men det bär inte, upproret går i stöpet, gemenskapen bryts, samhället/vuxenvärlden behåller makten över deras liv... sorgligt, förfärligt!

Ändå intressant, särskilt tanken på hur en rörelse, en aktion startar - dvs genom att någon startar och andra följer. Fernando Pessoa skriver om detta (citerad i Horace Engdahls "Cigaretten efteråt"):

Jag har skrivit först och främst
därför att andra har skrivit.
Om det aldrig funnits poeter i denna värld,
skulle jag då förmått att vara den första?
Aldrig!

Upproret bygger på att någon vågar börja och att någon annan bestämmer sig för att följa, oavsett bevekelsegrund.

Vackrast och sorgligast är de ensamma flickorna i sina flickrum, inåtvända, tysta, omgivna av barndomens artefakter. Är det här upproret faller samman, dvs i ensamheten mellan barn och vuxenvärld? Kraften och glädjen i flickgänget kan inte uppväga dessas stunder.

Cave of Forgotten Dreams

Betyg: 3 monument

Floden slingrar genom landskapet, som den tycks ha gjort för evigt. Någonstans uppför sluttningen finns en grotta. I grottan finns målningar på väggarna gjorda för 32 000 år sedan. Tiden blir obegriplig i mötet med djuren på grottväggarna, levandegjorda av 3D-tekniken. Hästarna är så vackra, grottlejonen så levande. Varför finns de här? Vem har målat dem? Är det konst eller kult? Vi vet inte, men Werner Herzogs lugna röst leder oss genom grottan, stannar länge vid varje målning, ser linjer, rörelser, komposition...

Det är långsamt, stilla, fascinerande och lite tråkigt.

Burke & Hare

Betyg: 2 monument

En ganska fri tolkning av en gräslig historia som lär vara sann. Medicinutbildning i Edinburgh behöver kroppar att dissikera i de anatomiska teatrarna, Burke och Hare ser till att de levereras och de är alltid färska.

Mord och medicinutbildning är ett udda grepp, men det handlar också om begravningsbyråernas uppkomst, fotografiets vagga, om verkliga Franska kort och om fantastiska teologiska motiveringar för anatomiska studier. Bortom detta finns det också stråk av kärlek och en uppsättning av Macbeth med enbart kvinnliga skådespelare.

Lite för tramsigt, för mycket av glosögda irländare och godmodig skotsk dialekt. Gråmurrigt, som om 1800-talet saknade färg. Bäst är att både Wordsworth, Cooleridge och Darwin förekommer som bifigurer.