The mourning forest

Betyg: 3 monument

Det här är en film om skogen och sorgen. Och om döden och livet. Och om hur det är att åldras. En del scener känner jag igen från Naomi Kawasis Still the water. Inte minst den besjälade och magnifika naturen. men även om inte detta är en lika bra film så är den klart sevärd. Jag gläds åt att få ta del av den japanska kulturen, naturen och synen på livet. Som när den äldre huvudpersonen, som har någon slags demenssjukdom och inte minns så bra längre, frågar buddhistmunken tillika äldreboendets själasörjare om han lever. Äter du ris? undrar munken då. Ja, jo, det minns han att han gör. Ja, då vet du att du lever, blir svaret. Det finns ett annat svar på frågan också, att få leva i ett sammanhang med andra och känna deras värme och tröst. Här börjar hans vänskap med den nyanställda vårdaren och deras långa vandring in i sorgens skog.

Violette

Betyg: 4 monument

Det finns ett ryckigt och lite stirrigt tempo i den här filmen, åtminstone inledningsvis. Kanske speglar det huvudpersonen Violette Leducs (1907-1972) inte helt psykiskt stabila person. Inledningsvis är det också intressant hur lite som händer utanför de scener vi får se. Det är som om allt som sker ryms där på filmduken. Fascinerande. Men den där magiska stämningen håller tyvärr inte i sig i de dryga två timmar som filmen pågår. Trots detta är det en bra och intressant film om en för mig hittills helt okänd författare. Läs mer i recensionen i Sydsvenskan, där recensenten uppfattar filmens inledning helt annorlunda.

Simone de Beauvoir var Violettes goda vän, författarkollega, mentor och finansiär men också föremål för Violettes kärlek, under alla år obesvarad av Simone. I recensionen jag länkat till ovan skriver Annika Gustavsson: Hennes totala besatthet av auktoriteten och mentorn de Beauvoir gör Lena Anderssons Ester Nilsson i ”Egenmäktigt förfarande” till en blek kopia. Och så är det!

Något av det bästa är nästan hur klädmodet nästan omärkligt växlar, från 1940-talets omöjliga hattar och långa snäva kjolar till 1960-talets korta, färgglada klänningar. Simone de Beauvoirs kläder är otroligt snygga! Och likaså inredningen i hennes lägenhet. 

Pride

Betyg: 4 monument

Det är något särskilt med engelsk fackföreningsrörelse - den gör sig bra på film! Ett gäng homosexuella aktivister börjar stödja den pågående gruvarbetarstrejken och väljer att själva resa dit för att visa sitt stöd. De tas först emot med kylig tystnad, men sedan värms relationerna upp, danssteg lärs ut och det blir en del ganska osannolika möten i den lilla walesiska gruvarbetarbyn.

Realism och humor, politisk kamp och fina brittiska dialekter - men mest värme och solidaritet när den sexualpolitiska kampen och den fackliga går hand i hand. Rörande, vackert och sant - i Prideparaden sommaren 1985 går gruvarbetarfacket med sina fanor främst i tåget.

Det är en oerhört vacker skildring av solidaritet, jag grät större delen av filmen enbart av rörelse. Men frågan är om det är en så särdeles bra film?

Inside Llewyn Davis

Betyg: 3 monument

Det finns just inte så mycket inuti Llewyn Davis, eller så gör det det, men vi får inte reda på det. Det vi ser är en människa som inte utvecklas. Utan att han själv förstår varför så går han från misslyckande till misslyckande. Det är naturligtvis tragiskt, men ganska ointressant. En människa som inte utvecklas blir ointressant.

Här finns fina partier med vacker sång och gitarrspel, bra skådespelare, fint foto och genuina sextiotalsmiljöer och en riktigt bra utskällningsscen. Men utan utveckling blir det ganska trist. Det intressanta är att filmen slutar i samma scen som den började - dock med en en viss twist, bl a har en mycket ung Bob Dylan nu äntrat den scen där Llewyn nyss sjöng. Intressant för att det styrker känslan av att ingen utveckling sker. Undrar om det egentligen är ett medvetet tema från bröderna Cohens sida, eller om de helt enkelt inte ser människan som stadd i utveckling?

Neverwas

Betyg: 3 monument

Hur verkliga kan våra fantasier bli? Hur fantastisk kan vår verklighet få vara? En psykiskt labil författare skriver en sagobok efter en vistelse på mentalsjukhus. Boken blir en bestseller och han skriver in sin son som huvudperson i sagan. Sonen växer upp i skuggan av boken och den döde fadern, blir psykiater och får arbete på den klinik där hans far var intagen under en period - och i mötet med en av faderns vänner från sjukhuset blir sagoboken levande igen. Med katastrofal verkan.

Psykisk sjukdom och utsatthet, barndomstrauman och bortträngda familjehemligheter - det är fint spelat, särskilt Ian McKellen som sagans kung, men det är som om boken och verkligheten ändå aldrig riktigt möts. Det är mest en känsla av att det inte gick ihop, men vackert och sorgligt...

Kommer att tänka på Sakarjas profetia om kungen som ska komma: "Se, din konung kommer till dig/.../I ringhet kommer han, ridande på en åsna" (Sak 9:9). 

Oz the Great and Powerful

Betyg: 2 monument

En prequel till den klassiska filmen med Judy Garland. Här berättas om hur Oscar Diggs blir den fantastiske trollkarlen i Oz. De många parallellerna till originalfilmen är behållningen, liksom delar av scenografin. Annars är det en ganska seg historia om elaka häxor, fåniga varelser och en rätt feg och omoralisk huvudperson. Bäst är China Doll, en ömtålig porslinsdocka som naturligtvis bor i China town och som räddar den goda häxan på slutet.

Knappt något antyder om Plåtniklas, Lejonet eller Fågelskrämman - de som ju är behållning i originalfilmen.

Jonas som blir 25 år 2000

Betyg: 5 monument

Jag minns hur jag saknade personerna i filmen när jag sett den på 1970-talet. I flera dagar tänket jag att jag skulle ringa och se om vi kunde ses igen. Sedan dess har jag försökt se om den, men inte lyckats förrän nu på Cinemateket här i Malmö.

Och den är lika bra, samma känsla av tillhörighet, samma inbjudande värme, samma vardagliga skådespeleri. Egentligen handlar filmen inte om något särskilt, mer än några halvunga människor i Frankrike som försöker leva sina liv på sitt eget sätt. Alla originella på sitt vis, alla formade av studentrevoltens misslyckande och alla vända mot framtiden. Barnen är det viktiga, särskilt då Jonas som ska födas. Det ger en stark tilltro till människans möjlighet att själv skapa och bygga ett gott samhället. Hoppfullt!

Samtidigt så oerhört tidstypisk i synen på kvinnor och barn, droger och politik - men fin och framförallt mycket ärlig.

Jag tror jag ringer och hör hur de har det...

Iceman

Betyg: 2 monument

Det känns inte helt seriöst, kanske är det genren. Men en sådan blandning av superhjältefilm, gangsteräventyr, kiss- och bajs-humor och  en ganska realistisk skildring av åldrande och demens - har jag svårt att förhålla mig till. Vad är detta för sorts film egentligen?

Mingkrigaren He Ying tinas upp efter att ha legat nedfrusen efter en lavinolycka i 400 år. Som en av kejsarens livvakter är han en superkrigare som kan hoppa över bussar och fånga projektiler med munnen. Här möter han May mitt i det moderna Hong Kongs urbana ungdomskultur. En sorts kulturkrock i sig. Tydligen har hans antagonister från tiden för lavinolyckan också tinats upp samtidigt... Striden fortsätter - dock med mer bilkrascher än på 1600-talet och betydligt fler poliser inblandade.

Det är en ganska fin relation mellan He Ying och May - särskilt när de besöker hennes dementa mamma på vårdboendet, annars är det mest fånigt och förvirrande. Jag begrep aldrig vem som var vem i de historiska återblickarna. Här finns också en sorts sammanblandning av hinduism och buddism som jag inte riktigt begriper.

Natt över Berlin

Betyg: 3 monument

Från en motorcykeltur i total frihet till riksdagshusbranden i Berlin. För varje scen beskärs friheten en liten aning, tills det inte längre finns någon utväg. Vingarna är klippta, våldet tar över. Otäckt, särskilt som vi hela tiden vet vad som kommer att hända. Historien är välkänd med bruna SA-skjortor på gatorna och skrämda människor. En kärlek försöker blomma mitt i Weimarrepublikens sista skälvande timmar, mitt i den politiska kampen mellan kommunister, socialdemokrater och nazister. En kärlek som förvandlar, men som inte kan rädda någon undan våldet.

Kanske handlar det i grunden om tro, att vilja något, att försvara något. Alberts idealism möts först med den ironiska kommentaren "Kan du gå på vattnet också?". Det kan han inte, men på något vis försöker han... (Matt 14:22-33)

Lite teatral, mycket kulisser, men en bra historia. Finast är mötet mellan de judiska männen på danspalatsets herrum. Ett udda ställe att mötas kring religiös/icke religiös identitet.

Illustrerar med Jason Lutes tecknade serier om Berlin under mellankrigstiden. Samma tid, samma otäcka stämningen av våld och beskuren frihet. Läs dem!

Stand by me

Betyg: 4 monument

En klassisk film om den klassiska sista sommaren. Fyra tolvåriga pojkar lever sitt eget sommarliv - var och en med en familjehistoria fylld av död, missbruk och vanvård. Men i kojan de byggt - där de tjuvröker och spelar kort - är de kungar. En pojke i deras egen ålder försvinner och tros ligga död ute i skogen. De planerar att finna kroppen för att på så vis bli hjältar och hamna med bild i lokaltidningen. Så blir det inte, men egentligen är det inte handlingen i sig som är det intressanta, utan spelet mellan pojkarna, deras karaktärer och inbördes relationer. Magnifikt spelat, laddat och spännande - även om ganska lite händer, mest går de på en järnvägsräls och småpratar.

Egentligen är det barndomen som sådan och kanske också sommaren som är huvudpersonen - pojkarna skildrar bara olika sidor av vad det innebär att vara barn på väg mot ett vuxenliv man inte vill veta av. Filmen bygger på en novell av Stephen King "Höstgärning" och det svårt att tänka bort den som självbiografisk.

Jag tänker på den som en sommarpsalm - lättsam, fylld av glädje över naturens skönhet och frihet och  samtidigt tyngd av livets korthet och villkor. Så är ju sommarpsalmerna skrivna!

Carlos Gardels död

http://commons.wikimedia.org/wiki/File:The_Lovers_Tango_%283995076328%29.jpg

Betyg: 2 monument

Filmen bygger på en roman av António Lobo Antunes med samma namn och det är en mycket bra historia. Men ack så tråkigt berättad, stolpigt spelad och tradigt filmad. Handlingen och personernas agerande blir också något svårbegripligt, men kanske ger romanen mer ledtrådar? Förutom några sångnummer med en gammal man som huvudpersonen i filmen misstar för en åldrad Carlos Gardel (Gardel dog 1935, 44 år gammal) och ett par scener med tangodansande par, är det faktiskt en plågsamt dålig film. Tyvärr. Läs istället romanen och lyssna på några gamla inspelningar med tangosångaren Carlos Gardel. Eller ta tangolektioner!

Hansel & Gretel: Witch hunters

Betyg: 1 monument

Hans och Greta har växt upp. Hatet mot häxan som fångade dem som barn har de med sig i sin gemensamma profession; häxjägare. När barn börjar försvinna i den lilla staden kallas de in, även om inte alla i staden gillar dem. Sedan blir det strid och jakt på häxorna, men vad som hände med barnen får vi inte veta. De har glömts bort av både Hans, Greta och regissören. Så småningom blir de vän med ett troll och en naiv ung man - det blir inte bättre för det.

Dåligt gjort, illa spelat i en osammanhängande historia och tyvärr ett slut som skulle kunna lova en fortsättning (lär komma 2016). Bevare oss!

Other girls

Betyg: 2 monument

Vi följer Aino, Taru, Jenny och Jessica under deras sista tid som gymnasister fram till studentexamen. De berättar var och en sin historia, och samtidigt får vi följa dem när de tillsammans tittar på en tecknad film som en av dem gjort. Filmen i filmen handlar om att det enda rätta när livet slår emot en är att slå tillbaka så hårt det bara går. Jag kan inte säga att jag håller med om det....

Other girls

Birdman

Betyg: 4 monument

Det här är en av de fräckaste filmer jag sett på länge. Den är tät och välspelad. Den är rapp i dialogen och mycket underhållande. Den är snyggt filmad och själva filmmediet är så väl utnyttjat att man kan undra vad andra filmare håller på med. Nån sorts iscensatta och musikillustrerade fotoutställningar? I Birdman hjälper den suggestiva och smått koleriska musiken till att höja stämningen, men den spelar också i en egen division. Med några korta avbrott är det en ensam trummis som ackompanjerar de olika scenerna (ja, han finns med i filmen).

Detta är en rolig film med ett sorgligt innehåll. Det handlar om superhjälten och den alldeles vanliga skådespelaren/mannen/pappan, om hur en grandios självbild spricker. Men det är också en beskrivning av hur en man som åldras omvärderar sig själv och sin syn på livet. Min enda kritik rör egentligen slutet, som jag tycker är alltför utdraget och smått patetiskt. I övrigt kan jag bara instämma i Jan Söderqvists översvallande recension i SvD.

Learning to Drive

Betyg: 3 monument

Det börjar i en dramatisk skilsmässa och slutar i ett möjligen fungerande arrangerat äktenskap. Sambandet mellan dessa relationella händelser är en bilskolelärare och hans elev. Den ene gifter sig, den andra separerar. Körlektionerna blir en sorts lektioner i relationskunskap (om nu det ämnet finns). Uppmaningar om backspegelsvinklar blandas med samtal om kärlek och livserfarenhet. Det är ganska fint, men oförargligt. 

Men i och med att körskoleläraren är sikh så förs det in en undertext om politiskt förtryck, polisbrutalitet, religiös tradition och immigrationsfrågor - men denna underström är ganska svag, tyvärr. Mest blir det fina samtal, någon sentimental glasspinne och lite mysig vänskap (som i en sämre film hade blivit till kärlek).

Master and Commander

Betyg: 3 monument 

Det är storlaget som ett vindfyllt storsegel, men lite långtråkigt likt en dag med stiltje. De stora segelskeppen rör sig graciöst över världshaven med sina miniatyrsamhällen ombord - samhällen enbart befolkade av män. Här finns ett tydligt klassperspektiv, de unga adelsmännen knappt mer än barn och utan erfarenhet är uttagna till befäl, de gamla sjömännen med all kunskap om storm och stiltje får lyda order.

Stundtals viner kanonkulorna när de tar upp jakten på fienden som i en gammaldags äventyrsfilm, men här ryms också en modernitet då de i Darwins anda gör strandhugg på Galapagosöarna efter skeppsläkarens enträgna bön.

Historien i sig är ganska ointressant, det intressanta är det sociologiska spelet ombord.

Mr Turner

Betyg: 3 monument

Det är något särskilt med ljuset, med färgerna i Turners målningar. Men det är inget särskilt med ljuset eller färgerna i filmen. Överhuvudtaget har filmen ganska lite med måleri att göra, vilket är synd. Istället handlar det om Wiliam Turners relationer till olika kvinnor och kollegor, och inledningsvis en fin relation med pappan. Relationerna är en aning svårbegripliga och det blir ganska stereotypt, beroende på att Timothy Spall är en ganska stereotyp skådespelare. Bra, men just stereotyp. Fint är att de allra flesta skådespelarna är äldre, här finns inga unga snygga människor - ganska skönt att slippa!

Snygga kulisser, snygga tavlor, men alltför mycket grymtande.

Svenskjävel

Betyg: 4 monument

Efter filmen, som vi såg på Draken 30/1, berättar huvudrollsinnehavaren Bianca Kronlöf och regissören och manusförfattaren Ronnie Sandahl om arbetet med Svenskjävel. Då blir det uppenbart för mig att en av anledningarna till att jag tycker om den här filmen är att den har ett före och ett efter. Det har hänt något innan filmen börjar, och livet för personerna i filmen fortsätter när den slutar. Ämnesvalet är också intressant. När fler och fler unga svenskar söker sig till Norge och framförallt Oslo för att arbeta, skapas en ny arbetarklass, ett tjänstefolk som både hyllas för sin goda service och hånas för att de är loosers. Dessa människor har inte berättats om förut, enligt regissören/manusförfattaren. Är det då en angelägen och bra film? Ja, tre av fyra tycker det.

Personerna i filmen är sammansatta och att deras relationer utvecklas och förändras. Det är inte självklart att den som har till synes minst makt har minst möjlighet att påverka och förändra. Och det finns fler saker jag gillar, t ex lillasyster Siri och storasyster Ida i familjen där huvudpersonen Dino (Bianca Kronlöf) extraknäcker som hushållerska. Ida, som spelas otroligt bra av den unga norskan Mona Kristiansen är förresten min idol. Se själva när Svenskjävel går upp på biograferna i slutet av mars.

The Circle (Der Kreis)

Betyg: 4 monument

En liten festivalpärla är den onekligen, filmen om Ernst och Röbi som fann varandra i efterkrigstidens Zürich och som fortfarande lever tillsammans. De möts i en källarlokal där den trespråkiga (tyska, franska, engelska) tidskriften Der Kreis/Le Cercle/The Cricle distribueras, ofta olagligt, till homosexuella i hela Europa och t o m till USA.

Röbi och Ernst, som båda nu är drygt 80, sitter nära varandra och berättar om livet. Även om homosexualitet inte var förbjudet i Schweiz när de var unga fanns ändå mycket fördomar. De levde ett både hårt och utsatt liv, men vi vet att de överlevde och fick ett bra liv tillsammans. Det kan vi se när de stillsamt dukar sitt frukostbord och kärleksfullt tittar på varandra medan de berättar om hur det var. Mellan deras berättelser får vi se scener ur deras liv, hur de möts och blir ett par och hur tidskriften The circle både blomstrar och vissnar. Skådespelarna som agerar Röbi och Ernst som unga blir minst lika levande som det äldre paret. Därför tycker jag så mycket om bilden ovan. Här ser vi Ernst och Ernst och Röbi och Röbi. Filmen har fyra huvudpersoner, fast den handlar bara om två av dem.

Här är en trailer:
http://vimeo.com/114200533

Amour fou

2 monument

Egentligen intressant, men ack så långsam. Någon sorts snygga tablåer från tidigt 1800-tal. Klaustrofobiska miljöer utan fönster, snygga kläder och mycket filosofiska samtal. Poeten Heinrich von Kleist menar att den enda sanna kärleken är att dö tillsammans, inte att leva tillsammans. Fylld av spleen och leda har han pistolerna i väskan...

En sorts stilleben med frukt, hundar, tapeter och märkliga huvudbonader. Allt på vacker tyska.

Mardan

Betyg: 2 monument

Kak Mardan arbetar i gränstrakterna mellan irakiska Kurdistan och Turkiet (kak betyder ungefär herr eller broder). Han är chef över en mindre styrka gränspoliser som har till uppgift att övervaka gränsen och stävja den smuggling som är rikt förekommande. I de andras ögon är han en god man. Inte minst när han tar sig ann försvinnandet av en turkisk gästarbetare. Men han vet, och vi vet, att han inte alls är så god som omgivningen tror. Han är korrumperad och ljuger om det väsentligaste. Plågad av sitt eget samvete och en upplevelse av övergrepp och svek i barndomen finner han bara en utväg; att gå i den fälla han själv gillrat.

Det är tröstlöst i vardagslivet, vackert i bergen, men alltför långsamt och tveksamt som filmisk berättelse. Vackrast är den rituella tvagningen av den döde gästarbetaren, genomförd som en sorts försoningsgest.

In Order of Disappearence

Betyg: 3 monument

Jag funderar på hur många ton snö som slungas i denna film och hur många liter blod som stänker ut över den vita snön. Ett förfärligt och dråpligt hämnddrama om snöplogföraren Nils i Nordnorge som bekämpar den norska maffian. Mycket referenser till bröderna Cohen. Utan dem skulle den nog knappast kunna bära sig själv. Absurt - tidvis fyndigt, men ganska gräsligt.

Det är den gammaltestamentliga hämndtanken som driver Nils; "öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot" (2 Mos 21:24). När det närmar sig son för son, blir det otäckt... men just det slutar ganska bra.

Still the water

Betyg: 4 monument

Bilden på omslaget till programkatalogen för GIFF15 kommer från den japanska filmen Still the water, som bl a handlar om ung kärlek. Sekvensen när Kyoko och Kaito simmar nakna som delfiner i det blå havet är också inklippt som en del av den officiella GIFF15-filmen. Jag gissar att detta är en film som kommer att gå upp på de svenska biograferna, men tills dess finns möjlighet att se just denna film på Cinemateket på Spegeln i Malmö ikväll och flera andra av Naomi Kawases filmer längre fram i vår.
  
Vattnet symboliserar inte bara ung kärlek och sexualitet, utan minst lika mycket liv och död. En person hittas drunknad precis i början av filmen, och det blir upprinnelsen till den berättelse vi får se. Överhuvudtaget är naturens krafter påtagligt närvarande på den sydjapanska ön där det hela utspelas, och där de gamla traditionerna lever sida vid sida med det mer moderna livet. 

Även om de unga Kyoko och Kaito är huvudpersoner så är det Kyokos kärleksfulla föräldrar och hennes mammas svåra sjukdom som stannar kvar i mitt minne. Sällan har jag sett döden och döendet skildrat med sådan värme och värdighet på bio. Detta är något så märkligt som en film om döden som man blir glad av. Som bonus finns flera fina scener där mat tillagas och äts. Mycket aptitretande!